Igår plingade Messenger till och förskolan skickar en bild på Lexie, det gör de lite då och då. De var ute och där stod hon i sina hossor på vingliga fötter och ville promenera. Det gick… sådär.
Då sa vi att det ju är lika bra att skicka med ett par skor till förskolan som de kan ta på henne så att hon kan öva på att gå när de är ute. De är ju ute timvis så gott som varje dag. Som tur var så hade vi ett par stövlar hemma som vi helt hade räknat bort vid det här laget. De visade sig vara helt perfekta.
Nu händer det grejer dagligen. Förskolan berättar hur hon visar större och större intresse för att gå och det märks hemma också. Jag är nöjd om hon går till sommaren så att hon och Noomie kan springa runt i gräset. Det längtar mitt hjärta efter just nu. Att bara få sitta på trappen med Néa och se våra tjajor kuta runt barfota i gräset med Shaggy skuttande kring sig helt oförstående.
Så för mig är det inte så bråttom. Det får komma när det kommer (men före sommaren!!!).
Nu blir det många inlägg på en gång. Det blir så när jag bara hinner skapa inlägget men inte skriva klart… Då får jag sätta mig och masspublicera i efterhand. 🙂
Har jag förresten någonsin nämnt att vår dotter är ett fullkomligt huliganbarn?
Tenta i tillämpad hydraulik – check! Då hoppas vi bara jag blir godkänd också. Det kändes i varje fall bra, eller… Jag kunde svara utförligt på allt, det är det som kändes bra – men det kan ju vara fel ändå. Hör optimisten här!
Efter tentan på förmiddagen skulle Chrille hämta mig och det slog oss ganska precis samtidigt att vi hade världens läge att köra lunchdejt medan loppan blev klar på förskolan. Sagt och gjort – vi åkte in till stan och åt på Max. Vi är stundtals väldigt romantiska… 😉 Sedan gick vi runt på stan och fönstershoppade. Köpte det där presentkortet till svärfars födelsedag som inte hanns i helgen och Ibuprofen. Återigen – partyparty… 😉
Men det var så himla härligt att bara vara vi en liten stund. Det var så himla skönt att kunna ägna all uppmärksamhet åt Chrille i några timmar. Lexie stjäl ju helt oundvikligen en hel del när hon är med. Det var så skönt att verkligen kunna lyssna på honom ordentligt och SE honom. Vi hade riktigt, riktigt mysigt. Innan Lexie skulle hämtas hann vi till och med hem för att ta en tupplur på soffan en timme…. Sexigt… #livetsomsmåbarnsförälder
Det blev så himla mysig dag som helhet faktiskt. Först datadump på morgonen, följt av en massa mys med min älskling, följt av mer mys med lillungen hemma hos svärisarna.
Visstja! Efter tentan i fredags gick vi förbi Teknikens Hus med fröken Lexington. I doppresent av morfar fick hon nämligen ett presentkort i deras butik. Ja, för nästan ett år sedan. Nu kom vi oss äntligen för att lösa in presentkortet och ja… Det blev ju en del grejer. En av de bättre presenterna hon fått faktiskt. Massa roliga spel med lekfullt lärande och grejer för att inspirera och väcka nyfikenhet. Nu gav det här oss möjlighet att bunkra lite så att vi har vettiga kvalitetsspel och leksaker till hon blir lite äldre också. Så kan vi bara plocka fram eftersom. Ja, om inte mamma och pappa lekt med dem först… 😉
I helgen var det dags för den årliga marschen då vi dammar av våra barnvagnar och går ut och syns, trängs, stör, gör ljud och är i vägen. För rösterna måste höras! I år kändes syftet med marschen så mycket närmre inpå på något vis. Inte viktigare än förut. Men närmre. Jag läste i förbigående några av Sollefteå-mammans egna ord om att ha fött sitt första barn i väggrenen mitt i vintern, i hur många minusgrader som helst, utan någon som helst trygghet och alldeles blottad. Jag kände hur jag blev alldeles kall av hennes ord. Bara insikten av hur det måste ha känts; i vecka 38+-någonting läggs BB ner där du bor och du är hänvisad till att köra ASlångt när det väl är dags.
Allt vad trygghet heter måste ju varit bortblåst redan då. Och sedan händer det där. Män brukar stöna och grymta när kvinnor säger så här, men det gör det inte mindre sant; det hade aldrig hänt om det gällde en man.
I år gick vi som vanligt för ALLA kvinnors rätt till att få överleva sin förlossning, till att få en trygg förlossning, till att få tillräcklig vård efteråt. De som behöver detta mest – för att de saknar det mest – lever ofta långt bort ifrån oss. Men i år tog det lite närmre än vanligt. Det som hänt på grund av nedläggningarna här har fått vår förlossningsvård att kännas otrygg, att bli otrygg.
Så på morgonen packade vi ihop oss, barnvagnen, tömde vår myntburk (där all växel hamnar) i en påse och for in till stan och åt lite mysfrukost på Espresso House för pengarna. Ja, vi hade mynt till hela frukosten… Vi fick lägga till en 20-lapp. Men de som jobbade blev ju glada för dagens växelkassa var ju räddad. 🙂
Sedan köpte vi spraybalsam till loppan vars hår verkar bli som mitt till den milda grad att vår Dessata-borste knappt tar sig igenom tovorna. För er som inte använt en Dessata-borste kan jag i egenskap av svinto-hårs-människa berätta att det utan konkurrens är den bästa borste jag någonsin ägt. Innan jag köpte den trodde jag väl inte riktigt på det där med skillnad på borstar och borstar… Men tji fick jag. Vill ni ha en oslagbart skonsam och snäll borste för att reda i fågelboet – köp en Dessata. De brukar gå på 99:- så det är inga Michelin-grejer vi snackar. En enkel, liten grej som faktiskt fungerar.
Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att ”ville jag vara fin så fick jag lida pin” när mitt krull skulle redas ut. Men vet ni – nej det måste man inte. Man måste inte lida pin och man måste inte lägga ut någon förmögenhet för att slippa, eller åtminstone mildra ordentligt. Sen hade jag bestämt att Lexie skulle få den här
och det gjorde hon. 🙂 Pappan fick köpa en ny pyllis till henne också sååå.. alla nöjda!
Därefter begav vi oss till barnvagnsmarschen och promenerade runt stan och syntes för vår sak! Syns man inte finns man inte!
Jag har haft sådana enorma problem med att skriva det här inlägget. Det är för mycket jag vill berätta. Det är för många känslor. Det är för mycket lycka. Det är så mycket jag vill dokumentera. Jag vet inte var jag ska börja!
Finaste vännerna! Om ni bara visste vad den här resan betydde för oss!
Den kommer leva med oss för alltid och det härligaste av allt är att jag sitter och längtar till nästa gång! För det är så självklart att det blir en nästa gång!
Jag har suttit och funderat på vad jag skulle skriva om, och i viken ordning, och hur ska jag komma ihåg allt(?!). Jag skulle nog gjort som Néa och skrivit varje kväll där. Men det hade jag inte ro i själen till då. Jag var så inne i att vara där och kände inte för att sätta mig ner och dokumentera medan vi var där. Det hände ju något roligare typ hela tiden. Nu känner jag å ena sidan att jag ångrar mig och å andra sidan att jag skiter i vilket. 😛
Det är inte som att jag kommer glömma bara för att det inte står här. Men det hade varit kul att ha delat med sig av.
Men just nu finner jag inga ord. Just nu känns det överväldigande och lite fel att börja dissekera minnena.
Vi såg havet, vi åt paella, vi drack öl, vi badade, vi skrattade.
Det är nästan det grymmaste av allt. Att inget stannar upp ens för en sekund. Man ska bara fortsätta. Men förändra allt. Nej, nosen kommer inte vara i dörren nu när du låser upp. Nej, du kan inte kasta Lexies rester på golvet och kalla på Theo. Han kommer inte. Nej, du behöver inte hoppa när du rundar hörnan och kommer ut i hallen – det finns ingen där att snubbla över. Nej, det är inte hans rumpa du ser i soffan i vardagsrummet – det är bara Chrilles väska. Nej, du behöver inte kolla om det finns vatten i vattenskålen – det finns ingen som dricker upp det. (Matskålarna har vi inte haft hjärta att plocka undan än…)
Jag vet inte hur många såna här stunder som dyker upp under en dag. Han är överallt och ingenstans på samma gång.
–
Lexie började på dagis på riktigt häromveckan. Hon blev sjuk nästan direkt. Så klart. Som tur var höll det inte i sig så länge och sen har det huvudsakligen gått bra. Den här senaste veckan har dock varit…prövande. Hon fick dubbelt vaccin i förra veckan och så har hon typ fyra-fem tänder på gång samtidigt OCH så är hon på väg att börja gå OCH! så försöker hon desperat göra sig förstådd. Asså – vår dotter är ju inte tyst av sig. Hon pratar på om allt och ingenting hela tiden och har gjort det ganska länge. Hon har bara inte brytt sig så mycket om att någon annan ska förstå henne. 😛 Nu ser jag verkligen på henne stundtals att hon verkligen söker min förståelse utan att få den. Så frustrerande det ska vaaa! Det märks att hon blir typ grötig ibland som om hon verkligen anstränger sig så för att få ut något vettigt. Tror att det bara kommer explodera rätt vad det är hos den där damen. Hon kombinerar konsonanter och vokaler hejvilt nu! 🙂
Men allt det här har gjort att hon härdat fast vid mamma likt någon slags härdande superepoxy-plast som aldrig någonsin går av!! Det ÄR hjärtevärmande, det är det. Men det är också helt sanslöst frustrerande. Pappa duger knappt. Hon ska helst bara sitta fast i mig, på min höft, mest hela tiden. Jag måste medge att jag förut kunde tänka att det skulle bli mysigt den dagen lillan blir mammig. Meeen! Nu känner jag mig stundtals mer trängd och berövad på eget utrymme än när vi helammade som mest. Då är det helt ärligt jävligt jobbigt att vara mamma. Jag älskar Alexis mer än livet! Även då! Hon är min skatt! Men just då älskar jag inte att vara mamma. Så lämningarna på dagis har varit lite besvärligare de senaste tre dagarna. Som tur är verkar hon inte gå och vara ledsen så länge. Dagis har varit så gulliga och slängt ett kort sms när det lugnat sig för att man inte ska gå och undra. De är så himla bra!
Jag började skolan igen samtidigt. Det är lite… Nervöst. Det känns bekymmersamt, men inte oöverkomligt. Är nervös för att jag ska komma ihåg tillräckligt av grunderna. Är nervös för att de kurser jag laggar ska börja påverka mig negativt. Men det känns inte oöverkomligt. Jag känner mig inte besegrad av det. Nu börjar jag känna anknytningen till utbildningen mer på riktigt också. Vi dimensionerar sprinklersystem och snackar föroreningar i stadens vatten och brandklasser. I löööv it!
Men asså! Resfeber va! Som. En. Tok! Och jag längtar efter De Bästa! Som jag längtar! Efter! EEEER! <3
…Jag har så himla roligt om dagarna. Det är fullkomligt kaos här hemma – det är ju inte så kul. Men lillan! Hon kryper fram och tillbaka till höger och vänster och rätt vad det är hör jag bara hur hon kiknar av fniss någonstans. Hon har så roligt bara av att krypa runt som ett yrväder. Jag blir alldeles till mig i själen när jag hör henne.
Igårkväll visade hon sig för första gången riktigt medveten om sin tunga. Så jäkla roligt! Hon låg på skötbordet och lekte med den medan jag bytte blöja, från sida till sida, ut och in, känna på tänderna och sen skulle hon få Chrille att härma!! Hon är så fantastiskt rolig nu!
Vi har börjat hitta grejer på konstiga ställen nu också. Jojjomäään! Vår lilla toddler möblerar och placerar om. Hittade hennes babypuder i en flyttlåda igår. Där hade vi bestämt inte lagt det – jag och Chrille då alltså…
Theofis har ju varit risig också. Inte ätit på två dagar nu och knappt druckit sedan igår. Hade en tid hos veterinären imorse och han är inte helt kry. Han hade tydligen bakterier i kisset och visade även tecken på inflammation i urinvägarna. Exakt hur han åsamkat sig det här får ni fråga valfri gudom om. Jag har inte den blekaste aning. Men nu har han fått medusin som han ska få knapra på och sen blir det återbesök i nästa vecka.
Kaoset har det börjat hända saker med. Vi fick som vi ville och har fått ut tapeter till allt som var underkänt i lägenheten. Nu har vi börjat i köket och spacklat halvvägs. Det kommer bli såååå bra! Jag är aspepp. Det är bara bengligt att bygga runt en 11-månaders. Men nu tror jag vi drar ett ryck och gör klar köket. Börjar bli helt tokig i huvudet av kaoset. ALLT – är i vardagsrummet.
Slänger med lite random bilder som får vara självförklarande. 🙂
Tack morfar! <3 🙂
