Idag skulle jag tentaplugga. På skolan. I fred. Utan distraktioner. Jag vaknade med förkylningen från helvetet så det blev inte riktigt så.
Plugga behövde jag så det fick jag vackert försöka göra. Lyckligtvis sov Lexie länge så då hann jag med allt jag planerat för dagen.
På sistone har det kliat något rent fruktansvärt i mina fingrar. Vi har så många småprojekt som behöver tas tag i här hemma men det blir aldrig av för att vi bara har grejer för att komma halvvägs. Tavlor ska upp men vi saknar spik. Bilder ska upp men vi saknar ram. Saker ska hängas men vi saknar krokar eller plugg. Så jag fick ett ryck. Jag har gått och stört mig på att balkongen legat i bitar. Det har i och för sig inte riktigt varit balkongväder än… Men ändå. Det ser ju så bedrövligt ut. Jag byggde ihop bordet och min odlingshylla som nu också kommer få husera alla våra krukor eftersom vi inte har något vettigt skåp åt dem inne. Men så kunde det ju inte se ut! Så jag grävde fram ett tyg ur skåpet, klippte till det lite på en höft, sydde fållor och snodde paracord av Chrille och hips vips hade jag ett fint draperi att dölja krukorna bakom.
Jag. Är. Så. Jävla. Nöjd! Jag fick påbörja och avsluta ett projekt hemma ordentligt och inte ihophafsat för första gången på Gud vet hur länge! Så sanslöst tillfredsställande! Och det blev fint också! Nu ska jag bara fylla hyllan med grönt igen så det inte gapar så tomt. 🙂
Det låter jättefånigt för jag är precis ALLT utom stark nu. Men jag vet inte, jag har gått och haft den där äckliga känslan av att expandera (utan att faktiskt ha expanderat alls) – som om hela jag bara svällt för varje dag som gått. Den känslan. Samtidigt har jag gått och saknat mina ”gamla” kläder. Mina fina kläder som jag känner mig bekväm i som bara ligger och ligger utan att egentligen alls vara gamla, vissa knappt ens använda. Jag saknar dem.
Men så igårkväll fick jag något infall. Jag vet inte alls om det kommer att fastna DEN HÄR GÅNGEN, man kan ju hoppas. Men det var skönt. Jag bestämde att jag skulle gå bamserundan runt fjärden på strax över en timme. Sagt och gjort. Och för första gången på länge höll jag det där sjuka tempot som Chrille hatar när jag gör. 😛 Han säger att jag ”älgar” fram. Jag älgade hela promenaden. Jag har inte orkat hålla den nivån så länge på ett tag. Det kändes så jävla bra! Och för första gången kände jag mig inte slagen när jag gått klart. Tvärt om. Jag kände mig lätt på stegen. Lättare än på länge.
Det faktum att jag blev kissnödig i början av rundan hjälpte ju till att hålla motivationen uppe… Eller ja, om inte annat så farten. 😀
Jag vill använda mina fina kläder igen. Det kommer ju inte hända bara för att jag sitter och väntar på det. Men det är ju det där med att ta tag i det. Tid. Energi. Motivation. Jag har en bebis (får jag ens kalla henne för bebis?!). Måste bli bättre på att sätta av tid för mig. Inte ”egentid” nödvändigtvis, men tid för sånt som får mig att må bra.
Nåja. Det var skönt att få känna sådär igen. Särskilt när jag känt raka motsatsen på sistone. Svammel over.
–
Det blev inget niomånaders inlägg. Jag har haft lite dåligt samvete. Just de där inläggen skriver jag ju mest för min egen skull. För att dokumentera det här som bara poff händer och rätt vad det är så har det hänt och är historia för länge sedan. Typ.
Hon kommer på att hon kan göra nya saker varenda dag! Hon pratar på som en politiker i riksdagen; en jävla massa utan innehåll! Hon har börjat blanda konsonanter betydligt mer i samma harang. Och hon förstår oss så märkbart mycket mer. Hennes kroppskontroll tar bokstavligen hopp – rätt vad det är så bara boostar den och så kan hon en massa nytt. Hon kryper inte runt på knä än. Hon har börjat ta sig upp på knä. Men hon krälar runt över halva vardagsrummet ganska obehindrat ändå. Det är roligt för hon verkar inte förstå hur långt och lätt hon faktiskt tar sig runt. Hon har fortfarande inte gjort något försök att följa efter oss när vi lämnar rummet – trots att hon nog hade kunnat. Hon har börjat dra sig upp med armarna mot saker; soffan, vardagsrumsbordet, oss. Men har samtidigt inte insett att hon kan sätta sig upp själv. Hon sätter inte ihop alla de där olika sakerna hon faktiskt kan än – tur är väl det så länge det varar. Det är sjukt så viga de är de där små! Hennes strategi för att ta sig från sittande till mage: fötterna ut åt varsitt håll, benen i spagat och sedan viker hon sig bara fram. Det ser så jäklar roligt ut! 😀
Hon åt sig första måltid helt, alldeles själv i veckan. Jag hade lagat mousakka och tänkte ”varför inte?!”. Hon äter ju mackor och frukt och grönsaker själv, glatt och målmedvetet. Inget i mousakkan var olämpligt för henne så jag slängde upp en portion och hon bara vräkte i sig. Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att hålla mig själv i schack och inte hjälpa henne. Pilla och störa liksom. Hon verkade älska det! Så hon ska få äta mer själv. Hon är ju intresserad av maten, bara inte så mycket att få den intryckt i munnen på sked. Jag har så himla roligt med lillan och det här med att testa mat. Det är så roligt att se henne utforska och testa smaker!
Vi ammar fortfarande och det verkar inte vara på väg att ta slut någon gång imorrn. Jag är sjukt nöjd faktiskt. Men det tär lite på mig de där kvällarna då det bara inte tar slut! Hon har varit så väldigt oregelbunden senaste tiden. Ena gången går det på fem minuter, andra 55. Vissa gånger ligger hon aktivt och kämpar för att hålla sig vaken, samtidigt som hon ammar. Drar sig i håret, viftar på armarna, sen benen, trycker in sina små, hårda tår i armmuskeln på mig, bankar sig i huvudet, bankar på mig. Det är inte speciellt mysigt. Tiden går sjukt långsamt de gångerna! Oftast så ammar hon sjukt mycket – intensivare – de här gångerna också. Inte heller bekvämt direkt. Jag försöker att skaka av mig de där tillfällena. Jag menar rätt vad det är så har vi slutat amma – och då KOMMER jag sakna det enormt! Vi har gått ner mer än hälften på lite mer än två månader och jag kan redan komma på mig själv med att ha glömt det. Så det försvinner fort som fan. Nej, jag tänker då inte skynda på det något mer.
Det blev visst ett litet glapp där. Inte för att det hänt för lite. Tvärt om. När fingrarna kliat har tiden saknats och när tiden funnits har fingrarna kliat inte alls. Chrille åkte ju på den där nervskadan och har varit sjukskriven tills nu. Ska väl vara det någon vecka till. Men jag har ju börjat plugga. Det har gått förvånansvärt bra. Har kommit in i att faktiskt ta mig iväg till skolan, om än för att bara sitta på biblioteket så jag får vara ifred. Det enda är väl att jag inte känner att jag får tillräckligt med tid. Det känns som att det hade varit lagom för 1,5 kurs… Men jag vet just nu inte hur jag ska klämma in resten. Stressen av det börjar kännas en del. Och då har Chrille inte jobbat… Vet inte riktigt hur det ska funka när han väl kommer igång igen. Nåja. Det var inte det viktiga.
Loppan. Lexie. Skrotis. Huliganbarnet.
En kväll i förra veckan fick hon ett monsterryck och helt plötsligt snurrar hon och försöker verkligen krypa såå mycket mer. Hon har börjat blanda konsonanter när hon pratar. Chrille tycker att hon börjat säga ”Mamma”. Jag är inte helt övertygad. Tycker mest hon bara tjötar ”mamamamamamananamama”…typ.
Hon är SÅ glad! Jag begriper inte hur så mycket lycka kan rymmas i en så liten varelse. Är hon bara utvilad och mätt så är hon tokglad, typ hela tiden och med alla. Vad har vårt barn som har oss till föräldrar att vara så jäkla glad över?! 😉
Jag har ägnat tiden mellan tiden åt att sticka strumpor åt Chrille och mig. Välbehövt och mysigt! Restgarnet ska nog bli tumlösa vantar åt loppan som går upp till axlarna på henne, så får hon inte av dem i första taget. Sen har jag några andra projekt i pipen också, ett ugo som legat sedan i december bland annat. Meeen en sak i taget.
Ska njuta av mina fina strumpor i två sekunder först. 🙂 Får försöka ha lite tid nästa gång jag faktiskt kommer på något jag vill skriva!
Alltså… Egentligen – om man ska vara sådär kinkig och korrekt som vi tycker om att vara – så sker ju bara cirka fem procent av alla födslar på självaste BF. Så det där med tre dagar… Ja, det är väl inte så jättesannolikt. Men det är något att utgå ifrån. Och det är helt omöjligt att slå huvudet runt. Om 3 dagar (+-n) blir jag mamma, Chrille pappa och VI föräldrar! Jag FÖRSTÅR BARA INTE! Den kan få för sig att vara klar i mig när som helst!
Nu har jag fullkomligt snöat in på stickningen något rent fördärvat. På julafton -sådärisistasekund- blev jag klar med tröjan till svärpäronens lillhund. Hade tråkigt igår så jag påbörjade en femtimmars-kofta till Knodden, idag var vi och införskaffade lite material så då kunde jag sätta igång med en grej jag tänkt göra till Chrille som har högre prio. Dessutom blev det garn så jag kan påbörja en dopklänning. Har hittat en så himla fin, lite otraditionell, dopklänning som jag ska göra. Åhh! Vill så gärna dela bild för den är så fin! Men nej, jag får hålla mig lite till. Vill ju inte spoila det roliga. 😉 (mer …)
Ja, det var idag alltså. Helt STÖRT! Under förutsättning att vi inte går över tiden förstås. Å ena sidan känns det som flera år sedan vi fotograferade gravtest och skickade till de Bästa, å andra sidan känns det som alldeles nyss vi var på vårt första besök hos Lena…
Chrille är borta sista övernattningen inatt och det märks att det är kort om tid kvar. Senaste veckan har vi planerat för det där sista. Knoddens väska är ju packad, men vi ska ju ha packning också är det tänkt. Sen installerade vi ju babyskyddet i bilen i dagarna, Chrille satte det där direkt – är man gift med en ingenjör så är man. 😉 Slutet på förra veckan ägnade jag åt att sy babynest och det blev så himla fint! Jag är toknöjd! Det blev en liten, liten miss som egentligen inte syns som jag går och stör mig på – men shhhh(!) jag ska inte prata mer om den för ni kommer mest troligt ändå inte upptäcka den. Vi skrev förlossningsbrev i helgen och nu sitter jag och googlar packningslistor till BB för att se om det kanske finns något smart vi inte tänkt på som andra haft särskild nytta av. Högst på listan än så länge verkar faktiskt mjukistoalettpapper ligga. (mer …)
Alltså… Egentligen – om man ska vara sådär kinkig och korrekt som vi tycker om att vara – så sker ju bara cirka fem procent av alla födslar på självaste BF. Så det där med tre dagar… Ja, det är väl inte så jättesannolikt. Men det är något att utgå ifrån. Och det är helt omöjligt att slå huvudet runt. Om 3 dagar (+-n) blir jag mamma, Chrille pappa och VI föräldrar! Jag FÖRSTÅR BARA INTE! Den kan få för sig att vara klar i mig när som helst!