Ibland gör den rent av ont. Iaf när det är en svamp som blommar upp hos barnet och sedan glatt sprids till mamma :/
Fy satans påhitt till avgrundens mest ovälkomna plåga vad jag har haft ont! En av biverkningarna av att få svamp av sitt kära barn är såren man kan få, på sin bröstvårta. Nej, inga äckliga, blodiga, variga saker om ni nu inbillar er det. De går inte ens genom huden. Skavsår är en lämpligare liknelse. Men på bröstet… (!)
Det blev riktigt illa härom natten. Jag kom på mig själv med att vara rädd för att hon skulle vakna för nästa gång behövde hon tutta på just den sidan. Antingen har jag ont när hon ammar eller så får jag det för att hon inte ammar… Ångesten! Det gjorde så förbannat ont!
Känslorna rusade iväg med mig där en stund. Det började kännas som att det här var slutet. Jag skulle ju inte kunna fortsätta amma med sår på brösten (för de skulle aldrig försvinna i mitt huvud). Men det var ju inte så här jag ville sluta amma! Och Lexie då?! Som fortfarande älskar det och har så mycket gott av det?! Vafan?! Sen bröt jag ihop lite. Den där amningen är känslig.
Smärta är en för jävla läskig grej egentligen. När man fastnar i den så finns inget annat och framför allt ingen ände på smärtan. Det leker verkligen rövare med hjärnkontoret.
Nu har jag fått medusin. Loppans medusin rent av. Och jag tycker redan det är bättre. Det gör ont. Men inte alls lika ont som det har gjort. Till på köpet har hon börjat äta bättre igen. Det gick också nästan direkt. Hon åt ju så gott som ingenting under två dagar, det höll jag också på att bli knäpp av. Då var jag jäkligt glad över att vi fortfarande ammar.
Det är riktigt väl tajmat att det hör släpper nu för då kan jag fortsätta fokusera till hundra på roligare bus jag har för mig. Det börjar ju närma sig lite viktiga datum här nu va… 😉
Det låter jättefånigt för jag är precis ALLT utom stark nu. Men jag vet inte, jag har gått och haft den där äckliga känslan av att expandera (utan att faktiskt ha expanderat alls) – som om hela jag bara svällt för varje dag som gått. Den känslan. Samtidigt har jag gått och saknat mina ”gamla” kläder. Mina fina kläder som jag känner mig bekväm i som bara ligger och ligger utan att egentligen alls vara gamla, vissa knappt ens använda. Jag saknar dem.
Men så igårkväll fick jag något infall. Jag vet inte alls om det kommer att fastna DEN HÄR GÅNGEN, man kan ju hoppas. Men det var skönt. Jag bestämde att jag skulle gå bamserundan runt fjärden på strax över en timme. Sagt och gjort. Och för första gången på länge höll jag det där sjuka tempot som Chrille hatar när jag gör. 😛 Han säger att jag ”älgar” fram. Jag älgade hela promenaden. Jag har inte orkat hålla den nivån så länge på ett tag. Det kändes så jävla bra! Och för första gången kände jag mig inte slagen när jag gått klart. Tvärt om. Jag kände mig lätt på stegen. Lättare än på länge.
Det faktum att jag blev kissnödig i början av rundan hjälpte ju till att hålla motivationen uppe… Eller ja, om inte annat så farten. 😀
Jag vill använda mina fina kläder igen. Det kommer ju inte hända bara för att jag sitter och väntar på det. Men det är ju det där med att ta tag i det. Tid. Energi. Motivation. Jag har en bebis (får jag ens kalla henne för bebis?!). Måste bli bättre på att sätta av tid för mig. Inte ”egentid” nödvändigtvis, men tid för sånt som får mig att må bra.
Nåja. Det var skönt att få känna sådär igen. Särskilt när jag känt raka motsatsen på sistone. Svammel over.
–
Det blev inget niomånaders inlägg. Jag har haft lite dåligt samvete. Just de där inläggen skriver jag ju mest för min egen skull. För att dokumentera det här som bara poff händer och rätt vad det är så har det hänt och är historia för länge sedan. Typ.
Hon kommer på att hon kan göra nya saker varenda dag! Hon pratar på som en politiker i riksdagen; en jävla massa utan innehåll! Hon har börjat blanda konsonanter betydligt mer i samma harang. Och hon förstår oss så märkbart mycket mer. Hennes kroppskontroll tar bokstavligen hopp – rätt vad det är så bara boostar den och så kan hon en massa nytt. Hon kryper inte runt på knä än. Hon har börjat ta sig upp på knä. Men hon krälar runt över halva vardagsrummet ganska obehindrat ändå. Det är roligt för hon verkar inte förstå hur långt och lätt hon faktiskt tar sig runt. Hon har fortfarande inte gjort något försök att följa efter oss när vi lämnar rummet – trots att hon nog hade kunnat. Hon har börjat dra sig upp med armarna mot saker; soffan, vardagsrumsbordet, oss. Men har samtidigt inte insett att hon kan sätta sig upp själv. Hon sätter inte ihop alla de där olika sakerna hon faktiskt kan än – tur är väl det så länge det varar. Det är sjukt så viga de är de där små! Hennes strategi för att ta sig från sittande till mage: fötterna ut åt varsitt håll, benen i spagat och sedan viker hon sig bara fram. Det ser så jäklar roligt ut! 😀
Hon åt sig första måltid helt, alldeles själv i veckan. Jag hade lagat mousakka och tänkte ”varför inte?!”. Hon äter ju mackor och frukt och grönsaker själv, glatt och målmedvetet. Inget i mousakkan var olämpligt för henne så jag slängde upp en portion och hon bara vräkte i sig. Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att hålla mig själv i schack och inte hjälpa henne. Pilla och störa liksom. Hon verkade älska det! Så hon ska få äta mer själv. Hon är ju intresserad av maten, bara inte så mycket att få den intryckt i munnen på sked. Jag har så himla roligt med lillan och det här med att testa mat. Det är så roligt att se henne utforska och testa smaker!
Vi ammar fortfarande och det verkar inte vara på väg att ta slut någon gång imorrn. Jag är sjukt nöjd faktiskt. Men det tär lite på mig de där kvällarna då det bara inte tar slut! Hon har varit så väldigt oregelbunden senaste tiden. Ena gången går det på fem minuter, andra 55. Vissa gånger ligger hon aktivt och kämpar för att hålla sig vaken, samtidigt som hon ammar. Drar sig i håret, viftar på armarna, sen benen, trycker in sina små, hårda tår i armmuskeln på mig, bankar sig i huvudet, bankar på mig. Det är inte speciellt mysigt. Tiden går sjukt långsamt de gångerna! Oftast så ammar hon sjukt mycket – intensivare – de här gångerna också. Inte heller bekvämt direkt. Jag försöker att skaka av mig de där tillfällena. Jag menar rätt vad det är så har vi slutat amma – och då KOMMER jag sakna det enormt! Vi har gått ner mer än hälften på lite mer än två månader och jag kan redan komma på mig själv med att ha glömt det. Så det försvinner fort som fan. Nej, jag tänker då inte skynda på det något mer.
Det blev visst ett litet glapp där. Inte för att det hänt för lite. Tvärt om. När fingrarna kliat har tiden saknats och när tiden funnits har fingrarna kliat inte alls. Chrille åkte ju på den där nervskadan och har varit sjukskriven tills nu. Ska väl vara det någon vecka till. Men jag har ju börjat plugga. Det har gått förvånansvärt bra. Har kommit in i att faktiskt ta mig iväg till skolan, om än för att bara sitta på biblioteket så jag får vara ifred. Det enda är väl att jag inte känner att jag får tillräckligt med tid. Det känns som att det hade varit lagom för 1,5 kurs… Men jag vet just nu inte hur jag ska klämma in resten. Stressen av det börjar kännas en del. Och då har Chrille inte jobbat… Vet inte riktigt hur det ska funka när han väl kommer igång igen. Nåja. Det var inte det viktiga.
Loppan. Lexie. Skrotis. Huliganbarnet.
En kväll i förra veckan fick hon ett monsterryck och helt plötsligt snurrar hon och försöker verkligen krypa såå mycket mer. Hon har börjat blanda konsonanter när hon pratar. Chrille tycker att hon börjat säga ”Mamma”. Jag är inte helt övertygad. Tycker mest hon bara tjötar ”mamamamamamananamama”…typ.
Hon är SÅ glad! Jag begriper inte hur så mycket lycka kan rymmas i en så liten varelse. Är hon bara utvilad och mätt så är hon tokglad, typ hela tiden och med alla. Vad har vårt barn som har oss till föräldrar att vara så jäkla glad över?! 😉
Jag har ägnat tiden mellan tiden åt att sticka strumpor åt Chrille och mig. Välbehövt och mysigt! Restgarnet ska nog bli tumlösa vantar åt loppan som går upp till axlarna på henne, så får hon inte av dem i första taget. Sen har jag några andra projekt i pipen också, ett ugo som legat sedan i december bland annat. Meeen en sak i taget.
Ska njuta av mina fina strumpor i två sekunder först. 🙂 Får försöka ha lite tid nästa gång jag faktiskt kommer på något jag vill skriva!
Tiden bara hoppade till och så var vi här. Åtta månader… Hon är ju inte bebis längre – eller? Nästan ett år gammal. Kommer ihåg när Néa skrev på Nomsans åtta-månaders dag. Tiden från det till ett helt år kändes obefintlig. Kommer det kännas lika fort för oss? Har Lexie snart funnits i ett helt år?!
Jag brottas jämt och ständigt med den där förbannade tveäggade sorgen. För det känns stundtals som att jag sörjer de bebisar jag haft under de här månaderna. De är ju borta. Lilla, lilla Lexie – från de där allra första bilderna – hon är liksom borta. Det är så förbannat vemodigt! Lexie som upptäckte sin röst för första gången, Lexie som upptäckte sina fötter, Lexie som log sina första leenden för att jag buppade henne på näsan… Hon är borta… Varenda en… På något vis.
Jag kan förstå nyblivna föräldrar vars barn börjar lämna bebisstadiet som bestämmer sig för att skaffa ett till direkt. Som för att återskapa den där bebisen man förlorat. Men det blir ju inte så så klart. Man får ju en helt ny, helt annan istället. (Nej vi ska inte tillverka nummer två någon gång snart.)
Det känns så märkligt att det här – av allt på hela jorden – grämer mig så. Jag sörjer allt jag glömt redan, minnena som är borta, dagarna som bara är ett dis nu.
Men så får jag hålla om min lilla, och jag minns allt som väntar. Jag längtar verkligen så! Efter allt! Att få se henne upptäcka, att upptäcka henne, att upptäcka med henne. Det är ett som är säkert och jag har nog sagt det förut; det här med att bli förälder är verkligen det märkligaste på denna jord.
Hon är verkligen ett friskt litet huliganbarn nu. 🙂 Hon är så underbart full i fan mest hela tiden.
Hon har nära till skratt, är sjukt social och busig med så gott som alla. Åh! Hon reagerade tydligt på sitt namn ikväll! Hon… Typ krälar… Korta, korta sträckor. Eller nåt. Vi vill inte riktigt kalla det för att krypa riktigt än. Men hon ligger ju inte kvar på exakt samma ställe på golvet längre. Det är faktiskt sant.
Det har fullkomligt exploderat med tänder de senaste dagarna. Hon hade fyra, sen var den femte på väg, sen helt plötsligt var där tre till på gång. Hon har pang bom typ åtta tänder – ja, nästan iaf. Och använder dem! Hon har fått börja äta mer och mer själv och för det mesta går det riktigt bra. Det är ju inte så att hon blir mätt på det, så vi får ju mata också lite smidigt utan att störa henne för mycket. Men hon utforskar och smakar och testar och det är så himla roligt att se!
Vi har fått möblera om hennes vagn nu också. Nu måste vi börja spänna fast henne i den. Jag gillar det inte och har unnat henne att slippa så här långt. Men nu ska hon hänga ut mest hela tiden och det går ju inte. Vi passade på att hämta upp åkpåse också så nu kommer hon att åka både varmt och gosigt. Om än något rörelsebehindrat. 🙂
I fredags (på självaste födelsedagen) var vi på BVC med vår föräldragrupp och hade lite säkerhetsprat; undvika olyckor och sånt. Jag vet inte hur koncentrerat det var för barnen lekte ju faktiskt, typ ihop. Jag unnar henne varje chans hon får att leka med jämnåriga just nu för det blir inte så mycket. De har ju lagt ner så gott som alla mötesplatser för småbarn utom en mitt i centrum dit det är tänkt att hela kommunen ska åka nu. Så det finns inte speciellt många alternativ för att ge henne lite umgänge. Jag tycker det är hemskt trist faktiskt. De lär ju sig så sanslöst mycket av varandra!
Framför allt känns det viktigt att hon fått känna på andra barn innan det är dags för dagis.
Jag började ju skolan i veckan också. Sjukt odramatiskt. Precis som jag sa. Men men, det hör väl föräldraskapet till att nojja en massa i onödan… Fast, nu har Chrille varit sjukskriven också så jag behövde inte ta hänsyn till något schema från hans sida. Tror att det blir betydligt meckigare när han börjar jobba igen. Men den dagen, den sorgen.
Nu ska jag faktiskt sova för det är alldeles för sent! Ny dag nytt ös imorrn.
Nu är det sådär igen. Igår (känns det som) satt ju jag och snackade om att jag ska börja plugga i höst och tills dess behöver ju loppan äta själv på dagarna och det är ju jättelångt bort. Flera många månader. Jag har ju en massa tid kvar med henne. Som jag kan njuta av i lugn och ro, för det är ju sååå mycket tid tills dess.
Nu helt plötsligt är det ingen tid alls kvar. Det känns som att min tid med henne är slut. Finito. No mas. Det känns mer dramatiskt än det är, det förstår jag också. Men känslan gör en verkligen sjuk. Och jag vet att typ alla känner så. Men så var ju inte det här en blogg om hur alla andra känner… Att andra känner likadant förminskar ju inte den egna upplevelsen. Den är inte mindre jobbig för att andra också har den. Nåja, det känns som att tiden är slut. Nu Becca, nu har du fått din tid med Lexie och det är bäst att du tog vara på den för du får ingen mer. Ha!
Stressen av den känslan är sjuk.
Helt plötsligt ammar vi ju typ inte, eller… Det känns så. Hon tuttar morgon och kväll och när hon ska sova. Men vi är liksom uppe i tre-fyra ordentliga mål mat om dagen. När hände det?! Jag vill inte sluta amma än! Jag älskar ju det. Visst har det varit jobbigt en och annan gång mitt i natten när man bara var helt desperat utmattad. Men jag har verkligen älskat att amma mitt barn. Är det slut redan?! Fast nä… Hon är så glad i att tutta de gånger hon får så det tror jag inte. Men hur fort gick inte det här?! Och så skolan ovanpå det här. Det känns sjukt.
Men hon försvinner ju inte bara för att mitt liv återgår. Det kommer jag upptäcka efter första dagen och sen kommer det kännas bättre. Typ.
Det kommer inte vara helt okomplicerat att pussla ihop vårt liv i höst. Chrille har visst jobb han bara måste göra och jag ska ju så klart ha studietid utöver föreläsningarna och så Lexie och Theo och resten av livet. Men det är så fett värt det! Och det kommer gå bra. Det brukar det göra när vi är i farten.
Lexie är inne i ett nytt utvecklingssteg nu och det märks så tydligt. Aptiten är inte den bästa helt plötsligt, hon sover hackigare på dagen, men framförallt så är hon så himla kontaktsökande. Hon tyr sig till oss som aldrig förr och det är DET gosigaste någonsin. Jag försöker klura ut hur jag ska lyckas miffla med min kroppskemi så att jag inte fullkomligen smälter bort. Och hon är ju fortfarande glad allt det här till trots. Sååå, vår bebis är glad, busig och gosig just nu. Det är ju så väldigt synd om oss… 😉
Hon har fått sådan märkbart mycket bättre kontroll på sin kropp. Hon kommer bokstavligen krypa när som helst. Hon verkar inte göra saker speciellt gradvis utan det kommer säga plopp och så kryper hon. Tills det händer kommer jag bara inte kunna föreställa mig det. Jag kan verkligen inte se henne krypandes här hemma framför mig. Det kommer bli världens chock. 🙂
Höst ja, det är snart kallt ute. Jag har suttit och haft så kul faktiskt. Har ägnat den senaste veckan åt att söka vinterkläder åt Lexie. Det blir ju några minusgrader här och jag känner att ”Nej, ska det göras får det faktiskt göras ordentligt.”, så nu har loppan en skaloverall med reflexer på gång och jag har hittat sååå fina ulloveraller t.ex. den här från Disana. Här blir det ingen jävla polyesterfleeceskit. Inte för att hålla henne varm i den värsta kylan. Definitivt inte för att hålla henne torr. Det är faktiskt läskigt vilken skillnad det är på material som ser och känns så lika. Men de har ju faktiskt helt olika egenskaper. Nej, jag ska köpa några mysiga silke/ull bodysar och något par byxor och en ordentlig ulloverall. När kylan väl slår till behövs ju egentligen knappt skaloverallen för det blir så torrt ute. Det viktiga är att hon är varm och torr. Men så är det ju det där med att välja. Det finns så sjukt mycket fina ullgrejer och eftersom folk inte fattar det där med materialval så är det ju främst småföretagare (och ofta folk som tillverkar själva) som säljer. Det känns riktigt bra att handla från en liten tillverkare/återförsäljare som har lite mer unika saker. Meen, jag ska avvakta lite med att beställa för jag har ingen aning om vilken storlek hon kommer ha i oktober/november. Men nu har jag koll på vad som finns och ungefär var och till vilket pris.
Men nu har det ju gått lite väl lång tid sedan sist så ni ska få ta del av det ni egentligen är här för… 😉
[easy-image-collage id=1465]
[easy-image-collage id=1466]
Så här sitter vi för övrigt och äter frukost numera… <3
Verklighetsuppfattningen har fått sig en ordentlig törn sedan hon kom. Det är redan augusti. Över en dag?! Vi kom ju bokstavligen NYSS hem med henne. Vi fick vaddera henne i ull och dra en ullfilt över bilstolen vi bar henne i för att luften var så kall. Halvjogga mellan bil och dörrar för att skydda hennes små, små lungor…
Nu är hon sju månader… Wtf?!
Nu ska hon ju stå och ta något steg. Men inte krypa. 😛 Hon försöker ju lite grann, men blir ju så frustrerad när hon inte kommer någon vart. Vändandet börjar vara mer kontrollerat. Snart kryper hon ska ni se.
Men störst skillnad är det väl på hur hon möter sin omvärld. Hon har alltid varit nyfiken och velat se och känna. Men nu är det som att hennes armar blivit en meter längre helt plötsligt. Hon ska ha allt, hela tiden! Och inget är någonsin tillräckligt långt borta! 🙂
Och hon är full i bus. Det märks särskilt nu när hon börjar återhämta sig från förkylningen hon haft i en vecka. Hon är full i bus! Hon skrattar och ler och pratar värre än en politiker i riksdagen. Hela tiden. Det där busiga leendet! Det finns inget som smittar så mycket…!
Nu har hennes sömn börjat landa igen efter semestern. Hon hade en tio dagar där efter att vi kom hem då hon sov en timme i stöten… Hela natten… Jag var inte mycket till människa på dagarna då. Inatt har hon sovit tio timmar än så länge. 😛 Fast det är ju inte riktigt hennes norm det heller. 😉
Jag fyndade ett tyg åt henne på Ohlssons häromdagen. Jag vet inte vad jag ska göra av det än men det var bara så himla fint. Får uppdatera med bild sen. Jag kommer ha så himla roligt med tyger åt henne känner jag spontant. Man kan göra så vansinnigt mycket roliga saker!
Update:
Nåja, vi ska försöka göra dag av den här dagen också. Det har varit en hel del lata morgnar på sistone. Men så får det faktiskt vara när det är semester och föräldraledigt.
