…Ikväll när jag skulle ut och springa var verkligen allt emot mig kändes det som. Jag hade ingen lust, det kändes meningslöst, det började dessutom vara skymning och jag har ännu inte behövt springa i mörker. Men det är väl dags att jag vänjer mig.
Det är så jäkla komiskt faktiskt. Efter träning är jag hur pepp på mer träning som helst. Jag hade kunnat anmäla mig till ett maraton så pepp jag är! xD Före träning…not so much… Och värre blir det när det hinner gå för många dagar mellan passen. Då tappar jag verkligen all geist. Den här gången kom faktiskt livet mellan – och så måste det få vara. I måndags kväll fick Lexie någon fix idé om hon skulle sitta på köksstolarna och sätta upp fötterna på bordet. Det gick ju…dåligt. Pang bom, inget speciellt högt fall och hon verkade mest ha blivit rädd. Hon fick sitta hos mig och gråta ut och sen slog vi på Fixies och hon blev riktigt glad. Sen skulle Chrille lyfta upp henne på sin stol för att äta och då brakar hela himlen sönder och samman. Vi förstod inte om hon var rädd eller vad det var frågan om, tills Chrille ska klappa henne om ryggen över axeln och himmel min själ vad hon skrek. Så illa har jag nog aldrig mått av något som varit fel med henne. Satan så ont hon verkade ha! Det var ju inte mycket att diskutera. Det var ju inte som att vi tänkte sitta hemma och vänta på om/kanske/if det blev bättre när hon hade så fruktansvärt ont. Så då gjorde vi en kväll på akuten och träffade den vanliga strömmen sjukvårdare. Men när det väl var dags för ortopeden så fick vi inte reaktion på något vi gjorde. Läkaren hade tryckt, känt och testat rörlighet. Ortopeden behövde bara titta på henne för att konstatera att inget var sönder, och det hade vi insett också vid det laget. Hon hade fortfarande märkbart ont när hon belastade armen men hennes rörlighet var så pass återställd att det inte var tal om någon luxering eller något brott för den delen. Så det var ju bara att fara hem igen. Hon sov lite oroligt den natten och igår hade hon rätt ont fram till kvällen. Då hade det mesta försvunnit. Idag har Chrille varit hemma själv med henne och han har inte märkt något alls. Så imorgon kör vi förskola igen. De har uppdaterat bloggen både idag och igår och det känns som att hon missat en hel värld av skoj. Fan vad gött det är att känna så! Imorgon blir det tillbaka till världen av upptäckt, bus och gemenskap!
Men jag ska inte gnälla över dagen idag. Det kändes faktiskt bara bajs en kort stund sett till det stora hela. Jag avslutade dagen med att sätta full pott på en av webbuppgifterna i statistiken och nu har jag sprungit 2×2,5 km för första gången. Sist hade jag vätskat pinsamt dåligt under dagen och det fick sin konsekvens. Efter 3,5 km hade jag sådan djävla kramp i vaden. Det är verkligen löjligt vilken skillnad lite vatten gör. Idag har jag sett till att dricka et voilá – passet gick utan några problem, min bristande geist till trots. Nu är jag nyfiken på hur min tid utvecklar sig. Det ser fortfarande bättre ut för varje pass. Nu vill jag ju fortsätta hålla det! 🙂
Nej – nu ska jag spela lite CS med Chrille och varva ner. Sen kanske vi ser ett avsnitt Scrubs innan vi ska sova. Ingen heltaskig onsdag ändå.