Det här var tröjan jag precis hann påbörja sist jag och Lina hade sydag men inte avsluta. Jag hann bara nåla fast kragen. Så nu häromveckan när vi tog en paniksöndag för att jag skulle kunna knåpa ihop Chrilles födelsedagspresent så passade jag på att göra klart den också. Och den blev SÅ fin! Sådär fin som man fantiserar att något kan bli om någon som kan gjort det istället. 😛 Löjligt stolt faktiskt. Det är så roligt att jag får samma ivriga känsla varje gång jag avslutar ett plagg, vare sig det är stickat, virkat eller sytt. Att det blir ett plagg! Och att det blir så fint! Trots att det bara är lilla jag som knåpat ihop det och inte något proffs som VERKLIGEN kan. Det är en häftig känsla. Och samtidigt är det så jäkla gött att få göra något med händerna då och då, något som faktiskt blir något. Jag testade köra Sudoku där ett tag när jag hade ett stickningsprojekt som tog sån tid att jag blev less och jo, visst fick hjärnan utlopp för sina nötknäckarbehov. Men det blev ju inget av det direkt. Så när systemet var löst hade jag världens anti-klimaktiska känsla. Jag hade ju löst Sudokut och var det ett svårt system så kunde det ta sin tid och behöva sin uppmärksamhet, men hur svårt det än var så hade jag inget påtagligt resultat efteråt. Jaha, vad gör jag med det här? Nej, på så vis är hantverkandet så himla mycket mer tillfredsställande. Det är ett tredimensionellt Sudoku som man faktiskt får något utav. Och det är det som är det fina. Har jag inte varit uppmärksam så syns det på resultatet, så det gäller att ha hjärnknölarna med sig.
Jag har ett till projekt på g som jag återigen bara hann påbörja nu sist. Men det är faktiskt lite hemligt. Jag kan nämligen inte berätta om det utan att riskera att röja delar av Chrilles ena present. Det går bara inte för sig. Men jag tror att det också kommer att bli sådär löjligt bra som den här tröjan blev. 🙂 Sen har jag fått syn på en alldeles UNDERBAR jacka i en av Linas Ottobre tidningar som jag ska sy åt Lexie mellan någon läsperiod någon gång. Men då får det nära på bli en hel syhelg för mig… 😛 Det kommer att bli ett riktigt knep och knåp -läsa-instruktioner-noggrant- projekt. Jag är astaggad, men det dröjer nog innan det blir av tyvärr. Jag får helt enkelt något att längta efter..xD
Idag så…*trumvirvel*…försov vi oss igen. Det går så bra för mitt lag den här tentaperioden känner jag. Det var egentligen inte katastrofalt mycket. Nu valde vi att inte stressa iväg Lexie eftersom vi märkte att hennes förkylning blev värre igårkväll så vi ville kolla av läget på henne lite på morgonen. Men bara grejen – kan ju för fan inte hålla på och försova mig på det här viset! Byta signal ikväll. Mantra innan jag somnar. ”Larm – upp!” ”Larm – upp!” ”Larm – upp!” Med lite tur så är det det första jag tänker när jag hör larmet. 😛
Nej, nu måste jag ta och komma igång. Jag är snortröttare än vanligt idag men jag måste hinna gå igenom några tentor till inför imorgon känner jag. Det blir redan mindre gjort idag än tänkt.
Jag vill skriva så mycket om Lexie. Men jag vet aldrig var jag ska börja, och vad skrev jag sist? Kommer jag ens ihåg allt som hunnit hända sedan dess?! Gaaah! Så jag delar bilder. Så får ni åtminstone se att hon lever, växer, är underbar, har humor och humör. Hon fyller snart T-V-Å och vi kan inte smälta det. Att vi har en två-åring. Att vi har ett barn. Som går och pratar och leker och dansar. Det är det märkligaste och självklaraste på samma gång. Konstigt att vi är förvirrade? 😉 Vi tittar på henne dagligen och -kan-inte-fatta- att hon är vår, av oss, att hon är så stor – redan – men har hon inte också alltid varit det? Det är ganska många, ganska motsägande tankar. Kärleken till henne är nästan tung att tänka på för den är -så- stor! Det var väl en av grejerna jag var mest nyfiken på innan hon kom. Den där kärleken. För nog har man älskat före henne. Men man har alltid fått höra om en annan kärlek som man inte kunde förstå. Och det har varit så frustrerande att inte kunna förstå så många människor fullt ut. Och att få höra det om och om igen – att man bara inte kunde. Föräldrar – what makes ’em tik? Och hips vips bara fattar man. Biologin är läskig. Vilken sanslös kraft den har över oss egentligen hur mycket vi än försöker låtsas som annat. Jag vet att jag har tänkt att jag ville vara uppmärksam. För när jag väl förstod ville jag kunna förklara. Jag ville kunna säga mer till barnlösa än ni kan inte förstå. Och här sitter jag ändå – utan ord.
Men det är väl lika bra ändå för det var inte det här jag skulle göra nu. 😛 Bananskal. Tenta. Branddynamik! YAY! *omgtentaångest!*
Det har varit fullt ös senaste veckorna. Massa uppgifter som skulle räknas, skrivas, labbas och lämnas in, tentaplugg på det. En Lexie som sovit dåligt av och till så pass att jag nu skäms för att åka till förskolan för det känns som att vi försover oss en gång i veckan nu.
Jag är utmattad på det där inte så mysiga sättet varje kväll när vi går och lägger oss. Då måste jag ligga och läsa i en tredje bok till en omtenta jag ska göra nu också. Det är en rent teoretisk kurs förvisso, men det brukar innebära helt andra krav på utantillkunskap och i den här kursen var det dessutom luddigt vad kursledaren tyckte var centralt. Att kunna rabbla vilka kategorier författaren delat in beslutsfattande i eller att förstå mekanismerna. Jag vet vad jag tycker, men det är ju inte jag som skriver tentan. Vilket gissel!
Nu längtar jag efter en enda ledig dag. En dag då jag faktiskt fular och skickar Lexie på dagis, trots att jag är ”ledig” (för när är en student egentligen ledig?) så att jag kan fixa inför nästa läsperiod, planera, skriva schema och kanske där på slutet bara sitta i soffan och titta på något asbra medan jag stickar klart Lexies andra soffa. Okej – så fult är det kanske inte. Det blir ju mest studierelaterat ändå. Men en dag då jag kan andas och slipper känna mig jagad. Det känns som att jag lyckats hålla värsta stressen borta inför den här tenta-p. Det brukar annars vara panikartat. Men jag har inte lyckats skaka den där äckliga känslan av att vara jagad…av tiden. Ner med huvudet, jobba på, du har inte tid att titta på de vackra höstlöven hur gärna du än skulle vilja, mata, mata, mata. I tisdags hade jag en så intensiv dag att jag mådde dåligt hela kvällen.
Nu längtar jag till nästa helg. Chrille fyller år och jag har bus planerat. Dagen innan är det dessutom Arcus stormarknad som jag nog ska åka på själv faktiskt. Målet i år är effektivt fyndande. Det blir inte så mycket sånt med en snart-två-åring och en man som mest tycker det är jobbigt med allt folk. Jag kanske får med mig Joanna (föräldragruppskompizzar!) också så kan vi hysterifynda med alla amdra galningar ihop… 😛
Men jag ska inte tänka för mycket på det nu. För då börjar jag dagdrömma om det och planera i huvudet och komma på idéer och skit. Jag har inte tid att tänka på det nu. Om en vecka! Nu ska jag sova! Det har varit högprioriterat och i låg tillgång det senaste. Men jag lever. Och de mina fina lever de med! <3 Beviiiis!
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Idag är ingen bra dag alls. Jag är precis så ofokuserad som man bara kan bli. Jag blir distraherad av allt. Precis allt. Det kommer sluta med att jag hamnar på Youtube och tittar på intervjuer med Justin Biebers mamma. Sjukt opraktiskt under tidspress. Nåja, jag ska göra ett ärligt försök nu sista timmarna. Sen ikväll ska vi grilla med päronen så det där med mat behöver jag inte fundera på. Känns bra att använda hjärnan så lite som möjligt en dag som idag.
Av och till i mikropauser sitter jag och finpular med föreningens hemsida. Häromdagen släppte jag länken till styrelsen för korrekturläsning. Gaaah! Vilken pärs! Mitt arbete är ute för granskning. Arbete som jag bryr mig om och är ganska asnöjd med. Totalt sett… Det har ju varit en jäkla grej det här sedan jag bestämde mig för att sätta mig ner och få till det ordentligt. Inga halvlösningar.
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
Men jag tror verkligen på resultatet den här gången och jag hoppas så att folk blir asnöjda! #massamyroribrallan
Igår var Lexie HuliganBanans första dag tillbaka på förskolan. Det var ju antiklimaktiskt odramatiskt! Som om hon inte varit borta faktiskt. Men så stor hon var plötsligt. Nu när hon springer runt med de stora barnen. De hade fått in en ny minsting också. HAR hon varit sÅ liten!? Hon har ju gått hela sommaren men inte så mycket i andra barns närvaro. Definitivt inte i så många äldre barns närvaro. Och som hon pratar. På några dagar har hon verkligen börjat försöka uttala så mycket mer. Hon sjunger ju större delen av tiden och hittills har man mest känt igen melodin och ”AKTA DIG!!”. Men sedan typ – i förrgår – kan man ana orden där emellan också! Imorse hade jag kunnat svära på att det började låta som ”hur jag undrar var du är”, och sedan vi sett Daniel Tiger gå på toa tjatar hon om toa halva tiden. Och hon har börjat förstå att hon kan använda ord för att kommunicera saker med oss mer än för att bara papegojja på. DET är faktiskt helt stört!
Men det var ju inte helt oprövande att vara tillbaka på förskolan. Vi kom hem och jag busade en stund med henne. Så fort jag slutade hade hon den här förmågan att hålla energin uppe:
Haha! Det var ganska roligt faktiskt!
Häromkvällen drog vi ner till badstranden vi har fem minuter bort. Vi har ju inte varit och badat med henne en enda gång i sommar. Men så har det bara verkligen varit väder för det EN vecka. Så har det känts i varje fall. Vi plockade handduk och uv-dräkt och promenerade bort och släppte lös henne. Det är så sanslöst lågt vatten nu att vattnet inte gick upp till knäna 20 meter ut. Så det var bokstavligen bara att släppa lös henne. Det är härligt att kunna göra det ibland. Slippa jaga henne med gränser. Det ska ju vara ganska härligt för henne också tänker jag. Bara kunna strosa runt bekymmersfritt utan en massa ”inte här” och ”inte där” hela tiden.
Vi fick en hel drös jättefina bilder och jag är inte långt ifrån att ladda upp alla 20… Meeen det känns lite väl overkill. Dessutom försöker jag ändå tänka på att inte ösa bilder ju äldre hon blir. Varenda minut av hennes liv behöver faktiskt inte finnas dokumenterad i etern. Men en kan jag bjuda på. Min vackra, vackra badtjej! <3
…att se de där två små tjejerna man älskar så mycket ha så roligt ihop!
Tänk så lätt de har att riva barriärer för att lyckas ha kul ihop. De kunde inte prata med varandra, knappt förstå varandra – men skratta ihop det kunde de. Och om de gjorde!
Nu har det ju gått flera dagar sedan de åkte hem, vilket känns asskumt. Det gick så stört fort. Kanske för att de bara kom hit och vi bara tog vid där vi slutade. Ingen startsträcka att tala om. Släng in väskorna så startar vi grillen och fyller på vinglasen – typ. 🙂
Vi hade så himla härligt! I en underbar vecka! Nu ska levern återhämta sig till nästa gång. 😉
Det blev inte det där långa detaljrika inlägget om alla våra äventyr. Jag lever fortfarande på skratten. Jag tog knappt några bilder heller, stört dåligt av mig faktiskt.
Imorgon är det dags för ett lite försenat 18-månaders besök på BVC. Vaccin fick hon ju redan i januari så det är bara kvalitetsstämpel vi ska få nu. Och om vi kommer få den. Hon är en sådan liten spitfire våran dotter! Ingen hejd på den inte.. 😛
Nu har sommaren äntligen kommit hit och någon njuter till max. Vi måste bara komma för oss att bada med henne också. Annars kommer jag ha sjukt dåligt samvete.
Jag skrev ju att vi testade lägga henne i sitt rum där strax efter att det blev klart. Det gick så bra att hon nu sover där de flesta nätter och kommer stapplande till oss på morgonen och väcker oss. I värsta fall vaknar hon och är ledsen efter halva natten och då är vi så trötta att det är enklast att söva om henne inne hos oss. Men natten mot igår vaknar jag…vid 02-tiden typ, akut kissnödig och ska gå till toaletten (det blir så äckligt i sängen annars). När jag kommer ut i hallen ser jag att hennes dörr står vidöppen – men – ingen Lexie har ju varit hos oss. Har hon bara vänt i dörren och lagt sig igen? Det vore ju coolt. Så jag går bort och kikar in men ingen Lexie syns. Då har jag gått förbi vardagsrum och toalett, det enda som finns kvar är kontoret – men vad i hela friden skulle hon göra där? Jag bestämmer mig för att jag faktiskt måste hitta mitt barn och går och sneglar in. Där sitter hon, rakt upp och ner i bäddsoffan, och bara stirrar ut i tomma luften. Det var det märkligaste! xD
Imorse vaknade vi av att hon gnällde till ute i hallen, då hade hon lyckats knöla fast sig i pallen som står där. Sen efter tuppluren på dagen hör i helt plötsligt bara hur det bankar inne på hennes rum. När vi kommer in så sitter hon bara där och hamrar på sin såndära hamringsgrej och innan det har hon röjt i sin garderob och lekt med sina böcker. Vafans! När bestämde hon sig för att gå och bli alldeles självständig?! Fram tills nu har hon slagit upp ögonen och sedan tagit sig raka spåret till oss. Nu vaknar hon och leker på sitt rum och skiter i oss. 😛
Vår lilla som inte är så liten men ändå så liten.
Utvecklingen barn går igenom på så sanslöst kort tid är verkligen overklig och mirakulös. På månader tar de sig från att bara precis kunna andas själva till fullfjädrade små människor som tar sig runt, äter, kommunicerar, vill och använder sina kroppar medvetet och med styrka för att uppnå mål. Det är sannerligen ett biologiskt underverk!
Jag har sytt och sytt och sytt och sytt! Det blev gardin till Lexies rum av en stackars underbar stuvbit som bara blivit inknölad i ett skrymsle på Ohlssons. Det blev ny gardin till köket så vi slipper ha den alldeles för stora hissgardinen jag sydde till förra lägenheten. Och så fick jag äntligen sytt där kuddarna jag tänkt göra av tygresterna till babynestet. Det har blivit en fix idé av det där. De tygerna var bland det första hon såg och omgav henne när hon var trygg. Det känns sådär varmt i själen att få fortsätta omge henne med dem. Trygga associationer. Vad vet jag? Det är bara som jag inbillar mig. Det känns i varje fall bra. 🙂
Och Lexie fick solhattar av Lina! En hel drös fantastiskt fina! Hon kommer kunna ha en ny var dag. 🙂 Mamman kommer att ha seriös beslutsångest!
Det sista tyget har jag alldeles speciella planer för. Men det kommer det bild på i sinom tid. Ni får väl gissa tills dess 😉
Ja! Jag köpte ju trikå till tights också! Hittade några så himla fina tyger. Men de har jag glömt att fotografera. Det får bli bild vid något annat tillfälle… Helt garanterat när tightsen är klara dock. 😉 Det blir dock tidigast fredag. Naturligtvis hade de slut 1,5 cm resår när jag var där så det måste jag in och fixa imorgon när de har leverans. Vet inte alls vad jag ska sysselsätta mig imorgon… JO! Jag skulle kunna fortsätta på ett annat projekt jag påbörjat som tyvärr är süperhemligt. Annars kommer jag vara svårt uttråkad.
Nåja jag ska göra min man lycklig och ta datorn och joina honom i CS. Han har tjatat i dagar om att jag ska spela och jag har inte haft lust. Jag lämnar er med en bild på mina galningar som gör mitt liv alldeles för bra för att vara sant! <3
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
