Det låter jättefånigt för jag är precis ALLT utom stark nu. Men jag vet inte, jag har gått och haft den där äckliga känslan av att expandera (utan att faktiskt ha expanderat alls) – som om hela jag bara svällt för varje dag som gått. Den känslan. Samtidigt har jag gått och saknat mina ”gamla” kläder. Mina fina kläder som jag känner mig bekväm i som bara ligger och ligger utan att egentligen alls vara gamla, vissa knappt ens använda. Jag saknar dem. 

Men så igårkväll fick jag något infall. Jag vet inte alls om det kommer att fastna DEN HÄR GÅNGEN, man kan ju hoppas. Men det var skönt. Jag bestämde att jag skulle gå bamserundan runt fjärden på strax över en timme. Sagt och gjort. Och för första gången på länge höll jag det där sjuka tempot som Chrille hatar när jag gör. 😛 Han säger att jag ”älgar” fram. Jag älgade hela promenaden. Jag har inte orkat hålla den nivån så länge på ett tag. Det kändes så jävla bra! Och för första gången kände jag mig inte slagen när jag gått klart. Tvärt om. Jag kände mig lätt på stegen. Lättare än på länge.

Det faktum att jag blev kissnödig i början av rundan hjälpte ju till att hålla motivationen uppe… Eller ja, om inte annat så farten. 😀

Jag vill använda mina fina kläder igen. Det kommer ju inte hända bara för att jag sitter och väntar på det. Men det är ju det där med att ta tag i det. Tid. Energi. Motivation. Jag har en bebis (får jag ens kalla henne för bebis?!). Måste bli bättre på att sätta av tid för mig. Inte ”egentid” nödvändigtvis, men tid för sånt som får mig att må bra.

Nåja. Det var skönt att få känna sådär igen. Särskilt när jag känt raka motsatsen på sistone. Svammel over.

–

Det blev inget niomånaders inlägg. Jag har haft lite dåligt samvete. Just de där inläggen skriver jag ju mest för min egen skull. För att dokumentera det här som bara poff händer och rätt vad det är så har det hänt och är historia för länge sedan. Typ. 

Hon kommer på att hon kan göra nya saker varenda dag! Hon pratar på som en politiker i riksdagen; en jävla massa utan innehåll! Hon har börjat blanda konsonanter betydligt mer i samma harang. Och hon förstår oss så märkbart mycket mer. Hennes kroppskontroll tar bokstavligen hopp – rätt vad det är så bara boostar den och så kan hon en massa nytt. Hon kryper inte runt på knä än. Hon har börjat ta sig upp på knä. Men hon krälar runt över halva vardagsrummet ganska obehindrat ändå. Det är roligt för hon verkar inte förstå hur långt och lätt hon faktiskt tar sig runt. Hon har fortfarande inte gjort något försök att följa efter oss när vi lämnar rummet – trots att hon nog hade kunnat. Hon har börjat dra sig upp med armarna mot saker; soffan, vardagsrumsbordet, oss. Men har samtidigt inte insett att hon kan sätta sig upp själv. Hon sätter inte ihop alla de där olika sakerna hon faktiskt kan än – tur är väl det så länge det varar. Det är sjukt så viga de är de där små! Hennes strategi för att ta sig från sittande till mage: fötterna ut åt varsitt håll, benen i spagat och sedan viker hon sig bara fram. Det ser så jäklar roligt ut! 😀

Hon åt sig första måltid helt, alldeles själv i veckan. Jag hade lagat mousakka och tänkte ”varför inte?!”. Hon äter ju mackor och frukt och grönsaker själv, glatt och målmedvetet. Inget i mousakkan var olämpligt för henne så jag slängde upp en portion och hon bara vräkte i sig. Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att hålla mig själv i schack och inte hjälpa henne. Pilla och störa liksom. Hon verkade älska det! Så hon ska få äta mer själv. Hon är ju intresserad av maten, bara inte så mycket att få den intryckt i munnen på sked. Jag har så himla roligt med lillan och det här med att testa mat. Det är så roligt att se henne utforska och testa smaker!

Vi ammar fortfarande och det verkar inte vara på väg att ta slut någon gång imorrn. Jag är sjukt nöjd faktiskt. Men det tär lite på mig de där kvällarna då det bara inte tar slut! Hon har varit så väldigt oregelbunden senaste tiden. Ena gången går det på fem minuter, andra 55. Vissa gånger ligger hon aktivt och kämpar för att hålla sig vaken, samtidigt som hon ammar. Drar sig i håret, viftar på armarna, sen benen, trycker in sina små, hårda tår i armmuskeln på mig, bankar sig i huvudet, bankar på mig. Det är inte speciellt mysigt. Tiden går sjukt långsamt de gångerna! Oftast så ammar hon sjukt mycket – intensivare – de här gångerna också. Inte heller bekvämt direkt. Jag försöker att skaka av mig de där tillfällena. Jag menar rätt vad det är så har vi slutat amma – och då KOMMER jag sakna det enormt! Vi har gått ner mer än hälften på lite mer än två månader och jag kan redan komma på mig själv med att ha glömt det. Så det försvinner fort som fan. Nej, jag tänker då inte skynda på det något mer.

Nämen en bild eller tre dårå… 🙂

[easy-image-collage id=1493]