Välj en sida

Idag kände jag mig stark…

Det låter jättefånigt för jag är precis ALLT utom stark nu. Men jag vet inte, jag har gått och haft den där äckliga känslan av att expandera (utan att faktiskt ha expanderat alls) – som om hela jag bara svällt för varje dag som gått. Den känslan. Samtidigt har jag gått och saknat mina ”gamla” kläder. Mina fina kläder som jag känner mig bekväm i som bara ligger och ligger utan att egentligen alls vara gamla, vissa knappt ens använda. Jag saknar dem. 

Men så igårkväll fick jag något infall. Jag vet inte alls om det kommer att fastna DEN HÄR GÅNGEN, man kan ju hoppas. Men det var skönt. Jag bestämde att jag skulle gå bamserundan runt fjärden på strax över en timme. Sagt och gjort. Och för första gången på länge höll jag det där sjuka tempot som Chrille hatar när jag gör. 😛 Han säger att jag ”älgar” fram. Jag älgade hela promenaden. Jag har inte orkat hålla den nivån så länge på ett tag. Det kändes så jävla bra! Och för första gången kände jag mig inte slagen när jag gått klart. Tvärt om. Jag kände mig lätt på stegen. Lättare än på länge.

Det faktum att jag blev kissnödig i början av rundan hjälpte ju till att hålla motivationen uppe… Eller ja, om inte annat så farten. 😀

Jag vill använda mina fina kläder igen. Det kommer ju inte hända bara för att jag sitter och väntar på det. Men det är ju det där med att ta tag i det. Tid. Energi. Motivation. Jag har en bebis (får jag ens kalla henne för bebis?!). Måste bli bättre på att sätta av tid för mig. Inte ”egentid” nödvändigtvis, men tid för sånt som får mig att må bra.

Nåja. Det var skönt att få känna sådär igen. Särskilt när jag känt raka motsatsen på sistone. Svammel over.

Det blev inget niomånaders inlägg. Jag har haft lite dåligt samvete. Just de där inläggen skriver jag ju mest för min egen skull. För att dokumentera det här som bara poff händer och rätt vad det är så har det hänt och är historia för länge sedan. Typ. 

Hon kommer på att hon kan göra nya saker varenda dag! Hon pratar på som en politiker i riksdagen; en jävla massa utan innehåll! Hon har börjat blanda konsonanter betydligt mer i samma harang. Och hon förstår oss så märkbart mycket mer. Hennes kroppskontroll tar bokstavligen hopp – rätt vad det är så bara boostar den och så kan hon en massa nytt. Hon kryper inte runt på knä än. Hon har börjat ta sig upp på knä. Men hon krälar runt över halva vardagsrummet ganska obehindrat ändå. Det är roligt för hon verkar inte förstå hur långt och lätt hon faktiskt tar sig runt. Hon har fortfarande inte gjort något försök att följa efter oss när vi lämnar rummet – trots att hon nog hade kunnat. Hon har börjat dra sig upp med armarna mot saker; soffan, vardagsrumsbordet, oss. Men har samtidigt inte insett att hon kan sätta sig upp själv. Hon sätter inte ihop alla de där olika sakerna hon faktiskt kan än – tur är väl det så länge det varar. Det är sjukt så viga de är de där små! Hennes strategi för att ta sig från sittande till mage: fötterna ut åt varsitt håll, benen i spagat och sedan viker hon sig bara fram. Det ser så jäklar roligt ut! 😀

Hon åt sig första måltid helt, alldeles själv i veckan. Jag hade lagat mousakka och tänkte ”varför inte?!”. Hon äter ju mackor och frukt och grönsaker själv, glatt och målmedvetet. Inget i mousakkan var olämpligt för henne så jag slängde upp en portion och hon bara vräkte i sig. Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att hålla mig själv i schack och inte hjälpa henne. Pilla och störa liksom. Hon verkade älska det! Så hon ska få äta mer själv. Hon är ju intresserad av maten, bara inte så mycket att få den intryckt i munnen på sked. Jag har så himla roligt med lillan och det här med att testa mat. Det är så roligt att se henne utforska och testa smaker!

Vi ammar fortfarande och det verkar inte vara på väg att ta slut någon gång imorrn. Jag är sjukt nöjd faktiskt. Men det tär lite på mig de där kvällarna då det bara inte tar slut! Hon har varit så väldigt oregelbunden senaste tiden. Ena gången går det på fem minuter, andra 55. Vissa gånger ligger hon aktivt och kämpar för att hålla sig vaken, samtidigt som hon ammar. Drar sig i håret, viftar på armarna, sen benen, trycker in sina små, hårda tår i armmuskeln på mig, bankar sig i huvudet, bankar på mig. Det är inte speciellt mysigt. Tiden går sjukt långsamt de gångerna! Oftast så ammar hon sjukt mycket – intensivare – de här gångerna också. Inte heller bekvämt direkt. Jag försöker att skaka av mig de där tillfällena. Jag menar rätt vad det är så har vi slutat amma – och då KOMMER jag sakna det enormt! Vi har gått ner mer än hälften på lite mer än två månader och jag kan redan komma på mig själv med att ha glömt det. Så det försvinner fort som fan. Nej, jag tänker då inte skynda på det något mer.

Nämen en bild eller tre dårå… 🙂

[easy-image-collage id=1493]

2016-10-07-10-28-442016-10-10-19-59-02

2016-10-03-09-42-39

Och där gick luften ur mig.

(09.49)

Jag vill komma i mina kläder! Jag vill inte känna mig så här sladdrig! Jag vill inte vara en 25-åring med åderbråck och hängmage!!!
Tre veckor har det rört sig neråt, eller ja, inte den här veckan?
Ställde mig på vågen imorse och då hade jag först gått upp. Jag kände bara ”va i helvete?!”. Gick av och gick på igen. Ja då låg jag på samma som förra veckan. Det skiljde två kilo mellan gångerna jag gick på. Oavsett vilket så visar den inte mindre. Och med tanke på hur lite jag gått ner varje vecka, och hur mycket jag väger så är det pinsamt att den inte visar nåt alls. Pinsamt och frustrerande och sjukt jävla jobbigt.

Va faaaan!

Jag försöker verkligen tänka att det inte är bråttom. Att jag fått barn. Att det tar sin tid för kroppen att komma tillbaka. Att det viktiga är att jag tänker på vad jag äter, vad och hur mycket och att jag rör på mig för det blir ju så jäkla mycket tid i soffan.

Men så träffar vi andra som fått barn typ samtidigt som oss och allt det där rationella, resonliga, förståndiga flyger käpprätt åt helvete. För på dem syns det inte att de fått barn. Inte som på mig. Jag kände dem inte innan, men de ser inte ut att ha gått upp alls. De går runt i sina vanliga kläder precis som vanligt. Och jag kämpar för att hitta något som inte sitter alldeles fel på mig för att jag gått upp två hela storlekar, åtminstone. Jag kan inte ens nästan ha mina gamla kläder.

Vafan?!

Jag försöker med ljus och lykta söka efter möjligheter att må bra med mig själv nu. Jag hade hoppats på att få må lite bra med mig själv på dopet. Nej, jag hade inga planer på att ha gått ner allt tills dess. Men att ha börjat. Att veta säkert att det åtminstone rörde sig neråt alls. Det kändes som att jag skulle kunna sträcka på mig lite mer då.  Må lite bättre. Känna mig lite mer som mig själv. Inte som att jag låtsas vara mig själv. 

Gaaah! Nej nu orkar jag inte gnälla om det här mer idag. Jag är bara så besviken…

Dopfix

(16.10)

Herregud! Nu närmar sig dopet med stormsteg och jag ser fram emot det så galet mycket! Ska bli så kul att få till familjefest med alla vännerna. Eller ja, nästa alla (vi ska ha dop 2.0 med De bästa när vi kommer ner i sommar!). Det var så längesedan vi fick till något ihop och det blir lite extra betydelsefullt att det är just Lexies dop som drar samman alla. (mer …)

Babysim!

(14.21)

I söndags var vi på vårt första babysim! Det var så fantastiskt roligt. Jag var alldeles giddy hela tiden. Första gången skulle hållas lite kort men det var svårt. Vi hade så kul i vattnet allihopa och vi ville inte sluta. Men det fick vi, sen hade vi en liten fröken som sov bort halva dagen. Tröttisbäbis 🙂

Det kommer bli en av höjdpunkterna varje vecka känner jag. Sen måste vi ju ta bilder någon av gångerna vi är där också!

(mer …)

Vaccination och barnvagnsombyggnad

(23.46)

För en vecka sedan fick lillan sina första sprutor på sin allra första vaccination. Jag hade gått innan och väntat mig att det skulle vara skittufft, att jag skulle ha jättesvårt för att se henne ha ont. Gick och påminde mig själv om att ingen någonsin blivit tröstad av någon med panik. För hennes skull var jag tvungen att hålla mig lugn. Jag trodde att det skulle bli svårt.
Men när vi väl var där, när hon väl fick sina sprutor och blev hysterisk, så kändes det som det naturligaste i världen att bara trösta henne. Att bara prata lugnt med henne, låta henne höra min röst, se sin pappa där och hålla om henne medan hon grät färdigt. Det kändes aldrig tufft och det som förvånade mig mest var nog att jag inte blev rädd trots att hon skrek så.
Jag kände bara ett överväldigande behov av att finnas där för henne. Det var mäktigt hur instinkten bara tog över så. (mer …)

Bäbisens första äventyr!

(16.17)

Att laga gomat med våra fina vänner, dricka lätt (eller ordentligt) alkoholhaltiga drycker tillsammans, sitta bredvid gubbarna som drar loss på varsin gitarr och alla sjunger med, de där övertrötta frukostarna då vi alla inhalerar vårt kaffe och drar oss för att lyfta bakändarna från soffan, halvdagarna i trädgården och nu – barnvagnspromenader! Som jag saknat våra fina vänner!
(mer …)