Våren, eller sommaren rättare sagt (jag bor ju faktiskt i Norrbotten nu) kämpar ihärdigt för att bryta ut men lyckas inte riktigt. Jag sitter och försöker påminna mig själv om att terminen inte är riktigt helt hundra slut än. Det går lite sisådär. Särskilt när hela resten av livet drar ett ryck och det nalkas stora, roliga, härliga saker överallt. Det nalkas ännu en underbar sommar… (mer …)
Jag måste säga att jag är aningen förvånad över mig själv i år… Normalt sett vet jag precis vad jag vill hitta på åt folk till jul redan sommaren innan. Åtminstone vad gäller det som ska tillverkas. Men i år har allt vad insikt lyst med sin frånvaro – tills nu. Och nu jävlar brinner det i knutarna…!
Jag älskar dokumentärer. Jag brukar gå in på SVT-Play eller UR om kvällarna när jag har tråkigt och slår på någon lockande dokumentär. För att sluta ha tråkigt. Helt fritt för tolkning vad det säger om mig =)
Okej – det har råkat bli ett litet glapp här mellan skolstart och typ…jul. Fyller igen det med lite bilder att smaska på 🙂
Det handlar om kärlek! <— LÄNK
Inte romantisk kärlek – utan human, medmänsklig kärlek.
Det är bland det mest gripande och sanna jag någonsin läst. Det får en verkligen att ta en titt på sig själv utan att samtidigt fördöma en.
Varför skulle någon annan vara sämre eller mindre värd än mig bara för att de är och/eller gör annorlunda än jag?
Varför är det fel att känna för någon som gjort fruktansvärt fel?
Varför att är det fel att känna empati för någon som begått ett brott – oavsett brottet?
Vad är det som säger att jag är mer värd bara för att jag inte begått samma fel?
Vad är det som säger att jag är mer människa?
Var det inte just mänskligt ATT fela – eller gäller det bara socialt accepterade fel?
Är det handlingen som är omänsklig? Eller människan i sig?
Vad blev det av den moral som vi högaktar så? Tas den bara i bruk bland andra som följer samma moral? Och sen då?
Vi är kristna mot kristna men inte mot resten – är det rätt att överhuvud taget kalla sig kristen då?
Värt att tänka på…
Hur fan lyckas alla andra komma på att det är just den där enstaka grejen man vill ägna sitt liv åt av alla hundra. Hur kommer man på att man vill bli just sjuksköterska, eller förskolelärare, eller maskiningenjör – av allt på hela jorden, när man aldrig ägnat sig åt något av ovanstående tidigare?
Tror för en gångs skull att jag nog är inne på rätt spår ändå, tror äntligen att jag kanske, kanske hittat något som är tillräckligt… – men vad gör man av allt det där andra man också så gärna vill göra och kunna? Prioriterar man bara bort det för att det finns just en sak som passar bäst in på helhetsbilden?
Vad gör man om det aldrig känns tillräckligt? Oavsett vilket spår man väljer så är det inte tillräckligt… Tillräckligt anmärkningsvärt, tillräckligt omvälvande, tillräckligt framåtsträvande, tillräckligt givande, tillräckligt hjälpande, tillräckligt värdefullt, tillräckligt stort…
Hur vet man när det är tillräckligt?
Eller vet man aldrig det? Man stannar upp vid något slumpmässigt, men ändå någorlunda rimligt, på listan – kastar sig in med huvudet först for better or for worse och så får det gå som det går? Är jag bara en av de stackars satar som är för naiva och förhoppningsfulla för att fatta hur det fungerar. Som analyserar och dissikerar sönder i småbitar för att hitta det ”optimala”, det ”verkligt rätta”, det ”enda sanna alternativet”, ”kallet”.
Inser att det alltid finns tid. Just jag behöver inte veta just idag. Det är inte bråttom, inte egentligen. Men jag är nyfiken. Hur kommer en annan 20-åring på att han/hon vill bli sjuksköterska utan någon speciell tidigare insikt i yrket och tar sig igenom utbildning på flera år och börjar sedan jobba – bara sådär? Hur kommer en annan på samma sätt på att den vill bli maskiningenjör eller förskollärare eller arkitekt, utan någon tidigare speciell inblick i yrkena…? Att säga att man älskar fysik eller kemi eller samhällsvetenskap eller teknik är egentligen inget svar på frågan. Hade det varit allt hade man ju kunnat bli hur mycket som helst, men likväl blev det just det här väldigt specifika valet; sjuksköterska.
Att säga att man ”tycker om att jobba med och träffa och hjälpa människor och gillar utmaningar så därför blev det sjuksköterskeutbildning” är ännu längre ifrån ett svar. Detta är inte ens i närheten av en yrkesspecifik beskrivning. Så hur i hela friden kan det då fungera som motivation för ett specifikt yrkesval…
Återigen kommer ett abstrakt svar på en konkret frågeställning. Du tycker om att jobba med och hjälpa människor, så trevligt. Men varför valde du just sjuksköterska och inte busschaufför? Hur kommer det sig?
Varifrån kommer dessa val när det oftast inte finns någon inblick i vad de egentligen innebär? Vad man rent praktiskt kommer att syssla med från 8-17 en vardag.
Jag är nyfiken på hur andra VET när allt de har att gå på är en till olika grad idealiserad bild av vad yrket, och i de flesta fall enbart studierna, innebär.
Hur bestämde du dig för att söka till läkarprogrammet eller arkitektprogrammet? Hur trillade du in på just de väldigt specifika valen? Dina föräldrar jobbar inte där, du har aldrig varit på en sådan arbetsplats. Det enda du egentligen vet om yrket i sig är hopplock från diverse Amerikanska tv-serier och en väldigt luddig, ospecifik och generell beskrivning som skolan delger, tillsammans med kursplanen som talar om vad du kommer att studera de kommande ~3 åren…
Var i hela friden kommer idén ifrån?
Det handlar bara om ren nyfikenhet från min sida. Någon som gått från att inte veta alls till att vara osäker.
Ingen kritik, inget fördömande – bara ren nyfikenhet.
Jag är just nu otroligt sugen på att läsa till Brandingenjör och sedan bygga på till Räddningsledare. Det känns någonstans i maggropen jäkligt rätt, väldigt jag – tror jag.
Likväl brottas jag med hur i vida det är tillräckligt och är fruktansvärt rädd för att slå i sten att det är det jag ska läsa till och bli.
Min strategi är istället att försöka ta det lugnt, läsa min tekniska bastermin och få Matte E och Fysik B så att min behörighet är komplett både för den och många andra utbildningar. Under tiden tänker jag bara browsa. Se vad som finns, känna mig för – jag hoppas bara jag lyckas med det också. Har annars en tendens att nojja sönder mig istället, något jag gärna slipper…