Välj en sida

Idag skulle jag blivit hemma…

Det där med att inte hinna skriva färdigt inlägg är tydligen min nya grej. Det är ganska irriterande faktiskt. Det är torsdag-kväll nu liksom – jag började skriva i måndags…

——–

Idag är nog den sämsta måndagen på länge. Jag har knappt gjort någonting på hela dagen och det är bara lunch. Det är inget speciellt fel på dagen eller på mig, solen skiner rent av för omväxlings skull… Utöver att jag är helt sanslöst lat. Dagdrömmer som en besatt om att sy. Jag skulle blivit hemma och sytt idag. Då hade åtminstone något vettigt blivit gjort. Det är tur att eftermiddagen redan är uppstyrd så det inte blir helt bortkastad tid. Föreläsning och grupparbete står på schemat. Det känns galet att vi är halvvägs genom läsperioden och vi redan har lämnat in tre – nej fyra uppgifter, två quiz och haft en redovisning. Nu har vi två redovisningar kvar, tre inlämningar och en labb som mest blir informativ. Förra veckan var lite mellan inlämningar så jag hade världens problem med att fylla ut tiden nu när vi bara har en tenta att plugga till och det dessutom inte finns något material för att plugga till den tentan. Det är en hel historia för sig kan jag säga. 

Men nu har jag tagit tag i en omtenta så det känns inte som att jag bara sitter av tid när det inte jobbas på en inlämningsuppgift. Det har jag inte råd att göra.

Lilla, älskade Lexie. Hon har så mycket personlighet och jag förstår inte var den får plats! Hon är kaxig och kan vara väldigt bestämd, när hon blir arg kan det flyga en arm. Men hon är också så sanslöst rar. Hon kramar och pussar och ber om gos jämt. Det är inte bara henne vi ska gosa med, vi ska gosa med Dadda och Voff Voff och Diddi, och de ska gosa med varandra. Hon är sin egen största hejjarklack! När vi inte kan hjälpa hör man henne hejja på sig själv; ”Du kan!” ”Hejja!” ”Kämpa!”. När hon lyckas kommer både applåder och ”Bravo!”. Hon ber om hjälp när hon behöver men ger ändå inte riktigt upp. Den där självkänslan! Som jag ska skydda den!

  

Vecka tre…

Det där hann jag visst inte heller skriva klart. Det går bra för mig. På det tredje ska det ske! Ja, det visade sig iaf att det nog inte var kräksjuka ändå. Hon kräktes en enda gång på 56 timmar. Sedan kräktes hon igen. Två gånger på en halvtimme och sen inget mer. Pigg och glad på dagarna, full i bus. Vi åkte faktiskt in med henne till vårdcentralen eftersom hennes aptit var så pass påverkad och vi ville veta varför hon kräktes. Det kan ha varit UVI verkade det som. Det är tydligen inte helt ovanligt att tjejer kräks när de får det. Det verkar vara det mest sannolika just nu. 
Men det här innebär att vi har varit hemma hela veckan. Chrille var sjuk, Lexie i karantän och mamman fick exakt nada gjort. Bra första vecka. :/ Har haft lite oro i kroppen inför imorgon som om jag missat mängder. Men nu börjar jag känna mig pepp igen istället. Det är ju spännande grejer vi pysslar med! Hoppas jag bara inte känner mig alltför förvirrad imorgon. Äh! So what om jag ligger lite efter?! Det löser jag! 

Imorgon har jag min första riktiga vardag 2018. Känns bra att säga vecka fyra…xD.

Nu ska jag försöka få med mig Chrille från datorn så vi kan ha lite soffmys innan vi behöver krypa ner. Jag har bestämt att jag vill kunna ha morgonkaffe hemma innan vi åker i hyfsad lugn och ro. Det blir så segstartat väl på skolan om man inte fått den där lilla lugna stunden. Men då måste jag faktiskt stiga upp lite tidigare. Små förändringar gör mycket för det stora hela sägs det. Det låter bra. 🙂

——————————-

Jag hann alltså inte ens skriva klart… Det säger allt…xD I måndags – när jag skrev det – så kräktes Lexie i bilen på vägen hem. Så. Jävla. Perfekt.


Det har funnits noll tid att skriva! Det är så trist. 

Förra veckan hade jag tenta-vecka och i lördags firade vi äntligen Lexie i uppehållet mellan sjukdomar. Idag är Chrille sjuk och jag och Lexie kör solo. Var inställd på att det kunde bli ganska mysigt. Vi hade bilen och skulle liksom kunna mysbusa sådär som vi brukar. Men icket! Hon vaknade glad. Men från det att jag steg upp ur sängen bråkade hon om allt. ALLT! Inte kläder, inte kissa, inte förskola, inte skor, inte komma, inte sitta, inte stå, inte klä på sig, inte klä av sig, inte kramas, inte sitta själv. Sen kommer vi ut genom dörren – sena som fan efter allt tjafs. DÅ – är hon hipp som happ helt magiskt glad som en lärka. Whaaat?! Whyyyyyy!? Älskade barn.

Nu börjar en ny läsperiod och med den pirret som alltid infinner sig när en ny kurs börjar. I regel har jag alldeles för höga förväntningar. Jag föreställer mig alltid engagerande föreläsningar om detta jättespännande ämne från människor som vill lära. Jag lyckas alltid glömma att de flesta av våra lärare/handledare/etc. gör det för att de måste. De är docenter/forskare etc. som har det som ett krav i sin tjänst. Så gott som ingen är pedagog. Så jag har ju blivit besviken några gånger. Men nu senaste halvåret, lite mer rent av, har det kompenserats av att vi faktiskt läser saker som stämmer även i verkligheten och inte bara i teorin eller inom väldigt begränsade ramar. Saker som faktiskt är relevanta för vårt yrkesliv – känns det som.

Min lilla två-åring…

Härom månaden pratade vi med någon om något och någon kallade Lexie för en ett-åring. ”Hon är ett…” hörde jag och min hjärna fick krupp. Lexie 12 månader och Lexie 20 månader var ju två HELT olika individer. Framför allt så var hon ju mer bebis när hon var 12 och vid 20 inte alls. Hur stor skillnad som helst ju! Det går ju inte att säga att hon är ett!? Hon kröp ju fortfarande då, hon räknade inte till tio, hon sa inga meningar, hon visste väl knappt egentligen vad orden hon faktiskt kunde säga betydde, hennes koordination var natt och dag från vad den är nu… Innan förstod jag inte det där med att räkna månader efter att barnet fyllt ett år. Nu förstår jag. Det är enorm skillnad mellan 15 och 19 månader! Nu har inte vi räknat slaviskt och firat varje månad som vi kunde innan hon fyllde ett, men det har känts heltokigt när folk har kallat henne för ett-åring. Tänk dig hur stött en tolv-åring blir när de blir kallade för åtta. Lite så, haha! Till på köpet har vi knappt använt en enda blöja dagtid sedan vi kom hem. Egentligen skulle hon nog kunna vara utan på natten också men nu när vi varit lediga har hon vaknat före oss på morgonen och hon kommer inte på själv att sätta sig på pottan när hon är nyvaken. Men trots blöjan har hon varit snabb på ”kissa” när hon väl kommit bort till oss och då har blöjan oftast varit torr. Sååå… nu när vardagen kör igång så! Jag och Chrille ska ju inte vara det som håller tillbaka henne! Ska säga till på förskolan att det kan köra igång på riktigt nu också. Hon har ju gått runt med torr blöja även där större delen av hösten eftersom hon gått på toa med de andra barnen. ”Hennes” fröken var ju pepp på att börja redan då. Visst händer det olyckor och visst kommer de att hända ett tag till. Men under tiden blir hon bättre och bättre på att säga till och känna efter. Det är faktiskt inte värre än att bara byta kläder just där och då. Hon verkar dessutom mer än redo för det, hon vill inte ens kissa i blöjan om kvällarna när hon ska sova. Har hon blöja på dagtid vill hon aldrig använda den. Hon drar i den och säger ”kissa, kissa”. Hon är så galet stor! Jao fatta nt! 

Idag fyller hon år och blev väckt med sång och paket för första gången imorse. Hon verkade tokdigga det! Hon fick två stjärtlappar, ett pussel/memory-spel och världens finaste memory med bilder på hela familjen Lundgren/Damberg-Hedberg! <3 Så himla fint! Hennes spontana reaktion när vi öppnade lådan var ”wOW”. Win! 🙂 Sen ska hon få några böcker på engelska också – så fort de behagar dyka upp…

Jag hade tänkt att vi skulle hitta på något medan pappan jobbar nu på dagen men jag har fått ta del av hans fina bacill och till på köpet knappt sovit på grund av hans hemska hosta som aldrig vill försvinna, och trots tidig väckning har Lexie inte sovit nu på dagen. Nu har jag bäddat ner henne i sin fåtölj framför Fixies så hon i alla fall vilar en stund så hon kan få ha en bra och glad dag, även om den kanske inte blir så händelsefull. Vi får se vad vi orkar helt enkelt. Imorgon är det tillbaka till skolan för oss bägge. DET har jag inte fattat än. Men det ska bli skönt att komma igång med vardag igen. Först då kommer det kännas som att det nya året har börjat på riktigt, det brukar också vara först då jag börjar ta tag i saker – och mig själv – ordentligt. Det är fan inte bra att vara ledig för länge… 😛 Jag hoppas bara inte att det blir något mer av den här förkylningen jag börjat få. Skulle passa skitdåligt att vara sjuk en till tentaperiod!

Nu ska jag ta och hänga tvätt så får vi se om vi hittar på något mer i eftermiddag. Under tiden ska jag försöka smälta att jag är mamma till en två-årig tjej och inte en bebis… *hejja mig!*

 

 

Ow maj gawd!

Så förra inlägget handlade om förrförra veckan. Det är måndag idag – lunchtid ungefär – och den här veckan är redan astronomiskt mycket bättre än förra!

Chrille skulle ner till Stockholm över veckan igen och det visste jag ju. Men i allt annat jag gick och tänkte på så kom det ändå som en överraskning när det väl kom. Därtill så hade vi ju ingen bil den här gången. Så Lexie, Dadda/Voff-voff/Björnen, min ENORMA ryggsäck – på buss…med byte… yay. Det gick ju faktiskt bra. Det brukar det göra. Men hela måndagen hade jag en så sällsynt katastrofal måndagshjärna så folk fattade ju knappt något jag pratade om. Blandade ihop lagar och termer och variabler hejvilt när jag pratade. Fick göra om var tredje mening för att jag sa fel hela tiden…Sen första natten sov hon knappt. Så vi blev hemma. Tredje morgonen hade jag glömt ställa om klockan efter andra dagen när vi blev hemma så då blev vi istället sena. Yay. Torsdagen fick jag åka till vårdcentralen med henne för att få träffa en läkare om hennes mage och få en lite mer uttalad, långsiktig plan. Sen behövde vi handla. Och ta oss hem, och lämna päronens bil som vi lånat. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka… som en idiot. 

Natten mot fredag blev det snöstorm och på morgonen hade de fortfarande inte plogat gården, det snöade fortfarande och blåste satan. Det såg rent av ut som att folk flydde tillbaka från busshållplatsen. Jag stod i några minuter och betraktade spektaklet och tänkte: ”Nej!”. Sen gick jag till sängen, smsade förskolan och somnade om. Lördagen höll vi på att driva varandra till fullkomligt vansinne. Jag hade INGET tålamod kvar och Lexie var rastlös. Yay.

Sedan hon började gå har magen blivit mycket bättre. Och i september blev forlaxet för starkt. Så sedan dess har hon knappt fått något alls. Hon fick en gång och då fick hon en sådan makalös rännskita att förskolan fick byta typ alla kläder på henne… :O

Men magen har inte blivit helt bra. Och sedan vi slutade med forlaxet har det svängt väldigt. Det har kunnat gå flera veckor utan problem och sedan helt plötsligt är hon jätteledsen när hon ska bajsa igen, eller så går det fyra hela dagar mellan gångerna. Dessutom händer det att hon vaknar jätteledsen om nätterna och trampar och skjuter med benen…ända tills hon släpper en brakfis och somnar om på studs. Som om ingenting… Inatt hände det igen och hon vaknade rent av till lite mer ordentligt. Jag sa bara ”magen?” frågande och hon nickade i gråten… 🙁 Då dog jag lite inombords. Vi har en tid hos BVC imorgon. Även om läkarbesöket i torsdags kändes jättebra skulle vi vilja prata med BVC som har lite mer erfarenhet av di smau och kanske framför allt har fler tips och idéer. Framför allt så vill jag ta upp att hon har så ont av gasrörelserna vissa nätter. Vi ska be dem kolla hennes socker lite fort också för dagis har påtalat mer än en gång att hon dricker mycket. Jag vet inte om jag på allvar tror att det är något, men kan man kolla så bör man – åtminstone känns det billigt att göra när hon har de problem hon har.

Jag vet inte om jag skrivit det någon gång men det var en sköterska på akuten som beskrev det så bra. Vissa barn är magbarn på samma sätt som andra är öron-näsa-hals barn. Lexie verkar vara ett magbarn. Vi gjorde en gluten/laktos/etc.-utredning i våras för säkerhets skull. Men egentligen är hon alldeles för liten för att något sådant skulle visa sig tydligt eller vara slaget i sten. Vissa barn får tillfälliga intoleranser som de växer ur, vi känner faktiskt ett sådant exempel nu när jag tänker efter. Men iaf.. Det enda man kan göra för magbarn är att hitta en balans. De behöver bajsa varje till varannan dag för att må bra. Det är det enda som är mer eller mindre slaget i sten. Sen kan vissa behöva mycket hjälp i form av laxerande och för andra räcker det med snällmat. Det finns inget färdigt recept som funkar för alla. Vissa blir hjälpta av att äta blåbär för att köra igång magen. Andra har blivit tröga av att äta blåbär. Den där tiden tills man hittar rätt balans är skitsvår. Vi har åkt på några riktiga nitar när vi försökt få till doseringen med forlaxet – och det går ju helt ut över Lexie. Det är hon som får ont. 

Det finns inte heller någon tidsram. Det brukar bli bättre när de börjar gå och för vissa reder det ut problemet helt. Men så finns det de som inte slipper problemen förrän de är närmre 2,5 år.

Nåja, vi får se vad som sägs. Det värsta är att inte veta vad jag kan göra för att ta bort det onda. Skit är det.

Nu ska jag läsa om aktiveringsenergier och intermediära ämnen… Den här kursen är skit!

 

Skryt, skryt, skryt mera skryt!

Det här var tröjan jag precis hann påbörja sist jag och Lina hade sydag men inte avsluta. Jag hann bara nåla fast kragen. Så nu häromveckan när vi tog en paniksöndag för att jag skulle kunna knåpa ihop Chrilles födelsedagspresent så passade jag på att göra klart den också. Och den blev SÅ fin! Sådär fin som man fantiserar att något kan bli om någon som kan gjort det istället. 😛 Löjligt stolt faktiskt. Det är så roligt att jag får samma ivriga känsla varje gång jag avslutar ett plagg, vare sig det är stickat, virkat eller sytt. Att det blir ett plagg! Och att det blir så fint! Trots att det bara är lilla jag som knåpat ihop det och inte något proffs som VERKLIGEN kan. Det är en häftig känsla. Och samtidigt är det så jäkla gött att få göra något med händerna då och då, något som faktiskt blir något. Jag testade köra Sudoku där ett tag när jag hade ett stickningsprojekt som tog sån tid att jag blev less och jo, visst fick hjärnan utlopp för sina nötknäckarbehov. Men det blev ju inget av det direkt. Så när systemet var löst hade jag världens anti-klimaktiska känsla. Jag hade ju löst Sudokut och var det ett svårt system så kunde det ta sin tid och behöva sin uppmärksamhet, men hur svårt det än var så hade jag inget påtagligt resultat efteråt. Jaha, vad gör jag med det här? Nej, på så vis är hantverkandet så himla mycket mer tillfredsställande. Det är ett tredimensionellt Sudoku som man faktiskt får något utav. Och det är det som är det fina. Har jag inte varit uppmärksam så syns det på resultatet, så det gäller att ha hjärnknölarna med sig. 

Jag har ett till projekt på g som jag återigen bara hann påbörja nu sist. Men det är faktiskt lite hemligt. Jag kan nämligen inte berätta om det utan att riskera att röja delar av Chrilles ena present. Det går bara inte för sig. Men jag tror att det också kommer att bli sådär löjligt bra som den här tröjan blev. 🙂 Sen har jag fått syn på en alldeles UNDERBAR jacka i en av Linas Ottobre tidningar som jag ska sy åt Lexie mellan någon läsperiod någon gång. Men då får det nära på bli en hel syhelg för mig… 😛 Det kommer att bli ett riktigt knep och knåp -läsa-instruktioner-noggrant- projekt. Jag är astaggad, men det dröjer nog innan det blir av tyvärr. Jag får helt enkelt något att längta efter..xD

Idag så…*trumvirvel*…försov vi oss igen. Det går så bra för mitt lag den här tentaperioden känner jag. Det var egentligen inte katastrofalt mycket. Nu valde vi att inte stressa iväg Lexie eftersom vi märkte att hennes förkylning blev värre igårkväll så vi ville kolla av läget på henne lite på morgonen. Men bara grejen – kan ju för fan inte hålla på och försova mig på det här viset! Byta signal ikväll. Mantra innan jag somnar. ”Larm – upp!” ”Larm – upp!” ”Larm – upp!” Med lite tur så är det det första jag tänker när jag hör larmet. 😛

Nej, nu måste jag ta och komma igång. Jag är snortröttare än vanligt idag men jag måste hinna gå igenom några tentor till inför imorgon känner jag. Det blir redan mindre gjort idag än tänkt. 

Jag vill skriva så mycket om Lexie. Men jag vet aldrig var jag ska börja, och vad skrev jag sist? Kommer jag ens ihåg allt som hunnit hända sedan dess?! Gaaah! Så jag delar bilder. Så får ni åtminstone se att hon lever, växer, är underbar, har humor och humör. Hon fyller snart T-V-Å och vi kan inte smälta det. Att vi har en två-åring. Att vi har ett barn. Som går och pratar och leker och dansar. Det är det märkligaste och självklaraste på samma gång. Konstigt att vi är förvirrade? 😉 Vi tittar på henne dagligen och -kan-inte-fatta- att hon är vår, av oss, att hon är så stor – redan – men har hon inte också alltid varit det? Det är ganska många, ganska motsägande tankar. Kärleken till henne är nästan tung att tänka på för den är -så- stor! Det var väl en av grejerna jag var mest nyfiken på innan hon kom. Den där kärleken. För nog har man älskat före henne. Men man har alltid fått höra om en annan kärlek som man inte kunde förstå. Och det har varit så frustrerande att inte kunna förstå så många människor fullt ut. Och att få höra det om och om igen – att man bara inte kunde. Föräldrar – what makes ’em tik? Och hips vips bara fattar man. Biologin är läskig. Vilken sanslös kraft den har över oss egentligen hur mycket vi än försöker låtsas som annat. Jag vet att jag har tänkt att jag ville vara uppmärksam. För när jag väl förstod ville jag kunna förklara. Jag ville kunna säga mer till barnlösa än ni kan inte förstå. Och här sitter jag ändå – utan ord. 

Men det är väl lika bra ändå för det var inte det här jag skulle göra nu. 😛 Bananskal. Tenta. Branddynamik! YAY! *omgtentaångest!* 

Tillbaka till verkligheten

Wow. Jag hann sätta överskriften i måndags. Idag är det onsdag. Det är fullt ös medvetslös den här veckan. Jag ligger efter i Matstaten efter Lexies benbrott och jag börjar sakta men säkert komma ikapp lite grann. Det är lite två-steg-fram-ett-steg-bak-metoden eftersom kursen fortsätter samtidigt som jag läser ikapp. Så för vartannat kapitel jag läser tillkommer det ju ett nytt jag måste läsa. 😛 Känn ingen stress! xD

Idag ska vi labba i branddynamiken. Sätta fyr på lite träklossar under en bamsefläkt som mäter partikelvärden i röken – mest relevant syrekoncentrationen. Då kan syreåtgången för förbränningen jämföras varpå vi kan göra beräkningar på energin som frigörs per tidsenhet. Genom den här typen av experiment kan bränslekällor i olika storlekar, material, densiteter, osv. jämföras och ge nyttig information om hur de frigör energi vid förbränning. Rent praktiskt kan man sedan se hur materialet förhåller sig till de brandklasser som finns etablerade. Jag är pepp för nu börjar det kännas som att vi börjar lära oss saker för att kunna jobba som brandingenjörer. Vi satt och pratade om det häromveckan faktiskt. Vi har ett år kvar (om man inte räknar med omtentor och mammaledighetskurser :P) plus exjobb och sen är det tänkt att vi ska kunna jobba med det här. Jobba som brandingenjörer. Som vi inte känner oss redo för det. Haha! Vi hade precis samma känsla. Vi kommer ut till arbetsgivaren och… ja, vad fan kan vi göra för hen?! xD Vi blir asduktiga på att skriva labbrapporter! Jag trooor dock inte att det hjälper oss så väldigt mycket när vi ska projja utrymningssystem eller släcksystem eller vad det nu må vara… 😛

Då känns det jäkligt skönt att vi faktiskt börjar läsa lite halvrelevanta grejer för yrket, för titeln brandingenjör liksom. Det är inte fundamentalt att en brandingenjör ska kunna cosinussatsen utantill… Brandskydd, brandskyddsregler, riskbedömning, brandtekniska beräkningar – sådana saker är lite mer relevanta känner jag spontant. Och nu har vi börjat läsa sånt. Det känns onekligen lite märkligt sista året. Men det är ju den där eviga balansgången när ingenjörer ska utbildas; de behöver en sån löjlig vidd av grundkunskaper. De första två åren är BARA grundkunskaper. Mja, jag vet inte. Det är knivigt. Det känns feldimensionerat samtidigt som det inte gör det.  

Jag har varit själv två eftermiddagar med Lexie nu med matlagning och allt vad det är. Chrille har hjälpt Jakpop flytta. Det har gått riktigt bra faktiskt och jag har samtidigt lyckats hålla TV-fritt. Vi är inte anala med det annars. Eller – det ska inte bli för mycket. Men senaste veckan har det blivit riktigt mycket TV, dels för att vi försökt hålla Lexie så stilla som möjligt och dels för att vi varit så jävla slut. Så det kändes rätt viktigt att bryta nu när vi återvände till vardagen. Och var jag bara lite taktiskt så gick det jättebra! Imorse däremot – vilken diva hon var! ”Nä!” hit och ”nä!” dit. Det där ”nä!”-et kommer riva mig till vansinne. Jag tar henne själv alla kvällar i veckan så länge jag får slippa den attityden på morgonen… 😛 Nåja. Hon ska väl prova på det med antar jag, bara hon inte tycker det är för roligt…

Ikväll ska vi på vårt första föräldramöte. Det är ganska galet faktiskt. Det antyder att vi är sådanadäringa föräldrar. Men…föräldrar är asdryga… Är vi såna?! Helt oacceptabelt ju! Det ska bli kul. Det ska också bli jätteintressant. Lexies fröknar är verkligen helt underbara och det ska bli jätteintressant att se dynamiken med andra föräldrar. Vi vet liksom om att i är lite speciella. Jag kan liksom namnen på nästan alla Lexies ”klasskompisar” och för mig är det helt naturligt att interagera även med dem när jag hämtar Lexie. Att inte göra det skulle vara som att inte hälsa för mig. Men det finns ju föräldrar som inte hälsar när man möts. Som bara kör avlämningsstation dagis liksom. Det ska bli intressant att se hur dynamiken är mellan dem och fröknarna. Och om de faktiskt hälsar på oss ikväll… Och om någon engagerar sig. Jag vet att föräldrar gjort det mycket på Kideus förut – men just nu verkar det vara fattigt med föräldraengagemang. Jag hoppas jag uppfattat fel.

Nu måste jag kila iväg till brandlabb. Själva labbandet i sig är sällan speciellt spännande. Vi gör triviala försök med ganska uppenbara resultat för att få ut mätvärden till rapporten. Som tur är så är dagens labb relativt kort, sen kan vi sätta oss direkt och börja jobba undan labbrapporten. Det är ju det som tar tid. 

Tjolahej!