…smygtitt…
Kom ju på helt apropå att jag faktiskt kan dela länk till mitt mästerverk nu… Det är bara att gå in och kika. Sajten är full av överraskningar! 😉 😉
Nu ska jag fortsätta pressa kemi. Längtar till torsdag-fredag just nu! Då ska jag sy!!!
…”kul att du noterade det, men det känns irrelevant för den kompetens jag besitter och som jag är säker på skulle vara av glädje för er”…
En av de där saker som kan äta upp mig lite grann när jag tänker på jobb OCH oroar mig är det där med min ålder. Nu verkar förvisso inte så många av de som läser till brandingenjör komma nybakade från gymnasiet 18 bast. Men ändå… Jag kan inte låta bli att fundera på hur jag ska bemöta den frågan, det är ju inte helt osannolikt att den kommer – tänker jag. Hur svarar jag på ett sätt som vänder en ganska utdragen soppa till min fördel. Det har aldrig fallit mig in att jag inte behöver svara på den frågan. Att den inte behöver ställa mig mot väggen så att säga.
Jag skulle bara kunna svara som ovan. På ett trevligt sätt. Antalet arbetsföra år ska inte kunna användas som någon slags valuta av arbetsgivare som om vi vore kor. Jag kan göra ett bra jobb – är det intressant eller inte?!
Citatet har jag snott av Elaine Eksvärd. Hon bloggade om Karriärtips och just det här var ett av dem. Låt inte frågor om din ålder (vare sig den är hög eller låg) köra över dig och din kompetens. Just citatet i rubriken fastnade jag på. Jag har inte alls sett på det så. Eller, jo det har jag. Men jag har aldrig föreställt mig att jag skulle kunna svara så och dodga frågan. Eller behålla fokus på rätt sak rättare sagt.
Det är lite roligt för jag har aldrig följt någon ”kändisblogg”. Det gör jag väl inte så slaviskt nu heller, men jag började följa Elaine lite här i våras efter att hon var här och föreläste och jag har fastnat lite. Jag tror det är lite hennes barndom som gör att jag fastnar. Just att hon är så öppen med att det där sätter sina spår – och inte för en viss tid. Det går aldrig ”över”. Nu sitter jag inte och säger att våra upplevelser är jämförbara. De är ju helt olika. Det har ju hänt oss helt olika saker. Men vi bär båda på ärr på grund av det vi upplevt som barn. Det är befriande att se en så framgångsrik kvinna och mamma vara så öppen med att barndomen kan fukka en upp. Och att man jobbar varje dag med sig själv. Med konstiga reaktioner man har, konstiga tankar man har, konstiga beteenden man har. Saker man fått på köpet. Saker man vet vad de bottnar i. Och att man är så medveten om sig själv som ett resultat. Eller vid det som är trasigt åtminstone.
Jag kommer nog att fortsätta att följa henne framöver faktiskt också. Får lite välbehövd pepp känner jag.
Den här veckan går i mantrats tecken. Jobbar stenhårt med att styra mindset. ”Jag kan! Jag kan! Jag kan! Jag ska!” Är helnojjig och stressad och känner att det behövs. Började känna tvivlet komma krypande i helgen när berget kändes oöverkomligt. Det gör det fortfarande – men mitt mindset har flyttat på sig lite. Nu ska jag fortsätta kämpa!
Procrastination Beccy!
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Idag är ingen bra dag alls. Jag är precis så ofokuserad som man bara kan bli. Jag blir distraherad av allt. Precis allt. Det kommer sluta med att jag hamnar på Youtube och tittar på intervjuer med Justin Biebers mamma. Sjukt opraktiskt under tidspress. Nåja, jag ska göra ett ärligt försök nu sista timmarna. Sen ikväll ska vi grilla med päronen så det där med mat behöver jag inte fundera på. Känns bra att använda hjärnan så lite som möjligt en dag som idag.
Av och till i mikropauser sitter jag och finpular med föreningens hemsida. Häromdagen släppte jag länken till styrelsen för korrekturläsning. Gaaah! Vilken pärs! Mitt arbete är ute för granskning. Arbete som jag bryr mig om och är ganska asnöjd med. Totalt sett… Det har ju varit en jäkla grej det här sedan jag bestämde mig för att sätta mig ner och få till det ordentligt. Inga halvlösningar.
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
Men jag tror verkligen på resultatet den här gången och jag hoppas så att folk blir asnöjda! #massamyroribrallan
Igår var Lexie HuliganBanans första dag tillbaka på förskolan. Det var ju antiklimaktiskt odramatiskt! Som om hon inte varit borta faktiskt. Men så stor hon var plötsligt. Nu när hon springer runt med de stora barnen. De hade fått in en ny minsting också. HAR hon varit sÅ liten!? Hon har ju gått hela sommaren men inte så mycket i andra barns närvaro. Definitivt inte i så många äldre barns närvaro. Och som hon pratar. På några dagar har hon verkligen börjat försöka uttala så mycket mer. Hon sjunger ju större delen av tiden och hittills har man mest känt igen melodin och ”AKTA DIG!!”. Men sedan typ – i förrgår – kan man ana orden där emellan också! Imorse hade jag kunnat svära på att det började låta som ”hur jag undrar var du är”, och sedan vi sett Daniel Tiger gå på toa tjatar hon om toa halva tiden. Och hon har börjat förstå att hon kan använda ord för att kommunicera saker med oss mer än för att bara papegojja på. DET är faktiskt helt stört!
Men det var ju inte helt oprövande att vara tillbaka på förskolan. Vi kom hem och jag busade en stund med henne. Så fort jag slutade hade hon den här förmågan att hålla energin uppe:
Haha! Det var ganska roligt faktiskt!
Häromkvällen drog vi ner till badstranden vi har fem minuter bort. Vi har ju inte varit och badat med henne en enda gång i sommar. Men så har det bara verkligen varit väder för det EN vecka. Så har det känts i varje fall. Vi plockade handduk och uv-dräkt och promenerade bort och släppte lös henne. Det är så sanslöst lågt vatten nu att vattnet inte gick upp till knäna 20 meter ut. Så det var bokstavligen bara att släppa lös henne. Det är härligt att kunna göra det ibland. Slippa jaga henne med gränser. Det ska ju vara ganska härligt för henne också tänker jag. Bara kunna strosa runt bekymmersfritt utan en massa ”inte här” och ”inte där” hela tiden.
Vi fick en hel drös jättefina bilder och jag är inte långt ifrån att ladda upp alla 20… Meeen det känns lite väl overkill. Dessutom försöker jag ändå tänka på att inte ösa bilder ju äldre hon blir. Varenda minut av hennes liv behöver faktiskt inte finnas dokumenterad i etern. Men en kan jag bjuda på. Min vackra, vackra badtjej! <3
Nu börjar det ta fart igen
När man har semester utan att det känns som semester. Just så har det varit. Dels har det varit ganska lång stilltje nu när Chrille söker jobb. Men så har Lexie också haft sommarlov, om än något kortare än mitt. Det har varit utmanande att ha henne hemma på heltid men också helt underbart. Hon har ett sådant där ryck nu igen och det har hänt så sanslöst mycket bara senaste månaden! Hon är en helt ny, underbar, busig, knasig unge med en massa humor och lika mycket humör. Hon är så himla häftig!
Nu börjar dock stilltjen röra sig mot sitt slut med besked. Imorgon ska jag börja omtenta-plugga. Dessutom är det nu dags att lägga de sista stora krafttagen på föreningens hemsida innan vi släpper en helt ny fin sajt. Äntligen har jag löst allt som stört mig snyggt. I vintras blev jag tvungen att hafsa ihop en ny sajt lite hipp som happ på grund av en uppdatering som lämnade templatet obrukbart. Men jag har inte varit nöjd med resultatet och det har stört mig. Den nådde inte alls upp till min ribba. Men nu! Nu ser det asnajs ut och jag har suttit och pillat över sommaren för att få till optimala lösningar. Men jag får visa om en dryg månad – fram tills dess är det fortfarande hysch-hysch.
Det är så mycket med skolan jag inte lyckas slå huvudet runt. Att jag bara läst en termin sedan mammaledigheten; det känns som mycket, mycket mer. Att jag börjar trean nu! Jag kommer få pussla lite för att få in det jag har missat och det jag behöver göra om. Men trean! Whaaat?! Det är tre terminer kvar liksom!!! Trean är sista hela årskursen vi läser!!!! Det är stört att jag kommit så långt ändå! Det här börjar kännas mindre och mindre som ett evighetsprojekt och det har börjat pirra i min bralla!
Bara för att jag är jag så har jag nayurligtvis gått vidare till att nojja andra saker nu. Kommer jag klara jobbet så bra som jag vill? Jag kommer ha min fina examen, men kommer jag verkligen vara kompetent? Kommer jag – som inte är lika nybakad som en 23-åring, eller lika ung och fräsch för den delen – passa in som grönjöling? 29-årig mamma till 3-åring. Och det är innan jag ska till RUBen.
Japp. Den typiska studenten. Det är jag.
Finns det inget att nojja över så hittar jag på något. Finns det massor att nojja över så hittar jag mer. Jag har aldrig påstått att jag har alla kameler i kanoten.
Just nu känns det – nervöst, pirrigt och ivrigt. På både gott och ont. Förhoppningsvis känns det lite bättre imorgon när jag fått koll på överblicken.
Nu ska jag strax lägga en unge som ser alldeles för pigg ut för mammans bästa. Sedan känns foten så pass bra att jag vill försöka mig på 10x(400+100) lite försiktigt. Det blåser lite mer idag så förhoppningsvis blir det inte lika tungrott som sist. Håller tummarna för att jag lyckas med det här utan att skada mig på något nytt sätt. Hejja hejja!
Jag kan knappt bärga mig..
…Det är myror i brallan all the way nu va! De Bästa kommer hiiiiiiit! Imorgon bitti suddar jag på tavlan och skriver ”4”! Jag längtar så jag kissar på mig! Nästan.
Jag längtar efter att få ge Noomie världens bamsekram sådär så den etsar sig fast tills vi ses igen! Jag längtar efter att få se tjajorna kuta runt och jaga varandra (för det kan de typ nu!)! Jag längtar efter Néa <3! Jag längtar efter att få sitta och sjunga med när Martin och Chrille plonkar på gitarrerna. Dricka vin med de Bästa. Ha det så kungligt underbart som bara vi har! Så känns det just nu.
Imorgon ska vi kasta en vattenmelon på LinOlof igen. De ska kämpa på med sin uteplats hela dagen så vi ska ge dem det där nödvändiga breaket tänkte vi – och passa på att hämta Lexies stol som har blivit stående där.
Sen på måndag har vi sagt storstäd. Vi ska inte inreda något Buckingham palace här inte – men en grundlig sommarstädning skadar ingen.
Jag är lite kluven i det där. Å ena sidan är det första gången på länge som de kommer till oss – och det är verkligen inget jag gnäller över. Vi har ju alltid behövt fara söderöver för att hälsa på så många så det har varit smidigare att vi farit till dom. Så har de haft mer plats också. Inte för att det varit uttalat. Men det har nog varit det smidigaste för alla att vi åker dit. Och så är vi lite konstiga som typ tycker om att bila. Men iaf så känner jag lite det där; ”nu behöver vi visa upp hemma”. Men samtidigt är det ju just DE som kommer. Är det FÖR ”fixat” kan det bli konstigt av just den anledningen. Vi är familj liksom. Vad är det dom säger? ”Man plockar inte fram finporslinet för familj.” Det är ett talessätt jag inte alls begriper. Hade vi haft finporslin hade jag BARA plockat fram det när de närmsta kom över. Men det är väl mer andemeningen jag är ute efter. Man behöver inte ”visa upp sig” för familj. Jag ska försöka städa utan att städa för mycket – hahaha! Nej jag är inte helt hemma i huvudet…xD
Efter det är det bara lite täcken som ska hämtas. Och något mer, tror jag. Äsch, jag har byggt en lista. Allt står där. 😛
Nej – nu behöver jag skingra tankarna lite innan jag spårar. När jag är med andra människor känner jag i största allmänhet att jag är rätt ivrig av mig. Händelser som den som kommer nu får mig inte att känna mig mindre överexalterad bland folk direkt… 😛 Ska göra Chrille glad och köra lite CS-kapp med honom.
Han hälsar förresten. xD
Frustrationen!
Jag är sjukt motiverad. Jag vet inte var det kom ifrån men jag har åkt på ett sådant motivationsrus bara sedan en vecka typ. Det är jättehärligt, verkligen! Jag vill plugga, skriva, träna, ta hand om min familj och bara göra så att allt blir BÄST som typ aldrig förr.
Och vad är då bättre än att åka på en halsinfektion så att man knappt orkar sova…?
Just nu sitter jag bara och är stressad, har myror i brallan och mår skit. Där är så mycket jag skulle behöva göra! Där är så mycket jag vill göra! Jag har inte tid för det här!
Så räkna minuterna tills jag mår bättre. Fast nä – imorgon har jag labb och då SKA jag in. Vem bestämmer – JAG bestämmer!
Till råge på allt så missade jag en gästföreläsning med Elaine Eksvärd idag. Jag. Har. Inte. Tid. Med. Det. Här!
Här får ni en gullebild på Lexie för att kompensera för melodramatiken.
Okej det råkade bli flera. Jag kände att jag behövde kompensera mycket… 😛
Vill ni förresten göra något litet gott utan ansträngning så skänker just nu Pampers 1£ för varje Insta-bild på en bäbis med sin näve i luften till Blisscharity. Blisscharity stöttar familjer med prematurbarn och samarbetar nu med Pampers som tagit fram en ny blöja för de allra minsta. Dessa ska de skänka runt 3 miljoner av till sjukhus i Storbrittanien. Glöm inte hashtaggen! #powerofbabies
Ibland snubblar man över möjligheter att hjälpa till – om så bara lite, lite grann – nästan helt utan ansträngning. Sådana möjligheter passar man inte på.