(13.52)
När hon vaknar och är sådär omtöcknad, sitter i min famn och bara orienterar sig i några minuter, och sen plötsligt bara vänder sig upp mot mig, ser på mig i några sekunder och sedan ler mot mig med hela sin själ.
Det är en märklig kärlek det här. Hon bara älskar mig, litar på mig helt förutsättningslöst – bara för att jag är hennes mamma. Jag väntade mig väl inte att någon annan än Chrille någonsin skulle se på mig sådär. Haha! Med den där kärleken alltså – inte för att jag är hans mamma. 😛
Det är så märkligt att hon ser på mig sådär. Hon känner mig ju inte ens. Märkligt och alldeles underbart. Tänk vilken möjlighet hon är. För henne vill jag vara den jag vill vara. Den bästa versionen av mig själv. Matthew Mcconaughey sa det så bra när han mottog något pris någon gång. Hans idol är han själv om tio år. Den han strävar efter att vara är alltid sig själv om tio år. Inte någon stillbild av någon beundransvärd som man kan sträva efter och uppnå. Utan någon som alltid försöker bli bättre. Han jagar alltid sig själv för man blir aldrig färdig så att säga. Målbilden är alltid tio är före. Man kan alltid bli bättre.
Hon blir som en liten extra spark i baken att skärpa till sig som människa. Vara mer medveten om sina val, varför man gör dem, vilken typ av människa det är man vill vara egentligen. Åh! Jag vet inte vad det är jag vill få sagt…
Jag vill ju inte att hon ska se mig som ofelbar, och det är inte den jag vill vara heller. Men man har på något vis ändå fått ett sådant blank slate med med henne på något vis. I alla avseenden. Jag menar verkligen inte att jag ska låtsas vara någon jag inte är för att hon ska tycka om mig eller något sådant dumt. Men… Hon har inte sett mig vara en dålig människa. Det kommer hon ju få förr eller senare. Men jag har ändå en möjlighet i henne på något vis… Jag vet inte vad det betyder än, eller vad det ska få betyda. Det bara slog mig plötsligt; hon kommer ju se till oss. Att det är felbara människor hon kommer se är ju självklart – felbara och rätt knäppa. Men vi har möjligheten att låta henne se felbara människor som ändå hela tiden strävar efter att vara bättre.
Men den där blicken, det där leendet. Helt utan att veta vilka vi är. Det är så häftigt och märkligt – och alldeles förjävla underbart!
Ja, det är vad som snurrar i mitt huvud en sådan här torsdag med lillan sover… 😛