Välj en sida

<a title="<img src="https://farm6.static.flickr.com/5286/5303637201_27f63b742f.jpg" alt="

Varför är det sådan skillnad på människor? Jag menar, visst är det helt fantastisk att vi är olika. Men ibland hade det varit skönt om vi var åtminstone lite mer lika…

Ibland är det alldeles för jobbigt att vi människor är så fruktansvärt olika. Jag låtsas inte veta mer och tro mig kunna förstå allt – för det kan ingen. Men ibland önskar jag så hårt att jag kunde förstå.
Ibland känns det som att människan skulle verka så himla mycket bättre, bara man förstod.

Saker som är självklara för mig, tycker andra är ett brott mot deras rättigheter på något sätt.
Minns en gång jag skulle ta tåget från Lund till Malmö. Det är rusning, tåget var sent, människor var enormt stressade, och av någon anledning var det barnvagns rally på tåget just den dagen så tåget blev fullt – fort!

Precis i dörren stod det redan när tåget rullade in två killar i 20-års åldern och det var inte så att de flyttade på sig efter hand som tåget fylldes. Till slut var det så tätt att de stod och blockerade vägen in. Det fanns gott om plats för dem att flytta sig bakåt så att fler skulle kunna på. Då kommer en sista barnvagn som ska på och en man som ber dem flytta sig för mamman. Killarna tittar på honom och frågar varför(!). Mannen fattar först inte vad de sagt. När han ber dem flytta sig igen så att de ska kunna komma på så svarar de med att de minsann har rätt att stå där.

Sådana gånger blir jag förtvivlad på folk.

Hur i hela friden kan man motivera för sig själv att inte hjälpa någon annan, framför allt när det – som nu – inte kostar en själv någonting?
Hur kan det inte få en att må bättre att hjälpa någon?

När man sitter och tänker så slås man av att det faktiskt finns människor som hugger av varandra lemmar i terrorsyfte. Det finns människor som är villiga att göra precis vad som helst för pengar, oavsett vad det innebär för andra. Det finns människor som får glädje av att se andra lida. Det finns människor som verkligen bara ser till sig själva.
De existerar faktiskt också.

Har det med geografi att göra?

Blir alldeles förundrad när man reser runt i världen och blir bemött på helt olika sätt beroende på var man är. Kultur kallar folk det.
Hur kan det vara kultur att var otrevlig?
Bara här i lilla söta Sverige känner jag en enorm skillnad från plats till plats på hur folk är. Ska man ta hänsyn till andra människor när man flyttar så måste jag avråda starkt från att flytta till södra Sverige.

Visst finns det mycket vackert i södra Sverige och många bra människor. Men bemötandet är verkligen ett helt annat norrut (nu är norrut en enormt förenklad måttstock, för det är nog mer komplicerat än så egentligen. Men den fungerar för det är så man upplever det när man reser runt). Kan bara ta en så enkel sak som skolan som jämförelse.
Jag pluggade ju en termin på Campus i Helsingborg i för-fjol. Av LU fick jag ett litet vitt kuvert när jag blivit antagen, sen följde ett större kuvert med lite mer info om studierna och studentlivet – inget speciellt alls.

Väl på plats var informationen knapphändig och bemötandet allt utom varmt (Jag missade hela nollningen och allt för att det inte kom ut någon information om den, alls).  Hela stämningen var så fruktansvärt uppdelad, stram och spänd. Det var verkligen inte kul.

Så kommer man till Jönköping!

De skickade ut vykort till os under sommaren, när man fick info-kuvertet var det packat med allt mellan himmel och jord. Allt för att man skulle känna sig önskad – och om man gjorde! 🙂
Det gjorde mig riktigt glad och bekräftade att jag valt rätt. För här har vi en högskola som verkligen tar hand om sina studenter. Det må verka som en ganska stor slutsats utifrån så lite. Men samtidigt är det det lilla extra som faktiskt betyder något.

Och människorna då?! Så förbannat trevliga rent ut sagt. Att man ska vara trevlig och hjälpas åt och vara snäll är helt plötsligt en självklarhet igen. Känner mig så himla mycket mer hemma här.

Nu sitter jag i Mullsjö och väntar på att Chrille ska komma med lasset.

Det är så enormt skönt att äntligen vara uppe och kunna bygga upp ett riktigt liv, ett ordentligt liv. Kunna engagera mig i saker, skolaktiviteter, körer, träning och börja SJUNGA IGEN!

LYCKA!

Tror inte någon riktigt kan förstå hur jag saknat det. Jag vill bara sjunga och hälla ur mig känslor över hela världen, för det finns alldeles för många av dem inom mig nu. Gråta ut ton efter ton högt för alla att höra.
Få känna den där underbara, prislösa känslan av befrielse som bara finns när jag sjunger.

Längtar efter så mycket just nu. Vill bara leva.