Det är tungt när man bara är för trött. För allt. Då är det skönt att till slut känna att vilan faktiskt hjälper. Att det inte bara går en oändlig massa tid utan att det känns bättre, utan att någonting alls blir gjort. Nu ikväll börjar det kännas bättre igen efter två riktigt sugiga dagar. Det hade nog inte blivit så illa om det inte var för att jag sov rent hemskt natten mot måndag. Eller ja, det antyder att jag faktiskt sov… Vilket jag inte kan påstå att jag gjorde mycket av. Men det är bara att flyta med – det är den inställningen jag fokuserar stenhårt på att ha.
Är det meningen att man ska ha förstått att man är gravid vid det här laget? Det har väl kanske börjat tränga in, lite grann, kanske, eventuellt. Mest för att knodd gjorde sig känd igårkväll. Det var så himla häftigt! Först trodde jag det var en fis som försökte ta sig fram i alldeles för trånga, hopknölade tarmar. Men sen tryckte det till flera gånger på samma ställe – någon petade på mig inifrån – och det var definitivt ingen fis!
Vi var på rutinultraljud igår! Det var helt stört, igen. Sållar mig till den stora massa kvinnor som helt intetsägande konstaterar att det här är obeskrivligt. Och gör tillägget att det är stört – inte för att jag tror att det säger så mycket mer. 😛
Hur klockrent var det inte att knodden mitt under ultraljudet smäller upp världens finaste guard?! Mamma blev så stolt! Sluten cirkel liksom, jutsun finns med hela vägen 🙂 (Ja, den sög egentligen bara på tummen.)
Jag är inte psyksjuk! Inte av den här anledningen iaf… Jag hade inte inbillat mig hela grejen. Det finns en knodd där inne – och den hade hicka! (mer …)
Idag har varit en sådan där dag då jag har varit HELT övertygad om att jag bara inbillat mig hela grejen. Jag har hittat på allt i mitt huvud. Jag har lyckats övertyga mig själv så pass att min kropp faktiskt förändrats. Jag är rädd för att det ska vara sant och jag känner mig tokig!
Vi ska ha en knodd! Det är så fantastiskt svårt att förstå. Att det är på riktigt – och inte något jag inbillat mig. Har sovit bort den senaste månaden och illamåendet har börjat bli hanterbart nu, om inte annat så för att jag är beväpnad med mat hela tiden…
De Bästa fick sin lilla häromdagen och jag vill också! Helst nyss. Men vi får vackert vänta tills knodden är färdigbakad. (mer …)
Det är tungt när man bara är för trött. För allt. Då är det skönt att till slut känna att vilan faktiskt hjälper. Att det inte bara går en oändlig massa tid utan att det känns bättre, utan att någonting alls blir gjort. Nu ikväll börjar det kännas bättre igen efter två riktigt sugiga dagar. Det hade nog inte blivit så illa om det inte var för att jag sov rent hemskt natten mot måndag. Eller ja, det antyder att jag faktiskt sov… Vilket jag inte kan påstå att jag gjorde mycket av. Men det är bara att flyta med – det är den inställningen jag fokuserar stenhårt på att ha. 
