…man behöver den… Den här veckan har varit riktigt jävlig faktiskt. Ovanpå alla labbrapporter som ska in typ nyss (en ska bokstavligen in om 8 minuter – väntar med spänning på att labbkompisen ska bli klar) så blev loppan sjuk i tisdags. Det var så pass att förskolan fick skicka hem henne för att hon fått feber. Den här gången har hon åkt på en särskilt elak bacill och hon har haft hemskt ont, både i öron och i halsen. Hon har fått ett helt batteri av mediciner för att lindra och dämpa och högläge men det har inte hjälpt mycket. De senaste två nätterna har vi inte sovit mycket, natten mot igår undrar jag om det blev något alls egentligen. Man förlorar verkligen förståndet när man är så fysiskt och känslomässigt utmattad och inte får sova. Jag blir verkligen dum i huvudet och arg och dum i huvudet. På så många sätt. Blir arg på Lexplex mitt i natten när hon vaknar var femte minut eller varje gång hon hostar och är arg och stretar och skriker och gråter om vart annat, vill komma, får komma, men blir ändå inte nöjd. När det verkar som att hon skriker bara för att skrika, gråter bara för att hon kan. När det känns som att man gör allt mellan himmel och jord och det ändå inte hjälper, när man själv tycker att det borde. Men för henne är hela livet bara fel. Hon har ont och kan inte ligga och får inte ro när hon ska sova och är antagligen minst lika utmattad som vi och kan inget annat än att gråta och bli arg. Men när man är sådär dum mitt i natten fattar man inte det. Man tänker det, men det får inte känslan av frustration och ilska att försvinna. Det går liksom inte in ordentligt. Då är det kortslutning i hjärnkontoret som aldrig annars. Aldrig är jag så dum som då. Aldrig är jag så otillräcklig som då.
Hon vaknar igen nu så jag får pysa. Jag la henne nyss. Tredje natten alltså…
… Vi har förresten slutat amma. Bara sådär. Sedan… Fan jag kommer knappt ihåg! What?! Två veckor sedan igår vill jag säga, eller är det tre? Att jag inte skrev ner det! Vafan?!
Jag är stolt. Kan man säga så? Eller nöjd? Stolt eller nöjd över att jag orkade, eller lyckades?. Nästan 16 månader var ingen lek alltid. På slutet var det ju mest för hennes skull, även om det så klart var mysigt ibland, att bara få ha henne sådär nära och sådär liten. Men jag höll ut för det skulle inte vara för alltid och när det tog slut skulle det kännas kort, kort, kort. Och slut skulle det vara helt hipp som happ. Jag ville unna henne det där hon älskade så mycket under den korta tid hon skulle vilja. För det är ju så kort tid. Mitt mål(?) – om jag ens kan kalla det för mål – var ju att finnas för henne. Amma så länge hon fick något av det och ville och jag inte blev inlagd på psyket. Typ. Framför allt ville jag inte att varken hon eller jag skulle styras utifrån. Av vad andra tycker är ”rätt tid”. Det är jag nöjd med att jag höll hårt i.
Slut var det, verkligen hipp som happ.
Hon vaknade en natt, var ledsen, men ville bara inte tutta. Det var ju lite av en pärs i sig. Jaha! Vad gör vi nu? Typ. Men det gick ju bra.
Just nu är hon ganska mysig om nätterna faktiskt. Chrille söver henne nästan oftare än jag nu och hon vinkar och säger ”hejdå” när de går in i sovrummet. Sen brukar hon vakna mitt i natten och vilja komma. Hon brukar kunna vara ganska arg där men så kryper hon ur famnen på mig och ner mellan oss och där somnar hon, bara sådär. Oftast sover hon ganska… rättvänt(?), men sen vissa nätter alltså! När hon prompt ska ligga tvärs över sängen med fötterna och/eller huvudet under någon av oss. Så flyttar man efter för man kan ju inte ligga PÅ henne och hips vips ligger man knappt i sängen längre… 😛
Vi försökte ju tvinga fram något där när jag hade så ont och det blev ju verkligen kaos. Både i henne och i mig. Så sket jag i det och höll ut istället och nu har det liksom bara hänt. Smärtfritt. Jag kan knappt tro att vi inte ammar längre. Det känns skönt och konstigt och… konstigt. Och lite sorgligt. Vårt alldeles egna speciella band är liksom borta. För att bli ersatt av ett annat så klart. Men det är ändå något som är borta liksom. Min lilla skrutta. Hon är så stor. Jag försökte aldrig riktigt föreställa mig den här kärleken innan för jag visste att det inte gick. Men jag hade aldrig kunnat drömma! Vilken fullkomligen skräckinjagande och underbar kärlek! Jag förstår inte var lyckan kom ifrån. De är verkligen så mycket mer än jag någonsin kunnat drömma de där två! <3
Min träningsglädje blev förresten kortvarig. Jag började ha ont i knäna redan under passen förra veckan. I lördags var det dags för 100+200 och det gick skitbra. Jag orkade utan några som helst större problem… Om man då bortser för att jag fick bråka med mig själv hela vägen i mål för att jag hade så satans ont i knäna. I måndags fick jag åka hem på dagen och sitta med värmepaket på benen hela dagen för att lindra. Idag har det börjat kännas bättre. Jag är fortfarande lite halvt småhalt på båda sidor stundtals men det är bättre. Men frustrationen nu är maxad. Jag har börjat träna och det går bra, och så händer det här. Det verkar inte som att något är trasigt, frågan är bara vad det är jag gjort fel då för att få så himla ont. ÄR jag för tung? Har jag för lite kläder på för lederna? Behöver jag knäskydd? För säkerhets skull har jag bokat tid hos sjukgymnasten på fredag. Känns dumt att åka dit först efter att knäna har packat ihop – om det är det som är på g. Det går ju så mycket bättre än jag trodde och jag vill verkligen att det här ska fungera nu!
Är det tenta-p månne när man får lägga 20 minuter på att hitta studieplats det första man gör när man kommer till skolan? Nackdelen med att ingen har föreläsningar…
Under tiden hann jag bli varm och när jag väl kom fram hade jag feber. För naturligtvis har loppan smittat sin mamma sådär lägligt. Det är rart med barn… 😉 Kaffet blir min vän för dagen och så får jag sitta så länge jag orkar.
Ja just det! Min dator är inte blå längre! Tack pappa! Jag hade ju min fina, lila, blåa smurf. Men den hade en ganska så problematiskt dålig spec. Vikt, portar, storlek, UX – allt det var jag riktigt nöjd med. Problemet med datorn (vilket jag faktiskt skulle märkt när jag valde den) är att den inte har en traditionell hårddisk. Den har istället i princip ett minneskort på 32Gb som är lött till moderkortet. Windows tar upp mer än hälften, sen har Windows öronmärkt utrymme därtill. Kvar har man drygt 8-10Gb varav drygt 6 går åt till appar. För även om du försöker ta bort så många appar som möjligt så har Windows lagt in alla program som styr saker som högtalarna t.ex. där, och sådant är typiskt dumt att ta bort. Det fina med Windows Update är dessutom att varje uppdatering är olika stor och datorn hämtar automagiskt ner filerna. Det senaste halvåret har jag pendlat mellan att ha 4Gb-100Mb ledigt på datorn nästan över en dag, utan att jag laddat ner något, trots att jag rensat Temp osv. Datorn går inte så jäkla fort på 100Mb kan jag säga. Stundtals ville den knappt köra webbläsaren, och då fanns det så gott som ingenting för mig att ta bort från disken som faktiskt gick att ta bort. Det här har visat sig vara ett allmänt problem hos de här datorerna när jag sökte runt lite. Hp ville ”testa en grej” – typ. Vissa tycker det är skitbra – men använder man datorn uteslutande för att kolla facebook, betala räkningar och lägga Passeans är den klockren. Men för de flesta kommer den tyvärr i längden att bli en ganska dyr lerduva. Inget av det som tar plats går att lägga externt på något sätt och det går inte att byta minne eftersom det fastlött i moderkortet. Så… Inte optimal studiedator alls visade det sig; om man behöver kunna dra hem större filer, spara saker på datorn och rent av ibland köra tunga program.
Jag har då turen att ha världens übernörd till pappa som tycker det är helt oacceptabelt att ha fel verktyg när man ska jobba, särskilt om verktyget i fråga är en dator. Han har byggt ihop alla stationära datorer vi haft hemma så han tar det där på ganska stort allvar. Igår-morse fick jag ett sms om att jag hade ett paket att hämta ut och på eftermiddagen när jag åkte ut till Posten låg värsta datorn där. Han bara gjorde… <3 Tack pappa!
Nu – kaffe – hydraulik – hoppas på att febern dött lite nu när jag suttit en stund.
Jag har haft sådana enorma problem med att skriva det här inlägget. Det är för mycket jag vill berätta. Det är för många känslor. Det är för mycket lycka. Det är så mycket jag vill dokumentera. Jag vet inte var jag ska börja!
Finaste vännerna! Om ni bara visste vad den här resan betydde för oss!
Den kommer leva med oss för alltid och det härligaste av allt är att jag sitter och längtar till nästa gång! För det är så självklart att det blir en nästa gång!
Jag har suttit och funderat på vad jag skulle skriva om, och i viken ordning, och hur ska jag komma ihåg allt(?!). Jag skulle nog gjort som Néa och skrivit varje kväll där. Men det hade jag inte ro i själen till då. Jag var så inne i att vara där och kände inte för att sätta mig ner och dokumentera medan vi var där. Det hände ju något roligare typ hela tiden. Nu känner jag å ena sidan att jag ångrar mig och å andra sidan att jag skiter i vilket. 😛
Det är inte som att jag kommer glömma bara för att det inte står här. Men det hade varit kul att ha delat med sig av.
Men just nu finner jag inga ord. Just nu känns det överväldigande och lite fel att börja dissekera minnena.
Vi såg havet, vi åt paella, vi drack öl, vi badade, vi skrattade.
Det blev jul här till slut med. Trots stressen inför och kaoset så kändes det på något vis som våran första riktiga riktiga. Vi blev precis klara med vardagsrummet och köket och hann pynta. Vi har aldrig haft så fint till jul. Sååå… Juligt. Jag har varit så lycklig över att vi fick det så bra till loppans första jul. Hon har ju ingen större behållning av den. Men det har betytt mycket för oss att det skulle bara fint och ombonat och städat till hennes första jul. Så vi kunde slappna av och ha det mysigt. Och vi lyckades riktigt bra faktiskt.
Vi firade hos Chrilles päron som vanligt på julafton och sedan firade vi själva här hemma på juldagsmorgon. Vi är inte så mycket för de där stora bergen av julklappar och det blev alldeles lagom. T.o.m farmor och farfar hade lyckats hålla sig från att skämma bort lillan alldeles fördärvat. 😉
Jag fick en riktigt bra klapp av älsklingen i år; ”Låt mamma bajsa ifred” av Malin Birgersson eller Meekatt. Boken är egentligen en sammanställning av utvalda blogginlägg. Sjukt bra för moralen och hög igenkänningsfaktor. Hennes barnupplevelse verkar generellt ha varit värre än min. Men det är okej liksom. För hon gör sitt bästa och älskar sina barn. Och jag kunde inte låta bli att känna efterhand som jag läste att om jag kan känna att hennes upplevelse är okej så måste jag väl ändå kunna känna att mina inte fullt så kaosartade upplevelser också är okej. Man gör sitt bästa. Man älskar sitt barn. Man är en mamma. Men man är också sig själv. Med alla styrkor och brister som följer därav.
Hon beskriver det så bra. De där hatkänslorna. Inte mot lillan – aldrig mot lillan. Jag älskar lillan. Men ursinneskänslorna som väller upp när det ballar ur. Situationen. En mamma som aldrig ballar ur är en fiktiv varelse. Vi är för dåliga på att berätta om psykbryten.
Jag minns särskilt en gång. Jag hade gått runt fjärden med lillan och Theo. Det är en promenad på mellan 1h 15min och 1h 30min -ish. Det var en alldeles underbar promenad. Loppan var nöjd och somnade halvvägs och sov så gott i vagnen, jag hade slagit på mysiga vaggvisor som spelade för henne, vädret var perfekt, jag kände mig stark och skulle få äta lunch i lugn och ro, duscha (för håret började vara styvt), gå på toa utan att stessbajsa… Vi hade en kvart hem och jag var så jävla nöjd. Det var dessutom fredag vilket innebar att Chrille var hemma. Kontorsdag förvisso, men hemma.
Så går vi under en viadukt och kommer upp på andra sidan. Då kommer det en tant gående med sin hund och Theo får något jävla myskobryt och börjar dra och ska fram. Han skulle prompt fram och hälsa på den där jävla hunden. Usch, jag börjar bubbla bara av tanken.
Ja, det var iaf lätt undanstyrt men naturligtvis så vaknade Lexie av stöket och då hade hon sovit i en halvtimme så hon skulle inte somna om och när vi väl kom hem skulle det vara kört. Jag blev så arg. Så vettlöst arg. Jag vet att jag skrev både en och två vansinniga haranger i WhatsApp -gruppen. Recept på hundragu diskuterades (och det var inte det värsta…). Jag fick inte så mycket svar och fick känslan av att det nog himlades med både ett och två par ögon åt dramaqueen-Becca. Jag var så ursinnig. Men egentligen var jag mest alldeles förtvivlad. Hur skulle jag räcka till för henne när jag inte ens räckte till för mig själv.
Ibland ballar det bara ur. Men jag älskar fortfarande min lilla skatt!
Jag kan inte känna att jag håller med henne i allt när jag läser. Framförallt känner jag att hon är en av alla de som missförstått genusdebatten. Jag kan ranta hur länge som helst om det där. Jag har gjort och lär nog göra igen. 😉
Vidare tycker jag att hennes beskrivning av ”Mammamaffian” är problematisk. Hon anför att de är mammor som klankar på andra mammor. För att de kan. För att de har tråkigt. Typ. Jag har en god vän som brukar säga det så bra: Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som trampar på andra kvinnor. Vi borde hålla varandra om ryggen. Och det är väl hennes poäng egentligen också. Men så går hon vidare med att specificera att det här är mammor som har Odd Molly-koftor och använder tygblöjor och odlar ekologiskt och lagar mat med barnen varenda kväll och är så förbannat lyckliga. Så i ena andetaget borde vi hålla varandra om ryggen mer ALLIHOPA och inte sitta och döma varandras prioriteringar för vi älskar ju alla våra barn och gör bara vårt bästa. Och i nästa andetag så är det precis det hon själv sitter och gör. Jag tror mig förstå att det hon egentligen menar är alla som sitter och bestämmer att man minsann är en dålig mamma om man inte har tygblöjor eller plastrensar och ser fräsch ut varje dag. Det är ju självklart inte sant. Och människorna som sitter och skriver sånt här sänker ju precis alla som kämpar. Men… Det är inte så det kommer fram i boken. Tycker jag.
Jag upplever att det blir en negativ generalisering åt andra hållet istället. Helt plötsligt så är alla som odlar ekologiskt och allt det där andra en del av ”Mammamaffian”. Och det stör mig att hon inte är tydligare där. För det är ju inte heller sant.
Jag har inga problem med att såga kvinnorna som bara sitter och dömer och sårar och trycker ner. Den s.k. ”Mammamaffian”. Men jag sitter och stör mig på dubbelmoralen samtidigt (även om den kanske är där av misstag). Vissa prioriteringar är tydligen ”för duktiga” och ska häcklas kam det låta som. Mammor som tycker det är viktigt med ekologiskt eller tygblöjor eller plastrensning eller babysjalning eller amning. Tänk så är det den där älskade Odd Molly-koftan som får just den där mamman att må lite bättre när allt annat är skit? För mig var det viktigt att sminka mig ibland (på båda ögonen) för att det fick mig att känna mig som mig själv för en stund. Lite fräschare. Inte bara mjölkmaskin.
De här mammorna är tydligen för duktiga på något vis och ska häcklas för det. Vad hände med att vi alla bara försöker vårt bästa?! Alla har faktiskt inte lika kaosartade upplevelser. Har man energin att lägga på att odla ekologiskt och tvätta tygblöjor och hålla koll på glasflaskor – vad rör det dig i ryggen? Det är väl skitbra för dem. Vad är grejen? Varför ska de häcklas? Varför är de så mycket ”duktigare” än vi andra för att de gör de här sakerna och varför är det så negativt att de är ”duktiga”?!
Återigen. Gör vi inte bara så gott vi kan alla? Kan vi inte bara hålla varandra om ryggen, stötta när det är svårt, lyfta när det går bra?! Alla sitter vi i skiten ibland och alla får vi energiryck ibland.
Som sagt, jag tror inte att det är det här hon menar. Men när man inte läst hennes blogg och bara läser boken så är det så här det låter. Otydlighet stör mig, särskilt när missförstånden som blir därav bygger negativa generaliseringar.
Nåväl. Jag ska fortsätta läsa och må bättre över att det ballar ur för fler ibland. För sån é jag! 🙂
Nu i mellandagarna har vi tänkt ha bebismys med familjegruppskompisar. Det ska bli så kul att se tjejerna med humörsvängningarna ihop. 😀
Imorgon är det besiktning av gamla lägenheten. Då tänkte vi lämna nycklar också. Det känns jättekonstigt att det ska bo någon annan där. Det har hänt så mycket bra där. Lexies första år var där. Det är lite nostalgiskt faktiskt. Mycket märkligt.
Inatt har vi bott i vardagsrummet. Lexie är inne i någon konstig period och får ungefär varannan natt för sig vid 02-tiden ungefär att hon minsann ska vara vaken ett tag. Vi var så utmattade så vi drog ut bäddmadrassen i vardagsrummet så hon kunde krypa runt mellan oss. Framförallt gjorde det inte så mycket om vi slumrade till lite för hon kunde inte trilla ner och slå ihjäl sig. Sååå camping i vardagsrummet idag. 😛
…men det bryr sig inte hon om för hon kryper vare sig jag kan se det framför mig eller inte. 😛
Vår lilla är verkligen inte så liten längre. Det tar verkligen emot att kalla henne för bebis nu. Det känns nästan mest löjligt. Vår lilla toddler… Hon fyller snart ett helt år. Det är så overkligt som det bara blir.
Hon fick sitt första vansinnesutrbott igår. Allt med barn är inte så charmigt. 😉
Det är inte charmigt när det är andras barn, och det är faktiskt inte charmigare när det är ens eget… Jisuz säger jag bara.
I övrigt är vi inne i en sådan där period när det händer så himla mycket igen. Varje dag. Hon ser oss göra saker och ska göra likadant. Det är det läskigaste jag någonsin varit med om. Just nu är det mest stänga luckor, dörrar, lägga maten på tallriken, ställa saker där vi ställer saker… småskit liksom. Hon har ju bara börjat härma oss. Så sjukt medveten man helt plötsligt blev om allt man gör… Tänk om man kunde säga åt henne att bara härma de bra grejerna man gör?!
Det är snart dags för dagis också. Jag tror hon kommer har det bra där. Men ska jag vara ärlig är mina principer inte helt nöjda med det. Att det kommer redan. Men livet lämnar inte alltid utrymme för principer. Och jag är så mycket mer än mina principer. Och jag tror verkligen inte hon far illa av att börja på dagis. Särskilt inte det dagiset. Grupperna på Kideus är mindre än hos andra, lokalerna är kreativa och mysiga, personalen är inte rädd för att förändra och göra om helt trots jobbet. Tvärt om. De gör om med jämna mellanrum för att någon får en bra idé och man vill testa. Sen att man får jobba lite för det det är en självklarhet, all förbättring måste man ju jobba för. Så har det inte varit på någon förskola jag vikat på. Det känns tryggt ändå att hon ska dit. Och hon är ju så nyfiken och utforskande och social så jag tror hon kommer ha skitkul och upptäcka massor. Det kommer nog mest vara jobbigt för mig och mina principer. 😛
Flytten börjar närma sig ordentligt nu också. Snart bara dagar tills vi får hämta nycklar. Jag kan inte vänta! Det ska bli så himla underbart! Slippa festerna vareviga helg. Slippa bilar på gården, svartbaren tvärs över gatan, trångboddheten. Lillan får ett eget rum, kontoret blir bara kontor. Listan är så lång.
Vi kommer få det så bra!
Åh! Jag har så mycket att berätta. Men just nu är jag mest trött. Bilder. Bilder får berätta lite åt mig ikväll.
Jag ska fortsätta se Bourne med älsko.
[easy-image-collage id=1520]
[easy-image-collage id=1529]
Sa jag förresten att hennes overall kom precis lagom i tid för de riktiga minusgraderna. Hon är en sån liten nallebjörn i den så man bara dör. 🙂
