Välj en sida

Jag förutsätter att alla tycker och tänker illa om mig. Jag förutsätter att folk misstror mig. För varför skulle någon tro gott om mig? Varför skulle någon tro mig?
Det är allt jag fått lära mig…

Jag hanterar det genom att överkompensera och ständigt känna att jag måste bevisa att de här dåliga sakerna folk så kallat tänker är fel. Jag har ständigt något att bevisa för allt och alla. För jag vill ju inte att de ska tro illa om mig. Jag sliter röven av mig för att motbevisa något som egentligen inte existerar. Jag måste ständigt bevisa att alla har fel.
Klart som fan att man försvarar sig när människor idiotförklarar en och misstror en. Mitt problem är att det bara existerar i mitt huvud och jag kämpar så med att komma ihåg det. Men det räcker inte alltid med att tänka rätt – ibland hinner känslorna före och styr en trots att de är så fel.

Chrille sa något härom dagen när jag pratade med honom. Något jag egentligen alltid vetat men aldrig riktigt tänkt på. Aldrig riktigt applicerat på mig själv…

Varför ska man egentligen gå omkring och känna tacksamhetsskuld gentemot sina föräldrar om de enbart fått en att må dåligt hela ens liv?
Du valde ju inte att födas och bli deras barn. Det är inte så att de gör dig en tjänst som ser till att du har mat, vatten, kläder och tak över huvudet. Det är ingenting du kräver av dom. Det är inte en omständighet som du har ansvar för eller behöver känna dig tacksam för.
De gjorde valet att skaffa barn, att skaffa dig – och då är det ju deras förbannade skyldighet att se till så att du har allt det där.
 

Varför ska jag gå omkring och tvinga mig själv att vara tacksam för ett rent helvete?!
Morsan har alltid använt det emot oss – att det var HON som såg till att vi hade mat, vatten, kläder och tak. Och vi skulle vara evigt tacksamma för att hon gjort detta för oss och aldrig någonsin betvivla henne eller hålla något emot henne för hon hade minsann offrat sig för oss! 

Det är väl en av anledningarna till att jag känt mig så kluven och förvirrad. Jag har brottats med en pliktkänsla av att jag minsann skulle vara tacksam och inte gnälla eller klaga. ”Knip ihop och sluta gnäll för du har fått det du behöver för att överleva!” 
Samtidigt har jag bara mått så dåligt över allt och inte alls kunnat vara tacksam, trots att jag kände mig tvingad att vara det. För att vara tacksam för ALLT var det ”rätta”så vitt jag fått lära mig. 

Det gör faktiskt saker och ting lättare att hantera när jag tänker så. Jag har lättare för att bli arg och för att lägga ansvaret på rätt människa. Det är lättare att acceptera att det faktiskt inte är jag som gjort fel. Att det faktiskt har gjorts fel mot mig… Jag känner mig mindre förvirrad.
Jag har lättare för att förstå hur 6-,7-,9-,11- och 14-åriga jag tänkte och varför jag gjorde som jag gjorde. 
Varför jag gör som jag gör idag.

En hel del saker har ju varit alldeles uppenbara sedan länge. Men där är saker jag inte insåg att jag gjorde – som jag gör rent instinktivt utan att tänka på det. Det är lättare att komma på sig själv och göra annorlunda om man har något konkret att ta i. Några saker har jag jobbat på ett tag, och faktiskt blivit bättre på lite i taget. 

Men där är så mycket mer… Och just nu försöker jag bara komma på mig själv och göra raka motsatsen. 
När jag gör saker med utgångspunkten i att folk tänker illa om mig – tänker jag göra raka motsatsen. 

Jag kan inte leva mitt liv och utgå ifrån att alla misstror mig hela tiden bara för att det var allt jag fick uppleva hemma.

Det går bara inte!
Jag måste sluta hänga upp mig på det hon lärt mig – jag måste påminna mig själv om att det faktiskt kom från det mest instabila hjärna jag antagligen kommer att stöta på under min livstid. 

Det är inte så att jag fortfarande tror på det hon säger och lever efter det. Jag kan idag intellektualisera bort det som nonsens. Men jag lever fortfarande till mångt och mycket i samma mönster som jag gjorde då, när jag bara var flicka och inte kunde intellektualisera bort något… Ett mönster jag byggde upp i rent försvar mot henne och hennes påfund, emot olyckan. 
Det är betydligt svårare att bryta. Känslorna är inte heller direkt bara att skaka av sig. De kommer antagligen att finnas kvar för alltid. Skillnaden är att jag inte behöver styras av dom längre. Jag vill inte styras av dom längre.

Jag kan räkna totala antalet gånger jag faktiskt slappnat av i en större grupp människor, varit mig själv och haft underbart råkul på fem fingrar.
Visst har jag haft roligt vid andra tillfällen. Men det kan inte mäta sig. Annars har jag alltid varit tillknäppt och inte riiiiktigt vågat släppa till hel vägen. Inte vågat släppa till och bara vara helt glad.
Men de här få, få gångerna har jag gjort något helt rätt. Jag har varit mig själv – och det har uppskattats(!) – och framför allt så har jag slappnat av, kastat allt tillgjort genom fönstret.

Jag vill ha fler sådana minnen! 
DET är saker jag vill vara tacksam för!