Jag måste säga att jag är aningen förvånad över mig själv i år… Normalt sett vet jag precis vad jag vill hitta på åt folk till jul redan sommaren innan. Åtminstone vad gäller det som ska tillverkas. Men i år har allt vad insikt lyst med sin frånvaro – tills nu. Och nu jävlar brinner det i knutarna…!
Det har varit en minst sagt knasig vecka, mellan Chrilles oförmåga att gå typ – alls – och frustrationen över att INGENTING händer med jobbet så har det inte blivit mycket gjort alls.
Har fått pyssla på en hel del hemma och hjälpa hjärtat så mycket jag kunnat. Det är verkligen pest att se kärleken ha så ont och inte kunna göra någonting!
Det är nu två månader sedan jag blev klar med kursen och jag har jobbat exakt 2×2 pass med två veckors mellanrum. Det tog en månad bara att få kläder, kläder som – när de väl blev beställda – bara behövde dagar för att komma fram. Allt detta efter att ha jagat och väntat i ett halvår. Andra jag pratat med som sökte samtidigt har redan jobbat i MÅNADER. Enda skillnaden oss emellan är att jag behövde gå en NIO dagars kurs först…
Efter att ha rullat tummar i två månader nu och jagat och frågat och frågat och på sin höjd fått vaga, okonkreta, flummiga svar (i totalt ett halvår) – och till råge på allt inte haft en suck att planera vår ekonomi – känner jag att det får vara bra nu. Jag är fruktansvärt besviken.
Först kände jag den där gamla klassiska -fail- känslan komma krypande. Som att jag misslyckats – igen. Men jag börjar mer och mer känna att jag helt enkelt är besviken. Jag har gått in i det här helhjärtat och gjort riktigt överjävligt jävla bra ifrån mig och blivit mött av att det här är något helt annat än jag trodde. Eller njae – det är något annat än vad jag FÖRVÄNTADE mig. Och ja – jag hade höga förväntningar, formade av de erfarenheter jag haft med fältet innan.
Jag kan för stunden inte förklara det med så mycket mer än att nivån är låg. Ni får tolka det hur ni vill – jag vet själv inte riktigt vad jag menar med det än. Jag har inte kommit längre än så.
Jag trodde mer helt enkelt – säga vad det vill om mig…
Nu har jag iaf bestämt mig för att lägga av mig den här ångesten och jobba där jag får ett schema, näst intill hur mycket jobb jag vill och jobba med en väldans massa goa människor (som bara råkar vara besläktade med mig en sådär hälften av dom). Vill dom sen ha mig ändå får de helt enkelt planera runt det.
Vår vardag måste fungera och jag är less på det här nu.
Den här soppan är vad vi sysslat med i helgen. Det och att bygga en lista till jul. Det var nog i och med det som inspirationen kom. Julklappsverkstan har sprutat ut grejer och idéer de senaste 24 timmarna och mer ska det bli. Här ska det virkas och stickas och sys. Det ska bli fluff och gos och mys. Det känns verkligen helt fantastiskt att kunna ge något fint och användbart och omtyckt som jag gjort med mina egna händer.
Kommer få ligga i som en idiot för att hinna få klart allt men det ska nog gå. Alla projekten är rätt lätta och det är mer färg och form som kommer göra det lilla extra än krångliga mönster. Att det sen är otroligt tidseffektivt med tanke på att jag har bra precis en månad på mig är en oerhörd bonus! =)
Nu menar Chrille att det börjar vara dags att kanske lägga sig och sova lite… Förstår inte riktigt vad han menar. Kan man inte krypa till sängs 02.30 VARJE natt? 😉 Det är ju då jag stickar som bäst! =)
Han har pusstrejkat för att jäklas med mig hela dagen idag och nu minsann ska jag ta igen det – med ränta! <3