Jag är lite dålig på att skriva frekvent här. Jag är rent av mycket dålig på att skriva frekvent här. Det är egentligen rätt dumt. När jag väl får tummen ur att faktiskt skriva av mig lite så blir inläggen 300 år långa och då finns det ingen stackars sate som orkar sig igenom allt dravel. Tänker att jag bör skärpa till mig på den fronten – ska försöka göra det också. Har redan kommit jättelångt som manifesterat tanken…
Orkar inte en recap från december. Känns dumt med tanke på att jag vill undvika evighetsinläggen… Hoppar in lite här och där istället.
Det har verkligen svängt helt hejvilt. Mellan skolan, lägenhetssök, sommarjobbssök och de få tillfällen jag och Chrille kan ses så har det varit en helt vansinnig bergochdalbana, men nu har det börjat plana ut lite. Amplituden på sinuskurvan är inte fullt lika hög och perioden längre, det är skönt.
Tentade Matte D i måndags och fick resultatet igår – godkänd med råge! Det känns så underbart skönt. Läste ju Ma D på gymnasiet och blev godkänd där också, men marginalen var så liten att jag aldrig känt mig förtjänt av betyget (misstänker egentligen att det inte fanns någon marginal att tala om alls – tvärt om). Nu ligger jag på VG-MVG nivå och resultatet känns välförtjänt. Det känns inte längre som att jag låtsas tillhöra en klubb jag inte platsar i – jag har äntligen förtjänat min plats. Vet att det låter helt befängt, men det är så det stundtals känts.
Nu är det fysiken jag väntar på – där är ångesten betydligt värre. På grund av en miss i schemat så har alla legat efter från början, och jag som envist skulle repetera de första kapitlen hamnade än mer efter. Var långt ifrån beredd igår… Men samtidigt vet jag att jag kan det mesta rätt bra, om det nu ska vara någon tröst vid ett eventuellt dåligt resultat…
Fick andra goda besked igår. Jag ligger nu top 5 på två lägenheter och väntar besked, det kommer bli minst ett jubelvrål om jag får en av dom. Har väntat på det här hur länge som helst!
Ska inte bli långrandig nu. Veronica släpade iväg mig till Sci-Fi mässan i Malmö förra helgen. Joe Flannigan skulle vara där och hon var helhispig! =)
Veronica och Joe Flannigan
Och ingen tidig vår är komplett utan Theo på en stor gräsplätt. Vet inte hur han tänkte – OM han tänkte – med den där ”pinnen” men det gick inge vidare…
Precis när jag får en känsla av att jag kanske till slut börjar veta så slås jag ner av förvirring. Vill alldeles för mycket för mitt eget bästa…
Hur fan lyckas alla andra komma på att det är just den där enstaka grejen man vill ägna sitt liv åt av alla hundra. Hur kommer man på att man vill bli just sjuksköterska, eller förskolelärare, eller maskiningenjör – av allt på hela jorden, när man aldrig ägnat sig åt något av ovanstående tidigare?
Tror för en gångs skull att jag nog är inne på rätt spår ändå, tror äntligen att jag kanske, kanske hittat något som är tillräckligt… – men vad gör man av allt det där andra man också så gärna vill göra och kunna? Prioriterar man bara bort det för att det finns just en sak som passar bäst in på helhetsbilden?
Vad gör man om det aldrig känns tillräckligt? Oavsett vilket spår man väljer så är det inte tillräckligt… Tillräckligt anmärkningsvärt, tillräckligt omvälvande, tillräckligt framåtsträvande, tillräckligt givande, tillräckligt hjälpande, tillräckligt värdefullt, tillräckligt stort… Hur vet man när det är tillräckligt?
Eller vet man aldrig det? Man stannar upp vid något slumpmässigt, men ändå någorlunda rimligt, på listan – kastar sig in med huvudet först for better or for worse och så får det gå som det går? Är jag bara en av de stackars satar som är för naiva och förhoppningsfulla för att fatta hur det fungerar. Som analyserar och dissikerar sönder i småbitar för att hitta det ”optimala”, det ”verkligt rätta”, det ”enda sanna alternativet”, ”kallet”.
Inser att det alltid finns tid. Just jag behöver inte veta just idag. Det är inte bråttom, inte egentligen. Men jag är nyfiken. Hur kommer en annan 20-åring på att han/hon vill bli sjuksköterska utan någon speciell tidigare insikt i yrket och tar sig igenom utbildning på flera år och börjar sedan jobba – bara sådär? Hur kommer en annan på samma sätt på att den vill bli maskiningenjör eller förskollärare eller arkitekt, utan någon tidigare speciell inblick i yrkena…? Att säga att man älskar fysik eller kemi eller samhällsvetenskap eller teknik är egentligen inget svar på frågan. Hade det varit allt hade man ju kunnat bli hur mycket som helst, men likväl blev det just det här väldigt specifika valet; sjuksköterska.
Att säga att man ”tycker om att jobba med och träffa och hjälpa människor och gillar utmaningar så därför blev det sjuksköterskeutbildning” är ännu längre ifrån ett svar. Detta är inte ens i närheten av en yrkesspecifik beskrivning. Så hur i hela friden kan det då fungera som motivation för ett specifikt yrkesval…
Återigen kommer ett abstrakt svar på en konkret frågeställning. Du tycker om att jobba med och hjälpa människor, så trevligt. Men varför valde du just sjuksköterska och inte busschaufför? Hur kommer det sig?
Varifrån kommer dessa val när det oftast inte finns någon inblick i vad de egentligen innebär? Vad man rent praktiskt kommer att syssla med från 8-17 en vardag.
Jag är nyfiken på hur andra VET när allt de har att gå på är en till olika grad idealiserad bild av vad yrket, och i de flesta fall enbart studierna, innebär.
Hur bestämde du dig för att söka till läkarprogrammet eller arkitektprogrammet? Hur trillade du in på just de väldigt specifika valen? Dina föräldrar jobbar inte där, du har aldrig varit på en sådan arbetsplats. Det enda du egentligen vet om yrket i sig är hopplock från diverse Amerikanska tv-serier och en väldigt luddig, ospecifik och generell beskrivning som skolan delger, tillsammans med kursplanen som talar om vad du kommer att studera de kommande ~3 åren…
Var i hela friden kommer idén ifrån?
Det handlar bara om ren nyfikenhet från min sida. Någon som gått från att inte veta alls till att vara osäker.
Ingen kritik, inget fördömande – bara ren nyfikenhet.
Jag är just nu otroligt sugen på att läsa till Brandingenjör och sedan bygga på till Räddningsledare. Det känns någonstans i maggropen jäkligt rätt, väldigt jag – tror jag.
Likväl brottas jag med hur i vida det är tillräckligt och är fruktansvärt rädd för att slå i sten att det är det jag ska läsa till och bli.
Min strategi är istället att försöka ta det lugnt, läsa min tekniska bastermin och få Matte E och Fysik B så att min behörighet är komplett både för den och många andra utbildningar. Under tiden tänker jag bara browsa. Se vad som finns, känna mig för – jag hoppas bara jag lyckas med det också. Har annars en tendens att nojja sönder mig istället, något jag gärna slipper…
Jag förutsätter att alla tycker och tänker illa om mig. Jag förutsätter att folk misstror mig. För varför skulle någon tro gott om mig? Varför skulle någon tro mig?
Det är allt jag fått lära mig…
Jag hanterar det genom att överkompensera och ständigt känna att jag måste bevisa att de här dåliga sakerna folk så kallat tänker är fel. Jag har ständigt något att bevisa för allt och alla. För jag vill ju inte att de ska tro illa om mig. Jag sliter röven av mig för att motbevisa något som egentligen inte existerar. Jag måste ständigt bevisa att alla har fel.
Klart som fan att man försvarar sig när människor idiotförklarar en och misstror en. Mitt problem är att det bara existerar i mitt huvud och jag kämpar så med att komma ihåg det. Men det räcker inte alltid med att tänka rätt – ibland hinner känslorna före och styr en trots att de är så fel.
Chrille sa något härom dagen när jag pratade med honom. Något jag egentligen alltid vetat men aldrig riktigt tänkt på. Aldrig riktigt applicerat på mig själv…
Varför ska man egentligen gå omkring och känna tacksamhetsskuld gentemot sina föräldrar om de enbart fått en att må dåligt hela ens liv?
Du valde ju inte att födas och bli deras barn. Det är inte så att de gör dig en tjänst som ser till att du har mat, vatten, kläder och tak över huvudet. Det är ingenting du kräver av dom. Det är inte en omständighet som du har ansvar för eller behöver känna dig tacksam för.
De gjorde valet att skaffa barn, att skaffa dig – och då är det ju deras förbannade skyldighet att se till så att du har allt det där.
Varför ska jag gå omkring och tvinga mig själv att vara tacksam för ett rent helvete?!
Morsan har alltid använt det emot oss – att det var HON som såg till att vi hade mat, vatten, kläder och tak. Och vi skulle vara evigt tacksamma för att hon gjort detta för oss och aldrig någonsin betvivla henne eller hålla något emot henne för hon hade minsann offrat sig för oss!
Det är väl en av anledningarna till att jag känt mig så kluven och förvirrad. Jag har brottats med en pliktkänsla av att jag minsann skulle vara tacksam och inte gnälla eller klaga. ”Knip ihop och sluta gnäll för du har fått det du behöver för att överleva!”
Samtidigt har jag bara mått så dåligt över allt och inte alls kunnat vara tacksam, trots att jag kände mig tvingad att vara det. För att vara tacksam för ALLT var det ”rätta”så vitt jag fått lära mig.
Det gör faktiskt saker och ting lättare att hantera när jag tänker så. Jag har lättare för att bli arg och för att lägga ansvaret på rätt människa. Det är lättare att acceptera att det faktiskt inte är jag som gjort fel. Att det faktiskt har gjorts fel mot mig… Jag känner mig mindre förvirrad.
Jag har lättare för att förstå hur 6-,7-,9-,11- och 14-åriga jag tänkte och varför jag gjorde som jag gjorde.
Varför jag gör som jag gör idag.
En hel del saker har ju varit alldeles uppenbara sedan länge. Men där är saker jag inte insåg att jag gjorde – som jag gör rent instinktivt utan att tänka på det. Det är lättare att komma på sig själv och göra annorlunda om man har något konkret att ta i. Några saker har jag jobbat på ett tag, och faktiskt blivit bättre på lite i taget.
Men där är så mycket mer… Och just nu försöker jag bara komma på mig själv och göra raka motsatsen.
När jag gör saker med utgångspunkten i att folk tänker illa om mig – tänker jag göra raka motsatsen.
Jag kan inte leva mitt liv och utgå ifrån att alla misstror mig hela tiden bara för att det var allt jag fick uppleva hemma.
Det går bara inte!
Jag måste sluta hänga upp mig på det hon lärt mig – jag måste påminna mig själv om att det faktiskt kom från det mest instabila hjärna jag antagligen kommer att stöta på under min livstid.
Det är inte så att jag fortfarande tror på det hon säger och lever efter det. Jag kan idag intellektualisera bort det som nonsens. Men jag lever fortfarande till mångt och mycket i samma mönster som jag gjorde då, när jag bara var flicka och inte kunde intellektualisera bort något… Ett mönster jag byggde upp i rent försvar mot henne och hennes påfund, emot olyckan.
Det är betydligt svårare att bryta. Känslorna är inte heller direkt bara att skaka av sig. De kommer antagligen att finnas kvar för alltid. Skillnaden är att jag inte behöver styras av dom längre. Jag vill inte styras av dom längre.
Jag kan räkna totala antalet gånger jag faktiskt slappnat av i en större grupp människor, varit mig själv och haft underbart råkul på fem fingrar.
Visst har jag haft roligt vid andra tillfällen. Men det kan inte mäta sig. Annars har jag alltid varit tillknäppt och inte riiiiktigt vågat släppa till hel vägen. Inte vågat släppa till och bara vara helt glad.
Men de här få, få gångerna har jag gjort något helt rätt. Jag har varit mig själv – och det har uppskattats(!) – och framför allt så har jag slappnat av, kastat allt tillgjort genom fönstret.
Jag vill ha fler sådana minnen!
DET är saker jag vill vara tacksam för!
Jag vet inte exakt vad det är jag behöver…
Jag vet vad jag vill nå – åtminstone på ett ungefär… För exakt blir det ju aldrig ändå.
Men jag vet inte vad jag behöver för att ta mig dit.
Jag vill sluta vara rädd för min mamma. Hon är knappt en del av mitt liv längre – så varför fortsätta vara rädd?
Jag vill kunna vara tillfreds med beslutet att hålla henne ute när jag vet att alternativet enbart får mig att må dåligt…
Jag vill sluta skydda mig från saker som hände för länge sedan och som inte händer längre. Jag vill sluta vara så defensiv. Jag vill sluta styras av demoner som – trots att jag aldrig fick en chans att besegra dem – faktiskt är borta. Demoner som ofta inte ens fanns på riktigt utan bara var saker jag fick lära mig ”att man skulle vara rädd för”. En irrationell hjärnas maniska påhitt.
Jag vill sluta låtsas som att jag vet och faktiskt få veta.
Jag är rakryggad och stark. Men jag vill våga visa när jag är ett vrak och svag.
Jag vill sluta hoppas att folk ska se något jag inte visar och komma till stöd – och istället faktiskt visa hur det står till och våga be om stöd.
Jag vill våga lita på att det hade kommit någon då…
Jag vill våga prata om det som är viktigt och underbart för mig utan att känna mig ifrågasatt eller angripen, förhören slutade för länge sedan.
Jag vill känna att andra tror på det jag säger och sluta inbilla mig att folk i hemlighet misstror allt jag säger. Jag vill själv tro på det jag säger, det finns ingen anledning att göra annat – egentligen…
Jag vill slippa ha dåligt samvete för allt! Allt är inte mitt fel!!
Och vissa saker är inte värda ångesten – det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk!
Jag vill gråta! Jag vill våga gråta!
Jag vill inte behöva oroa mig för huruvida folk ser mig eller bara en manifestation av alla mina försvar.
Jag är så mycket mer än det här.
Men hur i hela friden når jag fram?
Hur ändrar man det man visar utan att ändra på sig själv?
Hur gör jag något åt mina onödiga försvar när de är så otroligt många och så otroligt starka?
Försvar jag numera sätter in rent instinktivt…
Jag vill ju visa så mycket mer, för jag är så mycket mer!
Jag vill kunna ta det lugnt och inte vilja så mycket på så kort tid att jag får panik.
Jag städade ur mitt gamla skrivbord idag. Det har förblitt helt orört de senaste tre åren och man har bara lassat på saker ovanpå saker. Jag har inte haft motivation till att göra det hittills men idag blev jag bara tvärless.
Satt i köket och hörde hur morsan gick på lillsyrran och spred en sådan fruktansvärt negativ energi kring sig och var bar tvungen att komma undan. Tänkte först att jag skulle få någonstans att ta vägen – någonstans att gömma mig – om jag städade ur rummet. Så skulle jag slippa sitta i köket mitt i allt stök och all skit hela tiden.
Men när jag började så blev det något helt annat. Det var så underbart skönt att jag önskar att det inte tagit slut så fort. Jag slängde ALLT! Jag tittade knappt på hälften. Sparade några få guldkorn som det här brevet tex.
’
Ett brev vi skrev i ettan till våra äldre jag. Sånt är prislöst! =)
Jag slet åt mig saker och pressade ner i påsar, länsade allt. Det var helt underbart att få kasta all skit som var så inpräglad med hur dåligt jag mådde vid tillfället då jag fick det eller använde det.
Hittade flera påbörjade dagböcker men läste bara lite ur ett anteckningsblock jag använt på semester. Ville helt ärligt inte se mer. Jag skrev helt hemska saker om mig själv!
Gick och önskade att mamma och pappa skulle skilja sig och fortsatte spinna vidare och anklagade mig själv för att deras äktenskap var så dåligt och att allt var mitt fel och att det skulle bli så mycket bättre för dem om jag försvann. Jag skrev att jag var otacksam och äcklig och bortskämd och hemsk och självisk som ville komma undan. Som ville få må bra. Som ville slippa fångenskapen – för det var så jag såg mitt liv… Fångenskap. Och jag äcklade mig själv för att jag ville bort.
Det kändes som att jag återigen gjorde en höna av en fjäder. För jag hade faktiskt tak över huvudet och mat på matbordet och två föräldrar och hus och kläder. Jag äcklade mig själv som ville bort från detta för jag fick alltid höra hur det var att inte ha något – något mamma tog varje chans hon fick att påminna oss om. Så jag struntade i att jag mådde så dåligt att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Jag struntade i att jag var så olycklig att jag kunde sitta på mitt rum och gråta, bara för att. Jag struntade i att jag blev illa behandlad. Jag struntade i att jag kände mig så förtvivlat ensam och övergiven av allt och alla.
För jag hade tak och mat och kläder och värme och jag kunde ha haft det så mycket värre… ”Var tacksam för det du har…” Även om det förgör dig.
Det var så underbart frigörande!
Jag slet ner från väggar, krynklade ihop papper, tryckte och tryckte ner i påsar.
Bort med skiten!
Men ja, jag känner mig fortfarande övergiven. Av så många. Och en stor majoritet försvann medan jag fortfarande var barn, när jag räknade med dem. Och jag har aldrig fått veta varför. Jag kan förstå varför det blir som det blir med min mamma i bilden. Men jag är inte min mamma, jag var då bara ett barn, en flicka.
Familj som alltid funnits där och brytt sig om mig och mina syskon bara drog sig undan…från oss också.
Människor som jag högaktade helt vansinnigt mycket och älskade att vara med – bara försvann.
Jag kan intellektualisera det hela och förstå att den gifte sig och fick barn och jobb och hade därför inte tid. Och den flyttade, och den gick vidare i livet, och den gjorde nåt annat viktigt. En annan tappade man kontakten med för ett tag.
Alla gick vidare med sina liv och fick prioritera om. Jag kan förstå det – rent intellektuellt.
Men det får inte känslorna att försvinna. Det får mig inte att känslomässigt komma över varför jag aldrig tycktes vara en prioritet för någon.
Det är såpass att jag numera tar för givet att jag inte är det – för någon.
När människa efter människa går vidare med sina liv och drar det viktigaste nära intill sig och jag inte är en del av det, gång på gång på gång…
Jag som liten flicka hanterade inte det särskilt väl, särskilt när jag inte var en prioritet hos mina egna föräldrar. Jo, när jag var drömbarnet. DÅ fick jag mina 15 minutes of parents, knappt.
Det här är så fruktansvärt svårt för mig att skriva om. Så otroligt fruktansvärt. Inte för att det är tungt känslomässigt – det är det förvisso, men känslomässigt är det egentligen bara skönt att äntligen få/kunna visa upp allt – nej, det är för att jag minut för minut måste påminna mig själv om att det faktiskt hänt. Om att jag inte sitter och ljuger. Om att jag inte sitter och hittar på eller överdriver. Jag kan inte riktigt ta mig själv på allvar – jag har orkat livet genom att inte tänka allt för mycket på det här, alls. Och nu när jag gör det känns allt bara så overkligt. Jag kan inte fatta att det faktiskt hänt…
Det hjälper att läsa det min bror skrivit. Han är så underbart orädd och jag påminns om hur fruktansvärt det var att växa upp i det här huset. Om att man inte måste vara tacksam alltid.
– Konstpaus –
Fan! Mår så jävla dåligt av att skriva det där. Jag har instinktivt så fruktansvärt genomlöjliga och orimliga krav på mig själv. Det låter säkert hel löjligt när ni läser det men det tar emot att skriva bara en sådan sak som att det är okej att inte vara tacksam alltid.
Någon gång klurade min hjärna ut att har jag massiva krav på mig själv och faktiskt lever upp till dom så finns det ingen risk för att jag är till besvär för någon, det finns ingen risk för att jag gör någon besviken eller misslyckas, det finns ingen risk för att jag råkar illa ut gentemot någon annan och jag kan vara alla till lags.
För jag var alltid till besvär, jag var alltid i vägen, jag var alltid en besvikelse, det räckte aldrig till. Mamma tjatade jämt om hur hon inte tyckte att jag skulle varken gifta mig eller skaffa barn för då satt man fast för alltid och då var livet över osv. Jag kände mig så otroligt önskad…
Så jag ställde enorma krav på mig själv som en försvarsstrategi. Kunde jag bara förekomma ALLA problem så skulle jag slippa skiten.
Min mormor uppfostrade mig och hon gick verkligen igenom allt i sitt liv. Genomled krig och svält och misär och fick samtidigt uppleva lycka och kärlek. Hon brukade berätta långa berättelser om sitt liv och jag älskade att lyssna. Men av någon anledning fick jag alltid med mig att jag alltid skulle vara tacksam för det jag hade. Alltid, alltid, alltid.
Som ett resultat av det piskade jag mig själv enormt varje gång jag kom på mig själv att vara olycklig.
Men jag kan omöjligtvis vara tacksam för min uppväxt. Det sliter mig itu men jag kan bara inte.
Jag kan bara inte vara tacksam för att ha blivit kallad för hora, fanskap, helvete, jävla svin, slampa, dum, idiot – genom hela min uppväxt.
Jag kan bara inte vara tacksam för att ha fått höra att jag skulle dra åt helvete, fan ta dig, jag bryr mig inte, att mina vänner var bimbon och slampor, att jag kunde dra om hemmet inte ”passade” mig, att jag skulle ha haft sex med min pappa, att jag skulle ha förfört honom.
Jag kan inte vara tacksam för alla spydigheter och gliringar och rena hemskheter som man normalt inte skulle få höra av sin fiende. Än mindre familj, än mindre sin mamma.
Jag kan bara inte vara tacksam för att ha blivit behandlad som skit om och om och om igen. Jag var inte värd luften jag andades och det skulle jag veta om.
Jag kan inte vara tacksam för att ständigt ha fått genomgå tredje gradens förhör.
Jag blev inte trodd när jag var sjuk, utan då låtsades jag, och blev iväg tvingad till simning. Något jag, trots att jag har många fina minnen och det gett mig mycket gott, då hatade och var oerhört olycklig över!
Jag var aldrig sjuk ”på riktigt” – allt jag sa och gjorde var lögn. Så man blev släpad till skolan med feber, hosta och huvudvärk.
Jag ljög alltid, oavsett vad jag sa, oavsett hur sant det var egentligen. Hon kunde stå och skrika på mig i vad som kändes som timmar för att få mig att sluta ljuga när jag satt och grät och försökte förklara att det jag sa var sant. Till slut sa jag bara det hon ville höra – oavsett om det var sant eller inte, oavsett om det var värre än sanningen eller inte.
Oavsett hur duktig jag var, oavsett hur perfekt jag försökte vara, oavsett hur förberedd, så var jag aldrig tillförlitlig. Jag blev ALDRIG trodd. Det finns inget värre än att sitta och upprepa den enda sanning du känner till om och om igen och bli anklagad för att ljuga. När det inte finns skäl att misstro dig till att börja med. Och bli misstrodd om ALLT! Vara tvungen att ständigt bevisa allt.
Jag kan inte vara tacksam för de ändlösa nätter jag gråtit mig till sömns efter att hon stått och skrikit in läxorna i huvudet på mig och inte varit för blyg för att tala om för mig exakt hur dum jag var som inte klarade det på första försöket.
Jag kan inte vara tacksam för alla gånger jag somnat med huvudet i en bok för att jag var för rädd för att gå och lägga mig innan jag kunde allt utantill.
Jag kan inte vara tacksam för alla nätter jag låg sömnlös för jag låg och försökte förstå vad jag gjort för fruktansvärt fel för att förtjäna en så arg mamma, och vad jag kunde göra för att förändra henne. Vad jag möjligtvis kunde göra för att göra min mamma glad och stolt.
Jag kan bara inte vara tacksam för att min mamma gjort det här mot mig och att jag fått utstå detta år ut och år in under hela min förbannade uppväxt. Det går bara inte.
Jag kan inte vara tacksam för det här. Jag slits i stycken av att skriva det men jag kan inte vara tacksam för att min mamma är min. För jag har aldrig haft någon.
Och jag är så grönjävligt less på att göra så mycket så fel på grund av henne.
Det är hackigt värre i huvudet idag och jag är helt slut. Får fortsätta tankegången en annan gång.
Jag har aldrig lagt någon större vikt vid barndomen – min egen då alltså. Det låter rätt hemskt när jag ser det skrivet så här och det känns som att jag måste förklara för att inte framstå som hård och kall…
Jag har aldrig lagt någon större vikt vid min barndom… För jag har inte riktigt haft en. Jag har inte tagit barndomens konsekvenser på allvar, för någonstans har det känts som att det inte funnits några. Hur kan det finnas en konsekvens av något som aldrig inträffat?
Som i alla fall inte känns som att det inträffat…
Jag hatar att låta melodramatisk, jag hatar att låta som att jag tar mig själv på för stort allvar. Men lyckas på något jävla vänster ändå…
Kanske är det i sig en konsekvens av att ha haft en melodramatisk barndom, en alldeles för allvarlig barndom?
För hur jag än vänder och vrider på det så har jag ju varit barn.
Jag hatar också att prata om problem jag har/haft – för jag vet att andra också haft/har problem, och många än värre problem än mina. Jag hatar att låta som att jag tycker att mitt är värst och att det är mest synd om mig. Jag hatar att låta som att jag tycker synd om mig själv… Men likväl lyckas jag ändå låta så på något jävla vänster – trots att det inte alls står för vad jag försöker säga eller vad jag tycker.
Uppenbarligen så finns det en massa jag hatar – men som jag likväl lyckas ställa till med…
Vad i hela friden ska det vara bra för?!
Men faktum kvarstår ändå att jag har varit barn – liksom alla andra.
Faktum kvarstår att den har lämnat fler negativa än positiva spår i mig.
Det försvinner inte oavsett hur stark och rakryggad jag är.
I mångt och mycket är det just därför jag är som jag är.
Jag vill inte framstå som någon jag inte är, men likväl är det någon helt annan alla ser.
Jag förstår inte vad det är jag gör eller hur jag gör – men jag får höra gång, på gång, på gång att jag framstår som någon helt annan… Och ingen fin människa heller…
Det här är allt jag känner till att vara. Hur förändrar man den man är – utan att förändra den man är? Hur förändrar man den alla ser – utan att samtidigt förändra sig själv?
Jag vill inte förändra mig själv, jag trivs relativt bra med vem jag är – jag känner att jag är en bra bit på väg att bli den jag vill vara. Jag bryr mig om andra, jag hjälper andra, jag tar ansvar för mig själv (nästan) hela tiden, jag älskar, jag tror på bra saker… konstruktiva saker, jag är öppen för allt och alla, jag ger av mig själv, jag vill lära mig nytt – massor med nytt! – och är öppen för det (något som är omöjligt för en människa som redan tror sig veta allt), jag kan vara ödmjuk, jag kan erkänna mina fel, jag vill utvecklas, jag vill hjälpa andra, jag vill göra något bra både för mig och andra och jag vill finnas där för de som behöver mig, jag vill bli bättre… Jag tycker inte att jag är ful.
Jag är definitivt inte perfekt! Jag har en hel drös med brister och listan svart på vitt skulle bara göra mig deprimerad så därför uteblir den. Men jag vet om det. Jag försöker vara bättre. Jag försöker att inte vara fullt så bristfull, jag försöker att vara bättre. Jag tror att jag i grunden är en bra människa och jag förstår inte varför det är så hemskt att säga och tycka. Varför är människorna som ser allt det här så otroligt få?
Men jag tycker inte om hur jag ser ut. Jag tycker inte om hur andra uppfattar mig, hur andra ser mig, hur andra känner mig. Och allt det beror ju på mig.
Hur förändrar jag det? Hur förändrar jag det när jag inte vet vad jag gör fel?
Jag är ingen hemsk människa – jag VILL inte vara en hemsk människa – jag vill inte se ut som en hemsk människa!
Men likväl projicerar jag uppenbarligen något HELT annat än det jag tänker och är.
Jag vill inte bli undvikt, jag vill inte bli skydd. Jag vill inte bli sedd som någon som inte bryr sig, som någon som tar avstånd från alla. Jag vill inte bli sedd som att jag tror mig förmer än andra – det är det sista jag någonsin trott, det SISTA! Men likväl är det det första folk ser i mig… Och det knäcker mig fullständigt.
Hur bevisar man vad man tänker?
Jag vill inte att människor ska känna en stor fet mur framför mig det första de gör. Jag vill inte framstå som onåbar. Jag vill inte vara så svår att komma nära att det enda alternativet till slut bara är att ge upp…
Det knäcker mig att veta att det är så här, men inte veta vad jag kan göra åt det utan att bli någon helt annan.
Jag blev inte slagen som barn…
Är jag fruktansvärd om jag säger att jag under min uppväxt nästan önskat att fallet var så ibland…
Då hade det åtminstone synts, jag hade haft bevis på att jag blivit sårad. Inte för alla andras skull – men för min. Mitt största problem idag är inte att övertyga andra om att jag blivit fel behandlad, visst är det en chock eftersom jag aldrig sa något när det hände, men det råder aldrig några tvivel om att det har begåtts ett fel mot mig.
Mitt största problem är att övertyga mig själv om att jag blivit så pass illa behandlad att jag idag inte kan bemöta nya människor på ett vettigt sätt.
Jag ser det inte själv – för i mitt huvud ser allt hur normalt som helst ut – men det jag projicerar utåt är uppenbarligen tyvärr inte det som händer i mitt huvud. Hade det varit så så hade det inte varit några problem.
Mitt största problem är att övertyga mig själv om att jag blivit illa behandlad över huvud taget. Jag kan prata om allt som hänt och sagts och höra hur hemskt det låter – men det är som att jag någonstans inte riktigt förstår att det faktiskt hänt mig. Applicerar jag det på någon annan så känner jag direkt hur jag blir arg – men av någon anledning så är det inte lika hemskt och allvarligt när jag applicerar det på mig själv.
Kanske för att jag tidigt fick lära mig att jag inte kunde lite på min egen mamma? Kanske för att jag som ett resultat av det förminskade hennes roll i mitt liv för att hennes ord inte skulle väga lika tungt och jag på så vis kunde klara mig relativt oskadad undan? …trodde jag…
Kanske för att jag tvingades intala mig själv att jag var allt jag hade för att överleva och jag var tvungen att vara stor och stark och tuff och låtsas som ingenting?
MEN DET VAR JU MIN MAMMA! MIN EGEN MAMMA!
Hur felkopplad hade jag varit på en skala om hennes ord inte hade betytt någonting?! Jag inbillade mig att de inte gjorde det, med tanke på att jag skulle ”bli stor” (något som alla vuxna i min närhet kände sig tvingade att påpeka så fort de såg mig… ”Åh! Rebecca! Du kommer att lyckas så bra! Åh! Rebecca! Kan jag få spara din autograf till du blir berömd! Åh! Rebecca! Jag ska spara det här brevet tills du blir berömd så du får signera det då! Åh! Rebecca! Du kommer att göra stora saker när du blir stor!” …Vad svarar man som 13-åring på allt det här? Hur hanterar man att alla man ser upp till förväntar sig så otroligt mycket ifrån en redan när man är så ung? Jag kan tala om att det slutade med en sönderpressad 13-åring som växte upp, blev 21, och till slut insåg att hon själv inte hade en aning om vad HON ville med sitt liv. Full koll på vad precis alla andra tyckte och ville med HENNES liv, men inte vad hon själv ville…) så var det lättast att hantera det så.
Usch! Nu känns det sådär igen… Som att jag sitter och gnäller om petitesser. Tar upp tid från människor som gått igenom så mycket värre saker. Gnäller som en barnunge om ett papercut. Det är sjukt(?)! Min mamma behandlar mig dåligt och JAG får dåligt samvete för att jag berättar om det! Och inte för att jag är rädd om henne utan för att jag hör hennes röst i huvudet som säger att det bara är trams! Det känns som att jag skyller mina fel på någon annan istället för att växa upp och ta ansvar för dem själv!
Problemet är att felet ÄR hennes, men det är JAG som tvingas leva med det – varenda jävla dag!
Nu tvingas jag bo hemma och inser sakta att pappa hade än större roll i det hela än jag tidigare insett. Han har alltid varit så tyst, hamnat i skymundan för att mamma var så högljudd.
Hon var helt klart värst och bär en överväldigande del av skulden till att det blivit så här men jag inser mer och mer att han var den berömda gråa massan. Och förstörde mycket själv med sina (i jämförelse med morsans) viskade ord…
Man har viftat bort det för att han bara är vårdslös och inte tänker på vad han säger… Men det gör ju faktiskt inte saken mer oskyldig.
Det enda jag vet är att jag är ledsen. För trots min ständiga kämpande för att inte bli som min mor så verkar det som jag halkat in där ändå och skjuter undan alla som under någon tidsperiod haft något intresse i mig och får människor i min omgivning att må dåligt utan att ens försöka. Jag har byggt upp murar utan att ens veta om det själv och jag vet inte hur jag gör det ogjort.
Chrille är verkligen mitt alldeles egna mirakel!
På något jävla vänster lyckades han ta sig in och jag lyckades släppa in honom. Jag vet inte hur – men ack vad jag är tacksam för det! Han är allt!
Jag vet inte vad jag gjorde med honom som skiljer sig så enormt från vad jag gör med alla andra… Jag förstår det inte.
Jag förstår inte varför jag inte bara kan vara mig själv…
Jag förstår inte varför jag inte bara kan visa mig själv…
Hej alla glada! Det har gått oförskämt lång tid sedan sista inlägget utifall att någon av er har varit här och hälsat på. Men det har ändå hänt oförskämt mycket på hemma-fronten sedan dess – ingen vila för den rastlöse.
Jag sitter och skriver till er från ett matbord långt upp i norr, strax utanför Luleå. Jag och fästmannen packade i torsdags vårt pick och pack och försvann upp till de allra bästa människorna på jorden och snyltar på dom en vecka eller två. Detta innebär att jag missar ännu en gruppträff. För att gottgöra mig lite skriver jag det här inlägget åt er och delar med mig av en massa roliga bilder. Tanken är ju att vi ska finnas som inspiration, stöd och exempel åt varandra. Om inte annat så kan jag kanske bidra med lite inspiration/exempel – och om inte det så kanske lite Mental Glädje 🙂
På så vis kan jag åtminstone närma mig att ”dra mitt strå till stacken”.
Jag har blivit utmanad!
Jag och fästmannen lever ett väldigt spontant och impulsivt liv både på gott och ont, och detta har medfört stora utmaningar i min resa till ett hälsosammare liv. Vi är livsnjutare och har inte alltid haft det helt lätt så vi tycker om att unna oss det där lilla extra när vi tycker oss förtjäna det.
Eftersom man blivit en sådan oerhörd tröstätare så blev resultatet att man dessa gånger unnade sig något förtärbart. Istället för att unna sig en upplevelse, eller mystid, eller trevligt sällskap – så unnade man sig mat och dryck.
Jag och fästmannen drog en kväll med oss svägerskans sambo ut på krogen när hon var och jobbade. För mig blev det en väldigt avgörande kväll. Jag drack min ramlösa… Och hade skitkul! Missförstå mig rätt nu; jag är inte av den skolan att jag tror att alkohol nödvändigtvis gör festen roligare. Däremot tycker jag det kan vara mysigt att smutta på en god öl till sällskapet. Jag hade trevligt och kände mig inte nedstämd eller tråkig eller som att det på något vis fattades något för att göra kvällen hel. Trots att vanan normalt sett var att ta en öl.
Jag minns den här kvällen som en väldigt glad och lycklig kväll. Jag hade precis kommit ner i ett av mina gamla favoritplagg och jag mådde prima skinka! Allt var bra.
Luleå – vårt andra hem!
Den här vändan till Lule är den andra på kort tid. Vi var upp så sent som för en månad sedan (en lyx som följer av att kunna köra oförskämt billigt och bo gratis) och störde våra vänner.
Det blev helt vansinnigt mycket rörelseglädje och mental näring i strax under två veckor. Vi blev surrogat-barnvakter åt vännernas son och kameran var århundradets mest spännande grej.
Till mitt stora förtret så var det inte bara lille Edvin som tyckte kameran var kul. Älsklingen – som extraknäcker som hobbyfotograf – tog varje chans han fick och personifierade den berömda papparazzon!
↓
↓
↓
LEOS LEKLAND! =)
Sen blev det en heldag på Leos lekland – det enda stället på jorden (såvitt jag vet) där VUXNA går in gratis och BARNEN får betala 🙂
På väg HEM!
Väl hemma var det kaos. Jag fick operera ett nageltrång akut (möblera aldrig om hemma!) och jag blev dålig. Mitt blodtryck sjönk i botten och ville inte bli normalt. Efter en vecka fick jag så hoppa av helfarten 8 veckor för tidigt (sopporna är blodtrycks-sänkande) och gå över på halvfart. Det var inte planerat och sabbade min planering rätt ordentligt. Men det har gått bra. Jag har fortsatt neråt – det går mycket(!) långsamt, men det går. Men sen samtidigt rasade man 10 kg på fyra veckor så min uppfattning om vad som är normal viktnedgång är inte helt återställd.
Efter det har det varit full rulle! Svägerskan ville ha vår hjälp till att måla om ena dotterns rum… Det slutade med att vi målade om hennes rum, jag rev alla tapeter och gjorde om systerns rum från grunden. Sen byggde älsklingen ett nytt sovrum, gjorde om deras kök och slutligen målade vi om i princip hela lägenheten också.
Äldsta flickan fick ett Extreme Home Makeover projekt av mig…
…värsta pillergörat någonsin! Men kul var det!
Sen har livet fortsatt sin gilla gång. Vi har levt och njutit och sett till att må bra!
Somliga ibland mer än andra… Vi skulle ner en dag till tippen (ty även det hör vardagen till)
och Chrille tyckte att han var skitrolig som fick till den här bilden… 😛
Luleå!
Vi kom upp igen i fredags och det har inte varit en minuts ro sedan dess. Några timmar efter att vi kommit fram for vi ner till Pite med bästa vännerna och deras son där det skulle vara Pite Dragway och hjärtat och vännerna skulle stå brandmän.
Jag har haft en RIKTIGT grym helg!
Nu vidare!
Jag hoppas verkligen att er Xtravaganza-resa gått lika bra som min och BÄTTRE!
Gudarna ska veta att den inte är lätt, det ska man inte skämmas för att erkänna. Men känslan av framgång när man står ut och kämpar, slår alla krämpor – både känslomässiga och fysiska – tusenfalt!
Kämpa på och fyll på med lite extra mental näring från mig! Tro mig – här uppe finns det så det räcker och blir över 🙂
10 kilos viktnedgång på 5 veckor kommer inte utan att man gör vissa val. På utekvällar blir det Ramlösa istället för öl – på riktigt! 🙂 Lite småtråkigt för umgänget – men jag hade kul ändå!
Det har gått ett tag sedan jag skrev sist. Det har hänt massor och tiden har till synes försvunnit. Bilden är från St Patricks day då vi – enligt tradition – drog till irländsk pub och sjöng både falskt och högt. Jag var duktig och höll mig till min Ramlösa hela kvällen – och nu i efterhand kan jag tycka att det lätt var värt det! Har börjat få rätsida på min vardagsträning också. Har fått in 30 minuter på cykel, 75 sit-ups och promenad varje dag. Det känns viktigare och viktigare att få in någonting varje dag. Det gör så mycket i längden. Sedan har jag också kommit till insikt om något jag egentligen vetat hela tiden. Det är rätt frustrerande – men det brukar vara så med insikter, kunskapen fanns där hela tiden. Jag är inte grönsallads-typen. Jag njuter av potatis och en ordentlig stek med blandsallad, en liten brödbit och en kall öl. Någonstans har jag nu insett att jag inte behöver förbjuda njutningar för mig själv. Men det är just precis där skon klämmer – njutningar. Jag har inte ätit för att jag njuter av maten, utan för att det tröstade. För ett ögonblick kändes allt bättre och det var det enda man såg. Jag har inte för avsikt att aldrig mer äta dittan och aldrig mer äta dattan. Jag driver med mig själv om jag säger att jag aldrig mer kommer äta chips eller godis. För det kommer jag – och det är okej. För jag tycker om chips vid speciella tillfällen, eller lite godis någon lördag då och då. Men inte för att trösta mig själv – utan för att jag njuter av det. Och så länge jag har goda vanor och se till att träna dagligen kommer det inte att påverka mitt resultat. Något jag redan håller på att bygga upp. Poängen för alla som läser är att det enda som egentligen kan kallas för fel är att ha dåligt samvete för dina val. Gör istället medvetna val av rätt anledning och på dina villkor. Jag satt häromdagen och planerade en Köpenhamns week-end som jag så fruktansvärt vill få till i sommar. Och en hel del av huvudstoppen var just kulinariska. Men i kombination med kilometervis av promenerande fram och tillbaka längs med Ströget och det faktum att de kulinariska höjdpunkterna inte är så värst farliga ur ett ”hälsoperspektiv” när man tänker efter, så känns det helt plötsligt inte så hemskt och man kan se fram emot det. Jag har gjort val som jag trivs med och som inte påverkar min framtid negativt.
Det har tänkts en hel del den senaste veckan 🙂
Igår gick vår älskade lilleman och fyllde ett år. Så för att skämma bort honom lite (ytterligare) fick han en liten bakelse (chokladfri – givetvis). Det var såhär smaskens! 🙂 Oavsett hur mycket han växer kommer han alltid att vara vår lille bebbe till Theo. Idag har varit en helt underbar dag! Vi drog in till Jönköping i vårvärmen och promenerade runt på stan. Egentligen skulle vi bara handla byxor åt mig då de jag har börjar bli förstora och förslitna och min spontana tanke var att dra till New Yorker där de ofta har sjyssta cargo-pants i storlekar som faktiskt passat mig. Det slutade i besvikelse för mig och nya byxor, en skjorta och krims-krams åt hjärtat. Till min ENORMA glädje hamnade vi på H&M där jag började plocka till mig de största storlekarna jag kunde hitta och höll stenhårt tummarna för att åtminstone ett par skulle passa. Jag går in i provhytten och börjar dra på mig ett par – och de är alldeles för stora! :O Jag började nästan hoppa och studsa av glädje. Jag fick för första gången på minst ett år be Chrille gå ut och hämta ett par som var mindre(!) – att handla kläder har aldrig tidigare gjort mig så överextremt glad! Helt plötsligt kom jag på mig själv med att vilja testa fler byxor – men det hade kunnat bli alldeles för dyrt och Chrille började bli vresig efter att ha blivit kringsläpad på shopping hela dagen (hörde inte att han klagade när han fick grejer :P). Bilden är kass och jag kunde inte lägga ut kläderna på det hund-hårs-beströdda golvet (vi måste verkligen dammsuga!) så man ser inte riktigt hur de ser ut och byxorna ser inte så särskilt fina ut (vilket de egentligen är). Jag tyckte de var skitfina och det är sådana kläder jag egentligen vill gå i, tält är liksom ingen klädstil jag egentligen vill ha… Jag har fått tillbaka min käklinje och mina nyckelben tittar fram igen. Börjar sakta men säkert se mig själv i spegeln igen. Det är rätt underbart faktiskt! Nu iom att vi ska fly ett tag har jag bestämt att jag ska gå på halvfart under den tiden. Jag vill verkligen att det ska vara en flykt och jag vill kunna njuta. Så imorgon börjar upptrappningen (måste göras en vecka innan man går på halvfart för att inte magen ska kruppa ur – man har liksom ätit flytande mat i över fem veckor) och ikväll förberedde jag morgondagens lunch eftersom jag inte hinner det då. Till lunch blir det kokt fisk med grönsaker och underbar dressing över (dressing: Lika delar oliv-/rapsolja + pressad vitlök och örtsalt, kryddning efter egen smak). Det är inge stora portioner till en början men det ska bli så himla gott! Blev ett himlans långt inlägg nu. Men det blir ju lite så när man inte skrivit på ett tag. Man får ju ta igen för allt som hänt under tiden. Nu ska jag sluta tjattra för ikväll och dra med mig bägge mina pojkar ut på promenix. Ska bli najz!
Yepp! Bilden får säga allt! Jag är så himla glad och pepp. Det här behövdes verkligen!
Jag är så himla stolt och glad och lättad! Detta på precis 4 veckor. Behövde verkligen få se det här idag! Det gör att man håller ut till nästa gång. Det känns helt fantastiskt att jag faktiskt lyckas med det här – eller åtminstone så håller jag på. Har ju en bit kvar till målet, men dit ska jag! 🙂
Det var riktigt skönt och betryggande på gruppträffen ikväll. Jag har bättre koll än vad jag vågat tro och det känns skönt inför Jämvikten. Jag har en plan och jag vet hur jag ska göra. Det känns bra. Nu behöver jag bara bli bättre på min Mentala Träning och att få in ordentlig vardagsträning. Sen kan det här gå riktigt bra.
Vi var iväg och fixade matbord och stolar idag. Det är första gången någonsin som vi har ett ordentligt matbord med stolar där man kan sitta och äta. Det känns helt underbart faktiskt! Katastrofområdet börjar likna ett hem lite i taget. Det är också skönt.
Är helt utmattad efter dagen idag. Blir inte skrivet mer nu – håller på att falla ihop på stället. Får ta igen det imorgon. Hoppas på en god nats sömn.
Jag borde vara SÅ himla mycket stoltare, 10 cm är liksom inte lite. Och det är inte särskilt troligt att jag för tre veckor sedan mätt fel med 10 cm. Försöker tänka positivt, jobbar stenhårt med det. Antar att siffrorna är lite svårsmälta för att de inte märkts av särskilt mycket i övrigt. Men när jag tänker efter har även det sin förklaring. Jag har klätt mig i lager och i stora lössittande kläder i nästan ett år nu. Att pösiga kläder blir pösigare är inte det lättaste att lägga märke till till en början. Det har märkts på mina byxor – inte så att man kan tro att det rör sig om 10 cm, de sitter inte direkt löst nu. Men å andra sidan satt de vansinnigt tajt innan och de gör de inte nu. De sitter som de ska – för tillfället :). Har ju en bit kvar trots allt. Plockade upp en hel låda med kläder häromdagen och kan helt ärligt säga att de aldrig fått hänga så fritt som de gör nu. Är härligt med garderobsutrymme! 🙂 Får känna mig lite mer som en tjej igen. Är inte ofta man gör tjejiga saker för att skämma bort sig. Ser fram emot att kunna använda grejerna igen! Har blivit helt besatt av matlagning på sista tiden. Vill verkligen vara så förgrymmat förberedd som det bara går när det väl är dags så att jag hittar min jämvikt. Och det är så vansinnigt kul att läsa i kokböcker. Jag blir så oerhört inspirerad och får en sån himla massa idéer och upptäcker helt fantastiska rätter. Man kanske skulle ta och bli kock istället? Njäe. Tror inte det. Men jag älskar verkligen att laga mat och läsa nya recept. Det har verkligen skapat en ny eld inom mig. Plockar matlagningstidningar och recept som en tok. Var och handlade igår och köpte Hälsokokboken av Ulrika Davidsson och läser den redan för andra gången. Har varit så orolig – ”nyttiga”, ”hälsosamma” kokböcker jag tittat i tidigare är i regel oerhört tråkiga och recepten oinspirerande. Den här boken har verkligen vänt på steken helt för mig. Den talar utifrån ett modernt perspektiv om hälsosam mat som ska fungera i vardagen för såväl småbarnsfamilj som student. Vanligtvis börjar vanliga kokböcker med att mycket kort introducera hälsotallriken och hur man borde äta men sen går recepten i alla möjliga olika riktningar utan att man egentligen fått någon mer detaljerad instruktion om vilka av recepten man ska välja för att äta ”rätt” eller i hur ett ”bra” recept bör se ut. Den här boken är helt underbar, alla recept i hela boken följer samma filosofi, där allt grundas i en modern syn på att basen i kosten är Protein och inte Kolhydrater som det alltid varit förr och som det fortfarande är i alla traditionella kokböcker man läser i. Recepten är helt fantastiska och smarta. De är realistiska – för de ska faktiskt fungera för småbarn. De är roliga och färgglada och gjorda på ett sätt som bevarar smakerna men likväl sätter hälsan i fokus. Det här är verkligen en bok jag varmt kan rekommendera andra att bygga sina matvanor runt. Efter allt jag fått lära mig om kost och träning genom åren som aktiv så vill jag säga att matfilosofin den här boken presenterar är alldeles klockren! Ska ta med mig den på nästa gruppträff och se vad Hälsocoachen tycker. Kanske rent av kan vara något man kan rekommendera till Xtravaganza-vänner överallt. Jag tycker iaf att den är helt suvve och jag längtar efter att börja använda den och baka och ha mig och inte behöva bekymra mig över innehållet. Veta att jag vidtagit alla åtgärder för att maten ska vara så sund som den kan utan att ta från dess kvalité. Det känns riktigt bra!
Hoppsan!
Tappade visst bort titeln lite där! Det är fullt fredagsmys här. Chrille var iväg innan och hyrde film och jag har hällt upp ett stort glas Ramlösa Rabarber här. Min lilla guldkant på vardagen. 🙂 Nu är den stora frågan! Ska vi se klart på spider-mannen eller ska vi slänga in en hyrfilm? Svåra beslut att ta här! Nu kräver hunden bestämt vår uppmärksamhet – så man får väl busa lite med honom för att göra honom glad.
Galet, härligt råskratt är där alldeles för lite av i vardagen och ikväll fick vi tillskott av det. I massor!
Var riktigt härligt att sitta ihop och njuta av en rolig film ikväll. Det behövdes verkligen, det har varit några tunga dagar här hemma. Det behövs lite råbarnslig glädje lite då och då om än för något så smått som en film. Det gör verkligen så mycket att sitta och skratta tillsammans. Jag älskar verkligen min lilla familj så vansinnigt mycket! Min knäppis björn till hund och min alldeles tokige fästman.
Det är inte mycket som är ”rätt” med oss och jag älskar det. Vi kan åka ut en helg till valfritt befolkat område med målet att ”jäklas med folk”. Tror inte någon riktigt kan förstå – en och annan kanske tar illa vid sig (tråkmåns!) – men jag älskar det. Jag älskar hur vi läser varandras tankar och är precis lika tokiga och apgarvar åt samma saker. Han är underbar och bäst och ärlig och rättvis och hederlig och den mest godhjärtade människa som finns! Jag älskar min knäppa översöta familj!
Jag tar inte något för givet längre, inte för en sekund. Familj och vänner som sviker, situationer som inte varar, saker/människor som bara försvinner är alltför vanligt i mitt liv. Kanske har jag mig själv att skylla – det är säkert så. Det är oftast så med problem – det största är det som ligger närmst. Kan omöjligt komma på ett generellt skäl till att det alltid skulle vara mitt fel. Men jag vet inte – av någon anledning känns det så nära till hands att skylla på mig själv. Sant eller ej så känns det oftast som att det är mitt fel att saker går åt helvete.
I vilket fall så gör detta att jag värdesätter allt så himla mycket högre. Det kan av någon outgrundlig anledning vara borta imorgon – så det gäller att njuta medan man kan. Att ta vara på det som finns medan det finns. Jag älskar varje minut med min familj – min alldeles egna.
Men det innebär också att jag tyvärr inte blir förvånad när det väl försvinner. Jag blir inte förvånad när människor sviker eller förlorar intresse. Jag chockas inte av något för jag väntar mig allt. Jag går halvt om halvt och väntar på den dagen då människan av någon anledning avskyr mig eller inte vill ha med mig att göra eller inte står ut med mig längre eller bara drar sig undan. Jag litar inte på att någon ska orka bli kvar. Jag litar helt enkelt inte på människor längre, inte när det gäller att finnas där för mig iaf – inte när det gäller att stå ut med mig i det långa loppet. Har allt för många gånger fått bevisat att det inte är en prioritet hos folk. Och när de väl gör det, när de väl försvinner så var det ju väntat. Jag har värdesatt tiden innan dess enormt och har många fina minnen, men det tar alltid slut.
Jag försöker och vill normalt se allt så ljust och positivt som det bara går – för mig utstrålar det styrka att kunna sprida glädje även när det är tungt. (Märk väl skillnaden på att sprida glädje och att låtsas som om ingenting är fel.) Men jag har aldrig påstått att jag är perfekt eller att jag inte trillar dit själv samt att det skulle vara mindre avskyvärt för att det är mig det handlar om. Man kan se det lite som en yrkesskada. Jag hatar att vara så här melodramatisk. Det är verkligen ingen egenskap jag tycker särskilt mycket om(!). Men så sant som det var att man kan vänja sig vid positiva saker så kan man vänja sig vid negativa.
För att knyta ihop den berömda säcken och bryta den kvävande melodramatiken måste jag få konstatera att ovanstående ordbajs inte för en sekund gäller min fästman. Han är den enda människan i hela mitt liv som verkligen funnits där för mig genom allt och stöttat mig oavsett vad. När det gäller honom har jag inga tvivel. När det gäller honom är tilliten fullständig. Utan att ens anstränga sig har han gjort sig förtjänt av den. Kanske är det jag som har för höga krav på alla andra för att de ska förtjäna min tillit. Så är det säkert, antagligen. Har antagligen inte skrivit något alls här som verkar vettigt eller sammanhängande.
Men det är lite så min hjärna funkar – den är osammanhängande och inte det minsta vettig hälften av tiden. Ska man känna mig är det en bra utgångspunkt att veta det till att börja med. Det är inte ett optimalt tillstånd men jag tänker inte förändra mig för att tillfredsställa någon annan eller för att någon annan vill ha sin omgivning på ett visst sätt. Då får ni väl utesluta mig från er omgivning om det skulle vara så – jag är allt för van… Nu får det faktiskt vara nog med melodramatik och pessimism för en kväll, tycker inte om det – alls. Ska ägna mig åt mer positiva saker istället. Jag älskar att du älskar mig – trots alla mina brister!
