(00.26)
Tiden bara hoppade till och så var vi här. Åtta månader… Hon är ju inte bebis längre – eller? Nästan ett år gammal. Kommer ihåg när Néa skrev på Nomsans åtta-månaders dag. Tiden från det till ett helt år kändes obefintlig. Kommer det kännas lika fort för oss? Har Lexie snart funnits i ett helt år?!
Jag brottas jämt och ständigt med den där förbannade tveäggade sorgen. För det känns stundtals som att jag sörjer de bebisar jag haft under de här månaderna. De är ju borta. Lilla, lilla Lexie – från de där allra första bilderna – hon är liksom borta. Det är så förbannat vemodigt! Lexie som upptäckte sin röst för första gången, Lexie som upptäckte sina fötter, Lexie som log sina första leenden för att jag buppade henne på näsan… Hon är borta… Varenda en… På något vis.
Jag kan förstå nyblivna föräldrar vars barn börjar lämna bebisstadiet som bestämmer sig för att skaffa ett till direkt. Som för att återskapa den där bebisen man förlorat. Men det blir ju inte så så klart. Man får ju en helt ny, helt annan istället. (Nej vi ska inte tillverka nummer två någon gång snart.)
Det känns så märkligt att det här – av allt på hela jorden – grämer mig så. Jag sörjer allt jag glömt redan, minnena som är borta, dagarna som bara är ett dis nu.
Men så får jag hålla om min lilla, och jag minns allt som väntar. Jag längtar verkligen så! Efter allt! Att få se henne upptäcka, att upptäcka henne, att upptäcka med henne. Det är ett som är säkert och jag har nog sagt det förut; det här med att bli förälder är verkligen det märkligaste på denna jord.
Hon är verkligen ett friskt litet huliganbarn nu. 🙂 Hon är så underbart full i fan mest hela tiden.
Hon har nära till skratt, är sjukt social och busig med så gott som alla. Åh! Hon reagerade tydligt på sitt namn ikväll! Hon… Typ krälar… Korta, korta sträckor. Eller nåt. Vi vill inte riktigt kalla det för att krypa riktigt än. Men hon ligger ju inte kvar på exakt samma ställe på golvet längre. Det är faktiskt sant.
Det har fullkomligt exploderat med tänder de senaste dagarna. Hon hade fyra, sen var den femte på väg, sen helt plötsligt var där tre till på gång. Hon har pang bom typ åtta tänder – ja, nästan iaf. Och använder dem! Hon har fått börja äta mer och mer själv och för det mesta går det riktigt bra. Det är ju inte så att hon blir mätt på det, så vi får ju mata också lite smidigt utan att störa henne för mycket. Men hon utforskar och smakar och testar och det är så himla roligt att se!
Vi har fått möblera om hennes vagn nu också. Nu måste vi börja spänna fast henne i den. Jag gillar det inte och har unnat henne att slippa så här långt. Men nu ska hon hänga ut mest hela tiden och det går ju inte. Vi passade på att hämta upp åkpåse också så nu kommer hon att åka både varmt och gosigt. Om än något rörelsebehindrat. 🙂
I fredags (på självaste födelsedagen) var vi på BVC med vår föräldragrupp och hade lite säkerhetsprat; undvika olyckor och sånt. Jag vet inte hur koncentrerat det var för barnen lekte ju faktiskt, typ ihop. Jag unnar henne varje chans hon får att leka med jämnåriga just nu för det blir inte så mycket. De har ju lagt ner så gott som alla mötesplatser för småbarn utom en mitt i centrum dit det är tänkt att hela kommunen ska åka nu. Så det finns inte speciellt många alternativ för att ge henne lite umgänge. Jag tycker det är hemskt trist faktiskt. De lär ju sig så sanslöst mycket av varandra!
Framför allt känns det viktigt att hon fått känna på andra barn innan det är dags för dagis.
Jag började ju skolan i veckan också. Sjukt odramatiskt. Precis som jag sa. Men men, det hör väl föräldraskapet till att nojja en massa i onödan… Fast, nu har Chrille varit sjukskriven också så jag behövde inte ta hänsyn till något schema från hans sida. Tror att det blir betydligt meckigare när han börjar jobba igen. Men den dagen, den sorgen.
Nu ska jag faktiskt sova för det är alldeles för sent! Ny dag nytt ös imorrn.
Puss!
