Jag tycker hennes väg mot gåendet har varit den mest utdragna historien någonsin! Men det är kanske för att alla andra verkar ha såna dära ”första-stegen-moments” relativt tätt följt av fri gång. Lexie tog sina första steg… för länge, länge, länge, länge sedan. Jag minns knappt när faktiskt. Det känns som år sedan. Pinsamt. Efter det har hon inte direkt varit jätteintresserad av att gå själv. Och det är ju inget fel med det. Förr eller senare går de ju. Det hade varit en annan grej om hon verkligen inte kunde.
Men nu helt plötsligt. För en-två veckor sedan. Började vi märka tydlig skillnad. Mer och mer stående. Mer och mer ta sig runt på fötter och söka saker att hålla i för att slippa krypa. Idag har hon ju typ gått mer än hon krupit. Utan att hålla sig mer än med att hålla sig.
DET. ÄR. STÖRT. Jag som aldrig kunde tänka mig henne som en gående människa – för då är hon ju V.E.R.K.L.I.G.E.N inte bebis längre – och nu bara går hon. Plötsligt blev hon tre ggr större liksom.
Inatt fick vi ett infall också. Vafan vi testar söva henne i sitt rum bland alla sina saker. Jag var ju långt ifrån säker på att det alls skulle gå. Men jo. Klockan är snart midnatt och loppan sover i sitt rum än. Men ju senare det blir desto mer känner jag att jag kanske inte var helt, riktigt redo för det. Det känns lite otäckt att tänka på att gå och lägga mig bredvid hennes tomma säng…
Att vakna och inte se henne ligga där uppochner och tvärsikors. Det kanske lever lite spöken kvar i hjärnan sedan igår också. Hon började gårdagen fint med att trilla ner från vår höga säng och slå huvudet på vägen. Hon hade haft en stökig natt så att hon var trött efteråt kunde vi inte på rak arm dra slutsatser av. Vi bytte blöja, Chrille kollade hennes pupiller och sedan fick hon lite vatten medan vi skulle börja med frukost. Det tog några minuter och sen spydde hon upp vattnet. Vi sa mer eller mindre hjärnskakning och akuten i kör. På med kläder, Chrille hämtade bil och när jag höll på med Lexie gjorde hon mig så himla rädd och lugnade mig på samma gång.
När jag satt och drog på henne tröja satt hon bara där alldeles lealös och orkade knappt bära kroppen. Jag klämde åt hennes händer och fick knappt någon respons alls. De bara hängde där. Men så gick jag för att borsta hennes hår – jag vet inte – man gör det när man är frisk så det skulle jag. Och när jag var klar och la ner borsten så tog hon upp den precis som vanligt och skulle borsta sig själv…precis som vanligt. Där och då var det så sanslöst skönt att se henne vara sig själv. Om så bara för en liten stund. Hon skulle ta på mig mina solglasögon också när jag stod och plockade fram hennes solhatt. Såna små saker alltså. Hon var hon ändå. Så illa kunde det väl ändå inte vara?
Det var det inte heller. Dagen är en lång och tråkig historia. Trött och medtagen var så illa som det blev. Efter prover och kontroller och grönt ljus sov hon i en väldig massa timmar under dagen. Sen på kvällen var hon sig själv igen. Bara sådär.
Vi fick rent av komma hem på kvällen.
Så ja, det sitter säkert kvar i hjärtat mitt.
Det är häftigt att det funkade ikväll och hon verkar verkligen älska sitt rum. Så mycket en 1,5 åring kan… 😛 Så på så vis känns det ändå bra. Det är bara mammahjärtat som ska vänja sig också… Den här kärleken är så underbar och så smärtsam på samma gång! Min älskade, älskade, älskade lilla skatt!
…den blir fullständigt bortblöst när hon mitt i det värsta – när hon är som allra tröttast – kryper upp i min famn, kramar om mig hårt och ska gömma hela ansiktet i min hals. Hos just mig. Trots all otillräcklighet jag känner så är det ändå mig hon är trygg hos när hon mår som sämst. Hon vill till mig när det är som värst. Trots att jag inte alltid räcker till. Hur ödmjuk blir man inte av det?! Hur stort är inte det? Den fulmkomliga tilliten. Den fullkomliga tilltron. Till mig?! Lilla, lilla mig…
Att få gömma sig i min hals räddar hela hennes värld.
Som jag hoppas att jag lyckas med åtminstone det. Att vara hennes trygghet i stormen. Lyckas jag bara med det kan allt annat kvitta.
Vi fick förresten reda på varför hon haft så ont. Det var inte bara förkylning; öroninflammation på vänsterörat hade hon fått till på köpet. Så nu har Lexie påbörjat sin första antibiotika-kur (usch!) och inatt har vi fått sova alla tre. Tänk vad människa man blir igen direkt.
Jag är sjukt motiverad. Jag vet inte var det kom ifrån men jag har åkt på ett sådant motivationsrus bara sedan en vecka typ. Det är jättehärligt, verkligen! Jag vill plugga, skriva, träna, ta hand om min familj och bara göra så att allt blir BÄST som typ aldrig förr.
Och vad är då bättre än att åka på en halsinfektion så att man knappt orkar sova…?
Just nu sitter jag bara och är stressad, har myror i brallan och mår skit. Där är så mycket jag skulle behöva göra! Där är så mycket jag vill göra! Jag har inte tid för det här!
Så räkna minuterna tills jag mår bättre. Fast nä – imorgon har jag labb och då SKA jag in. Vem bestämmer – JAG bestämmer!
Till råge på allt så missade jag en gästföreläsning med Elaine Eksvärd idag. Jag. Har. Inte. Tid. Med. Det. Här!
Här får ni en gullebild på Lexie för att kompensera för melodramatiken.
Okej det råkade bli flera. Jag kände att jag behövde kompensera mycket… 😛
Vill ni förresten göra något litet gott utan ansträngning så skänker just nu Pampers 1£ för varje Insta-bild på en bäbis med sin näve i luften till Blisscharity. Blisscharity stöttar familjer med prematurbarn och samarbetar nu med Pampers som tagit fram en ny blöja för de allra minsta. Dessa ska de skänka runt 3 miljoner av till sjukhus i Storbrittanien. Glöm inte hashtaggen! #powerofbabies
Ibland snubblar man över möjligheter att hjälpa till – om så bara lite, lite grann – nästan helt utan ansträngning. Sådana möjligheter passar man inte på.
Hon lyckas stoppa ner alla klossar i pappas foppatofflor – ”JAAAA!”
Hon lyckas hälla över klossarna från den ena toffeln till den andra – ”JAAAA!”
Hon lyckas norpa mammas telefon när hon inte ser – ”JAAAAAAAWW!”
Alexis Hedberg behöver ingen hejjaklack för hon är sin egen! Sådär låter det – med eftertryck – varje gång hon lyckas med något, vad som helst.
Det har hänt så mycket stora saker nu och det känns inte som att de har fått den uppmärksamhet de förtjänar för det är så invävt i vardagen. Hon säger en massa riktiga ord nu utöver det ändlösa, raljerande tjötandet hon sysslar med som ingen förstår. Ja, nä, Dadda, Mamma, Pappa, titta, Coockie (sa hon för första gången igårkväll rent av), kaka! (pannkaka), vatten lyckas hon med ibland, där, hejja, tacktack, hej, hejdå. Det är ju en hel hög med ord när jag tänker efter, och de har dykt upp bara sådär helt plötsligt. Vad är det de kollar på 18-månaders kollen? Om barnet kan 8-10 ord eller hur var det? 😀
Och hon kan så många saker som vi inte vet om! Det är faktiskt rätt stört. Vi upptäcker en massa saker hon lärt sig efter hand. Härom veckan frågade jag henne var magen var någonstans, vilket hon aldrig svarat på innan, men då helt plötsligt ryckte hon upp tröjan och började klappa sig på magen. Näsan hittade hon också, sen blev det förvirrat. Men bara det! Jag hade ingen aning! Hon satt och ropade ”hej hej!” vid matbordet en dag när hon fått mat lite före oss. Jag fattade inte alls vad hon höll på med först, sen började jag sjunga ”Säg hejhej till vännen din som sitter där…” ”HEJ HEJ!” fick jag till svar. 😀
Hon har så sanslöst mycket vilja och får riktiga vansinnesutbrott vissa gånger när hon inte får som hon vill, vilket tyvärr är oftare än hon skulle vilja. 😛 Hon blir stadigare och stadigare på benen och jag är helt övertygad om att om hon bara ville så hade hon gått utan problem nu. Men hon verkar inte riktigt vilja gå själv än. Hon går fort, stadigt och gärna när hon får hålla handen, men sätter sig ner nästan direkt när man släpper. Att stå upp på stället utan stöd däremot – DET tycker hon är sjukt roligt… knasbananen! Hon kan bokstavligen stå och göra benböj för att hon tycker det är så roligt att bara ställa sig upp. Jag fattar inte alls… 😀 Här före resan bestämde hon sig för att hon SKULLE sätta sig på pottan själv. Hon var aptrött och hade noll koordination men hon SKULLE PROMPT lyckas med det DÅ! Hon lyckades väl…nästan. Tokpraktiskt att hon vill det kände jag spontant. Vi hade ju ändå tänkt börja låta henne vara blöjfri mer än bara någon gång då och då nu. Då är det ju hur smidigt som helst om hon tar sig upp på pottan själv också! Kryper fram till den gör hon ju redan när hon har velat upp. Men sen har det varit upp till oss att skynda och hjälpa. Tänk att snart löser hon det också själv!
Hon slutade typ sova på eftermiddagarna när vi var i Härnösand också. Jag tänkte först att det bara var resan som spökade, men hon har typ inte sovit någon eftermiddag sedan vi kom hem. Det bara hände sådär hipp som happ också.
Hon är så himla härlig över lag just nu. Hon upptäcker nytt hela tiden och gör det med sådan nyfikenhet och glädje så jag blir alldeles varm i hjärtat. Humor har hon också, i mängder. Det är så sanslöst mycket bus i den där lilla kroppen och det går att ha så himla roligt MED henne nu. Jag älskar henne så det gör ont faktiskt. Vårt lilla underverk!
Så här glad ser man för övrigt ut när ens nya, fina, GRÖNA gummistövlar kommer hem! 🙂
Idag har vi haft familjedag på Leos med ett gäng andra och Lexie ligger helt utslagen nu och hämtar sig efter allt det roliga. Jag och Chrille ska passa på att titta på något ifred nu. 🙂
Så jag gick visst och blev sjuk förra veckan. Det hörde verkligen inte till mina planer! Jag blir ju så ynklig så det är ju rent sorgligt när jag är sjuk. Det blir verkligen ingenting gjort alls. Det verkade först som att Lexie också höll på att bli ordentligt sjuk. Men hon nöjde sig med en hejdundrans förkylning och energibrist i största allmänhet. Jag måste förresten sätta mig ner sedan och sammanfatta henne! Hon har blivit så himla stor! Jag kan knappt tro att hon började krypa i november. Det känns som att hon har krupit så mycket längre. Men hennes liv känns så mycket längre än vad det är i största allmänhet. Att hon bara är ett år och tre månader går inte ihop i mitt huvud. 1+1=fish. Så liksom. Har hon inte alltid funnits hos oss?
Nåja, den här veckan är jag med på banan och har hittills haft en riktigt bra vecka. Jag hänger med på föreläsningarna och har pluggat däremellan och vi har haft riktigt mysigt hemma. Idag har de påskfest på förskolan så då såg den här mamman och pappan sin chans att få spöka ut en Lexington. För visst är det därför man skaffar barn?
Nu ska jag börja packa ihop mig igen för jag ska snart på föreläsning. De senaste föreläsningarna i brandkemin har handlat om brandreaktionen, jag är eld och lågor! Varje gång jag läser eller sitter på en föreläsning känner jag att det här är så himla intressant. Tänk lyckan att få plugga – och tycka att det är intressant! 🙂
Ja! Det är sant. Jag är ungefär den lyckligaste människan på jorden över detta faktum. De senaste dagarna har det varit soligt på eftermiddagarna och jag har längtat efter att få sitta i solen på min balkong. Igår fick jag faktiskt en liten stund då maten stod i ugnen, loppan sov och Chrille nördade sig på kontoret. Jag plockade boken, filten, fyllde ett glas vin och sprang! Jag bara skulle, trots att temperaturen kanske inte riktigt var den optimala för ändamålet. Jag kan ju säga att det var varmt och skönt att komma in igen…
Jag hade gjort världens dundermarinad som jag hällt över kycklingvingar och kört i ugnen. Vårt lilla svarta hål åt TRE hela kycklingvingar med ost och en hel skål ärtor till. Det är så himla kul att ge henne mat. Det är verkligen inte mycket hon ratar och allt som oftast kan vi krydda precis som vanligt. Igår hade jag t.o.m haft lite sambal i marinaden och hon bara mumsade. Men hon är nog inne i någon växtspurt nu för trots att hon äter som en hungrig val de flesta dagarna så har hon vaknat några nätter senaste veckan och varit jättehungrig. Det har varit rätt jobbigt för när hon väl fått lite att äta så har hon ju vaknat till igen. Full låda i tre timmar innan man fått sova igen. Inatt var Chrille en riktig ängel och tog henne själv. Tuffa nätter det där.
Imorse kände jag för att mysa till det så jag och Lexie gjorde pannkaksfrukost så fick Chrille sova lite till. Eller ja, hon stod väl mest och åt smör direkt ur paketet och viftade lite med vispen efter att ha möblerat lite under ugnen… Men det blev pannkakor till slut ändå. Hahaha! Minen jag fick när hon såg mig vända pannkakan för första gången… priceless!
Medan hon började äta och pappan kravlade sig upp ur sängen passade jag på att slänga ihop lite glass åt en viss liten dam. Jag hittade en kul grej på facebook här för ett tag sedan; fruktremmar. Man mixar i princip ner lite frukt, häller ut i en plåt och låter stå på låg temperatur i ugnen i 9-12 timmar. Jag har inte riktigt lyckats få det där att bli bra men Lexie verkade älska mixen på banan och kiwi. Så jag tog den sista frukten och mixade till isglassar istället. Vi hade ett stackars ensamt päron som jag slängde ihop med lite melon vi hade kvar i kylen och så blev det päron- och melonglass också. Lite kul att kunna ge henne glass till fika utan att behöva tänka på sockret. Det hade ju lika gärna kunnat vara en banan liksom, men lite roligare.
Nu sitter vi och väntar på att hon ska vakna, sen ska vi slänga i henne lite mat och åka över till LinOlof. Det var alldeles för längesedan vi var över så det ska bli så jäkla kul! Att söva henne blev ju en grej idag. Hon har haft en period med dåligt grepp igen så jag försöker hålla ner på tuttandet till det mest nödvändiga, annars får jag så jävla ont. Så hon fick vackert somna utan nu på dagen. Det är ju inte omöjligt längre. Hon blir bara så himla arg och så tar det en bra stund för henne att lugna sig. Men det går ju.
Först ska jag springa och fylla på en välbehövd kaffekopp innan bryggaren slår av. Peace out!
Vårt lilla monster! <3
