…Ikväll när jag skulle ut och springa var verkligen allt emot mig kändes det som. Jag hade ingen lust, det kändes meningslöst, det började dessutom vara skymning och jag har ännu inte behövt springa i mörker. Men det är väl dags att jag vänjer mig.
Det är så jäkla komiskt faktiskt. Efter träning är jag hur pepp på mer träning som helst. Jag hade kunnat anmäla mig till ett maraton så pepp jag är! xD Före träning…not so much… Och värre blir det när det hinner gå för många dagar mellan passen. Då tappar jag verkligen all geist. Den här gången kom faktiskt livet mellan – och så måste det få vara. I måndags kväll fick Lexie någon fix idé om hon skulle sitta på köksstolarna och sätta upp fötterna på bordet. Det gick ju…dåligt. Pang bom, inget speciellt högt fall och hon verkade mest ha blivit rädd. Hon fick sitta hos mig och gråta ut och sen slog vi på Fixies och hon blev riktigt glad. Sen skulle Chrille lyfta upp henne på sin stol för att äta och då brakar hela himlen sönder och samman. Vi förstod inte om hon var rädd eller vad det var frågan om, tills Chrille ska klappa henne om ryggen över axeln och himmel min själ vad hon skrek. Så illa har jag nog aldrig mått av något som varit fel med henne. Satan så ont hon verkade ha! Det var ju inte mycket att diskutera. Det var ju inte som att vi tänkte sitta hemma och vänta på om/kanske/if det blev bättre när hon hade så fruktansvärt ont. Så då gjorde vi en kväll på akuten och träffade den vanliga strömmen sjukvårdare. Men när det väl var dags för ortopeden så fick vi inte reaktion på något vi gjorde. Läkaren hade tryckt, känt och testat rörlighet. Ortopeden behövde bara titta på henne för att konstatera att inget var sönder, och det hade vi insett också vid det laget. Hon hade fortfarande märkbart ont när hon belastade armen men hennes rörlighet var så pass återställd att det inte var tal om någon luxering eller något brott för den delen. Så det var ju bara att fara hem igen. Hon sov lite oroligt den natten och igår hade hon rätt ont fram till kvällen. Då hade det mesta försvunnit. Idag har Chrille varit hemma själv med henne och han har inte märkt något alls. Så imorgon kör vi förskola igen. De har uppdaterat bloggen både idag och igår och det känns som att hon missat en hel värld av skoj. Fan vad gött det är att känna så! Imorgon blir det tillbaka till världen av upptäckt, bus och gemenskap!
Men jag ska inte gnälla över dagen idag. Det kändes faktiskt bara bajs en kort stund sett till det stora hela. Jag avslutade dagen med att sätta full pott på en av webbuppgifterna i statistiken och nu har jag sprungit 2×2,5 km för första gången. Sist hade jag vätskat pinsamt dåligt under dagen och det fick sin konsekvens. Efter 3,5 km hade jag sådan djävla kramp i vaden. Det är verkligen löjligt vilken skillnad lite vatten gör. Idag har jag sett till att dricka et voilá – passet gick utan några problem, min bristande geist till trots. Nu är jag nyfiken på hur min tid utvecklar sig. Det ser fortfarande bättre ut för varje pass. Nu vill jag ju fortsätta hålla det! 🙂
Nej – nu ska jag spela lite CS med Chrille och varva ner. Sen kanske vi ser ett avsnitt Scrubs innan vi ska sova. Ingen heltaskig onsdag ändå.
Igår hade vi första föreläsningen i Branddynamiken och vilken föreläsning sen! En av våra föreläsare, och examinator tillika, heter Björn Karlsson. Han är rutinerad brandingenjör med en Ph.D. i FSE i bagagen och råkar idag vara general direktör för myndigheten för byggnadsverk på Island. Titlarna i sig är ju häftiga, men inte alls det jag vill åt. Han är nog den största guldgruva av kunskap jag någonsin haft möjlighet att lära av och jag är så jäkla taggad!
Bättre insikt i utmaningarna vi kan tänkas möta vet jag inte om vi hade kunnat få. Bilden beskriver en del av dem tyvärr alltför väl. En stor del av utmaningarna han möter uppstår pga politiskt spel. Någon (ofta i opposition) hittar något byggnadstekniskt att klaga över och det blir hans uppgift som brandingenjör att först undersöka om det är ett problem till att börja med och sedan försöka hitta en lösning. Med alla tekniska lösningar i samhället accepterar vi ju vissa risker. Det ska vara lagom roligt att vara tvungen att stå där inför media och försöka förklara att risken någon av politiska skäl blåst upp inte är större än andra risker vi accepterar dagligen och att lösningen därför är godtagbar. Ja, vi accepterar den här extremt lilla risken för dödsfall med den här lösningen. Det finns även en risk att planet störtar varje gång det går ner för landning – det finns precis hur många saker som helst som kan gå fel. Men vi accepterar risken för att den är så liten. Därför accepterar vi även den ännu mindre risken som följer av den här lösningen. Han har faktiskt fått frågan ”Så, du menar att du vill döda x människor?” av reportrar. För det var ju precis det han stod och sa…
Jag tror det kommer vara så otroligt lärorikt att ha honom som föreläsare och lärare. Det här kommer bli asnajs!
Idag är jag trött och har pluggdag. Dålig kombo känner jag. Får inget gjort. Sitter här istället liksom. Behöver börja läsa i den nya fina boken nu… Om jag bara hade kunnat sluta gäspa…
Haha! Lexie är så söt de morgnar hon hinner vakna före oss. Då kommer hon instapplande till oss bra precis samtidigt som min klocka ringer, går fram till mig, tittar på mig där jag ligger och säger ”Hej!” på det där sättet som att hon har hur mycket som helst att berätta och inte vet var hon ska börja…xD Hon är SÅ stor! Jag fattar inte. Men det väntar jag mig inte att jag någonsin kommer. På bara några veckor så kan vi helt plötsligt typ prata med henne. Vi får inte så mycket förståeligt till svar men hon har börjat säga ja (och tacka gudarna för det!!), hon förstår när vi frågar henne något och vi kan be henne göra saker. Bara sådär hips vips. Hon klättrar upp och sätter sig på sin TrippTrapp när hon ska dricka, dricker, ställer tillbaka glaset och klättrar ner igen. Vi var lite taktiska och började köra blöjfria eftermiddagar här under månaden hon var hemma och det har gått skitbra. Det har varit några olyckor, men det är man ju dum om man inte räknar med. Men alltsomoftast sätter hon sig på pottan själv när hon är kissig. Senaste veckan har vi börjat märka att det är betydligt mindre kiss i blöjorna också. Så nu känner jag att vi ska lära henne ta av sig byxorna. Hon får av sig tröjan, jackan, till och med skorna, men byxorna tror jag knappt att hon försökt ta av någon gång. Det ska vi lära henne så att hon får ännu lite mer frihet, och se till att ta av blöjan direkt när vi kommer hem. Jag och Chrille ska ju inte vara hennes bromsklossar, verkligen inte! Jag sa faktiskt till på förskolan nu när terminen började att de gärna fick låta henne gå på toa med de andra barnen när de ändå var i svängen. Så får hon rutin på att kissa på toa/potta där med. Haha! Maria sa rent av att hon skulle rycka blöjan om hon märker att den är torr mycket framöver. Modigt! 😀
Vi får se vart det barkar. Jag vill ju inte hetsa fram något. För det blir bajs det med, bokstavligen. Att gå på dass ska inte vara något prestationsladdat. Men samtidigt vore det bra för hennes skull om hon blev blöjfri så tidigt som möjligt. Det blir ju inte lättare med åldern direkt. Haha! Jag minns mina gamla treåringar. De hade ALDRIG tid att gå på toa. Tänk att försöka potträna en sån treåring. Ne, det får gärna fastna nu. Vi försöker nog ta det ganska lugnt och inte stressa men uppmuntra försiktigt. Det är ju ingen panik. Det kommer ju. Ska bara bli spännande att se hur det utvecklas nu när hon får vara utan mer och mer. All utveckling just nu verkar komma från ingenstans. Hips vips. ”Rätt vad det är så går hon” skrev jag vid något tillfälle. Jepp. Rätt vad det är kom och gick. Hon går, springer, hoppar, dansar, klättrar…fort, fortare, fortast! Det är ingen hejd. Hips vips kommer hon att vara… stor.
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Idag är ingen bra dag alls. Jag är precis så ofokuserad som man bara kan bli. Jag blir distraherad av allt. Precis allt. Det kommer sluta med att jag hamnar på Youtube och tittar på intervjuer med Justin Biebers mamma. Sjukt opraktiskt under tidspress. Nåja, jag ska göra ett ärligt försök nu sista timmarna. Sen ikväll ska vi grilla med päronen så det där med mat behöver jag inte fundera på. Känns bra att använda hjärnan så lite som möjligt en dag som idag.
Av och till i mikropauser sitter jag och finpular med föreningens hemsida. Häromdagen släppte jag länken till styrelsen för korrekturläsning. Gaaah! Vilken pärs! Mitt arbete är ute för granskning. Arbete som jag bryr mig om och är ganska asnöjd med. Totalt sett… Det har ju varit en jäkla grej det här sedan jag bestämde mig för att sätta mig ner och få till det ordentligt. Inga halvlösningar.
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
Men jag tror verkligen på resultatet den här gången och jag hoppas så att folk blir asnöjda! #massamyroribrallan
Igår var Lexie HuliganBanans första dag tillbaka på förskolan. Det var ju antiklimaktiskt odramatiskt! Som om hon inte varit borta faktiskt. Men så stor hon var plötsligt. Nu när hon springer runt med de stora barnen. De hade fått in en ny minsting också. HAR hon varit sÅ liten!? Hon har ju gått hela sommaren men inte så mycket i andra barns närvaro. Definitivt inte i så många äldre barns närvaro. Och som hon pratar. På några dagar har hon verkligen börjat försöka uttala så mycket mer. Hon sjunger ju större delen av tiden och hittills har man mest känt igen melodin och ”AKTA DIG!!”. Men sedan typ – i förrgår – kan man ana orden där emellan också! Imorse hade jag kunnat svära på att det började låta som ”hur jag undrar var du är”, och sedan vi sett Daniel Tiger gå på toa tjatar hon om toa halva tiden. Och hon har börjat förstå att hon kan använda ord för att kommunicera saker med oss mer än för att bara papegojja på. DET är faktiskt helt stört!
Men det var ju inte helt oprövande att vara tillbaka på förskolan. Vi kom hem och jag busade en stund med henne. Så fort jag slutade hade hon den här förmågan att hålla energin uppe:
Haha! Det var ganska roligt faktiskt!
Häromkvällen drog vi ner till badstranden vi har fem minuter bort. Vi har ju inte varit och badat med henne en enda gång i sommar. Men så har det bara verkligen varit väder för det EN vecka. Så har det känts i varje fall. Vi plockade handduk och uv-dräkt och promenerade bort och släppte lös henne. Det är så sanslöst lågt vatten nu att vattnet inte gick upp till knäna 20 meter ut. Så det var bokstavligen bara att släppa lös henne. Det är härligt att kunna göra det ibland. Slippa jaga henne med gränser. Det ska ju vara ganska härligt för henne också tänker jag. Bara kunna strosa runt bekymmersfritt utan en massa ”inte här” och ”inte där” hela tiden.
Vi fick en hel drös jättefina bilder och jag är inte långt ifrån att ladda upp alla 20… Meeen det känns lite väl overkill. Dessutom försöker jag ändå tänka på att inte ösa bilder ju äldre hon blir. Varenda minut av hennes liv behöver faktiskt inte finnas dokumenterad i etern. Men en kan jag bjuda på. Min vackra, vackra badtjej! <3
…att se de där två små tjejerna man älskar så mycket ha så roligt ihop!
Tänk så lätt de har att riva barriärer för att lyckas ha kul ihop. De kunde inte prata med varandra, knappt förstå varandra – men skratta ihop det kunde de. Och om de gjorde!
Nu har det ju gått flera dagar sedan de åkte hem, vilket känns asskumt. Det gick så stört fort. Kanske för att de bara kom hit och vi bara tog vid där vi slutade. Ingen startsträcka att tala om. Släng in väskorna så startar vi grillen och fyller på vinglasen – typ. 🙂
Vi hade så himla härligt! I en underbar vecka! Nu ska levern återhämta sig till nästa gång. 😉
Det blev inte det där långa detaljrika inlägget om alla våra äventyr. Jag lever fortfarande på skratten. Jag tog knappt några bilder heller, stört dåligt av mig faktiskt.
Imorgon är det dags för ett lite försenat 18-månaders besök på BVC. Vaccin fick hon ju redan i januari så det är bara kvalitetsstämpel vi ska få nu. Och om vi kommer få den. Hon är en sådan liten spitfire våran dotter! Ingen hejd på den inte.. 😛
Nu har sommaren äntligen kommit hit och någon njuter till max. Vi måste bara komma för oss att bada med henne också. Annars kommer jag ha sjukt dåligt samvete.
Jag skrev ju att vi testade lägga henne i sitt rum där strax efter att det blev klart. Det gick så bra att hon nu sover där de flesta nätter och kommer stapplande till oss på morgonen och väcker oss. I värsta fall vaknar hon och är ledsen efter halva natten och då är vi så trötta att det är enklast att söva om henne inne hos oss. Men natten mot igår vaknar jag…vid 02-tiden typ, akut kissnödig och ska gå till toaletten (det blir så äckligt i sängen annars). När jag kommer ut i hallen ser jag att hennes dörr står vidöppen – men – ingen Lexie har ju varit hos oss. Har hon bara vänt i dörren och lagt sig igen? Det vore ju coolt. Så jag går bort och kikar in men ingen Lexie syns. Då har jag gått förbi vardagsrum och toalett, det enda som finns kvar är kontoret – men vad i hela friden skulle hon göra där? Jag bestämmer mig för att jag faktiskt måste hitta mitt barn och går och sneglar in. Där sitter hon, rakt upp och ner i bäddsoffan, och bara stirrar ut i tomma luften. Det var det märkligaste! xD
Imorse vaknade vi av att hon gnällde till ute i hallen, då hade hon lyckats knöla fast sig i pallen som står där. Sen efter tuppluren på dagen hör i helt plötsligt bara hur det bankar inne på hennes rum. När vi kommer in så sitter hon bara där och hamrar på sin såndära hamringsgrej och innan det har hon röjt i sin garderob och lekt med sina böcker. Vafans! När bestämde hon sig för att gå och bli alldeles självständig?! Fram tills nu har hon slagit upp ögonen och sedan tagit sig raka spåret till oss. Nu vaknar hon och leker på sitt rum och skiter i oss. 😛
Vår lilla som inte är så liten men ändå så liten.
Utvecklingen barn går igenom på så sanslöst kort tid är verkligen overklig och mirakulös. På månader tar de sig från att bara precis kunna andas själva till fullfjädrade små människor som tar sig runt, äter, kommunicerar, vill och använder sina kroppar medvetet och med styrka för att uppnå mål. Det är sannerligen ett biologiskt underverk!
…över en vecka. Typ så. Över en vecka så gick hon från att stappla mellan soffan och fåtöljen till att knappt krypa alls om dagarna. Alltså, verkligen knappt. Om ens en meter totalt. Det är stört. Hon är verkligen ingen bebis längre. Och ändå är hon fortfarande så ny. De två går inte ihop riktigt. Hon är en gremlin, en toddler, ett barn. Min lilla skatt.
Hon komunicerar så oerhört mycket. Hon pratar fortfarande inte så mycket förståeligt. Hon är ju uppe i en 15-20 ord nu totalt tror jag. Vi har inte räknat på någon vecka. Men hon säger liksom så mycket ändå. Med ansiktet, med kroppen, med humöret. Hon har sådan fantastisk humor! Och hon blir nog lite (läs: mycket!) spattig som sin mamma. 😉
Framför allt förstår vi inte hur en människa kan vara så glad jämt. Är hon bara mätt, utvilad och bajsad så är hon glad – konstant. Skulle hon tjura ihop för att hon inte får som hon vill så går det över på två röda.
Åh, och det nya störiga! Pappa är mamma och mamma är pappa… 😀
Jag tror alla barn vi känner har haft en sådan fas men det vi inte kunde uppskatta då var hur fantastiskt störigt det ÄR! Vem pratar hon med den här gången? Det är ju JAG som är mamma!!! Så sitter man och pekar på sig själv och säger ”mamma” sådär överlöjligt pedagogiskt varpå hon ler stort och glatt utbrister ”Pappa!”. Gaaaah!
Det är en grej. Det är en grej. Det är en grej. Det är en grej. Det är en grej. Det är en grej.
Det går över. 😛
Nästa veckan är sista veckan har på förskolan nu, sedan har de stängt hela juli. Vi har försökt vara lite smarta och lista lite snabba, enkla aktiviteter vi kan dra igång med henne om dagarna. Men det kommer onekligen bli en utmaning att ha henne hemma på heltid och inte få så mycket vettigt gjort hemma och i plugget. Hon är ju non-stop just nu också. Fullt ös medvetslös! Hur ska jag orka?! Och jag kommer känna mig som en så dålig mamma när jag blir frustrerad. Det gör jag typ redan. Här sitter jag och smånojjar över att mitt barn ska vara hemma med sina föräldrar på heltid i en månad. Årets morsa här va!
Nä, nu orkade jag inte gnälla mer. Imorgon ska jag springa, då känns det nog bättre.
Igår hade vi första föreläsningen i Branddynamiken och vilken föreläsning sen! En av våra föreläsare, och examinator tillika, heter Björn Karlsson. Han är rutinerad brandingenjör med en Ph.D. i FSE i bagagen och råkar idag vara general direktör för myndigheten för byggnadsverk på Island. Titlarna i sig är ju häftiga, men inte alls det jag vill åt. Han är nog den största guldgruva av kunskap jag någonsin haft möjlighet att lära av och jag är så jäkla taggad!
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
