Jag måste! Jag bara måste! Jag har bestämt mig och nu fan blir det av. Mår alldeles för bra av att tänka på hur det skulle kunna vara för att låta det vara så här.
Bilden säger verkligen allt idag. Den är trist och tråkig, tung och dålig -och det är precis så det känns just nu.
Det är jobbigt är det, man inser inte hur pass man förstört sin hjärna förrän man ger sig på sånt här.
Men jag tror att jag har snubblat över en riktig pärla här – jag tror verkligen att det här kan bli bra. Tänk på målet bara. Fokusera på mig. Föreställ dig känslan av att vara i mål. Det finns inget svårt. Det finns bara utmaningar.
Det är kanske läge för en förklaring?
Jag skäms något så fruktansvärt för det här och det är så enormt svårt att skriva om och berätta om.
Hittills har jag inte riktigt lyckats få någon jag pratat med att förstå. Jag ska lära mig att älska mig själv för den jag är och inte sträva efter att vara någon annan.
Det ingen verkar förstå är att jag inte känner mig som mig själv så här, jag mår inte bra. Varför ska jag gilla läget och acceptera något som inte är jag vad gäller min fysik, när jag inte gör det vad gäller mina principer? Båda är delar av mig.
Det senaste året har stressen av allt gått mig åt huvudet och som resultat av det har jag tröst ätit, mycket. Jag måste tyvärr erkänna att jag alltid tänkt lite illa om folk som tröst ätit. Jag har aldrig riktigt förstått mig på det och därför har jag viftat bort det som trams. Det är inget jag är stolt över men inte mindre sant för det.
Det är alldeles för ofta så – man nedvärderar saker och ting, tills man sitter i samma sits själv.
Jag gick upp ohälsosamt mycket i vikt på väldigt kort tid och sen stod jag där och visste varken ut eller in. Den instinktiva lösningen på problemet är att sluta äta helt. Men det går man inte ner i vikt av – tvärt om, man kan rent av gå upp i vikt av att äta för lite. Sen börjar man stressa över allt man äter istället – inte heller någon bra lösning. Återigen lyckades man göra något som fick rakt motsatt önskat resultat, i ren panik.
”Men det är väl inget att skämmas för!”
Jag skäms för att jag i mina ögon har skadat mig själv. I mina ögon har jag gjort mig själv illa. Jag får bara ett liv här på jorden, ett liv med min älskling. Och den lilla tid jag har här slösar jag bort genom att skada mig själv och få mig själv att må dåligt.
För inte mår man bra när man har ont i magen, när man inte får på sig sina kläder, när man mår fysiskt illa, när man inte orkar, när man får skav överallt, när kroppen bara protesterar och all annan sådan skit.
Jag påstår mig inte vara ful och morbidly obese som det så fint heter på engelska.
Men jag är verkligen inte frisk.
Så nu har jag gjort det – jag har gått med i Xtravaganza och jag tror jag har hittat helt rätt hjälp. Jag har gång på gång bevisat för mig själv att jag inte hanterar det här själv – och jag måste göra någonting. De har fyra hörnpelare (lite ironiskt att jag dras till föreningar med fyra hörnpelare 🙂 detsamma gällde ju LEL): Mental träning, Mental näring, God energi och Rörelseglädje.
Jag tror verkligen att det här är så rätt för mig! Jag får träna på att fokusera på mig (något jag knappt vet vad det är), jag får träna på att prioritera saker/aktiviteter som får mig att må bra. Jag får träna på att hitta mat som passar mig och återfinna glädjen jag alltid funnit i att röra på mig och vara igång.
Det handlar liksom inte om att pressa mig på pengar och få mig att leva resten av mitt liv på deras produkter. Det handlar om att jag ska nå mina mål, må bra och framför allt(!) fortsätta må bra även efter att jag nått mina mål.
Det känns bara så himla rätt!
Det är bara så himla tungt just nu till en början. Allra helst hade man ju velat slippa det här. Allra helst hade man inte försatt sig i den här situationen till att börja med.
Det hade varit helt underbart.
Jag vill bara må bra…
