…ni alla jävla röster som förminskar mig. Ni som bor i mitt huvud och får mig att känna att jag inte kan, att jag inte är värd, att jag inte duger. Trots att jag vet att jag kan. Jag hör er skratta åt mig när jag springer, när jag pluggar, när jag försöker vara en bra partner, en bra mamma, en stark kvinna. Håll käften!

Jag sprang 4x(100m+1 km) i lördags. Igår (måndag) sprang jag 2x(100m+2km) och det var ASLÄTT! Jag hade kramp i vaden sista 1.5 km så jag fick ligga på och piska lite, bråka lite med mig själv. Men det var inte svårt (måste bli bättre på att dricka när jag är i skolan!). Bra precis samtidigt som det började göra ont så kände jag efter flåset och jag var knappt andfådd. Hade det inte varit för krampen hade jag nog fått öka tempot faktiskt för att få ut ordentligt av passet. Kände mig så jävla arg när jag kom fram. Arg och kick-ass. Arg på alla jävla onödiga röster jag har i huvudet som jag inte valt att ha där. Jag hör fortfarande hennes röst i huvudet som säger all den där jävla skiten som om hon satt bredvid mig. Jämt. 

Oftast är det bara brus, ibland tar den över mig helt och hållet utan att jag ens märker det. Osäkraste, veligaste människan på jorden som inte vet vad hon vill helt oavsett hur många gånger du frågar. 

Dö röst-jävlar!

Av någon anledning har jag så gränslöst mycket lättare att ge dem på käften när jag ska använda kroppen än när jag ska använda huvudet. Jag undrar just när jag ska säga stopp. Din tid att få mig att känna mig dum i huvudet är förbi. Du får inte mer av min självkänsla. Du får inte mer av mig. Jag vill inte ha dig här, försvinn… Jag önskar att det funkade så. 

Idag rider jag på den där ilskan känner jag. Jag är inte sur. Jag är ganska glad faktiskt, jag såg en ekorre nyss…xD Men jag är rasande, på omständigheternas oundviklighet. Jag saknar att sparka skiten ur en mits. Jag skulle kunna springa den där halvmilen nu känns det som.

Jag har gråtit färdigt över det här för länge sedan kan jag känna. Det finns inga fler tårar att ge. Det är vad det är nu. Men det betyder inte att att det som är slutat påverka mig. Det som är och det som varit. Och det kommer komma fler tårar ändå. Det har det redan gjort trots att jag trott att det inte fanns fler.

Lexie var fyra månader tror jag. Vi höll på att planera hennes dop. Hon låg och sov och mitt i kaoset tog tanken bara över mig. Vad fan är det jag fött in henne i?! Jag kunde inte riktigt andas en stund där. Blod är skit. 

Den där famnen ni söker när allt går åt helvete. Den har varit min taggtråd. Den finns inte för mig. Mina vänner är min familj. Mina vänner är min dotters familj. Det gör mig så outgrundligt förtvivlad och lycklig på samma gång. För vilka vänner det är! Och så älskad hon är! Jag hajjar till lite varje gång ni plockar upp henne för att NI vill vara med henne och inte för att AVLASTA mig eller Chrille. Hon är inte bara era vänners barn, hon är ER Lexie! Som jag älskar er för det! <3

Gud som jag vill skydda henne från rösterna! Gud vad jag önskar att jag slapp dem helt och hållet! 

Idag regnar det och blåser och jag myser järnet faktiskt. Det är den enda stora nackdelen med vår lägenhet nu. Jag saknar den där skogsdungen utanför fönstret. Träden och buskarna och horisonten och himlen alldeles inpå. Inte bortanför de där husen… Jag vill kunna vara som nu, med träd och buskar och vind och regn alldeles intill mig. Det saknar jag faktiskt, att känna naturen inpå. 

Nu ska jag fortsätta matstata. Det är himla knöligt och man måste verkligen hålla tungan i rätt mun, så det ska jag göra nu. Rösterna till trots!