Är det meningen att man ska ha förstått att man är gravid vid det här laget? Det har väl kanske börjat tränga in, lite grann, kanske, eventuellt. Mest för att knodd gjorde sig känd igårkväll. Det var så himla häftigt! Först trodde jag det var en fis som försökte ta sig fram i alldeles för trånga, hopknölade tarmar. Men sen tryckte det till flera gånger på samma ställe – någon petade på mig inifrån – och det var definitivt ingen fis!
Efter det låg jag en stund och försökte locka fram fler framträdanden när jag hade ryckt till mig Chrilles hand och placerat ut den på magen. Pappa behövde ju också få känna! Men det passade inte en viss liten unge att visa upp sig för pappa just då. Tröstar mig med att det kommer hända massa, massa fler gånger och då ska pappa minsann också få känna!
Häromdagen snubblade vi (okejdå – några kompisar egentligen, som för övrigt är bäst och fick hem den åt oss och allt också!) över en spjälsäng helt hipp som happ. Så nu har vi helt oplanerat hela knoddis säng färdig; bäddning, madrass, spjälskydd, filtar, lakan och grejer, rubbet. Bara sådär av misstag. 😛
Ska sättas några pluggar i sängen och sen ska jag få bädda. Det är verkligen en sjuk känsla – jag har aldrig längtat efter att bädda en säng på det här viset. Vill inte veta vad Chrille måste tänka om mitt psyke när jag själv känner mig alldeles knäpp.
Vi var ju och köpte material till babynestet i förra veckan och det var nog tur att Chrille var med. Trots att jag gått och fundilurat på det av och till ett tag och trodde mig veta precis vad jag ville, kände jag mig alldeles vilsen när vi gick in på Ohlssons. Vankade bara av och an alldeles villrådig. Till slut snubblade jag över en skitfin stuvbit – den kastade jag illa kvickt på Chrille som fick söka ett tyg som passade till. Hade det bara varit jag där hade det nog inte blivit något den dagen. Men nu kliar det som satan i fingrarna – jag vill börja sy! Jag får inte! Jag har annat jag måste göra först, jag har annat jag måste göra först, jag har annat jag måste göra först! (Upprepning är bra för hjärnans inlärningsförmåga sägs det…;) )
Det kommer bli så himla fint. Men just nu har jag en stickning som måste bli klar och en på kö och någonting mer vill jag minnas…ja,jo – en liten detalj bara – skola!
Jag är pepp och rädd på samma gång. Jag har aldrig kommit så här långt i någon utbildning, trots att jag har kurser som släpar. Men så å andra sidan har jag inte gått på rätt utbildning heller. Någonstans känner jag att det kommer att gå bra, just bara för att det här är rätt utbildning. Men det är en massa som är läskigt. Det är läskigt att jag har kurser som släpar, det är läskigt att jag ska ta uppehåll, det är läskigt att det kommer en knodd som inte kan vara själv upp till sex timmar per dag (som en viss annan svart bäbis), det är läskigt att RUBen är så viktig för karriären (tänk om jag får för mig att jag vill jobba i kommun/landsting eller på MSB rent av någon gång?). Det är läskigt alltihopa, men det känns inte som några problem ändå. Inte i negativ bemärkelse i alla fall. För mig är problem till för att lösas, och går de inte att lösa är de inte längre problem.
Planen för hösten är att köra på – så långt som det bara går. Inte för att jag någonsin kommer förstå när det passerat gränsen för vad som går. Jag är ju inte sjuk, bara gravid, och jag vägrar se mig som sjuk. Det går ju inte för sig, för det är jag ju faktiskt inte. Jag är ju bara gravid. Det är verkligen tur att jag har Chrille, drar inte jag i bromsen lär han göra det 😛
Han är så himla fin! Låg och log för mig själv igårkväll när han låg med örat på min mage och försökte lyssna på knodden. Han är så himla fin min man! Det här kommer bli bra det här!