Välj en sida

(23.30)

Ibland gör den rent av ont. Iaf när det är en svamp som blommar upp hos barnet och sedan glatt sprids till mamma :/

Fy satans påhitt till avgrundens mest ovälkomna plåga vad jag har haft ont! En av biverkningarna av att få svamp av sitt kära barn är såren man kan få, på sin bröstvårta. Nej, inga äckliga, blodiga, variga saker om ni nu inbillar er det. De går inte ens genom huden. Skavsår är en lämpligare liknelse. Men på bröstet… (!)

Det blev riktigt illa härom natten. Jag kom på mig själv med att vara rädd för att hon skulle vakna för nästa gång behövde hon tutta på just den sidan. Antingen har jag ont när hon ammar eller så får jag det för att hon inte ammar… Ångesten! Det gjorde så förbannat ont! 

Känslorna rusade iväg med mig där en stund. Det började kännas som att det här var slutet. Jag skulle ju inte kunna fortsätta amma med sår på brösten (för de skulle aldrig försvinna i mitt huvud). Men det var ju inte så här jag ville sluta amma! Och Lexie då?! Som fortfarande älskar det och har så mycket gott av det?! Vafan?! Sen bröt jag ihop lite. Den där amningen är känslig. 

Smärta är en för jävla läskig grej egentligen. När man fastnar i den så finns inget annat och framför allt ingen ände på smärtan. Det leker verkligen rövare med hjärnkontoret. 

Nu har jag fått medusin. Loppans medusin rent av. Och jag tycker redan det är bättre. Det gör ont. Men inte alls lika ont som det har gjort. Till på köpet har hon börjat äta bättre igen. Det gick också nästan direkt. Hon åt ju så gott som ingenting under två dagar, det höll jag också på att bli knäpp av. Då var jag jäkligt glad över att vi fortfarande ammar. 

Det är riktigt väl tajmat att det hör släpper nu för då kan jag fortsätta fokusera till hundra på roligare bus jag har för mig. Det börjar ju närma sig lite viktiga datum här nu va… 😉

Mer än så säger jag inte nu! Folk kan ju se…