Välj en sida

En månad senare är det påsk…

Ja, har man förväntat sig att komma hit och få reda på om vi lever lär man ju ha blivit jäkligt besviken senaste månaden… Jag. Förstår. Inte. Var. Tiden. Tagit. Vägen.

Mina nerver och min ångest har det inte hänt mycket med. Jag pratade med brorsan i veckan och det var faktiskt jäkligt skönt – han är nog tyvärr den enda som verkligen kommer förstå. Jag gick och berättade precis vad som snurrade och han visste precis, för det snurrar hos honom också – av precis samma anledning. Det var skönt att höra pepp av honom. Ingen analys av varför det snurrar som det gör (för det vet han redan), inget försök att komma på hur jag kan fixa det eller göra annorlunda… Bara pepp.

Jag är rädd också. Och orolig. Och bekymrad. För precis allt och ingenting. Jag har så himla svårt att tänka på det som händer just nu när det är så himla stora saker som behöver förberedas och tänkas på. Och så den där *jävla* frågan rentutsagt; gör jag tillräckligt? Jag ser saker andra gör och får direkt panik för tänk om det är just det där som är avgörande. Och så tentaångest på det, resultat som inväntas, resultat som behövs… Ja… Anywho..

Just nu. Just idag. Har jag varit himla nöjd faktiskt. Jag kommer typ i ett par av mina gamla byxor för första gången sedan neandertalarna sträckte på ryggen och vi har haft en himla mysig dag. Jag förberedde lite pyssel på morgonen och sedan målade vi äggkartong ihop allihopa. Efter lunch och tupplur tog vi bilen och körde över till en av öarna i skärgården. På isen! Det är helt sjukt faktisk. Jag vet ju intellektuellt att det går och allt det där. Men när man är där ute – med en hel drös andra bilar och skotrar och folk – så är det sjukt att vi faktiskt kör på havet. Jag tittade ut mot öppna havet bortom öarna och kände verkligheten krypa sig nära… Några kilometer bort är det öppet vatten. Så jäkla stört.

Lexie är helt underbar nu! Hon pratar om sina känslor och vi kan prata tillbaka. Daniel Tiger har verkligen blivit ett sånt fantastiskt verktyg för att kommunicera känslor med henne. Hon berättar hur hon känner och ibland så kan vi få klart för oss varför. Andra gånger sjunger vi visan som hör till känslan tillsammans och sen upprepar hon den en gång för sig själv. Sen är allt bra. Hon pratar lte Swenglish stundtals just nu… 😛 Det är så himla roligt, för hon verkar ändå förstå att orden betyder samma sak. Ibland säger hon ”hjälp” och ibland säger hon ”help”. Hon räknar en massa och verkar tycka det är så himla roligt. Allt ska räknas! Både på svenska och engelska.

Men hon har inte släppt rappakaljan riktigt än. Hon gör himla långa utlägg där det är 70-90% djigutigudigutiguguti följt av ”Mamma hjälp! Tappade Dadda!”… Fortfarande vääääldigt mycket snack för att få väldigt lite sagt. 😛

Hon är så himla gosig också än. Kramar i överflöd till oss, till gosedjuren. Sen ska gosedjuren krama och gosa med varandra. Idag skulle alla Babblarna gosa så då la hon dem mot varandra och sa ”gos”… Älskade lilla sötnöt!

Nu ska jag och älsko gå och mysa till Grey’s. Imorgon blir det mat och mys med LinOlof och på söndag är planen att återuppliva Påskforsen med föräldragruppskompisarna. Håller vädret i sig och deras baciller hunnit bli besegrade ska det bli himlans mysigt faktiskt! 🙂 Pöss!

Jämna plågor

Just nu går jag på… någon slags urkraft som jag inte vet var den bottnar. Jag kastas mellan känslomässiga ytterligheter och det är en jävla bergochdalbana – många djupa andetag.

Ena stunden är jag så hungrig efter det, det är så nära att jag känner smaken. Examen. Jobb. Nästa sekund känns det längre bort än någonsin, jag har så mycket kvar ändå. Det är både så sanslöst skönt och helt jävla skräckinjagande att jag gett mig själv en lite halvspikad deadline… Ja, nu har jag ju börjat ge den till potentiella arbetsgivare så det är väl inte så halvspikat längre. Det är bara att göra. Och som jag vill. Men om min rädsla för att misslyckas bokstavligen handlingsförlamat mig förut så är det inget mot vad jag upplever och stävjar – dagligen – nu.

Det finns två typer av rädsla. Det finns den där irrationella som du inte riktigt vet varför du har den egentligen… Jag har aldrig sett en haj, jag har aldrig blivit jagad av en haj, de är ju kanske inte direkt tama men – jag har egentligen ingen anledning att vara rädd för dem. Likväl plågar de mig i mina värsta mardrömmar.

Sen finns det de där andra rädslorna. Som du vet precis varför du har. Som är rädslor för att de hänt eller har hög sannolikhet att hända. Negativa saker vars risk att faktiskt inträffa förefaller sannolik. Sådan är min rädsla att misslyckas, inte för att jag misslyckats så anmärkningsvärt mycket mer än någon annan. Men för att… Jag vet inte… Hur skulle jag kunna lyckas? Det är väl tanken som slår direkt. Hur skulle det gå till liksom? Hur skulle det ens se ut?

Att jag är mamma och fru är så jävla lyckat! Men det är långt ifrån det enda jag vill lyckas med här i livet. Och i ärlighetens namn har jag inte ens nästan samma prestationsångest i mina roller som mamma och fru som jag har i min roll som… jag(?). Jag vet faktiskt inte vad det handlar om. Det är inte som att mitt yrkesliv någonsin kan bli viktigare än mitt jobb som mamma eller fru… Det är verkligen inte vad jag menar. Men jag utdelar några käftsmällar till mig själv om dagen just nu. Det händer att jag rent av kommer på mig själv att tänka att jag får se till att gå och dubbelkolla att de verkligen är säkra på att jag är värd examen när jag får den. Att de verkligen tycker att jag förtjänar den. Att de verkligen är säkra på att jag kan det jag behöver för att vara brandingenjör. Hur skadad i huvudet är jag inte på en skala egentligen?!

Jag har ångest över precis varenda liten grej en arbetsgivare kan vända mot mig. Två sekunder senare känner jag mig som superwoman som fixar biffen! Barn, skola, man, engagemang, sy kläder åt barnet, you name it, allt!

Jag har tänkt att jag behöver något att se fram emot… Jag ska ju faktiskt till Irland med klassen i april. Men det hade inte riktigt den effekt jag tänkte mig… Jag blir bara påmind om att den resan är något treorna som nästan är färdiga med utbildningen gör… and down the rabbithole I go…
Samtidigt har jag inget annat att se fram emot just nu. Eftersom brandingenjörsmeckat är i mellanSverige så är avdelningarna här uppe små och man saknar kapacitet för att ta emot sommarpraktikanter. Det är en annan klump i magen. Det verkar mer och mer som att det inte finns möjlighet för mig att sommarjobba som brandingenjör min sista sommar vilket är mer regel än undantag att göra… Jag hänger upp mig så mycket på sånt. Ja, det behövs brandingenjörer. Vi behöver inte direkt oroa oss för att få jobb. Men jag vill inte få jobbet bara för att jag har rätt examen i en bransch där alla går åt. Jag vill ha någon konkurrenskraft alls om det skulle behövas…
Jag har börjat pula på ett projekt jag velat sjösätta sedan jag började. Eller… jag började formulera idén då. Nu ska jag nog fan göra något av det, och då lär det finnas betydligt mer att göra i sommar. Får jag till det kan det bli en ganska stor grej. Det är ingen liten idé egentligen. Men jag behöver en tydligare projektplan och idéformulering innan jag kan börja blanda in andra aktörer. Jag ska pyssla vidare med det där. Det är precis en sån där grej som tänder eld under röven på Becca. Kan vara bra just nu. Mera beast mode för att ta mig igenom! Det och Keshas senaste platta. <3 Det får nära mig just nu.

Ja! Jag tog ju en bild häromveckan på en av mina simuleringar… Den kan ni få smaska på medan jag varvar ner så jag får sova.

 

 

 

 

 

Jag vet inte ens vad jag ska kalla det här…

…det är nerver hela dan nu! Hela veckan! Med extra smältost på. Jag är konstant nervös nu. Precis. Hela. Tiden. 

Jag har mycket kvar men det är samtidigt så nära att jag kan känna smaken. Nu ska jag liksom börja visa att jag kan något. Att jag är brandingenjör? Jag har fortfarande en del tentor som släpar som jag betar av efter hand. Men det stora, det väsentliga, det brandingenjörsmässiga – det är snart klart. I en av kurserna vi läser nu upprättar vi brandskyddsdokumentationer, gör riskbedömningar på objekt, gör brandsimuleringar (som ligger och jobbar i DAGAR på datorn)… Jag sitter och gör saker som… som jag faktiskt kommer få betalt för snart. Det är skitspännande! Det vi gör nu känns så himla bra! 

Men jag är så jävla rädd! Inget jobb jag någonsin haft har krävt att jag kunnat något. Väktarutbildningen fick jag efter att jag blivit anställd då företaget stod för den. Värdjobbet baserades förvisso helt på personlig lämplighet. Men det fanns inga som helst krav på att man kunde något speciellt. Arbetsgivaren har alltid lärt mig det jag behövt veta. Det enda jag behövt göra egentligen har varit att sätta intervjun. Jag tror inte jag har varit på en intervju där jag inte fått jobbet sen, haha! Men som sagt. Det har inte funnits något särskilt kunskapskrav alls. Men nu…

Nu är hela grejen att jag ska kunna något alldeles speciellt.

Det är så jävla läskigt! Kan jag verkligen något? Jomen det gör jag ju. Jag hade inte blivit godkänd annars. Jag dras bara konstant med känslan att jag vill kunna det ännu bättre men saknar tid för att verkligen grotta ner mig så mycket som jag hade velat. I typ allt. Men det är stört – jag kan fortfarande sitta med kursare och känna mig så himla rådum. Som ett tåg hette det ja… Jag var dum som ett tåg men jag skulle få mvg på provet. Gaaah! Som att jag på något vis är för dum för det här trots att vi alla läst och blivit godkänd i samma saker. 

Jag skulle behöva en sådan brutal exorcism för de här satans spökena låter mig inte vara. Jag motar 10 bara för att upptäcka att de ynglat av sig… 

Men det finns en annan känsla också som får det att gå runt. Jag är så JÄVLA pepp! Jag tror det läcker lite för mycket när jag träffar arbetsgivare… (A) 😛 Men jag är så jävla pepp! Så, SÅ, SÅ! Jag kan inte bärga mig! Jag sneglar på BBRen som ligger bredvid mig och känner ”YASS!”. Less do diiis! 

I helgen fick jag ha sydag med Lina och fick klart tröjan jag bara hann klippa ut sist. Sen fick Lexie sin födelsedagspresent också! Bästa tant Lina! <3 Den här veckan är så jäkla bra! Det är fullt ös, men det håller. Igårkväll blev jag paniktrött en sväng, men annars rullar det bara. Hoppas nåt fastnar också! 🙂

 

Practicing that growth mindset…

Ojsan – glömde visst publicera det här igår…

I vanlig ordning har jag TED-at på lunchen idag. Min egen lilla zone-out stund att fylla med inspiration, motivation, nya idéer och tankar. Idag handlade det om mindset och det psykologer kallar for growth mindset, ur ett skolperspektiv. Jag har läst en del om vikten av rätt mindset förut och helt övertygad om vikten av att uppmuntra barn till utmaningar och problem. Det är något man kan göra så enkelt som att berömma deras ansträngning istället för resultatet. Jag vet inte hur många studier som gjorts i ämnet men återkommande är att barn som bara beröms för resultatet av det de gör blir som en inte så märklig följd bara blir intresserade av resultatet. Det som är anmärkningsvärt är hur de reagerar när de misslyckas – för misslyckas gör vi ju. Hela uppgiften blir negativt laddad och de kopplar misslyckandet till sin förmåga, sitt värde. De barnen har dessutom påvisat högre tendens att ta till fusk för att lyckas. Allt för att återställa sin självbild – eftersom den enbart blivit kopplad till ett lyckat resultat och inte hur hårt de jobbat på vägen dit eller allt de lärt sig.

I en studie jag minns särskilt gav man barn ett prov. De fick höra att de blev godkända om de klarade det provet. Det var ett enkelt prov som alla klarade, vilket var tanken. Sedan blev de erbjudna att skriva ett till svårare prov. Det här andra provet var helt frivilligt och påverkade inte deras resultat. Barn som hade ett growth mindset – som blivit uppmuntrade att försöka, kämpa, prova igen och igen, som blivit uppmuntrade när de klurade på saker och funderade helt oavsett resultatet – tackade i alla fall ja till det andra provet. De fick inte alla godkänt men det var inte deras mål heller. De ville ge sig på svårare uppgifter, testa knöligare tankenötter, lära sig något svårare och gick igång på det. De resultatorienterade barnen tackade alla  nej till det svårare provet. De hade fått sitt resultat och var helt ointresserade av ett svårare prov. De var mer benägna att tro att de inte skulle klara det ändå och rädda för det.

Förstå vilken skillnad rätt beröm gör! Just den här psykologen pratade om ett nytt betyg som jag tycker verkar helt fantastiskt. Tänk er om ni, när ni gick i skolan, fått betyget ”inte än” istället för ”underkänd” eller än värre ”F” för fail. Vad hade det gjort med er självbild och ert självförtroende under skoltiden? Hur hade den förändringen påverkat de val ni gjorde efteråt? Tänk om elever som det går dåligt för fick tro att de kunde? Fick höra av läraren som de söker bekräftelse av att de skulle klara det – de var bara inte riktigt där än? Istället för att höra att de var underkända, misslyckade. Tänk om de kunde uppmuntras att se värde i allt de lärt sig på vägen istället för det där betyget som knäcker själar? Jag ser en sådan oerhörd potentiell kraft i de där två små orden; ”inte än…

Jag har bara börjat byta mindset nu – 27 bast och universitetsstudent. Det är till stor del just universitetsstudierna som tvingat mig till en förändring. Jag vet inte hur många tentor jag struntat i att skriva fram till för något år sedan för att jag inte trodde att jag skulle bli godkänd och då var det inte lönt. Och vi ska inte ens prata om de jag faktiskt blivit underkänd på… Men på universitetet funkar det så. Du läser mer, räknar mer, övar mer och försöker igen. Det funkar inte att lägga sitt värde i betyget och enbart betyget när man måste använda det man blivit godkänd på när du fått alla dina resultat. Jag känner det mer och mer för varje kurs nu; hur jag verkligen vill kunna allt ordentligt för att det här sen ska föreställa min yrkeskompetens. Jag pluggar mindre och mindre för tentan och mer för att förstå och kunna.

Jag vet att jag rantat om det förut, men jag har alltid fått höra att jag skulle bli så himla mycket till höger och vänster. Redan när jag var liten deklarerade folk från alla möjliga håll hur jävla ”lyckad” jag skulle bli. Vad fan nu än det betyder… (Jag tror inte det var livet jag har nu de tänkte sig tyvärr.) Jag minns vilken ångest det satte i mig tidigt. Men när jag fick sämre resultat (och vi snackar vg istället för mvg, så stört var det) var det plötsligt allt som betydde något och betyget berodde helt på att jag var dum, misslyckad, lat, oförmögen. Det var vad jag fick höra av de jag sökte bekräftelse hos när jag hade behövt höra att jag skulle klara det ändå. Nej, hade jag en gång misslyckats så var det kört. Sen skulle jag misslyckad, oförmögen och allt vad jag var ändå ”lyckas”. Jag gillar hur jag fick förutsättningarna för det… Märk hur jag fortfarande var mer än godkänd och samtidigt misslyckad…

Jag kan frustreras rent fruktansvärt när jag tänker på vilken skillnad det gjort för mitt beslutsfattande om jag faktiskt trott att jag kunde. Om jag inte varit så lamslaget rädd för att misslyckas att jag bara lät bli. Det var ju så jag valde utbildning från början. Tänk om jag fått gå på det där gymnasiet med stört höga antagningspoäng och faktiskt känna att jag hörde hemma där. Det sörjer jag enormt. Jag gick i tre år och vågade inte närma mig någon för jag var så vettlöst rädd att de skulle upptäcka hur dum jag egentligen var och att jag inte hörde hemma där. Det kommer jag ihåg att jag tänkte jämt – det knyter sig i bröstet bara av tanken på den tiden. Den tiden är en sådan törn. Särskilt när jag ser vilka fantastiska vänskaper som bildades runt mig.

Growth mindset handlar inte om att tro att man står över misslyckanden eller misstag. Growth mindset handlar om att tro på att man kan utvecklas och bli bättre. Tänk vilken skillnad det skulle göra om man misslyckades med något men inte var brydd? För man var trygg i sin övertygelse att man kunde bli bättre och lyckas till slut. Det är möjligt för mig att förbättra mig, det är möjligt för mig att lära precis vad som helst. Det är en övertygelse jag önskar att jag haft tidigare…

 

 

 

Den här jäkla mittemellanperioden…

…Tentorna är skrivna. Det kändes skitbra. Jag skrev två av tre i feberyra så det kan vara därför det kändes bra…xD Men vi har inte fått något resultat än. Vi vet inte när vi får något resultat. Varje gång man loggar in på universitetets portal känns det som att lungorna ska explodera i bröstet på en. Det är måttligt roligt. 

Samtidigt måste man liksom släppa det där för att gå på nästa. Andra halvan av branddynamiken har inte satt igång än men kemin har. Än så länge är det lite oklart vad den ska handla om egentligen. Just nu känns det som att vi läser samma sak som vi redan tenterat i en annan kemikurs. Men det blir väl tydligare vad skillnaden är eftersom.

Nu sitter jag och försöker att inte tänka på hår, det går – sådär. Chrille fixade ju så jag ska få komma iväg och ha pysseldag. Göra naglar, klippa håret, FÄRGA håret. Och nu vill jag äntligen vara modig. Jag har haft en våt dröm om att färga håret i en viss färg i flera, flera år. Men varje gång jag faktiskt färgar håret fegar jag ur. Jag har färgat både superblont och lite mörkare brunt. Det känns ganska safe liksom. Men det jag egentligen vill vågar jag inte. Jag är så himla rädd att det inte ska bli bra. Jag tänker så himla mycket på skit som hur det kommer få andra att se mig, är det verkligen JAG (som om jag bara vore EN enda sak), kommer jag att se dum ut? För att kompensera tänker jag mer på saker som att jag har bra ögonfärg för det, att det är skitfint, att jag har velat aslänge och inte kommer sluta vilja bara för att jag fegar ur. Jag sorterar bland ändlösa rader exempelbilder och sönderanalyserar precis vad jag ska säga till frissan för att hon absolut inte ska missförstå mig och vad jag vill. Ordval, vilka kläder ska jag ha för att hon ska förstå hur jag är, hur många dagar innan jag ska tvätta håret för att hon ska få en känsla för hur det beter sig ”till vardags”. Ooooch det är bra precis nu ni räknar bort min mentala hälsa. Jag vet. I ärlighetens namn har jag varnat er förut. Jag ÄR verkligen trasig.

Idag kom nästa tanke som riskerar att få mig att fega ur; ”Vill jag verkligen sticka ut så mycket?”. Som om det skulle faktiskt skulle få styra någonting alls. Men det var faktiskt så jag hajade till av tanken där jag gick mellan husen bland allt folk i lunchrushen. Det kommer med allra största sannolikhet inte påverka mitt beslut det minsta. Men det är tankarna jag brottas med på vägen. Som sagt. Trasig!

Den här veckan känns helt utochin. Det är torsdag idag?! Jag vet inte riktigt hur det gått till. Eller när. I måndags hade jag min enda mellanläsperioder-dag, i tisdags blev jag risigare igen så både då och igår var jag hemma och försökte bli lite bättre. Med lite tur så gör det att jag inte blir sjuk direkt igen. Men det är ju typ helg igen. Sen efter helgen åker Chrille till Stockholm och är borta EN-HEL-VECKA! Det ska bli – intressant. Jag ska verkligen försöka att inte rusa. Det märks verkligen på Lexie när jag gör det. Jag är inte lika närvarande och hon blir extra klängig. Nee… jag ska försöka vara extra mån om att engagera henne i ”ruset” också. Busa och kramas när det finns dom minst tid för det, göra henne delaktig vid matlagningen. Då vet jag att hon är glad och vi slipper konflikter mitt i allt som ska göras. Jag hoppas att hon inte frågar så mycket efter Chrille. Eller, jag vill ju att hon ska sakna sin pappa. Men det är inget hon behöver tänka för mycket på när han är 100 mil bort känner jag. 😛 Jag kan liksom inte ge henne pappa då.

Jag ska anstränga mig lite extra för att ta det lugnt och låta det komma som det kommer. Inte räkna minuter så noga. Försöka ha extra mammamys! 🙂

Sen är det på sin plats för mig att åka iväg på spa-semester i en vecka va? 😉

Nu ska jag ta och bita i den där kemiboken som jag inte riktigt vet vad jag ska läsa i eftersom kursrummet med all kursinfo fortfarande inte är öppnat. Yay!

Down the rabbithole…

 …she went. Jag har suttit och skrivit labbrapport och räknat och ändrat och plottat diagram och drunknat i ändlösa listor med siffror i två dagar nu. Den andra datorlabben har handlat om att undersöka normalfördelningar och hypotesprövning. Det är sådana saker som jag upplever kräver hyperfokus. Så jag har försvunnit en del… Både jag och Chrille är ju såna, på gott och ont. We really go waaay down the rabbithole! Särskilt när vi sitter med siffror eller bygger på datorn, vi tappar tid och kropp och allt. Chrille är dock värre än mig. Jag vaknar till slut antingen för att jag är illamående för att jag glömt äta eller för att min kropp panikartat behöver besöka en toalett. Jag har haft två sådana dagar nu, det behövdes med tanke på hur mycket jag hade att göra. Labbarna i den här kursen är egentligen gjorda för 3-4 pers, så man kan ju säga att det blir en aningen större arbetsbörda om man gör dem själv. Det var inte tanken från början. Första labben blev så för att jag fick tillgång till kursrummet och gruppregistreringen först efter att alla andra börjat med labben. Den här gången kunde jag inte schemalägga tid i skolan med någon säkerhet eftersom Lexie var trasig. Men jag tror ändå att det blev bra såhär. Jag behövde nog göra labbarna själv för att verkligen kunna jobba med alla delar av materialet. Det gör man ju inte när man är flera och så här har jag nog vunnit på det stora hela. Trots att jag fått ligga i. Det är honung för hjärnan att förlora sig så i det man gör – samtidigt är det stört utmattande och man blir lite avtrubbad. Man blir lite svår att nå. Hjärnan fastnar liksom i det där man håller på med och när man inte gör det längre så vet den inte var den ska ta vägen. Så upplever jag det i varje fall, tror jag. 

På fredag ska jag göra något helt annat för omväxlings skull. Ingenjörer utan gränser ska ha lunchföreläsning om ett projekt de håller på med i Tanzania och rekrytera lite. Jag har ju alltid beundrat deras arbete och sett det som en meningsfull verksamhet för mig att hjälpa till i om det öppnar sig ett vettigt sätt för mig att göra det på. De är ingenjörernas motsvarighet till Läkare utan gränser och jobbar på motsvarande sätt. Det ska bli spännande att höra med vad föreningen jobbar med lokalt och om jag kan bidra på något sätt. Det skulle vara kul!

Det hände visst något annat den här veckan också… Chrille har skojjat med mig i över en vecka  nu och räknat ner.

-”Nu är det bara en vecka kvar hjärtat”

-”Jaha, till vadå.”

– ”Ja, du vet… ;)”

Haha, han är rolig. Jag har sådant kval när det gäller min födelsedag. Samtidigt som det ÄR härligt att bli lite ”firad” genom att folk hör av sig och minns mig typ, få känna att det finns människor som bryr sig om mig där ute, att bli ompysslad och få känna sig lite speciell, älskad, – så har jag SÅNA problem med min födelsedag! Jag har jätteproblem med att organisera något för mig själv. Att säga till andra att komma och fira mig. Det handlar inte om någon slags bisarr offerkofta. Det är inte så att jag inte vill bli firad för att kunna sitta och tycka synd om mig för att jag inte blir firad. Så vet jag andra som är.

Det som tar emot för mig är just det där att säga åt folk att fira mig. Det är ju inte riktigt det man gör men det är så jag upplever det när det kommer till mig. Jag vill bli firad för att folk vill fira mig. För att jag är någon de vill fira, på det sätt de vill fira mig. Inte någon de blivit tillsagda att fira. Jag har sådana osäkerheter kring min plats bland folk att enda sättet för mig att känna mig inbjuden, önskad, är att någon annan helt och hållet, oombett tar hand om det åt mig. Och läser mina tankar lite när de ändå håller på också. Jag hör själv hur det här låter. Jag försöker bara förklara hur mitt huvud faktiskt fungerar. Jag vill ha firandena. Jag vill vara någon som är älskad, önskad, som folk vill fira, som blir firad. Men för att jag ska känna mig trygg – och det är väl där skon verkligen klämmer – för att jag ska känna mig trygg i kärleken jag får och önskad – att det är på riktigt – så kan jag inte ha bett om den. Inte ens lite eller genom omskrivning eller antytt eller nåt. För då vet jag plötsligt inte om de gör det för att de själva vill eller för att jag sa åt dem. How’s that amount of crazy for yah?

Jag brottas jämt med den typen av tankar. Oavsett vilken av mina relationer vi tar upp så brottas jag med ängslan kring hurivida jag egentligen är önskad. Och inte lite grann sisådär. Utan helt. Och det beror aldrig på den andra människan i relationen. Jag kan känna så t.o.m. med Chrille och han gör allt för mig, han är gift med mig, han har barn med mig. Han har valt mig och jag vet att han älskar mig. Det sitter helt i mitt huvud och jag vet om det. Jag kan rent av vara närvarande när det händer och det är hemskt. För känslan som jag vet är helt galen äter upp mitt känsloliv just där och då oavsett vad jag vet

Just kring min födelsedag bubblar allt det här upp lite extra. Jag vet vad jag önskar mig av de jag älskar. Eller, jag vet hur jag önskar att de fick mig att känna mig. Det krävs bara så mycket för att jag ska känna det att jag inte vet om det ens är rimligt att förvänta sig av dem. Tror jag… Jag känner mig så himla fånig varenda år! Så. Himla. Fånig! Fånig och dum och ängslig. För tänk så släpper jag allt och så blir det inget alls? Så kommer ingen ihåg? Varför kan jag inte bara hitta på något för att jag själv vill ha kul och skita i alla andra, fast nja, det är hjärnspökena jag ska skita i. Inte alla andra. Vad sägs om det istället va? Dra. Åt. Helvete. 

Vad fan ni än gör, engagera er inte i ett barn och dra. Såvida ni inte dör. Det måste man väl få lov att göra antar jag. 

Jag vet – jag är skadad.