Det känns lite så. Som att vi gett Knodd grönt ljus i och med att vi packat skötväskan. Men nej, nej! Du får allt bli därinne en månad till din lilla huligan!
Det var för övrigt lite antiklimaktiskt att packa den. Vi har gått och sagt att det vore klokt att få ur världen i en dryg veckas tid och när vi har pratat har det känts som världens jobb. Det ska ju med hur mycket som helst! Eller…? Jag började packa igår och körde ner en drös med blöjor så vi skulle ha för två dagars vistelse (om vi nu blir på BB så länge), och tvättlapparna och skötbädden jag tänkt ska vara i väskan alltid. Sen valde jag ut lite kläder; några bodysar, något par byxor till de benlösa bodysarna och ullkläder att dra över när vi åker hem. Sen gav jag mig efter nästa grej och fick tvärnita… Vad är nästa grej egentligen? Vad mer behöver Knodden ha med sig egentligen? Tja, ingenting. Nähä. Då slutar jag väl packa då’rå. Jag som trodde jag skulle hålla på en timme till… 😛 Nu ska bara vår väska packas. Men det får avvakta lite. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha med mig än och mitt klädförråd är för tillfället aningen begränsat eftersom min mage ska få plats i kläderna. 🙂 Jag vill gärna ha kläder att ha på mig fram tills dess också… 😛
Igår var vi på första föräldrautbildningen och den var faktiskt över förväntan. Barnmorskan som håller i den är finska och det hade Chrille rätt roligt åt stundtals. Hon bröt ju sådär som bara finnar gör – tokcharmigt och fullkomligt omöjligt att dra på smilbanden åt. Hon fyllde verkligen i bra precis de ”hål” i kunskapen vi alla kände att vi hade. Tokbra!
Hemma har stickverkstaden gått varm sedan jag bestämde mig för att börja uppehållet från skolan nu. Jo, det gjorde jag för en dryg vecka sedan. Det fungerade inte längre. Jag kämpade på i ren tjurighet och skulle förbanne mig inte ”ge upp”. Jag hade ju faktiskt satt ett mål… Men det blev inte hållbart att hålla på så när orken egentligen inte fanns kvar längre. Vi hade faktiskt bestämt att jag skulle fortsätta så länge det var skäligt och rimligt. Det var det inte längre. Det var lite surt där först men sen bara skönt. Nu har jag kunnat vila utan att känna stress över tiden som går åt. Vila och sticka.
[easy-image-collage id=1151]
Efter att ha slängt ihop en tjock filt åt Knoddis fick jag äntligen klart min sjal. Det första plagget på evigheter som bara är till mig! Den är sanslöst mysig. Sen har det blivit ullsockar och några mössor till Knoddis. När jag är klar med mitt nuvarande projekt ska jag ge mig på babynestet som ska sys. Hoppas jag kan få rätsida på trådspänningen i maskinen först bara. Sist jag sydde var något riktigt muppat och jag blev aldrig riktigt klok på varför den spände tråden så konstigt hur jag än provade mig fram. Nåja, det blir bra när det är klart.
Så har det ju naturligtvis tagits magebilder! 🙂 Chrille har inte kunnat låta bli att roa sig lite med den nu när den… upptar större volym.
[easy-image-collage id=1155]
Har jag nämnt att vi har snö här nu – äntligen! Den har fått kämpa för att få ligga kvar senaste veckan men nu börjar det töa mindre och mindre för varje snöfall som kommer så snart är det nog vitt på heltid. Det är så otroligt skönt! Världen blir ljus igen!
Igårkväll satte Chrille på våra special-Blickle-hjul på spjälsängen och passade på att möblera om halva lägenheten i farten. Måste säga att det faktiskt blev riktigt bra. Fick undan några störande moment vi gått och svurit åt båda två. Theo blev sådär måttligt förvirrad när ”hans” soffa helt plötsligt stod på ett helt nytt ställe. När vi väl fått i ordning allt så ställde han sig bara framför den alldeles osäkert och la upp huvudet på den. När vi sa att han fick hoppa upp blev han jättetveksam och vi fick säga till flera gånger att det gick bra. Så jäkla söt nöt! 🙂
Nu sitter jag och för över lite musik till telefonen. Det har jag alltså på fullaste allvar inte gjort sedan jag fick den för ett halvår sedan. Men till mitt försvar är Sonys programvara lite knagglig. När den väl är igång och kopplar upp mot telefonen fungerar den klockrent. Problemet är att man måste avinstallera och installera om drivrutinerna varje gång jag ska ansluta telefonen. Jag har rapporterat buggen och ingen verkar veta varför det funkar (/inte funkar) så. Så jag ansluter bara om jag absolut måste göra någon uppdatering eller säkerhetskopiering eller som nu, desperat behöver få tummen ur och flytta över lite musik till den. Tänkte att jag skulle ta med mig musikbältet på planet imorgon så Knoddis får lyssna musik på vägen ner och kanske håller sig snäll.
Hoppla! Tvära kast. Vi ska till Heilsingbuorgh imorrn på julfest med Chrilles jobb. Ska bli riktigt kul faktiskt. Lite äventyr att vara ut och resa höggravid och så får vi en sista hotellnatt alldeles själva. Det skau bli najs!
Det är bortom stört hur fort det närmar sig nu! Jag sitter och väntar på att den där långsamma perioden kommer då tiden tycks stå stilla. Den alla säger ska komma nu. Än så länge lyser den med sin frånvaro ty tiden bara rusar förbi oss. Vi sitter uppe sent om kvällarna och pratar om det som komma skall utan att riktigt begripa vad DET är någon av oss. Vi ligger i sängen om kvällarna och bara tittar på min mage, helt dumbstruckade! Ska inte den bara vara där för alltid nu? Kommer ju inte ihåg hur det var att vara utan den, och då har jag faktiskt levt 24 av 25 år utan den 🙂 Hela grejen är alldeles utochin! Det känns som nyss vi pratade om att vi var halvvägs och om hur det inte var lönt att stressa med att fixa grejer för det var så långt kvar. Nu är det mindre än EN månad kvar!! Mindre än en månad tills vi får träffa huliganen som lever rövare i magen min. En del av mig vill inte. En del av mig vill bara frysa tiden och leva så här. En annan del kan inte vänta tills vi får åka in – stört nog. Det följande dygnet kommer ju oundvikligen innebära en jäkla kamp för mig. Men jag längtar ändå. Min kropp är ju för fan specialgjord för just precis det här.
The female body is a mechanical marvel!
Jag har läst precis allt mellan himmel och jord om hur det ”ska” vara. Om hur det varit för andra och hur man inte ska tro att det är någon walk in the park och låta sig luras av all gullifiering i media. Över åren har det gått hur många förlossningsserier på tv som helst med varierande grad av censur så man har ju sett både en och två duktigt plågade föderskor. Men jag är för fan gjord för det här. Vi är ju för fan gjorda för det här. OM jag klarar det är det liksom inte något snack om. Det är helt ur mina händer och biologiskt förutbestämt. HUR jag klarar det däremot – det är väl kanske en lite annan femma. Men jag kan ju inte göra så mycket mer än att följa med. Det är ju verkligen helt ur min kontroll det här. Må hända att jag inte riktigt gillar det faktumet. Men varför ska jag slösa energi på att ängslas över att försöka kontrollera något jag omöjligtvis kan kontrollera… Nä, inte då. Jag ska spela go musik och vara som en anka, bara guppa med i vågorna. Jag vet att Chrille känner mig och han vet vad jag behöver och när. Han kommer vara min klippa – precis som så många gånger förut. Det känns så oerhört tryggt att gå in i det här och veta att han finns där. Att han är just han. Att veta hur vi är när det kniper. Det är den största tryggheten i allt det här!
Nu blev det här världens mastodontinlägg. Men så blir det när man slarvat, massor har hänt och man vill up-to-datea om allt! 🙂 Nu ska jag trycka ner lite mat i huvudet och sen sortera klart bland musikfilerna. Don’t worry, be happy! 🙂