Nej! Nu ska vi ta saker i rätt ordning. Först och främst; vi har de bästa vännerna som går att finna på denna jord! Ibland kan jag verkligen inte greppa att de är våra eller hur sanslöst bra de är. De har verkligen gått genom eld för oss i helgen. Det känns åtminstone så. Vilka hjältar ni var! Vi älskar er för det! Problemet nu är att vi ska klura ut hur vi ska lyckas tacka er.
Vilken jäkla soppa det blev av flytten. Vi fick nycklar i torsdags och på kvällen åkte vi förbi för att se hur det såg ut. När vi var på visning hade de så gott som packat klart och det var lådor precis överallt. Man kom inte in någonstans och de höll på att laga mat. Jag vet inte hur det är med er men det känns fel att börja rycka i skåp hemma hos någon annan. Särskilt när de står mitt i maten. Nåja, det visade sig att skåpen i hela lägenheten var i ganska bedrövligt skick. Genomgående kan man väl säga att det de fått gjort åt sig har de inte varit rädda om och det de gjort själva har de inte gjort ordentligt. Det var betydligt mer att göra än vi tänkt och ville med en 11-månaders.
Just nu har vi sagt att om vi blir tvungna att göra om själva så ska vi iaf ta hand om köket. Det skulle göra jättestor skillnad och är överkomligt både i pris och tidsåtgång att åtgärda. Nu får vi se vad som händer i dagarna. Rikshem har precis omförhandlat sitt bofondsavtal med Hyresgästföreningen. Förhandlingarna blev bokstavligen klara idag. Bofonderna är borta men det ska fortfarande renoveras där det finns behov. Eftersom vi har svart på vitt att deras egen besiktningsman underkänt tapetseringen i nästan alla rum så tänker vi att vi inte borde stöta på alldeles för stora problem. Sååå, vi får se.
Just nu är jag ganska less på kaoset. Det ligger grejer överallt. Jag har börjat få lite ordning på köket och delar av vardagsrummet börjar vara lite halvmysigt.
Meeen, det är fortfarande kaos. Och jag bara går runt och plockar och plockar. Kläder kan jag inte ens packa upp i någon större utsträckning eftersom vi måste komplettera med mer garderobsutrymme. Det är lite skralt med det tyvärr…
Samtidigt går jag och svär över hur jag ser ut. Jag har blåmärken och skrapsår över halva armarna och på julfesten på fredag ska jag ha en kortärmad klänning. Ja, vi ska ner till Skåne imorgon. Jag är SÅ kluven. Å ena sidan ska det bli skönt att komma ifrån flyttkaoset i någon dag, träffa brorsan och Calle, pappa, gå på fest, ha äventyr med lillan och Chrille. Å andra sidan händer inget här hemma medan vi är borta. Jag får ju inte gjort så mycket som jag hade velat om dagarna när jag är själv med Lexie. Nu är hon dessutom i en period av att sova två timmar i stöten igen, åtminstone nattetid. Så jag går och är tröttast(!) halva dagen. På halvfart blir det inte heller mycket gjort.
I eftermiddag ska jag få komma iväg och få naglarna gjorda. Det är något jag faktiskt aldrig gjort förut och det ska bli kul. På väg dit ska jag bestämma mig för att resan bara är bra och börja se fram emot den. Tills dess ska jag ränna runt lite mer här hemma. Har en lista med grejer jag hade velat få undan. Sen ikväll blir det ju mest springa runt och söka saker till festen… ? Och packa – igen.
…men det bryr sig inte hon om för hon kryper vare sig jag kan se det framför mig eller inte. 😛
Vår lilla är verkligen inte så liten längre. Det tar verkligen emot att kalla henne för bebis nu. Det känns nästan mest löjligt. Vår lilla toddler… Hon fyller snart ett helt år. Det är så overkligt som det bara blir.
Hon fick sitt första vansinnesutrbott igår. Allt med barn är inte så charmigt. 😉
Det är inte charmigt när det är andras barn, och det är faktiskt inte charmigare när det är ens eget… Jisuz säger jag bara.
I övrigt är vi inne i en sådan där period när det händer så himla mycket igen. Varje dag. Hon ser oss göra saker och ska göra likadant. Det är det läskigaste jag någonsin varit med om. Just nu är det mest stänga luckor, dörrar, lägga maten på tallriken, ställa saker där vi ställer saker… småskit liksom. Hon har ju bara börjat härma oss. Så sjukt medveten man helt plötsligt blev om allt man gör… Tänk om man kunde säga åt henne att bara härma de bra grejerna man gör?!
Det är snart dags för dagis också. Jag tror hon kommer har det bra där. Men ska jag vara ärlig är mina principer inte helt nöjda med det. Att det kommer redan. Men livet lämnar inte alltid utrymme för principer. Och jag är så mycket mer än mina principer. Och jag tror verkligen inte hon far illa av att börja på dagis. Särskilt inte det dagiset. Grupperna på Kideus är mindre än hos andra, lokalerna är kreativa och mysiga, personalen är inte rädd för att förändra och göra om helt trots jobbet. Tvärt om. De gör om med jämna mellanrum för att någon får en bra idé och man vill testa. Sen att man får jobba lite för det det är en självklarhet, all förbättring måste man ju jobba för. Så har det inte varit på någon förskola jag vikat på. Det känns tryggt ändå att hon ska dit. Och hon är ju så nyfiken och utforskande och social så jag tror hon kommer ha skitkul och upptäcka massor. Det kommer nog mest vara jobbigt för mig och mina principer. 😛
Flytten börjar närma sig ordentligt nu också. Snart bara dagar tills vi får hämta nycklar. Jag kan inte vänta! Det ska bli så himla underbart! Slippa festerna vareviga helg. Slippa bilar på gården, svartbaren tvärs över gatan, trångboddheten. Lillan får ett eget rum, kontoret blir bara kontor. Listan är så lång.
Vi kommer få det så bra!
Åh! Jag har så mycket att berätta. Men just nu är jag mest trött. Bilder. Bilder får berätta lite åt mig ikväll.
Jag ska fortsätta se Bourne med älsko.
[easy-image-collage id=1520]
[easy-image-collage id=1529]
Sa jag förresten att hennes overall kom precis lagom i tid för de riktiga minusgraderna. Hon är en sån liten nallebjörn i den så man bara dör. 🙂
Sen gick det sönder igen. Nu äter hon inte igen, men av helt nya anledningar. Natten mot igår var en mardröm utav dess like. Sparar detaljerna men det var helt fruktansvärt. Det värsta var att hon inte hade några symptom, utöver att hon kräktes två gånger förstås. Ingen feber, ingen hosta, ingen snuva. Men hon fick inte sova mer än fem minuter. På. Hela. Natten. Hur fan hanterar man det utan ett enda symptom att behandla?!
Sen på morgonen kom snuvan. Jag har aldrig blivit så lättad över att sjukdom slagit till. Nu hade jag plötsligt något konkret att bekämpa. Symptom att lindra och verktyg för att göra det. Chrille kommer hem ikväll och jag räknar minuterna! Det ska bli så jävla skönt. Igår när hennes feber satte av kände jag mig tvärt opålitlig. Jag har sovit så dåligt och det märks. När jag bakade åt Chrille knäckte jag ägg i vasken, jag skulle värma mat åt loppan i kylskåpet dagen efter och på eftermiddagen när vi åt mellis skulle jag skaka juice-flaskan – utan korken på… Sån. Har min vecka varit. Skrev till Chrille och bad honom dubbelkolla mig. Snabb. Enkel. Checklista. Keep. It. Stupid. Simple. Vätska, Alvedon, mat i den mån det går, vila, utrota slemmet, vad mer? Litade inte riktigt på min hjärnas förmåga att hålla koll. Även om jag så klart hade koll. Det är ju lillhjärtat liksom!
Nu är det bara timmar kvar och sen är vi två igen. Loppans vård återgår till att tas hand om av ett superteam! <3
Igår kom några guldkorn som gjorde dagen lättare. Loppan bajsade, det är alltid välkommet. Särskilt när hon varit lite förstoppad. Sen fick jag paket!
Vår nya fina Tula kom!!! Den var så himla mycket finare i verkligheten också! I’m so happy I could poo! 😛
Vi var ju faktiskt in till stan en sväng och lämnade av kontraktet också! Nu är det så officiellt som det bara kan bli. Den stora, fina lägenheten är vår! Äntligen! 🙂
Nu ska jag fylla på kaffekoppen och vila medan jag kan. Loppan sover och när hon vaknar ska vi göra ett nytt försök att pilla i henne lite mat. Det gick nämligen inte nu på morgonen. Några Lex-Kex åt hon, typ. Tröstar mig med att hon åtminstone verkar få behålla mjölken nu iaf. Nej. Kaffe. Nu!
Det låter jättefånigt för jag är precis ALLT utom stark nu. Men jag vet inte, jag har gått och haft den där äckliga känslan av att expandera (utan att faktiskt ha expanderat alls) – som om hela jag bara svällt för varje dag som gått. Den känslan. Samtidigt har jag gått och saknat mina ”gamla” kläder. Mina fina kläder som jag känner mig bekväm i som bara ligger och ligger utan att egentligen alls vara gamla, vissa knappt ens använda. Jag saknar dem.
Men så igårkväll fick jag något infall. Jag vet inte alls om det kommer att fastna DEN HÄR GÅNGEN, man kan ju hoppas. Men det var skönt. Jag bestämde att jag skulle gå bamserundan runt fjärden på strax över en timme. Sagt och gjort. Och för första gången på länge höll jag det där sjuka tempot som Chrille hatar när jag gör. 😛 Han säger att jag ”älgar” fram. Jag älgade hela promenaden. Jag har inte orkat hålla den nivån så länge på ett tag. Det kändes så jävla bra! Och för första gången kände jag mig inte slagen när jag gått klart. Tvärt om. Jag kände mig lätt på stegen. Lättare än på länge.
Det faktum att jag blev kissnödig i början av rundan hjälpte ju till att hålla motivationen uppe… Eller ja, om inte annat så farten. 😀
Jag vill använda mina fina kläder igen. Det kommer ju inte hända bara för att jag sitter och väntar på det. Men det är ju det där med att ta tag i det. Tid. Energi. Motivation. Jag har en bebis (får jag ens kalla henne för bebis?!). Måste bli bättre på att sätta av tid för mig. Inte ”egentid” nödvändigtvis, men tid för sånt som får mig att må bra.
Nåja. Det var skönt att få känna sådär igen. Särskilt när jag känt raka motsatsen på sistone. Svammel over.
–
Det blev inget niomånaders inlägg. Jag har haft lite dåligt samvete. Just de där inläggen skriver jag ju mest för min egen skull. För att dokumentera det här som bara poff händer och rätt vad det är så har det hänt och är historia för länge sedan. Typ.
Hon kommer på att hon kan göra nya saker varenda dag! Hon pratar på som en politiker i riksdagen; en jävla massa utan innehåll! Hon har börjat blanda konsonanter betydligt mer i samma harang. Och hon förstår oss så märkbart mycket mer. Hennes kroppskontroll tar bokstavligen hopp – rätt vad det är så bara boostar den och så kan hon en massa nytt. Hon kryper inte runt på knä än. Hon har börjat ta sig upp på knä. Men hon krälar runt över halva vardagsrummet ganska obehindrat ändå. Det är roligt för hon verkar inte förstå hur långt och lätt hon faktiskt tar sig runt. Hon har fortfarande inte gjort något försök att följa efter oss när vi lämnar rummet – trots att hon nog hade kunnat. Hon har börjat dra sig upp med armarna mot saker; soffan, vardagsrumsbordet, oss. Men har samtidigt inte insett att hon kan sätta sig upp själv. Hon sätter inte ihop alla de där olika sakerna hon faktiskt kan än – tur är väl det så länge det varar. Det är sjukt så viga de är de där små! Hennes strategi för att ta sig från sittande till mage: fötterna ut åt varsitt håll, benen i spagat och sedan viker hon sig bara fram. Det ser så jäklar roligt ut! 😀
Hon åt sig första måltid helt, alldeles själv i veckan. Jag hade lagat mousakka och tänkte ”varför inte?!”. Hon äter ju mackor och frukt och grönsaker själv, glatt och målmedvetet. Inget i mousakkan var olämpligt för henne så jag slängde upp en portion och hon bara vräkte i sig. Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att hålla mig själv i schack och inte hjälpa henne. Pilla och störa liksom. Hon verkade älska det! Så hon ska få äta mer själv. Hon är ju intresserad av maten, bara inte så mycket att få den intryckt i munnen på sked. Jag har så himla roligt med lillan och det här med att testa mat. Det är så roligt att se henne utforska och testa smaker!
Vi ammar fortfarande och det verkar inte vara på väg att ta slut någon gång imorrn. Jag är sjukt nöjd faktiskt. Men det tär lite på mig de där kvällarna då det bara inte tar slut! Hon har varit så väldigt oregelbunden senaste tiden. Ena gången går det på fem minuter, andra 55. Vissa gånger ligger hon aktivt och kämpar för att hålla sig vaken, samtidigt som hon ammar. Drar sig i håret, viftar på armarna, sen benen, trycker in sina små, hårda tår i armmuskeln på mig, bankar sig i huvudet, bankar på mig. Det är inte speciellt mysigt. Tiden går sjukt långsamt de gångerna! Oftast så ammar hon sjukt mycket – intensivare – de här gångerna också. Inte heller bekvämt direkt. Jag försöker att skaka av mig de där tillfällena. Jag menar rätt vad det är så har vi slutat amma – och då KOMMER jag sakna det enormt! Vi har gått ner mer än hälften på lite mer än två månader och jag kan redan komma på mig själv med att ha glömt det. Så det försvinner fort som fan. Nej, jag tänker då inte skynda på det något mer.
Tiden bara hoppade till och så var vi här. Åtta månader… Hon är ju inte bebis längre – eller? Nästan ett år gammal. Kommer ihåg när Néa skrev på Nomsans åtta-månaders dag. Tiden från det till ett helt år kändes obefintlig. Kommer det kännas lika fort för oss? Har Lexie snart funnits i ett helt år?!
Jag brottas jämt och ständigt med den där förbannade tveäggade sorgen. För det känns stundtals som att jag sörjer de bebisar jag haft under de här månaderna. De är ju borta. Lilla, lilla Lexie – från de där allra första bilderna – hon är liksom borta. Det är så förbannat vemodigt! Lexie som upptäckte sin röst för första gången, Lexie som upptäckte sina fötter, Lexie som log sina första leenden för att jag buppade henne på näsan… Hon är borta… Varenda en… På något vis.
Jag kan förstå nyblivna föräldrar vars barn börjar lämna bebisstadiet som bestämmer sig för att skaffa ett till direkt. Som för att återskapa den där bebisen man förlorat. Men det blir ju inte så så klart. Man får ju en helt ny, helt annan istället. (Nej vi ska inte tillverka nummer två någon gång snart.)
Det känns så märkligt att det här – av allt på hela jorden – grämer mig så. Jag sörjer allt jag glömt redan, minnena som är borta, dagarna som bara är ett dis nu.
Men så får jag hålla om min lilla, och jag minns allt som väntar. Jag längtar verkligen så! Efter allt! Att få se henne upptäcka, att upptäcka henne, att upptäcka med henne. Det är ett som är säkert och jag har nog sagt det förut; det här med att bli förälder är verkligen det märkligaste på denna jord.
Hon är verkligen ett friskt litet huliganbarn nu. 🙂 Hon är så underbart full i fan mest hela tiden.
Hon har nära till skratt, är sjukt social och busig med så gott som alla. Åh! Hon reagerade tydligt på sitt namn ikväll! Hon… Typ krälar… Korta, korta sträckor. Eller nåt. Vi vill inte riktigt kalla det för att krypa riktigt än. Men hon ligger ju inte kvar på exakt samma ställe på golvet längre. Det är faktiskt sant.
Det har fullkomligt exploderat med tänder de senaste dagarna. Hon hade fyra, sen var den femte på väg, sen helt plötsligt var där tre till på gång. Hon har pang bom typ åtta tänder – ja, nästan iaf. Och använder dem! Hon har fått börja äta mer och mer själv och för det mesta går det riktigt bra. Det är ju inte så att hon blir mätt på det, så vi får ju mata också lite smidigt utan att störa henne för mycket. Men hon utforskar och smakar och testar och det är så himla roligt att se!
Vi har fått möblera om hennes vagn nu också. Nu måste vi börja spänna fast henne i den. Jag gillar det inte och har unnat henne att slippa så här långt. Men nu ska hon hänga ut mest hela tiden och det går ju inte. Vi passade på att hämta upp åkpåse också så nu kommer hon att åka både varmt och gosigt. Om än något rörelsebehindrat. 🙂
I fredags (på självaste födelsedagen) var vi på BVC med vår föräldragrupp och hade lite säkerhetsprat; undvika olyckor och sånt. Jag vet inte hur koncentrerat det var för barnen lekte ju faktiskt, typ ihop. Jag unnar henne varje chans hon får att leka med jämnåriga just nu för det blir inte så mycket. De har ju lagt ner så gott som alla mötesplatser för småbarn utom en mitt i centrum dit det är tänkt att hela kommunen ska åka nu. Så det finns inte speciellt många alternativ för att ge henne lite umgänge. Jag tycker det är hemskt trist faktiskt. De lär ju sig så sanslöst mycket av varandra!
Framför allt känns det viktigt att hon fått känna på andra barn innan det är dags för dagis.
Jag började ju skolan i veckan också. Sjukt odramatiskt. Precis som jag sa. Men men, det hör väl föräldraskapet till att nojja en massa i onödan… Fast, nu har Chrille varit sjukskriven också så jag behövde inte ta hänsyn till något schema från hans sida. Tror att det blir betydligt meckigare när han börjar jobba igen. Men den dagen, den sorgen.
Nu ska jag faktiskt sova för det är alldeles för sent! Ny dag nytt ös imorrn.
Nu är det sådär igen. Igår (känns det som) satt ju jag och snackade om att jag ska börja plugga i höst och tills dess behöver ju loppan äta själv på dagarna och det är ju jättelångt bort. Flera många månader. Jag har ju en massa tid kvar med henne. Som jag kan njuta av i lugn och ro, för det är ju sååå mycket tid tills dess.
Nu helt plötsligt är det ingen tid alls kvar. Det känns som att min tid med henne är slut. Finito. No mas. Det känns mer dramatiskt än det är, det förstår jag också. Men känslan gör en verkligen sjuk. Och jag vet att typ alla känner så. Men så var ju inte det här en blogg om hur alla andra känner… Att andra känner likadant förminskar ju inte den egna upplevelsen. Den är inte mindre jobbig för att andra också har den. Nåja, det känns som att tiden är slut. Nu Becca, nu har du fått din tid med Lexie och det är bäst att du tog vara på den för du får ingen mer. Ha!
Stressen av den känslan är sjuk.
Helt plötsligt ammar vi ju typ inte, eller… Det känns så. Hon tuttar morgon och kväll och när hon ska sova. Men vi är liksom uppe i tre-fyra ordentliga mål mat om dagen. När hände det?! Jag vill inte sluta amma än! Jag älskar ju det. Visst har det varit jobbigt en och annan gång mitt i natten när man bara var helt desperat utmattad. Men jag har verkligen älskat att amma mitt barn. Är det slut redan?! Fast nä… Hon är så glad i att tutta de gånger hon får så det tror jag inte. Men hur fort gick inte det här?! Och så skolan ovanpå det här. Det känns sjukt.
Men hon försvinner ju inte bara för att mitt liv återgår. Det kommer jag upptäcka efter första dagen och sen kommer det kännas bättre. Typ.
Det kommer inte vara helt okomplicerat att pussla ihop vårt liv i höst. Chrille har visst jobb han bara måste göra och jag ska ju så klart ha studietid utöver föreläsningarna och så Lexie och Theo och resten av livet. Men det är så fett värt det! Och det kommer gå bra. Det brukar det göra när vi är i farten.
Lexie är inne i ett nytt utvecklingssteg nu och det märks så tydligt. Aptiten är inte den bästa helt plötsligt, hon sover hackigare på dagen, men framförallt så är hon så himla kontaktsökande. Hon tyr sig till oss som aldrig förr och det är DET gosigaste någonsin. Jag försöker klura ut hur jag ska lyckas miffla med min kroppskemi så att jag inte fullkomligen smälter bort. Och hon är ju fortfarande glad allt det här till trots. Sååå, vår bebis är glad, busig och gosig just nu. Det är ju så väldigt synd om oss… 😉
Hon har fått sådan märkbart mycket bättre kontroll på sin kropp. Hon kommer bokstavligen krypa när som helst. Hon verkar inte göra saker speciellt gradvis utan det kommer säga plopp och så kryper hon. Tills det händer kommer jag bara inte kunna föreställa mig det. Jag kan verkligen inte se henne krypandes här hemma framför mig. Det kommer bli världens chock. 🙂
Höst ja, det är snart kallt ute. Jag har suttit och haft så kul faktiskt. Har ägnat den senaste veckan åt att söka vinterkläder åt Lexie. Det blir ju några minusgrader här och jag känner att ”Nej, ska det göras får det faktiskt göras ordentligt.”, så nu har loppan en skaloverall med reflexer på gång och jag har hittat sååå fina ulloveraller t.ex. den här från Disana. Här blir det ingen jävla polyesterfleeceskit. Inte för att hålla henne varm i den värsta kylan. Definitivt inte för att hålla henne torr. Det är faktiskt läskigt vilken skillnad det är på material som ser och känns så lika. Men de har ju faktiskt helt olika egenskaper. Nej, jag ska köpa några mysiga silke/ull bodysar och något par byxor och en ordentlig ulloverall. När kylan väl slår till behövs ju egentligen knappt skaloverallen för det blir så torrt ute. Det viktiga är att hon är varm och torr. Men så är det ju det där med att välja. Det finns så sjukt mycket fina ullgrejer och eftersom folk inte fattar det där med materialval så är det ju främst småföretagare (och ofta folk som tillverkar själva) som säljer. Det känns riktigt bra att handla från en liten tillverkare/återförsäljare som har lite mer unika saker. Meen, jag ska avvakta lite med att beställa för jag har ingen aning om vilken storlek hon kommer ha i oktober/november. Men nu har jag koll på vad som finns och ungefär var och till vilket pris.
Men nu har det ju gått lite väl lång tid sedan sist så ni ska få ta del av det ni egentligen är här för… 😉
[easy-image-collage id=1465]
[easy-image-collage id=1466]
Så här sitter vi för övrigt och äter frukost numera… <3
