…så länge jag inte ställer mig på en våg, ser mig själv i spegeln eller ser mig själv på bild (vilket är så tråkigt för jag är gärna med på bild när minnen ska förevigas).
Det har hänt asmycket med min styrka och min uthållighet. Men det syns exakt inte alls. Måste trösta mig med det halva tiden. Jag tränar ju ganska låginstensivt och man rasar inte direkt i vikt då. Det kan gå ganska plus minus noll ett bra tag eftersom kroppen samtidigt bygger tunga muskler. Men! Man brukar märka skillnad på kläder. De där tunga musklerna man bygger tar ändå mindre plats än fettet man bränt. Men jag känner inte ens att jag kan säga det… Att jag kan förlika mig med vikten för att det märks på centimetrarna. Nej. Inte här.
Samtidigt vill jag inte sluta. Jag vill inte deppa ner mig själv till att ge upp. För jag når aldrig några mål om jag inte gör något alls. Och jag har ju blivit så sjukt mycket starkare redan! Jag slåss bara med mycket besvikna tankar just nu.
Var med på en gruppbild här i veckan… Det blir aldrig så tydligt att man sticker ut som när man fotograferar sig med en stor grupp andra. Jag skäms lite grann samtidigt som jag blir arg och upplever att mitt yttre hindrar ”bekanta” – de där som känner mig lite grann – att se mig för den jag är. Jag har hört mycket tjat om att personligheten är det viktigaste i alla sammanhang. Fast det är ju det som är grejen. Man är inte bara sin personlighet. Man är inte bara ett kringflytande väsen. Det är väl självklart att våra kroppar säger något om vilka vi är. De är ju en ganska oundviklig del av oss. Annars hade ingen tatuerat sig eller färgat håret eller bytt kön för den delen…
Vi upplever ju inte någonting med bara ett sinne. Inte heller varandra. Det är sjukt frustrerande att känna att min personlighet – mitt ”väsen” – och det som syns av mig inte stämmer överens. Att titta på en sådan gruppbild där jag är med och känna att vafan?! Är det henne de ser när de tittar på mig?! Nej!
Hon är inte ful eller äcklig. När håret inte är kaos kan hon vara ganska söt. Men hon är inte jag. Så känner jag.
Jag måste få mer rutin på vilodagarna! Ibland tar jag en mer än jag ska trots att jag vet att det gör all skillnad för totalresultatet. Ikväll sprang jag mitt andra 4 (100+1000) pass och det gick så jävla bra. Jag kunde hålla långa steg hela passet och släpade aldrig! Så jävla gött! Föebättring sedan i måndags på 7 sekunder. Det är fan inte dåligt från en gång till en annan med för många vilodagar emellan!
På måndag är det dags för 2 km. Det känns faktiskt helt ok just nu. Peppa peppa! Nu ska jag duscha och sen ska jag sy fast lite mudd i några byxor.
Här får ni en bild på en fläta, för jo(!) jag kan numer på fullaste allvar fläta hennes hår!!! #vadfanhände?!
