Igår plingade Messenger till och förskolan skickar en bild på Lexie, det gör de lite då och då. De var ute och där stod hon i sina hossor på vingliga fötter och ville promenera. Det gick… sådär.

Då sa vi att det ju är lika bra att skicka med ett par skor till förskolan som de kan ta på henne så att hon kan öva på att gå när de är ute. De är ju ute timvis så gott som varje dag. Som tur var så hade vi ett par stövlar hemma som vi helt hade räknat bort vid det här laget. De visade sig vara helt perfekta. 

Nu händer det grejer dagligen. Förskolan berättar hur hon visar större och större intresse för att gå och det märks hemma också. Jag är nöjd om hon går till sommaren så att hon och Noomie kan springa runt i gräset. Det längtar mitt hjärta efter just nu. Att bara få sitta på trappen med Néa och se våra tjajor kuta runt barfota i gräset med Shaggy skuttande kring sig helt oförstående. 

Så för mig är det inte så bråttom. Det får komma när det kommer (men före sommaren!!!).

Nu blir det många inlägg på en gång. Det blir så när jag bara hinner skapa inlägget men inte skriva klart… Då får jag sätta mig och masspublicera i efterhand. 🙂

Har jag förresten någonsin nämnt att vår dotter är ett fullkomligt huliganbarn?