(09.19)
Så vemodigt. Den Lexie vi åkte hemifrån med är borta. Nu har vi en alldeles ny tjej; som sitter och pratar så mycket mer och interagerar med oss hela tiden och sträcker sig efter allt… Och har humör!
Den här nya Lexie är alldeles underbar och busig och go. Men känslan är märklig. Det finns en sorg i mig som om jag förlorat någon. Den där andra Lexie jag kände och älskade. Det känns som att en älskad gått förlorad, typ.
Samtidigt som jag vunnit en ny älskad.
Det är så jäkla märkligt det här med att ha barn. Man känner så många och så motsägelsefulla och konstiga saker mest hela tiden.
Igår blev vi varse om att den här nya tydligen ska sova typ tre-fyra timmar tidigare än förut. Två timmar för sent. Bara sådär över en dag.
Till slut fick hon komma upp i selen hos pappa och så tog vi en promenad i skogen. Det gjorde susen och alldeles hypnotiserad av bladverken somnade lillan till slut. Efter en jäkla kamp. Jag var mest glad att hon inte väckte lilla N som bara sov rätt igenom alltihopa.
I lördags kom vi fram till Klevan och nu byggs det kök. Eller ja, Chrille bygger kök – jag lär känna ett nytt barn. 🙂
Och ser henne lära av kusinvitamin. De är så roliga ihop!
Men så tvärt allt är nu. Ena dagen satt hon hos mig typ hela tiden för hon kunde inte sitta utan stöd. Och nästa dag – på sin 6-månaders dag – sitter hon helt själv på golvet OCH leker med en leksak. Över en jävla dag!
