Hej alla glada! Det har gått oförskämt lång tid sedan sista inlägget utifall att någon av er har varit här och hälsat på. Men det har ändå hänt oförskämt mycket på hemma-fronten sedan dess – ingen vila för den rastlöse.
Jag sitter och skriver till er från ett matbord långt upp i norr, strax utanför Luleå. Jag och fästmannen packade i torsdags vårt pick och pack och försvann upp till de allra bästa människorna på jorden och snyltar på dom en vecka eller två. Detta innebär att jag missar ännu en gruppträff. För att gottgöra mig lite skriver jag det här inlägget åt er och delar med mig av en massa roliga bilder. Tanken är ju att vi ska finnas som inspiration, stöd och exempel åt varandra. Om inte annat så kan jag kanske bidra med lite inspiration/exempel – och om inte det så kanske lite Mental Glädje 🙂
På så vis kan jag åtminstone närma mig att ”dra mitt strå till stacken”.
Jag har blivit utmanad!
Jag och fästmannen lever ett väldigt spontant och impulsivt liv både på gott och ont, och detta har medfört stora utmaningar i min resa till ett hälsosammare liv. Vi är livsnjutare och har inte alltid haft det helt lätt så vi tycker om att unna oss det där lilla extra när vi tycker oss förtjäna det.
Eftersom man blivit en sådan oerhörd tröstätare så blev resultatet att man dessa gånger unnade sig något förtärbart. Istället för att unna sig en upplevelse, eller mystid, eller trevligt sällskap – så unnade man sig mat och dryck.
Jag och fästmannen drog en kväll med oss svägerskans sambo ut på krogen när hon var och jobbade. För mig blev det en väldigt avgörande kväll. Jag drack min ramlösa… Och hade skitkul! Missförstå mig rätt nu; jag är inte av den skolan att jag tror att alkohol nödvändigtvis gör festen roligare. Däremot tycker jag det kan vara mysigt att smutta på en god öl till sällskapet. Jag hade trevligt och kände mig inte nedstämd eller tråkig eller som att det på något vis fattades något för att göra kvällen hel. Trots att vanan normalt sett var att ta en öl.
Jag minns den här kvällen som en väldigt glad och lycklig kväll. Jag hade precis kommit ner i ett av mina gamla favoritplagg och jag mådde prima skinka! Allt var bra.
Luleå – vårt andra hem!
Den här vändan till Lule är den andra på kort tid. Vi var upp så sent som för en månad sedan (en lyx som följer av att kunna köra oförskämt billigt och bo gratis) och störde våra vänner.
Det blev helt vansinnigt mycket rörelseglädje och mental näring i strax under två veckor. Vi blev surrogat-barnvakter åt vännernas son och kameran var århundradets mest spännande grej.
Till mitt stora förtret så var det inte bara lille Edvin som tyckte kameran var kul. Älsklingen – som extraknäcker som hobbyfotograf – tog varje chans han fick och personifierade den berömda papparazzon!
↓
↓
↓
LEOS LEKLAND! =)
Sen blev det en heldag på Leos lekland – det enda stället på jorden (såvitt jag vet) där VUXNA går in gratis och BARNEN får betala 🙂
På väg HEM!
Väl hemma var det kaos. Jag fick operera ett nageltrång akut (möblera aldrig om hemma!) och jag blev dålig. Mitt blodtryck sjönk i botten och ville inte bli normalt. Efter en vecka fick jag så hoppa av helfarten 8 veckor för tidigt (sopporna är blodtrycks-sänkande) och gå över på halvfart. Det var inte planerat och sabbade min planering rätt ordentligt. Men det har gått bra. Jag har fortsatt neråt – det går mycket(!) långsamt, men det går. Men sen samtidigt rasade man 10 kg på fyra veckor så min uppfattning om vad som är normal viktnedgång är inte helt återställd.
Efter det har det varit full rulle! Svägerskan ville ha vår hjälp till att måla om ena dotterns rum… Det slutade med att vi målade om hennes rum, jag rev alla tapeter och gjorde om systerns rum från grunden. Sen byggde älsklingen ett nytt sovrum, gjorde om deras kök och slutligen målade vi om i princip hela lägenheten också.
Äldsta flickan fick ett Extreme Home Makeover projekt av mig…
…värsta pillergörat någonsin! Men kul var det!
Sen har livet fortsatt sin gilla gång. Vi har levt och njutit och sett till att må bra!
Somliga ibland mer än andra… Vi skulle ner en dag till tippen (ty även det hör vardagen till)
och Chrille tyckte att han var skitrolig som fick till den här bilden… 😛
Luleå!
Vi kom upp igen i fredags och det har inte varit en minuts ro sedan dess. Några timmar efter att vi kommit fram for vi ner till Pite med bästa vännerna och deras son där det skulle vara Pite Dragway och hjärtat och vännerna skulle stå brandmän.
Jag har haft en RIKTIGT grym helg!
Nu vidare!
Jag hoppas verkligen att er Xtravaganza-resa gått lika bra som min och BÄTTRE!
Gudarna ska veta att den inte är lätt, det ska man inte skämmas för att erkänna. Men känslan av framgång när man står ut och kämpar, slår alla krämpor – både känslomässiga och fysiska – tusenfalt!
Kämpa på och fyll på med lite extra mental näring från mig! Tro mig – här uppe finns det så det räcker och blir över 🙂
10 kilos viktnedgång på 5 veckor kommer inte utan att man gör vissa val. På utekvällar blir det Ramlösa istället för öl – på riktigt! 🙂 Lite småtråkigt för umgänget – men jag hade kul ändå!
Det har gått ett tag sedan jag skrev sist. Det har hänt massor och tiden har till synes försvunnit. Bilden är från St Patricks day då vi – enligt tradition – drog till irländsk pub och sjöng både falskt och högt. Jag var duktig och höll mig till min Ramlösa hela kvällen – och nu i efterhand kan jag tycka att det lätt var värt det! Har börjat få rätsida på min vardagsträning också. Har fått in 30 minuter på cykel, 75 sit-ups och promenad varje dag. Det känns viktigare och viktigare att få in någonting varje dag. Det gör så mycket i längden. Sedan har jag också kommit till insikt om något jag egentligen vetat hela tiden. Det är rätt frustrerande – men det brukar vara så med insikter, kunskapen fanns där hela tiden. Jag är inte grönsallads-typen. Jag njuter av potatis och en ordentlig stek med blandsallad, en liten brödbit och en kall öl. Någonstans har jag nu insett att jag inte behöver förbjuda njutningar för mig själv. Men det är just precis där skon klämmer – njutningar. Jag har inte ätit för att jag njuter av maten, utan för att det tröstade. För ett ögonblick kändes allt bättre och det var det enda man såg. Jag har inte för avsikt att aldrig mer äta dittan och aldrig mer äta dattan. Jag driver med mig själv om jag säger att jag aldrig mer kommer äta chips eller godis. För det kommer jag – och det är okej. För jag tycker om chips vid speciella tillfällen, eller lite godis någon lördag då och då. Men inte för att trösta mig själv – utan för att jag njuter av det. Och så länge jag har goda vanor och se till att träna dagligen kommer det inte att påverka mitt resultat. Något jag redan håller på att bygga upp. Poängen för alla som läser är att det enda som egentligen kan kallas för fel är att ha dåligt samvete för dina val. Gör istället medvetna val av rätt anledning och på dina villkor. Jag satt häromdagen och planerade en Köpenhamns week-end som jag så fruktansvärt vill få till i sommar. Och en hel del av huvudstoppen var just kulinariska. Men i kombination med kilometervis av promenerande fram och tillbaka längs med Ströget och det faktum att de kulinariska höjdpunkterna inte är så värst farliga ur ett ”hälsoperspektiv” när man tänker efter, så känns det helt plötsligt inte så hemskt och man kan se fram emot det. Jag har gjort val som jag trivs med och som inte påverkar min framtid negativt.
Det har tänkts en hel del den senaste veckan 🙂
Igår gick vår älskade lilleman och fyllde ett år. Så för att skämma bort honom lite (ytterligare) fick han en liten bakelse (chokladfri – givetvis). Det var såhär smaskens! 🙂 Oavsett hur mycket han växer kommer han alltid att vara vår lille bebbe till Theo. Idag har varit en helt underbar dag! Vi drog in till Jönköping i vårvärmen och promenerade runt på stan. Egentligen skulle vi bara handla byxor åt mig då de jag har börjar bli förstora och förslitna och min spontana tanke var att dra till New Yorker där de ofta har sjyssta cargo-pants i storlekar som faktiskt passat mig. Det slutade i besvikelse för mig och nya byxor, en skjorta och krims-krams åt hjärtat. Till min ENORMA glädje hamnade vi på H&M där jag började plocka till mig de största storlekarna jag kunde hitta och höll stenhårt tummarna för att åtminstone ett par skulle passa. Jag går in i provhytten och börjar dra på mig ett par – och de är alldeles för stora! :O Jag började nästan hoppa och studsa av glädje. Jag fick för första gången på minst ett år be Chrille gå ut och hämta ett par som var mindre(!) – att handla kläder har aldrig tidigare gjort mig så överextremt glad! Helt plötsligt kom jag på mig själv med att vilja testa fler byxor – men det hade kunnat bli alldeles för dyrt och Chrille började bli vresig efter att ha blivit kringsläpad på shopping hela dagen (hörde inte att han klagade när han fick grejer :P). Bilden är kass och jag kunde inte lägga ut kläderna på det hund-hårs-beströdda golvet (vi måste verkligen dammsuga!) så man ser inte riktigt hur de ser ut och byxorna ser inte så särskilt fina ut (vilket de egentligen är). Jag tyckte de var skitfina och det är sådana kläder jag egentligen vill gå i, tält är liksom ingen klädstil jag egentligen vill ha… Jag har fått tillbaka min käklinje och mina nyckelben tittar fram igen. Börjar sakta men säkert se mig själv i spegeln igen. Det är rätt underbart faktiskt! Nu iom att vi ska fly ett tag har jag bestämt att jag ska gå på halvfart under den tiden. Jag vill verkligen att det ska vara en flykt och jag vill kunna njuta. Så imorgon börjar upptrappningen (måste göras en vecka innan man går på halvfart för att inte magen ska kruppa ur – man har liksom ätit flytande mat i över fem veckor) och ikväll förberedde jag morgondagens lunch eftersom jag inte hinner det då. Till lunch blir det kokt fisk med grönsaker och underbar dressing över (dressing: Lika delar oliv-/rapsolja + pressad vitlök och örtsalt, kryddning efter egen smak). Det är inge stora portioner till en början men det ska bli så himla gott! Blev ett himlans långt inlägg nu. Men det blir ju lite så när man inte skrivit på ett tag. Man får ju ta igen för allt som hänt under tiden. Nu ska jag sluta tjattra för ikväll och dra med mig bägge mina pojkar ut på promenix. Ska bli najz!
Vi bestämde oss för att dra ner till Mullsjö för att träna ikväll och blev glatt överraskad när jag snörade på mig dräkten. Mitt bälte var bestämt längre på mig än sist. Det var härligt att märka. Mattan är den plats på jorden där jag mår bäst och jag vill känna mig bekväm när jag står på den!
Och där slutade det roliga ikväll. Sen fick hjärtat höra att vi inte är välkomna på klubben där för att vi ifrågasätter och påpekar när de instruerar fel.
De kan liksom inte vara så pass ödmjuka att de accepterar att de kanske lärt sig fel när någon med högre grad påpekar det utan nej, då är man obekväm som ifrågasätter.
Klubben har två instruktörer. Den ene kommer knappt ihåg teknikerna han lär ut utan springer till teknikboken var femte ord. Och inte ens det hjälper honom. Den andre har ett lägre bälte och har lärt sig allt han kan av den förste. Den förste är osäker till tusen och den andre har det största ego mänskligheten sett.
Jag vill lära mig något när jag tränar!
Jag vill utvecklas, jag vill gradera, jag vill bli bättre. Framför allt vill jag veta VARFÖR jag gör som jag gör. Jag vill veta VARFÖR tekniken ser ut som den gör. Jag vill inte vrida på någons pekfinger bara för att allsmäktig Gud fader själv står och talar om för mig att göra det. Varför ska jag göra det om det inte är till någon nytta?
JAG ska fan ta mig kunna ställa frågor!
Man får inte ifrågasätta här för att instruktörerna själva inte vet varför de gör som de gör och när någon frågar så fabricerar de ett lättköpt svar för att lägga is på saken. Det finns INGET utrymme för ett öppet och studiefrämjande forum. För det är faktiskt studier man håller på med här. Och jag är helt vansinnig över att vi sitter i en situation där vi måste dalta med en människas ego igen.
Vi flydde från Eslöv för att vi fick en lista på regler för hur vi skulle behandla en specifik person för att han skulle få sin vilja igenom och inte verka som att det inte är han som bestämmer.
Nu sitter vi i samma sits igen. För det första är vi uttryckligen inte välkomna på klubben för att vi ställer frågor och vill att rätt ska vara rätt. För det andra måste Chrille spela ett skådespel med instruktör två varje träning för att det ska vara ”fred”!
Chrille (som dessutom har högre bälte än instruktören ifråga) ska vara dennes kastdocka under hela träningen. Och instruerar instruktören fel får han inte säga något om det utan måste dra undan instruktören i smyg och viska att han gjorde fel och förklara hur det ska vara. Varpå instruktören kan komma tillbaka till resten av gruppen och vifta bort missen med ett:” Ojsan, ursäkta mig, kom just på att jag gjorde fel. Så här ska det vara – glömde av mig lite där…hehehe”. VILKEN JÄVLA BARNRUMPA!
Det skrämmer mig att det kan vara så här obemärkt i ett samhälle. Och att ingen säger ifrån! Den spontana reaktionen från alla andra på mattan var att det inte rörde dom. Det rör er utav bara helvete! Det är ju er träning det handlar om – er kunskap. Fick bara höra att:” Ja, men han är ju som han är”. Och? Är det någon slags ursäkt? Skojjar ni med mig eller?
”Nej men jag orkar inte säga något här och starta någon typ av konflikt. Jag har tillräckligt som det är.” Fine! Rulla över och lägg er på rygg då – jag gör det inte. För trots allt jag fått genomlida så rullar jag inte över på rygg och låter någon klättra på mig för att få känna sig stor. Aldrig! Bryr ni er så lite så får ju ni stå för det själva – men våga bara klandra mig för att jag bryr mig om min framgång. För att jag står upp för mig själv.
Det skrämmer mig att människor låter sig besegras så lätt. Pratar så högtidligt om sin höga moral i vardagen men så fort man är trött så räknas den inte. Då är det okej att släppa – för då är man trött. Dra det för någon som köper det vet jag – för jag gör det då inte. Och vid det här laget sitter det antagligen någon gammal tant någonstans och skakar på huvudet och kallar mig ung och dum i huvudet som är för oerfaren för mitt eget bästa och borde knipa käft istället och gilla läget. Fine! Gör du det du med. Har hört det så det förslår. Kom med ett bättre argument i stället vet ja – om du ens kan. Men vet du vad gamla tant. Världen har inte utvecklas så här långt för att folk tänkt som du och rullat över på rygg så fort man varit på djupt vatten. Världen har inte kommit så här långt för att människan har nöjt sig med att ”veta sin plats”. Jag har ingen plats annan än den jag själv sätter upp för mig själv! Så det så!
(åter till saken…)
Är det såhär det ska vara så tackar jag för mig och vänder mig till en annan klubb där man värdesätter kvalitén på träningen högre än sitt eget ego!
Jag är fly förbannad! på Allt!
Nej jag orkar inte med att lägga energi på det här. Dom kan ta sig – jag har en familj en utbildning och ett hem att ta hand om. Har inte plats i mitt liv för idioter. Tack och adjö.
Mätning imorgon igen. Spännande spännande! Ser fram emot att lägga ihop veckornas siffror. Imorgon ska jag fortsätta det deprimerande sommarjobbssökandet. Den här veckan har verkligen varit kass. Ser fram emot en bättre vecka nästa vecka!
Ledsen för att jag inte är gladare, roligare eller trevligare i mitt inlägg. Eller nej, jag är inte ledsen. Har ingen anledning att vara gladare, roligare eller trevligare ikväll. Tar man illa vid sig så…ja, synd. Ber inte om ursäkt för att jag har rätt och du har fel 😉
Var helt slut när jag kom hem efter lyckad redovisning idag. Gissa vem som var lycklig att se mig hemma så tidigt? Man kunde verkligen se hur han inom sig skrek: ”Matte! Hemma! Redan!” Sedan skulle han vara så nära mig han bara kunde – han är rätt söt ibland faktiskt…
Jag tyckte redovisningen idag gick bra. Fick en del kritik, men jag tyckte vi bemötte den bra och ödmjukt (till skillnad från andra grupper).
Blev lite frustrerad när frågestunden började för där sitter folk och ställer frågor på saker jag uttryckligen tagit upp i mitt tal. Finns två slutsatser att dra: Antingen så lyssnade de inte, eller så är deras engelska kass. Jag vet! Jag vet! Jag är priviligerad för att det är mitt modersmål och jag kan inte jämföra mina kunskaper med ”svenskars”…blablabla.
I’ve heard it all before.
Så avancerad var inte min engelska. Hela uppgiften var att ”pitcha” ett förslag inför en intresseorganisation. Då kan man inte stå och fnissa medlemmarna emellan och bara vara generellt oproffsiga. Svengelska på hög nivå ser jag inte heller som acceptabelt ur en professionell synvinkel. Det är inte högstadie-nivå längre. Det här är övning inför yrkeslivet. Och en del av de presentationer som hölls idag störde mig just vad gäller det. Man hade lagt allt på sin kampanj och fem minuter på presentationen (kändes det som iaf).
Jag må låta hemskt elak och dum nu och det finns säkert minst någon som kommer störa sig och vilja såga ner mig till marken. Det enda jag kan säga är fine! Då får det vara så. Jag tycker inte att dagens redovisningar höll måttet för vad jag förväntar mig av mina ”jämlikar” på högskolenivå. Jobbade i ett skarpt projekt åt Helsingborgs stad ht-09 och det började vi jobba på 6-7 veckor in på utbildningen. Det var inte läge att stå och fnissa och svära och stå och vara sur och inaktiv och ha sig där…
Anyhows…
Kom hem idag och var helt slut! Theo var tokmysig och jag var helt utmattad. Det blev inte mycket gjort där alltså.
Igår började så vansinnigt bra – eller rättare sagt, efter att den börjat sjukt dåligt med försovning och stress blev den sjukt bra! Frukost och tidning i lugn och ro till avslappnande musik på xtravaganza följt av 1,5 timmes träning. Det var helt underbart(!). Mådde hur bra som helst efteråt.
När jag värmde upp upptäckte jag något helt hysteriskt kul. Började bara apgarva sådär mitt i alltihopa; crosstrainern hade PÅ RIKTIGT(!) inbyggd fläkt! 😀 Är väl lite skum sådär generellt men jag tyckte det var hysteriskt kul!
Sen bara sådär – blev dagen kass igen! Riktigt kass! Fattar inte det. Riktigt jobbigt. Orkade inte göra något ordentligt av maten heller då så jag gottade mig med en härlig kopp varm choklad (xtravaganza-style ofcourse).
Nu blir det att dra ut i kylan med hunden och med lite tur hinner älsko inte somna under tiden, så man kanske kan krypa ner och mysa lite till något avsnitt ändå.
Jag måste! Jag bara måste! Jag har bestämt mig och nu fan blir det av. Mår alldeles för bra av att tänka på hur det skulle kunna vara för att låta det vara så här.
Bilden säger verkligen allt idag. Den är trist och tråkig, tung och dålig -och det är precis så det känns just nu.
Det är jobbigt är det, man inser inte hur pass man förstört sin hjärna förrän man ger sig på sånt här.
Men jag tror att jag har snubblat över en riktig pärla här – jag tror verkligen att det här kan bli bra. Tänk på målet bara. Fokusera på mig. Föreställ dig känslan av att vara i mål. Det finns inget svårt. Det finns bara utmaningar.
Det är kanske läge för en förklaring?
Jag skäms något så fruktansvärt för det här och det är så enormt svårt att skriva om och berätta om.
Hittills har jag inte riktigt lyckats få någon jag pratat med att förstå. Jag ska lära mig att älska mig själv för den jag är och inte sträva efter att vara någon annan.
Det ingen verkar förstå är att jag inte känner mig som mig själv så här, jag mår inte bra. Varför ska jag gilla läget och acceptera något som inte är jag vad gäller min fysik, när jag inte gör det vad gäller mina principer? Båda är delar av mig.
Det senaste året har stressen av allt gått mig åt huvudet och som resultat av det har jag tröst ätit, mycket. Jag måste tyvärr erkänna att jag alltid tänkt lite illa om folk som tröst ätit. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det och därför har jag viftat bort det som trams. Det är inget jag är stolt över men inte mindre sant för det.
Det är alldeles för ofta så – man nedvärderar saker och ting, tills man sitter i samma sits själv.
Jag gick upp ohälsosamt mycket i vikt på väldigt kort tid och sen stod jag där och visste varken ut eller in. Den instinktiva lösningen på problemet är att sluta äta helt. Men det går man inte ner i vikt av – tvärt om, man kan rent av gå upp i vikt av att äta för lite. Sen börjar man stressa över allt man äter istället – inte heller någon bra lösning. Återigen lyckades man göra något som fick rakt motsatt önskat resultat, i ren panik.
”Men det är väl inget att skämmas för!”
Jag skäms för att jag i mina ögon har skadat mig själv. I mina ögon har jag gjort mig själv illa. Jag får bara ett liv här på jorden, ett liv med min älskling. Och den lilla tid jag har här slösar jag bort genom att skada mig själv och få mig själv att må dåligt.
För inte mår man bra när man har ont i magen, när man inte får på sig sina kläder, när man mår fysiskt illa, när man inte orkar, när man får skav överallt, när kroppen bara protesterar och all annan sådan skit.
Jag påstår mig inte vara ful och morbidly obese som det så fint heter på engelska.
Men jag är verkligen inte frisk.
Så nu har jag gjort det – jag har gått med i Xtravaganza och jag tror jag har hittat helt rätt hjälp. Jag har gång på gång bevisat för mig själv att jag inte hanterar det här själv – och jag måste göra någonting. De har fyra hörnpelare (lite ironiskt att jag dras till föreningar med fyra hörnpelare 🙂 detsamma gällde ju LEL): Mental träning, Mental näring, God energi och Rörelseglädje.
Jag tror verkligen att det här är så rätt för mig! Jag får träna på att fokusera på mig (något jag knappt vet vad det är), jag får träna på att prioritera saker/aktiviteter som får mig att må bra. Jag får träna på att hitta mat som passar mig och återfinna glädjen jag alltid funnit i att röra på mig och vara igång.
Det handlar liksom inte om att pressa mig på pengar och få mig att leva resten av mitt liv på deras produkter. Det handlar om att jag ska nå mina mål, må bra och framför allt(!) fortsätta må bra även efter att jag nått mina mål.
Det känns bara så himla rätt!
Det är bara så himla tungt just nu till en början. Allra helst hade man ju velat slippa det här. Allra helst hade man inte försatt sig i den här situationen till att börja med.
Det hade varit helt underbart.
Jag vill bara må bra…
Varför är det sådan skillnad på människor? Jag menar, visst är det helt fantastisk att vi är olika. Men ibland hade det varit skönt om vi var åtminstone lite mer lika…
Ibland är det alldeles för jobbigt att vi människor är så fruktansvärt olika. Jag låtsas inte veta mer och tro mig kunna förstå allt – för det kan ingen. Men ibland önskar jag så hårt att jag kunde förstå.
Ibland känns det som att människan skulle verka så himla mycket bättre, bara man förstod.
Saker som är självklara för mig, tycker andra är ett brott mot deras rättigheter på något sätt.
Minns en gång jag skulle ta tåget från Lund till Malmö. Det är rusning, tåget var sent, människor var enormt stressade, och av någon anledning var det barnvagns rally på tåget just den dagen så tåget blev fullt – fort!
Precis i dörren stod det redan när tåget rullade in två killar i 20-års åldern och det var inte så att de flyttade på sig efter hand som tåget fylldes. Till slut var det så tätt att de stod och blockerade vägen in. Det fanns gott om plats för dem att flytta sig bakåt så att fler skulle kunna på. Då kommer en sista barnvagn som ska på och en man som ber dem flytta sig för mamman. Killarna tittar på honom och frågar varför(!). Mannen fattar först inte vad de sagt. När han ber dem flytta sig igen så att de ska kunna komma på så svarar de med att de minsann har rätt att stå där.
Sådana gånger blir jag förtvivlad på folk.
Hur i hela friden kan man motivera för sig själv att inte hjälpa någon annan, framför allt när det – som nu – inte kostar en själv någonting?
Hur kan det inte få en att må bättre att hjälpa någon?
När man sitter och tänker så slås man av att det faktiskt finns människor som hugger av varandra lemmar i terrorsyfte. Det finns människor som är villiga att göra precis vad som helst för pengar, oavsett vad det innebär för andra. Det finns människor som får glädje av att se andra lida. Det finns människor som verkligen bara ser till sig själva.
De existerar faktiskt också.
Har det med geografi att göra?
Blir alldeles förundrad när man reser runt i världen och blir bemött på helt olika sätt beroende på var man är. Kultur kallar folk det.
Hur kan det vara kultur att var otrevlig?
Bara här i lilla söta Sverige känner jag en enorm skillnad från plats till plats på hur folk är. Ska man ta hänsyn till andra människor när man flyttar så måste jag avråda starkt från att flytta till södra Sverige.
Visst finns det mycket vackert i södra Sverige och många bra människor. Men bemötandet är verkligen ett helt annat norrut (nu är norrut en enormt förenklad måttstock, för det är nog mer komplicerat än så egentligen. Men den fungerar för det är så man upplever det när man reser runt). Kan bara ta en så enkel sak som skolan som jämförelse.
Jag pluggade ju en termin på Campus i Helsingborg i för-fjol. Av LU fick jag ett litet vitt kuvert när jag blivit antagen, sen följde ett större kuvert med lite mer info om studierna och studentlivet – inget speciellt alls.
Väl på plats var informationen knapphändig och bemötandet allt utom varmt (Jag missade hela nollningen och allt för att det inte kom ut någon information om den, alls). Hela stämningen var så fruktansvärt uppdelad, stram och spänd. Det var verkligen inte kul.
Så kommer man till Jönköping!
De skickade ut vykort till os under sommaren, när man fick info-kuvertet var det packat med allt mellan himmel och jord. Allt för att man skulle känna sig önskad – och om man gjorde! 🙂
Det gjorde mig riktigt glad och bekräftade att jag valt rätt. För här har vi en högskola som verkligen tar hand om sina studenter. Det må verka som en ganska stor slutsats utifrån så lite. Men samtidigt är det det lilla extra som faktiskt betyder något.
Och människorna då?! Så förbannat trevliga rent ut sagt. Att man ska vara trevlig och hjälpas åt och vara snäll är helt plötsligt en självklarhet igen. Känner mig så himla mycket mer hemma här.
Nu sitter jag i Mullsjö och väntar på att Chrille ska komma med lasset.
Det är så enormt skönt att äntligen vara uppe och kunna bygga upp ett riktigt liv, ett ordentligt liv. Kunna engagera mig i saker, skolaktiviteter, körer, träning och börja SJUNGA IGEN!
Tror inte någon riktigt kan förstå hur jag saknat det. Jag vill bara sjunga och hälla ur mig känslor över hela världen, för det finns alldeles för många av dem inom mig nu. Gråta ut ton efter ton högt för alla att höra.
Få känna den där underbara, prislösa känslan av befrielse som bara finns när jag sjunger.
