Det är väl den eviga frågan vi blir pepprade med från alla håll. Någonstans försöker jag komma på ett nytt svar varje gång för att det känns som att det borde ha förändrats efter alla gånger vi upprepat det.
Hur känns det då?
Det känns omöjligt. För hur kan hon bara ha varit här i tre månader?! Det känns som en så löjlig lögn att jag nästan skrattar när jag säger det högt.
Haha! Hon har ju alltid funnits här… Eller? Det är skrattretande att det bara har varit tre små månader, när det känns som en evighet. Tre månader är ju ingenting!
Hur kan ingenting kännas så ofantligt långt?
Det känns stört. Det känns alldeles tokigt!
Hon har verkligen bara legat och andats bredvid mig i tre månader. Min lilla, lilla älskade tjej.
Jag har börjat vakna före henne när hon ska äta nu och då ligger de där – min alldeles underbara familj – och sover.
Hjärtat alldeles svämmar över av lycka när jag ser dem intill varann.
Tänk att de där två är mina?! Hur kan man vara så lyckligt lottad?!
Tänk att det kan få plats så mycket kärlek i hjärtat för de där två.
Att laga gomat med våra fina vänner, dricka lätt (eller ordentligt) alkoholhaltiga drycker tillsammans, sitta bredvid gubbarna som drar loss på varsin gitarr och alla sjunger med, de där övertrötta frukostarna då vi alla inhalerar vårt kaffe och drar oss för att lyfta bakändarna från soffan, halvdagarna i trädgården och nu – barnvagnspromenader! Som jag saknat våra fina vänner! (mer …)
Vem är det jag älskar? Jo, min dotter så klart. För jag har en dotter! En dotter. Jag. Har. En dotter. Ett barn. Min. Hon är alldeles fantastisk. Det är makalöst att tänka på den där bilden i oktober. Chrille med handen på min mage. Där inne var hon. Hon som nu sover intill mig i bilen på väg på äventyr. Har hon inte alltid funnits?
Hur ska jag någonsin lyckas få henne att förstå precis hur älskad hon är?
Jag ska börja med att pussa precis hela hennes huvud när vi kommit fram för natten!
Kan tänka mig att det kommer bli många bilder av den här typen efter hand som hon växer. Hon har ju onekligen en sovstil. 🙂
Sitter och tittar på när hon sover och kan inte sluta vara helt förundrad av hur lilla, lilla jag kan betyda så mycket för henne. Hur lilla, lilla jag kan ge henne så mycket ro och få henne att må så gott genom att göra så lite.
Lilla, lilla jag.
Att det kan vara så gott bara att ligga och somna på mitt bröst. Det är magiskt att obetydliga, lilla jag kan få henne att må så otroligt bra, utan att knappt försöka.
Tänk att hon år vår, tänk att hon är vår att ta hand om. Tänk att vi så oförtjänt kommer få så mycket kärlek av henne.
Hon kommer förövrigt börja skratta vilken dag som helst. Hon har legat i två dagar nu och lett så stora, glada leenden så det spritter i hela kroppen på henne och man riktigt ser hur det där lilla jollret bara är en sekund bort. Så nu kommer jag bevaka henne som en hök det kommande så jag inte missar det. 🙂
…det är helt magiskt! Då känner jag att jag inte kan vara helt fel ändå. När jag ser henne sova så rofyllt i mina armar, så tryggt och lugnt, så fullkomligt tillfreds – då måste jag göra något rätt. (mer …)
(Onsdag 13/1)
Jag har gått länge och väl och funderat på vad jag skulle skriva i det här inlägget. Alexis är 11 dagar gammal och rätt ord har ännu inte funnit sig.
Vi har en Alexis! Och hon är underbar! Och vi är så jävla lyckliga!
Jävligt bra början faktiskt… 🙂
Men sen då? Skriver jag om förlossningen, om dagarna efteråt (som faktiskt blir fler och fler ju längre jag väntar med att skriva…), om amningen? Vad fokuserar jag på i första inlägget? Hur fokuserar jag på någon enskild sak av alla miljontals som farit genom huvudet senaste veckan?!
Alexis är given att skriva om. Men henne hade jag kunnat skriva precis hur mycket som helst om redan! Jag känner ett sådant enormt behov av att dokumentera varenda sekund av hennes liv. Så blir det naturligtvis inte, och jag blir inte knäpp (-are) för det. Men hade jag kunnat… 😉
Kameran i telefonen har blivit min nya bästa vän! (mer …)
(Onsdag 13/1)