Gaaaah! Äntligen slut! Nu börjar axlarna sjunka igen. Skrev kemin imorse och jag känner…mycket. Det gick inte så dåligt som jag trodde – eller, det vet jag ju inte än. Men jag kunde göra mer på tentan än jag trodde. Mycket ”fan! det där läste jag ju om men hann aldrig räkna på vad var det de skrev att man skulle göra?!”, tyvärr. Det är ju det som är grejen. Tillämpningarna måste räknas. Ofta är det en algoritm man måste upprepa flera många gånger för att den ska fastna. Räkna en mängd olika tal där den tillämpas på olika sätt. Har man inte hunnit det blir det svårt. Vi får se – det känns som att det skulle kunna ha gått vägen, men bara just precis i så fall. Inga stora marginaler här inte.
Det känns… besviket. Jag ville verkligen få det här ur vägen nu så jag kan köra på nästa. Jag känner inte att det har varit bortkastat. Nu känns det hyfsat färskt och tanken på att ge sig på’t igen känns bättre för jag börjar inte från scratch. Kemin hade jag knappt läst alls – så det var ju hyfsat ambitiöst att plugga in den på tre veckor samtidigt som en annan kurs jag bara kommit halvvägs i förut. Måhända rent av orealistiskt. Men jag behövde försöka. Det hade kunnat gå. Framför allt har jag fått ge de här förbannade kurserna lite egentid. Att läsa in dem under terminen för omtenta samtidigt som man har ordinarie kurser hade inte funkat. För mycket nytt. Det är en annan sak att repetera. Så det känns ändå bättre än för tre veckor sedan – det måste jag säga. Men jag är besviken. På bara, bara mig. Jag skäms lite extra inför andra när jag känner att jag tabbat. Särskilt Chrille. Han är en sån klippa som bara backar mig hela tiden genom allt mitt velande innan jag kom på vad jag skulle läsa och nu med omtentor som aldrig tycks ta slut. För honom är det självklart att jag ska plugga klart och när vi haft det tajt har han blivit rent upprörd när jag frågat om jag inte ska skaffa ett jobb för att hjälpa oss gå runt. Ofta känns det inte som att jag gör något alls för att vi ska överleva. Särskilt inte när jag kuggar tentor. Han ser det inte alls så; i hans ögon gör jag det bästa för vår framtid jag någonsin hade kunnat. Han bara stöttar mig helt blint och jag känner att jag vill förtjäna det. Inte för att han någonsin skulle kräva det.
Han måste veta något om mig som jag inte vet… 😛
Nej – nu var det definitivt ett fall av för lite tid. Jag skulle haft åtminstone en vecka till med vardera ämne. Bara sitta och räkna.
Det som är jäkligt skönt och som jag försöker hålla fast vid är att jag inte känner mig besegrad. Snarare tvärt om. Nu vet jag vad kurserna innehåller. Det är inte svåra saker. Nu har jag fått ett grepp om en hel del av materialet och det är en fråga om att lära sig det. Jag gav mig för lite tid för det nu. DET gör mig frustrerad och besviken. På bara, bara mig själv. Det är inte min förmåga att förstå kemiska och matematiska koncept som brister (vilket är DET jag egentligen alltid är rädd för) utan min förmåga att planera och slita mig från ledighet. Eller det är inte sant det heller. När jag väl satte datum för att börja plugga så gjorde jag ju det sen. Varje dag. Det var mer den långsiktiga planeringen som inte existerade. Helt plötsligt var det augusti liksom. Så.
Nåja. Nästa vecka kör vi igång igen. Struktur, schema, nya spännande kurser. Branddynamik! Jag längtar efter rutinen och att få saker gjorda, beta av! I dagarna trillar förra terminens kurser in i Ladok. Det känns stört bra! Äntligen fylls registerutdraget på med AVSLUTADE kurser igen. Det rör sig framåt igen.
Gud så osammanhängande det här kändes! Min hjärna har inte lugnat ner sig än känner jag.
Nu ska jag peppa för kvällen. På en stund ska jag cykla bort till Slemmis och köpa pizza-topping modell extra-allt och sedan när jag hämtat loppan ska vi över till lilla Ronja och leka och baka pizza. Ronja föddes dagen efter Lexington och hennes föräldrar var med i vår föräldragrupp. Det var väl de vi fastnade lite extra för av alla och vi träffas fortfarande och låter tjejerna gå lös på varandra. Sjukt goa är de faktiskt! Så det ska jag ladda om för nu känner jag!
Återkommer när det inte ryker lika mycket ur huvudet…