Jag förutsätter att alla tycker och tänker illa om mig. Jag förutsätter att folk misstror mig. För varför skulle någon tro gott om mig? Varför skulle någon tro mig?
Det är allt jag fått lära mig…
Jag hanterar det genom att överkompensera och ständigt känna att jag måste bevisa att de här dåliga sakerna folk så kallat tänker är fel. Jag har ständigt något att bevisa för allt och alla. För jag vill ju inte att de ska tro illa om mig. Jag sliter röven av mig för att motbevisa något som egentligen inte existerar. Jag måste ständigt bevisa att alla har fel.
Klart som fan att man försvarar sig när människor idiotförklarar en och misstror en. Mitt problem är att det bara existerar i mitt huvud och jag kämpar så med att komma ihåg det. Men det räcker inte alltid med att tänka rätt – ibland hinner känslorna före och styr en trots att de är så fel.
Chrille sa något härom dagen när jag pratade med honom. Något jag egentligen alltid vetat men aldrig riktigt tänkt på. Aldrig riktigt applicerat på mig själv…
Varför ska man egentligen gå omkring och känna tacksamhetsskuld gentemot sina föräldrar om de enbart fått en att må dåligt hela ens liv?
Du valde ju inte att födas och bli deras barn. Det är inte så att de gör dig en tjänst som ser till att du har mat, vatten, kläder och tak över huvudet. Det är ingenting du kräver av dom. Det är inte en omständighet som du har ansvar för eller behöver känna dig tacksam för.
De gjorde valet att skaffa barn, att skaffa dig – och då är det ju deras förbannade skyldighet att se till så att du har allt det där.
Varför ska jag gå omkring och tvinga mig själv att vara tacksam för ett rent helvete?!
Morsan har alltid använt det emot oss – att det var HON som såg till att vi hade mat, vatten, kläder och tak. Och vi skulle vara evigt tacksamma för att hon gjort detta för oss och aldrig någonsin betvivla henne eller hålla något emot henne för hon hade minsann offrat sig för oss!
Det är väl en av anledningarna till att jag känt mig så kluven och förvirrad. Jag har brottats med en pliktkänsla av att jag minsann skulle vara tacksam och inte gnälla eller klaga. ”Knip ihop och sluta gnäll för du har fått det du behöver för att överleva!”
Samtidigt har jag bara mått så dåligt över allt och inte alls kunnat vara tacksam, trots att jag kände mig tvingad att vara det. För att vara tacksam för ALLT var det ”rätta”så vitt jag fått lära mig.
Det gör faktiskt saker och ting lättare att hantera när jag tänker så. Jag har lättare för att bli arg och för att lägga ansvaret på rätt människa. Det är lättare att acceptera att det faktiskt inte är jag som gjort fel. Att det faktiskt har gjorts fel mot mig… Jag känner mig mindre förvirrad.
Jag har lättare för att förstå hur 6-,7-,9-,11- och 14-åriga jag tänkte och varför jag gjorde som jag gjorde.
Varför jag gör som jag gör idag.
En hel del saker har ju varit alldeles uppenbara sedan länge. Men där är saker jag inte insåg att jag gjorde – som jag gör rent instinktivt utan att tänka på det. Det är lättare att komma på sig själv och göra annorlunda om man har något konkret att ta i. Några saker har jag jobbat på ett tag, och faktiskt blivit bättre på lite i taget.
Men där är så mycket mer… Och just nu försöker jag bara komma på mig själv och göra raka motsatsen.
När jag gör saker med utgångspunkten i att folk tänker illa om mig – tänker jag göra raka motsatsen.
Jag kan inte leva mitt liv och utgå ifrån att alla misstror mig hela tiden bara för att det var allt jag fick uppleva hemma.
Det går bara inte!
Jag måste sluta hänga upp mig på det hon lärt mig – jag måste påminna mig själv om att det faktiskt kom från det mest instabila hjärna jag antagligen kommer att stöta på under min livstid.
Det är inte så att jag fortfarande tror på det hon säger och lever efter det. Jag kan idag intellektualisera bort det som nonsens. Men jag lever fortfarande till mångt och mycket i samma mönster som jag gjorde då, när jag bara var flicka och inte kunde intellektualisera bort något… Ett mönster jag byggde upp i rent försvar mot henne och hennes påfund, emot olyckan.
Det är betydligt svårare att bryta. Känslorna är inte heller direkt bara att skaka av sig. De kommer antagligen att finnas kvar för alltid. Skillnaden är att jag inte behöver styras av dom längre. Jag vill inte styras av dom längre.
Jag kan räkna totala antalet gånger jag faktiskt slappnat av i en större grupp människor, varit mig själv och haft underbart råkul på fem fingrar.
Visst har jag haft roligt vid andra tillfällen. Men det kan inte mäta sig. Annars har jag alltid varit tillknäppt och inte riiiiktigt vågat släppa till hel vägen. Inte vågat släppa till och bara vara helt glad.
Men de här få, få gångerna har jag gjort något helt rätt. Jag har varit mig själv – och det har uppskattats(!) – och framför allt så har jag slappnat av, kastat allt tillgjort genom fönstret.
Jag vill ha fler sådana minnen!
DET är saker jag vill vara tacksam för!
Jag vet inte exakt vad det är jag behöver…
Jag vet vad jag vill nå – åtminstone på ett ungefär… För exakt blir det ju aldrig ändå.
Men jag vet inte vad jag behöver för att ta mig dit.
Jag vill sluta vara rädd för min mamma. Hon är knappt en del av mitt liv längre – så varför fortsätta vara rädd?
Jag vill kunna vara tillfreds med beslutet att hålla henne ute när jag vet att alternativet enbart får mig att må dåligt…
Jag vill sluta skydda mig från saker som hände för länge sedan och som inte händer längre. Jag vill sluta vara så defensiv. Jag vill sluta styras av demoner som – trots att jag aldrig fick en chans att besegra dem – faktiskt är borta. Demoner som ofta inte ens fanns på riktigt utan bara var saker jag fick lära mig ”att man skulle vara rädd för”. En irrationell hjärnas maniska påhitt.
Jag vill sluta låtsas som att jag vet och faktiskt få veta.
Jag är rakryggad och stark. Men jag vill våga visa när jag är ett vrak och svag.
Jag vill sluta hoppas att folk ska se något jag inte visar och komma till stöd – och istället faktiskt visa hur det står till och våga be om stöd.
Jag vill våga lita på att det hade kommit någon då…
Jag vill våga prata om det som är viktigt och underbart för mig utan att känna mig ifrågasatt eller angripen, förhören slutade för länge sedan.
Jag vill känna att andra tror på det jag säger och sluta inbilla mig att folk i hemlighet misstror allt jag säger. Jag vill själv tro på det jag säger, det finns ingen anledning att göra annat – egentligen…
Jag vill slippa ha dåligt samvete för allt! Allt är inte mitt fel!!
Och vissa saker är inte värda ångesten – det finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk!
Jag vill gråta! Jag vill våga gråta!
Jag vill inte behöva oroa mig för huruvida folk ser mig eller bara en manifestation av alla mina försvar.
Jag är så mycket mer än det här.
Men hur i hela friden når jag fram?
Hur ändrar man det man visar utan att ändra på sig själv?
Hur gör jag något åt mina onödiga försvar när de är så otroligt många och så otroligt starka?
Försvar jag numera sätter in rent instinktivt…
Jag vill ju visa så mycket mer, för jag är så mycket mer!
Jag vill kunna ta det lugnt och inte vilja så mycket på så kort tid att jag får panik.
Jag städade ur mitt gamla skrivbord idag. Det har förblitt helt orört de senaste tre åren och man har bara lassat på saker ovanpå saker. Jag har inte haft motivation till att göra det hittills men idag blev jag bara tvärless.
Satt i köket och hörde hur morsan gick på lillsyrran och spred en sådan fruktansvärt negativ energi kring sig och var bar tvungen att komma undan. Tänkte först att jag skulle få någonstans att ta vägen – någonstans att gömma mig – om jag städade ur rummet. Så skulle jag slippa sitta i köket mitt i allt stök och all skit hela tiden.
Men när jag började så blev det något helt annat. Det var så underbart skönt att jag önskar att det inte tagit slut så fort. Jag slängde ALLT! Jag tittade knappt på hälften. Sparade några få guldkorn som det här brevet tex.
’
Ett brev vi skrev i ettan till våra äldre jag. Sånt är prislöst! =)
Jag slet åt mig saker och pressade ner i påsar, länsade allt. Det var helt underbart att få kasta all skit som var så inpräglad med hur dåligt jag mådde vid tillfället då jag fick det eller använde det.
Hittade flera påbörjade dagböcker men läste bara lite ur ett anteckningsblock jag använt på semester. Ville helt ärligt inte se mer. Jag skrev helt hemska saker om mig själv!
Gick och önskade att mamma och pappa skulle skilja sig och fortsatte spinna vidare och anklagade mig själv för att deras äktenskap var så dåligt och att allt var mitt fel och att det skulle bli så mycket bättre för dem om jag försvann. Jag skrev att jag var otacksam och äcklig och bortskämd och hemsk och självisk som ville komma undan. Som ville få må bra. Som ville slippa fångenskapen – för det var så jag såg mitt liv… Fångenskap. Och jag äcklade mig själv för att jag ville bort.
Det kändes som att jag återigen gjorde en höna av en fjäder. För jag hade faktiskt tak över huvudet och mat på matbordet och två föräldrar och hus och kläder. Jag äcklade mig själv som ville bort från detta för jag fick alltid höra hur det var att inte ha något – något mamma tog varje chans hon fick att påminna oss om. Så jag struntade i att jag mådde så dåligt att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Jag struntade i att jag var så olycklig att jag kunde sitta på mitt rum och gråta, bara för att. Jag struntade i att jag blev illa behandlad. Jag struntade i att jag kände mig så förtvivlat ensam och övergiven av allt och alla.
För jag hade tak och mat och kläder och värme och jag kunde ha haft det så mycket värre… ”Var tacksam för det du har…” Även om det förgör dig.
Det var så underbart frigörande!
Jag slet ner från väggar, krynklade ihop papper, tryckte och tryckte ner i påsar.
Bort med skiten!
Men ja, jag känner mig fortfarande övergiven. Av så många. Och en stor majoritet försvann medan jag fortfarande var barn, när jag räknade med dem. Och jag har aldrig fått veta varför. Jag kan förstå varför det blir som det blir med min mamma i bilden. Men jag är inte min mamma, jag var då bara ett barn, en flicka.
Familj som alltid funnits där och brytt sig om mig och mina syskon bara drog sig undan…från oss också.
Människor som jag högaktade helt vansinnigt mycket och älskade att vara med – bara försvann.
Jag kan intellektualisera det hela och förstå att den gifte sig och fick barn och jobb och hade därför inte tid. Och den flyttade, och den gick vidare i livet, och den gjorde nåt annat viktigt. En annan tappade man kontakten med för ett tag.
Alla gick vidare med sina liv och fick prioritera om. Jag kan förstå det – rent intellektuellt.
Men det får inte känslorna att försvinna. Det får mig inte att känslomässigt komma över varför jag aldrig tycktes vara en prioritet för någon.
Det är såpass att jag numera tar för givet att jag inte är det – för någon.
När människa efter människa går vidare med sina liv och drar det viktigaste nära intill sig och jag inte är en del av det, gång på gång på gång…
Jag som liten flicka hanterade inte det särskilt väl, särskilt när jag inte var en prioritet hos mina egna föräldrar. Jo, när jag var drömbarnet. DÅ fick jag mina 15 minutes of parents, knappt.
Det här är så fruktansvärt svårt för mig att skriva om. Så otroligt fruktansvärt. Inte för att det är tungt känslomässigt – det är det förvisso, men känslomässigt är det egentligen bara skönt att äntligen få/kunna visa upp allt – nej, det är för att jag minut för minut måste påminna mig själv om att det faktiskt hänt. Om att jag inte sitter och ljuger. Om att jag inte sitter och hittar på eller överdriver. Jag kan inte riktigt ta mig själv på allvar – jag har orkat livet genom att inte tänka allt för mycket på det här, alls. Och nu när jag gör det känns allt bara så overkligt. Jag kan inte fatta att det faktiskt hänt…
Det hjälper att läsa det min bror skrivit. Han är så underbart orädd och jag påminns om hur fruktansvärt det var att växa upp i det här huset. Om att man inte måste vara tacksam alltid.
– Konstpaus –
Fan! Mår så jävla dåligt av att skriva det där. Jag har instinktivt så fruktansvärt genomlöjliga och orimliga krav på mig själv. Det låter säkert hel löjligt när ni läser det men det tar emot att skriva bara en sådan sak som att det är okej att inte vara tacksam alltid.
Någon gång klurade min hjärna ut att har jag massiva krav på mig själv och faktiskt lever upp till dom så finns det ingen risk för att jag är till besvär för någon, det finns ingen risk för att jag gör någon besviken eller misslyckas, det finns ingen risk för att jag råkar illa ut gentemot någon annan och jag kan vara alla till lags.
För jag var alltid till besvär, jag var alltid i vägen, jag var alltid en besvikelse, det räckte aldrig till. Mamma tjatade jämt om hur hon inte tyckte att jag skulle varken gifta mig eller skaffa barn för då satt man fast för alltid och då var livet över osv. Jag kände mig så otroligt önskad…
Så jag ställde enorma krav på mig själv som en försvarsstrategi. Kunde jag bara förekomma ALLA problem så skulle jag slippa skiten.
Min mormor uppfostrade mig och hon gick verkligen igenom allt i sitt liv. Genomled krig och svält och misär och fick samtidigt uppleva lycka och kärlek. Hon brukade berätta långa berättelser om sitt liv och jag älskade att lyssna. Men av någon anledning fick jag alltid med mig att jag alltid skulle vara tacksam för det jag hade. Alltid, alltid, alltid.
Som ett resultat av det piskade jag mig själv enormt varje gång jag kom på mig själv att vara olycklig.
Men jag kan omöjligtvis vara tacksam för min uppväxt. Det sliter mig itu men jag kan bara inte.
Jag kan bara inte vara tacksam för att ha blivit kallad för hora, fanskap, helvete, jävla svin, slampa, dum, idiot – genom hela min uppväxt.
Jag kan bara inte vara tacksam för att ha fått höra att jag skulle dra åt helvete, fan ta dig, jag bryr mig inte, att mina vänner var bimbon och slampor, att jag kunde dra om hemmet inte ”passade” mig, att jag skulle ha haft sex med min pappa, att jag skulle ha förfört honom.
Jag kan inte vara tacksam för alla spydigheter och gliringar och rena hemskheter som man normalt inte skulle få höra av sin fiende. Än mindre familj, än mindre sin mamma.
Jag kan bara inte vara tacksam för att ha blivit behandlad som skit om och om och om igen. Jag var inte värd luften jag andades och det skulle jag veta om.
Jag kan inte vara tacksam för att ständigt ha fått genomgå tredje gradens förhör.
Jag blev inte trodd när jag var sjuk, utan då låtsades jag, och blev iväg tvingad till simning. Något jag, trots att jag har många fina minnen och det gett mig mycket gott, då hatade och var oerhört olycklig över!
Jag var aldrig sjuk ”på riktigt” – allt jag sa och gjorde var lögn. Så man blev släpad till skolan med feber, hosta och huvudvärk.
Jag ljög alltid, oavsett vad jag sa, oavsett hur sant det var egentligen. Hon kunde stå och skrika på mig i vad som kändes som timmar för att få mig att sluta ljuga när jag satt och grät och försökte förklara att det jag sa var sant. Till slut sa jag bara det hon ville höra – oavsett om det var sant eller inte, oavsett om det var värre än sanningen eller inte.
Oavsett hur duktig jag var, oavsett hur perfekt jag försökte vara, oavsett hur förberedd, så var jag aldrig tillförlitlig. Jag blev ALDRIG trodd. Det finns inget värre än att sitta och upprepa den enda sanning du känner till om och om igen och bli anklagad för att ljuga. När det inte finns skäl att misstro dig till att börja med. Och bli misstrodd om ALLT! Vara tvungen att ständigt bevisa allt.
Jag kan inte vara tacksam för de ändlösa nätter jag gråtit mig till sömns efter att hon stått och skrikit in läxorna i huvudet på mig och inte varit för blyg för att tala om för mig exakt hur dum jag var som inte klarade det på första försöket.
Jag kan inte vara tacksam för alla gånger jag somnat med huvudet i en bok för att jag var för rädd för att gå och lägga mig innan jag kunde allt utantill.
Jag kan inte vara tacksam för alla nätter jag låg sömnlös för jag låg och försökte förstå vad jag gjort för fruktansvärt fel för att förtjäna en så arg mamma, och vad jag kunde göra för att förändra henne. Vad jag möjligtvis kunde göra för att göra min mamma glad och stolt.
Jag kan bara inte vara tacksam för att min mamma gjort det här mot mig och att jag fått utstå detta år ut och år in under hela min förbannade uppväxt. Det går bara inte.
Jag kan inte vara tacksam för det här. Jag slits i stycken av att skriva det men jag kan inte vara tacksam för att min mamma är min. För jag har aldrig haft någon.
Och jag är så grönjävligt less på att göra så mycket så fel på grund av henne.
Det är hackigt värre i huvudet idag och jag är helt slut. Får fortsätta tankegången en annan gång.
Jag har aldrig lagt någon större vikt vid barndomen – min egen då alltså. Det låter rätt hemskt när jag ser det skrivet så här och det känns som att jag måste förklara för att inte framstå som hård och kall…
Jag har aldrig lagt någon större vikt vid min barndom… För jag har inte riktigt haft en. Jag har inte tagit barndomens konsekvenser på allvar, för någonstans har det känts som att det inte funnits några. Hur kan det finnas en konsekvens av något som aldrig inträffat?
Som i alla fall inte känns som att det inträffat…
Jag hatar att låta melodramatisk, jag hatar att låta som att jag tar mig själv på för stort allvar. Men lyckas på något jävla vänster ändå…
Kanske är det i sig en konsekvens av att ha haft en melodramatisk barndom, en alldeles för allvarlig barndom?
För hur jag än vänder och vrider på det så har jag ju varit barn.
Jag hatar också att prata om problem jag har/haft – för jag vet att andra också haft/har problem, och många än värre problem än mina. Jag hatar att låta som att jag tycker att mitt är värst och att det är mest synd om mig. Jag hatar att låta som att jag tycker synd om mig själv… Men likväl lyckas jag ändå låta så på något jävla vänster – trots att det inte alls står för vad jag försöker säga eller vad jag tycker.
Uppenbarligen så finns det en massa jag hatar – men som jag likväl lyckas ställa till med…
Vad i hela friden ska det vara bra för?!
Men faktum kvarstår ändå att jag har varit barn – liksom alla andra.
Faktum kvarstår att den har lämnat fler negativa än positiva spår i mig.
Det försvinner inte oavsett hur stark och rakryggad jag är.
I mångt och mycket är det just därför jag är som jag är.
Jag vill inte framstå som någon jag inte är, men likväl är det någon helt annan alla ser.
Jag förstår inte vad det är jag gör eller hur jag gör – men jag får höra gång, på gång, på gång att jag framstår som någon helt annan… Och ingen fin människa heller…
Det här är allt jag känner till att vara. Hur förändrar man den man är – utan att förändra den man är? Hur förändrar man den alla ser – utan att samtidigt förändra sig själv?
Jag vill inte förändra mig själv, jag trivs relativt bra med vem jag är – jag känner att jag är en bra bit på väg att bli den jag vill vara. Jag bryr mig om andra, jag hjälper andra, jag tar ansvar för mig själv (nästan) hela tiden, jag älskar, jag tror på bra saker… konstruktiva saker, jag är öppen för allt och alla, jag ger av mig själv, jag vill lära mig nytt – massor med nytt! – och är öppen för det (något som är omöjligt för en människa som redan tror sig veta allt), jag kan vara ödmjuk, jag kan erkänna mina fel, jag vill utvecklas, jag vill hjälpa andra, jag vill göra något bra både för mig och andra och jag vill finnas där för de som behöver mig, jag vill bli bättre… Jag tycker inte att jag är ful.
Jag är definitivt inte perfekt! Jag har en hel drös med brister och listan svart på vitt skulle bara göra mig deprimerad så därför uteblir den. Men jag vet om det. Jag försöker vara bättre. Jag försöker att inte vara fullt så bristfull, jag försöker att vara bättre. Jag tror att jag i grunden är en bra människa och jag förstår inte varför det är så hemskt att säga och tycka. Varför är människorna som ser allt det här så otroligt få?
Men jag tycker inte om hur jag ser ut. Jag tycker inte om hur andra uppfattar mig, hur andra ser mig, hur andra känner mig. Och allt det beror ju på mig.
Hur förändrar jag det? Hur förändrar jag det när jag inte vet vad jag gör fel?
Jag är ingen hemsk människa – jag VILL inte vara en hemsk människa – jag vill inte se ut som en hemsk människa!
Men likväl projicerar jag uppenbarligen något HELT annat än det jag tänker och är.
Jag vill inte bli undvikt, jag vill inte bli skydd. Jag vill inte bli sedd som någon som inte bryr sig, som någon som tar avstånd från alla. Jag vill inte bli sedd som att jag tror mig förmer än andra – det är det sista jag någonsin trott, det SISTA! Men likväl är det det första folk ser i mig… Och det knäcker mig fullständigt.
Hur bevisar man vad man tänker?
Jag vill inte att människor ska känna en stor fet mur framför mig det första de gör. Jag vill inte framstå som onåbar. Jag vill inte vara så svår att komma nära att det enda alternativet till slut bara är att ge upp…
Det knäcker mig att veta att det är så här, men inte veta vad jag kan göra åt det utan att bli någon helt annan.
Jag blev inte slagen som barn…
Är jag fruktansvärd om jag säger att jag under min uppväxt nästan önskat att fallet var så ibland…
Då hade det åtminstone synts, jag hade haft bevis på att jag blivit sårad. Inte för alla andras skull – men för min. Mitt största problem idag är inte att övertyga andra om att jag blivit fel behandlad, visst är det en chock eftersom jag aldrig sa något när det hände, men det råder aldrig några tvivel om att det har begåtts ett fel mot mig.
Mitt största problem är att övertyga mig själv om att jag blivit så pass illa behandlad att jag idag inte kan bemöta nya människor på ett vettigt sätt.
Jag ser det inte själv – för i mitt huvud ser allt hur normalt som helst ut – men det jag projicerar utåt är uppenbarligen tyvärr inte det som händer i mitt huvud. Hade det varit så så hade det inte varit några problem.
Mitt största problem är att övertyga mig själv om att jag blivit illa behandlad över huvud taget. Jag kan prata om allt som hänt och sagts och höra hur hemskt det låter – men det är som att jag någonstans inte riktigt förstår att det faktiskt hänt mig. Applicerar jag det på någon annan så känner jag direkt hur jag blir arg – men av någon anledning så är det inte lika hemskt och allvarligt när jag applicerar det på mig själv.
Kanske för att jag tidigt fick lära mig att jag inte kunde lite på min egen mamma? Kanske för att jag som ett resultat av det förminskade hennes roll i mitt liv för att hennes ord inte skulle väga lika tungt och jag på så vis kunde klara mig relativt oskadad undan? …trodde jag…
Kanske för att jag tvingades intala mig själv att jag var allt jag hade för att överleva och jag var tvungen att vara stor och stark och tuff och låtsas som ingenting?
MEN DET VAR JU MIN MAMMA! MIN EGEN MAMMA!
Hur felkopplad hade jag varit på en skala om hennes ord inte hade betytt någonting?! Jag inbillade mig att de inte gjorde det, med tanke på att jag skulle ”bli stor” (något som alla vuxna i min närhet kände sig tvingade att påpeka så fort de såg mig… ”Åh! Rebecca! Du kommer att lyckas så bra! Åh! Rebecca! Kan jag få spara din autograf till du blir berömd! Åh! Rebecca! Jag ska spara det här brevet tills du blir berömd så du får signera det då! Åh! Rebecca! Du kommer att göra stora saker när du blir stor!” …Vad svarar man som 13-åring på allt det här? Hur hanterar man att alla man ser upp till förväntar sig så otroligt mycket ifrån en redan när man är så ung? Jag kan tala om att det slutade med en sönderpressad 13-åring som växte upp, blev 21, och till slut insåg att hon själv inte hade en aning om vad HON ville med sitt liv. Full koll på vad precis alla andra tyckte och ville med HENNES liv, men inte vad hon själv ville…) så var det lättast att hantera det så.
Usch! Nu känns det sådär igen… Som att jag sitter och gnäller om petitesser. Tar upp tid från människor som gått igenom så mycket värre saker. Gnäller som en barnunge om ett papercut. Det är sjukt(?)! Min mamma behandlar mig dåligt och JAG får dåligt samvete för att jag berättar om det! Och inte för att jag är rädd om henne utan för att jag hör hennes röst i huvudet som säger att det bara är trams! Det känns som att jag skyller mina fel på någon annan istället för att växa upp och ta ansvar för dem själv!
Problemet är att felet ÄR hennes, men det är JAG som tvingas leva med det – varenda jävla dag!
Nu tvingas jag bo hemma och inser sakta att pappa hade än större roll i det hela än jag tidigare insett. Han har alltid varit så tyst, hamnat i skymundan för att mamma var så högljudd.
Hon var helt klart värst och bär en överväldigande del av skulden till att det blivit så här men jag inser mer och mer att han var den berömda gråa massan. Och förstörde mycket själv med sina (i jämförelse med morsans) viskade ord…
Man har viftat bort det för att han bara är vårdslös och inte tänker på vad han säger… Men det gör ju faktiskt inte saken mer oskyldig.
Det enda jag vet är att jag är ledsen. För trots min ständiga kämpande för att inte bli som min mor så verkar det som jag halkat in där ändå och skjuter undan alla som under någon tidsperiod haft något intresse i mig och får människor i min omgivning att må dåligt utan att ens försöka. Jag har byggt upp murar utan att ens veta om det själv och jag vet inte hur jag gör det ogjort.
Chrille är verkligen mitt alldeles egna mirakel!
På något jävla vänster lyckades han ta sig in och jag lyckades släppa in honom. Jag vet inte hur – men ack vad jag är tacksam för det! Han är allt!
Jag vet inte vad jag gjorde med honom som skiljer sig så enormt från vad jag gör med alla andra… Jag förstår det inte.
Jag förstår inte varför jag inte bara kan vara mig själv…
Jag förstår inte varför jag inte bara kan visa mig själv…
Galet, härligt råskratt är där alldeles för lite av i vardagen och ikväll fick vi tillskott av det. I massor!
Var riktigt härligt att sitta ihop och njuta av en rolig film ikväll. Det behövdes verkligen, det har varit några tunga dagar här hemma. Det behövs lite råbarnslig glädje lite då och då om än för något så smått som en film. Det gör verkligen så mycket att sitta och skratta tillsammans. Jag älskar verkligen min lilla familj så vansinnigt mycket! Min knäppis björn till hund och min alldeles tokige fästman.
Det är inte mycket som är ”rätt” med oss och jag älskar det. Vi kan åka ut en helg till valfritt befolkat område med målet att ”jäklas med folk”. Tror inte någon riktigt kan förstå – en och annan kanske tar illa vid sig (tråkmåns!) – men jag älskar det. Jag älskar hur vi läser varandras tankar och är precis lika tokiga och apgarvar åt samma saker. Han är underbar och bäst och ärlig och rättvis och hederlig och den mest godhjärtade människa som finns! Jag älskar min knäppa översöta familj!
Jag tar inte något för givet längre, inte för en sekund. Familj och vänner som sviker, situationer som inte varar, saker/människor som bara försvinner är alltför vanligt i mitt liv. Kanske har jag mig själv att skylla – det är säkert så. Det är oftast så med problem – det största är det som ligger närmst. Kan omöjligt komma på ett generellt skäl till att det alltid skulle vara mitt fel. Men jag vet inte – av någon anledning känns det så nära till hands att skylla på mig själv. Sant eller ej så känns det oftast som att det är mitt fel att saker går åt helvete.
I vilket fall så gör detta att jag värdesätter allt så himla mycket högre. Det kan av någon outgrundlig anledning vara borta imorgon – så det gäller att njuta medan man kan. Att ta vara på det som finns medan det finns. Jag älskar varje minut med min familj – min alldeles egna.
Men det innebär också att jag tyvärr inte blir förvånad när det väl försvinner. Jag blir inte förvånad när människor sviker eller förlorar intresse. Jag chockas inte av något för jag väntar mig allt. Jag går halvt om halvt och väntar på den dagen då människan av någon anledning avskyr mig eller inte vill ha med mig att göra eller inte står ut med mig längre eller bara drar sig undan. Jag litar inte på att någon ska orka bli kvar. Jag litar helt enkelt inte på människor längre, inte när det gäller att finnas där för mig iaf – inte när det gäller att stå ut med mig i det långa loppet. Har allt för många gånger fått bevisat att det inte är en prioritet hos folk. Och när de väl gör det, när de väl försvinner så var det ju väntat. Jag har värdesatt tiden innan dess enormt och har många fina minnen, men det tar alltid slut.
Jag försöker och vill normalt se allt så ljust och positivt som det bara går – för mig utstrålar det styrka att kunna sprida glädje även när det är tungt. (Märk väl skillnaden på att sprida glädje och att låtsas som om ingenting är fel.) Men jag har aldrig påstått att jag är perfekt eller att jag inte trillar dit själv samt att det skulle vara mindre avskyvärt för att det är mig det handlar om. Man kan se det lite som en yrkesskada. Jag hatar att vara så här melodramatisk. Det är verkligen ingen egenskap jag tycker särskilt mycket om(!). Men så sant som det var att man kan vänja sig vid positiva saker så kan man vänja sig vid negativa.
För att knyta ihop den berömda säcken och bryta den kvävande melodramatiken måste jag få konstatera att ovanstående ordbajs inte för en sekund gäller min fästman. Han är den enda människan i hela mitt liv som verkligen funnits där för mig genom allt och stöttat mig oavsett vad. När det gäller honom har jag inga tvivel. När det gäller honom är tilliten fullständig. Utan att ens anstränga sig har han gjort sig förtjänt av den. Kanske är det jag som har för höga krav på alla andra för att de ska förtjäna min tillit. Så är det säkert, antagligen. Har antagligen inte skrivit något alls här som verkar vettigt eller sammanhängande.
Men det är lite så min hjärna funkar – den är osammanhängande och inte det minsta vettig hälften av tiden. Ska man känna mig är det en bra utgångspunkt att veta det till att börja med. Det är inte ett optimalt tillstånd men jag tänker inte förändra mig för att tillfredsställa någon annan eller för att någon annan vill ha sin omgivning på ett visst sätt. Då får ni väl utesluta mig från er omgivning om det skulle vara så – jag är allt för van… Nu får det faktiskt vara nog med melodramatik och pessimism för en kväll, tycker inte om det – alls. Ska ägna mig åt mer positiva saker istället. Jag älskar att du älskar mig – trots alla mina brister!
Varför är det sådan skillnad på människor? Jag menar, visst är det helt fantastisk att vi är olika. Men ibland hade det varit skönt om vi var åtminstone lite mer lika…
Ibland är det alldeles för jobbigt att vi människor är så fruktansvärt olika. Jag låtsas inte veta mer och tro mig kunna förstå allt – för det kan ingen. Men ibland önskar jag så hårt att jag kunde förstå.
Ibland känns det som att människan skulle verka så himla mycket bättre, bara man förstod.
Saker som är självklara för mig, tycker andra är ett brott mot deras rättigheter på något sätt.
Minns en gång jag skulle ta tåget från Lund till Malmö. Det är rusning, tåget var sent, människor var enormt stressade, och av någon anledning var det barnvagns rally på tåget just den dagen så tåget blev fullt – fort!
Precis i dörren stod det redan när tåget rullade in två killar i 20-års åldern och det var inte så att de flyttade på sig efter hand som tåget fylldes. Till slut var det så tätt att de stod och blockerade vägen in. Det fanns gott om plats för dem att flytta sig bakåt så att fler skulle kunna på. Då kommer en sista barnvagn som ska på och en man som ber dem flytta sig för mamman. Killarna tittar på honom och frågar varför(!). Mannen fattar först inte vad de sagt. När han ber dem flytta sig igen så att de ska kunna komma på så svarar de med att de minsann har rätt att stå där.
Sådana gånger blir jag förtvivlad på folk.
Hur i hela friden kan man motivera för sig själv att inte hjälpa någon annan, framför allt när det – som nu – inte kostar en själv någonting?
Hur kan det inte få en att må bättre att hjälpa någon?
När man sitter och tänker så slås man av att det faktiskt finns människor som hugger av varandra lemmar i terrorsyfte. Det finns människor som är villiga att göra precis vad som helst för pengar, oavsett vad det innebär för andra. Det finns människor som får glädje av att se andra lida. Det finns människor som verkligen bara ser till sig själva.
De existerar faktiskt också.
Har det med geografi att göra?
Blir alldeles förundrad när man reser runt i världen och blir bemött på helt olika sätt beroende på var man är. Kultur kallar folk det.
Hur kan det vara kultur att var otrevlig?
Bara här i lilla söta Sverige känner jag en enorm skillnad från plats till plats på hur folk är. Ska man ta hänsyn till andra människor när man flyttar så måste jag avråda starkt från att flytta till södra Sverige.
Visst finns det mycket vackert i södra Sverige och många bra människor. Men bemötandet är verkligen ett helt annat norrut (nu är norrut en enormt förenklad måttstock, för det är nog mer komplicerat än så egentligen. Men den fungerar för det är så man upplever det när man reser runt). Kan bara ta en så enkel sak som skolan som jämförelse.
Jag pluggade ju en termin på Campus i Helsingborg i för-fjol. Av LU fick jag ett litet vitt kuvert när jag blivit antagen, sen följde ett större kuvert med lite mer info om studierna och studentlivet – inget speciellt alls.
Väl på plats var informationen knapphändig och bemötandet allt utom varmt (Jag missade hela nollningen och allt för att det inte kom ut någon information om den, alls). Hela stämningen var så fruktansvärt uppdelad, stram och spänd. Det var verkligen inte kul.
Så kommer man till Jönköping!
De skickade ut vykort till os under sommaren, när man fick info-kuvertet var det packat med allt mellan himmel och jord. Allt för att man skulle känna sig önskad – och om man gjorde! 🙂
Det gjorde mig riktigt glad och bekräftade att jag valt rätt. För här har vi en högskola som verkligen tar hand om sina studenter. Det må verka som en ganska stor slutsats utifrån så lite. Men samtidigt är det det lilla extra som faktiskt betyder något.
Och människorna då?! Så förbannat trevliga rent ut sagt. Att man ska vara trevlig och hjälpas åt och vara snäll är helt plötsligt en självklarhet igen. Känner mig så himla mycket mer hemma här.
Nu sitter jag i Mullsjö och väntar på att Chrille ska komma med lasset.
Det är så enormt skönt att äntligen vara uppe och kunna bygga upp ett riktigt liv, ett ordentligt liv. Kunna engagera mig i saker, skolaktiviteter, körer, träning och börja SJUNGA IGEN!
Tror inte någon riktigt kan förstå hur jag saknat det. Jag vill bara sjunga och hälla ur mig känslor över hela världen, för det finns alldeles för många av dem inom mig nu. Gråta ut ton efter ton högt för alla att höra.
Få känna den där underbara, prislösa känslan av befrielse som bara finns när jag sjunger.
Oavsett vilken krets har jag alltid känt att mina vänner betytt mer för mig än vad jag gjort för dem. Att någon skulle vilja vara vän med mig till att börja med har jag alltid haft svårt att tro och tyvärr är det något som hänger kvar än idag. Tyvärr är jag fullt införstådd med hur äckligt melodramatiskt det här låter – men tyvärr är det också så jag känt/känner. Tyvärr är det så jag fått lära mig att jag ska känna.
Jag tycker själv att jag beter mig och alltid har betett mig konstigt med kamrater och vänner, för jag har aldrig vetat hur jag skulle bete mig. Det är skrämmande få tillfällen då jag faktiskt kunnat slappna av tillräckligt mycket för att bara vara och skita i att sönderanalysera varenda steg jag tagit, varenda ord jag sagt.
Det faktum att jag samtidigt vetat hur stel och tillgjord jag måste ha verkat har ju inte direkt hjälpt.
Jag önskar att det var annorlunda, jag önskar att jag kunnat få ur mig allt det här tidigare så att de vänner jag faktiskt haft under åren hade vetat hur det stod till och kunnat vara till stöd innan jag sakta men säkert drev bort dem.
Alla verkar ha åtminstone en vän i sitt liv som skulle släppa allt ögonaböj för att vara där om man behövde hjälp, om livet blev svårt. Det är något som inte är mig förunnat – och det är något jag saknar att ha så fruktansvärt.
Det som är mig förunnat är att jag har hittat min stora kärlek – redan(!) – och det är inget jag tar för givet någonstans. Men likväl…det hade då varit alldeles för saligt att ha blott en sann vän som jag i vått och tort kunde veta alltid skulle vara där för mig.
Saker och ting blev inte direkt lättare när man började i gymnasiet och skulle försöka få nya vänner där. De tre åren var inte alltid helt lätta…och jag bär själv till stor del skulden för det.
Men det är kanske lättare att förstå om man har hela bakgrunden…
Allt var fint till en början – såvitt jag minns…
Vi bodde i Eslöv de första åren och därifrån har jag inte många minnen, de jag har är övervägande lyckliga så jag kan inte annat än anta att vi var lyckliga då. De bilder vi har från den tiden berättar samma sak.
Stoffe (Jag ber om ursäkt för att jag använder det namnet här, jag förstår och respekterar det faktum att du vill vara Kevin och att det andra namnet bara bär med sig skit för dig. Men för mig kommer du alltid att vara Stoffe, för namnet bär med sig något helt annat för mig…en kille som sket i vad andra sa och tyckte och älskade Grynets motto ”Ta Ingen Skit!” och var vän med allt och alla som var värda att vara vän med. Det är något jag ser upp till, för något så enkelt har jag aldrig lyckats med.) föddes nästan två år efter mig och när han var två började lägenheten bli för liten så vi flyttade ut till Marieholm. Härifrån har det bara gått utför.
När jag var sex föddes syrran, det är snart efter det då minnena blir allt mindre lyckliga.
Jag antar att det börjar i samband med de år då jag och Stoffe började skolan (han började ett år tidigt), det var då bråken började…eller rättare sagt så var det åtminstone då de började tränga in i min barnabubbla. Varje morgon innan vi gick ur bilen utanför skolan hälsade mamma av oss med ett ”…också säger ni inga dumheter i skolan…”.
Efter hand som man likt det barn man var försa sig då och då blev betydelsen av dessa ord allt tydligare; ”…säg nu inget om bråken hemma i skolan…”.
Det allra mest skrämmande med att vara barn och vara min mammas barn på samma gång var att man aldrig visste när man gjorde rätt och när man gjorde fel ty det skiftade från dag till dag beroende på hennes humör. Ibland kunde hon vråla och skrika över det faktum att vi skrattade och busade harmlöst med varandra på ovanvåningen och nästa dag kunde hon busa med oss…
Var vi mer högljudda såsom barn kan vara kunde vi – efter en av hennes episoder – önska att vi inte fanns, för grannarna kunde ju höra oss.
Att vara ute i trädgården och leka var uteslutet för då kunde grannarna se och höra oss, som om de aldrig hört hennes skrik(?).
Det värsta med mamma när hon blev riktigt arg var inte bara skrikandet och vrålandet och glåporden utan blickarna och tongångarna. Hon om någon kan konsten att döda med ögonen och tongångar och spydigheter och det var något hon utnyttjade var chans hon fick.
Vissa kvällar låg man som barn och grät och frågade Jesus vad man gjort för att få en så arg mamma.
Jag minns särskilt en gång i tredje eller fjärde klass (vi hade iaf fortfarande Cogi som lärare för de av er som minns) och varje vecka satte vi upp små pjäser i grupper. Det fick vara vad vi ville och det var något vi gjorde mest bara för skojs skull och för att vara kreativa.
På den här tiden var Sailor Moon det absolut häftigaste bland tjejerna och alla drömde om att få ”Rosen” (eller vad han nu än hette) som pojkvän och just den här veckan var vi en grupp tjejer som skulle sjunga eller spela upp en scen eller något från Sailor Moon.
Vi skulle givetvis se ut som intergalaktiska superhjältinnor också så det var på med läppstift och nagellack och allt.
Jag hade så vansinnigt kul just då så jag körde ju med såsom man ska.
När skolan slutade den dagen kom jag på vad jag gjort och blev livrädd till den milda grad att jag blev hysterisk och Cogi fick ta hand om mig och skriva ut en lapp till min mamma. Jag hade nämligen målat naglarna röda(!) och jag var livrädd för att mamma skulle se detta när jag kom hem för om hon tyckte att jag gjort fel (vilket jag omöjligtvis kunde veta) så skulle den kommande månaden (om inte mer) bli ett rent helvete.
Jag minns att jag sa till Cogi att jag inte ville hem och det gick så långt att han i brevet skrev att det inte fanns någon anledning att bli arg hemma för att han hade tillåtit att vi målade naglarna.
Nu fick jag mig en avhyvling när jag kom hem ändå – för genom att jag varit så livrädd hade jag antytt för andra vuxna att allt inte stod rätt till hemma och det var värre än att jag målat naglarna till att börja med.
Vid den här tiden hade bråken hemma eskalerat. När jag var mindre hade vi haft en stadig kontakt med den stora släkt jag faktiskt har, men efter hand som åren gick och morsans paranoida beteende blev värre genom att hon inbillade sig att alla ständigt var i komplott mot henne, alla konspirerade hela tiden mot henne och alla snackade hela tiden skit om henne blev kontakten bara glesare och glesare. Det är inte svårt att förstå att kontakten med släkten idag är så gott som obefintlig…jag undrar varför(?)….
Nu var det inte bara så att man skrek hemma utan nu började svordomarna och skällsorden flöda.
Jag vet inte om det finns något min pappa INTE blivit kallad, och då talar vi inte längre om oskyldiga saker som skitstövel och fanskap, vi talar om grova könsord på alla de olika språk och nyanser. Och det var inte så att hon viskade dem eller att hon valde att delge dessa tankar när vi inte var hemma..nej nej. Det här var saker som diskuterades vid matbordet. Och inte särskilt oväntat men likväl helt fruktansvärt nog snappade Veronica upp det här beteendet för säger mamma det till pappa när hon är sur så kan det inte vara så hemskt att jag inte kan säga det när jag är sur.
Jag kan låta er hållas vid att det finns vissa saker en förälder aldrig ska behöva höra från sina barn.
Farsan i sin tur var och är en sådan toffel så att han någonsin skulle säga något är helt uteslutet. Jag vet nog ingen mer konflikträdd människa någonstans. Istället byggde han upp det inom sig och när vi bad honom skänka fem minuter till oss istället för datorn blev det raserianfall på menyn istället.
Själv tror jag datorn blev hans frälsning för att det var det enda i hans liv han kände att han kunde kontrollera.
Men det blev också det enda han la tid på till slut. Han kom hem från jobbet gick innanför dörren och inom 15 sekunder var datorn påslagen och han höll på att logga in. Sedan tog han en paus för att äta varpå han återslöt sig till sitt himmelrike där han blev kvar resten av kvällen såvida det inte fanns ett program på TV han skulle tvinga sig till att se.
Sedan mamma spårade ur har vi inte haft varken en ordentlig mamma eller pappa ty han rymde bort. Man hade tur om man kunde få hans uppmärksamhet om det inte gällde ens dator.
Jag hade åtminstone mormor tills hon dog och med henne den lilla trygghet jag haft.
När det gäller vänner så var hon av någon jävla anledning på häxjakt. Ingen av oss fick någonsin tro att någon faktiskt ville vara vän med oss och alla utnyttjade oss alltid.
Orden ”Tror du verkligen att hon/han vill vara vän med dig?”, ”Hon/Han utnyttjar dig bara!”, osv. har klingat genom HELA barndomen och ända upp i tonåren.
Vissa skulle säga att det var här ens egna sunda förnuft skulle träda in och ta över. Jag kan tala om att liksom föräldrar lär en när det gäller läxor så är upprepningens kraft gränslös. Får man bara höra ett om och om och om igen….då blir det till slut sanning.
Det var aldrig så att andra var för dåliga för oss, som är rätt vanligt bland föräldrar, utan det var av någon anledning viktigt att vi förstod att VI var dåliga för andra.
Så när man faktiskt lyckades få fram en vänskap med någon i klassen ändå trots dessa omständigheter så skulle hon helt plötsligt predika alla denna människas fel för oss.
Allt som kunde göra att man tyckte mindre om den här människan påpekade hon…förlåt, felskrivning…hon påpekade det inte, hon gjorde det kristallklart. Och då ingen människa är perfekt blev det en hel jävla massa smutskastning.
Vi som redan hade tillräckligt svårt att få vänner skulle nu också tvingas att tycka illa om de vi faktiskt lyckades få…
Lärde jag mig något om smink eller pratade om pojkar på en övernattning hos en kompis så var min kompis bara en bimbo som inte var värd att umgås med för hon skulle bara distrahera mig från skolarbetet och göra så att jag hade sex. Vid den här tiden var vi 12-13 år.
När det var som värst med Stoffes vänner så var dom horor och slampor och bitchar och allt vad hon kunde komma på. Vi talar om 12-13-14-åriga barn!
Det var vid den här tiden som mammas paranoia utvecklades ytterliggare ty nu var pappa otrogen dessutom (enligt henne). Med allt som hade två ben och bröst.
För att nästa hemskhet ska förstås till fullo bör det tilläggas att mamma nu även utövade en fullständigt ruddikulös och absurd maktkamp mot pappa. Valde vi hans sida i en diskussion för att vi helt enkelt tyckte att han hade rätt så var vi inte värda att bli försörjda av henne. Då kunde vi ta vårt pick och pack och dra all världens väg med pappa för hon brydde sig inte.
Det räckte med att vi helt enkelt råkade gå närmre honom än henne ibland.
När jag var 13-14 och hamnade i kläm i en sådan här situation så hette det att jag var pappas älskarinna.
Min pappa hade sex med mig och därför stod jag på hans sida. Ibland skulle jag ha förfört honom och det var förklaringen till att han argumenterade mot henne just då.
Detta givetvis inte fullt såhär försiktigt formulerat…
Klassresan i nian var en rent chockartad upplevelse och jag har allt för få minnen från denna på grund av chocken.
Jag vet än idag inte om hon bara spelade för publiken eller vad men hon kramade mig(!). För första gången i mitt liv såvitt jag minns.
Jag har aldrig fått höra av min mamma att hon älskar mig, för det kan jag lova att jag hade kommit ihåg så ofta som älskvärda saker sagts(!).
Av farsan har jag bara först fått höra det nu i år, då han knappt träffar mig. Men så långt har vi inte kommit än.
Än idag kan jag ha dåligt samvete när jag ligger så sjuk att jag inte orkar upp ur sängen och inte ger mig till jobb eller skola ändå.
För vi har ALDRIG varit sjuka ”på riktigt” som barn. Låg vi inte halvdöda, kunde vi le åt något – så var vi inte sjuka. Då myglade vi bara. Då låtsades vi bara för att slippa simning eller skola. Och då fick man den specialbehandling som morsan bjöd på när hon bestämde sig för att man gjort något fel. I form av blickar, spydiga äckliga kommentarer och ren ondska.
När jag fick mitt första astmaanfall var även det något man inte kunde ta på allvar.
Jag har flera gånger fått så allvarliga anfall så att det har varit skönare att hålla andan än att andas, trots att man kände att det påverkade ens medvetande. Men det skulle inte tas på allvar ,nej nej.
Jag tror fortfarande inte att det är något hon tar på allvar, det är bara ytterligare en ursäkt jag kan använda mig av för att komma undan…
Vuxna har vid flera tillfällen frågat mig hur det kom sig att jag hade sådan insikt i vissa saker. Det ärliga svaret är att den insikten är dyrköpt och att det kan ifrågasättas hurivida den är värd det.
Orden ”Jag bryr mig inte!, gör vad du vill” osv. ska man inte behöva höra från sin mamma som ska älska en.
Så fort hon var det minsta på dåligt humör var det inte så att hon kunde unna sina barn att hålla det för sig själv eller prata med sin make. Nej.
Jag skulle inte kunna räkna alla gånger man ställt henne en oskyldig fråga vid sådana tillfällen och fått just det att hon inte bryr sig till svar. Ibland släppte hon även ifrån sig ett ”…fråga din farsa.” som slut på den så flitigt använda frasen. Detta betydde något för det var aldrig pappa som tog några beslut hemma vad gäller något. Gjorde han det och det inte var som mamma ville ha det blev livet ett helvete, så han slutade ta beslut utan att trippelkolla med henne först – för säkerhets skull. Och så är det än idag.
I och med att detta blev ett etablerat tillvägagångssätt våra föräldrar emellan så var detta ytterliggare en pik om hur lite hon brydde sig.
Hösten 2008 föll jag pladask för någon. En 11 år äldre man som jag älskar över allt annat. Han är öm, älskvärd, god och den rättfärdigaste, underbaraste människa som finns. Det finns ingen tryggare plats på denna jord än i hans armar, inget ingjuter hopp och lugn såsom att se in i hans vackra blå ögon. Han skulle ge allt för att skydda de han älskar utan att tänka en sekund. Han viker sig dubbel för att hjälpa sina vänner och gör inte det för att få en tjänst utan för att det är en självklarhet för honom som vän. Han skänker sådan glädje och lycka som jag aldrig trott var möjlig. Han gör mig hel, vi är ett för alltid. Någon ålder existerar inte – det är bara vi.
Min mammas hjärna exploderade lite när detta inträffade.
Till en början kunde jag förstå oron, jag var trots allt faktiskt bara 18. Jag har full förståelse för precis hur okonventionellt vårt förhållande må verka för andra – men det i sig gör inte förhållandet till något fel. Men jag glömde tillfälligt bort att det var min mamma det handlade om, och inte någon annans. För den reaktion jag kunde ha förståelse för hos vilken mamma som helst, var inte den hon kom med.
Min syster som även hon haft Chrille som tränare fick omgående sluta träna Ju-Jutsu just bara för att han var tränare. Mamma dubbade honom ögonblickligen till antikrist; han hade hjärntvättat mig till att flytta in med honom och antastat mig och gud vet bara allt äckligt och vansinnigt hon tänkt.
Eftersom jag var syrrans simtränare och det bara därigenom fanns en risk för att syrran kunde stöta på Chrilles onda påverkan så kom hon allt mer sällan till simningen.
Min student är i mitt minne inte samma glädjefest som alla andras är för dem.
Efter utsläppet på min student (när jag väl letat fram den lilla del av min familj som faktiskt brydde sig ty de stod inte som alla andra med skylt och ”hurra”-rop och gratulerade mig) kom hon fram till mig räckte mig blommor, kramade mig och sa samtidigt spydigt och ondsint ”Lycka till i livet, Rebecca” såsom bara hon kan. Hon hade lika gärna kunnat säga rakt ut att hon härmed tvättade sina händer från mig och min framtid.
När min gammelfarfar på 96-ish bast börjar prata med Chrille och de faktiskt har något gemensamt och kan konversera som vanliga människor kläcker hon ur sig där hon står och gömmer sig bakom min syster(!) ”Hur kan han prata med honom?! Vet han inte vem det är?!” om min gammelfarfar som står och pratar med Chrille.
Av ca. 80 inbjudna till min fest kom 10. Vi satt vid ett långbord och jag kunde genom mammas blick höra henne svära tyst när jag och Chrille satte oss mitt emot varandra mitt i bordet. Detta innebar att hon inte kunde sitta så långt bort från honom som hon ville.
Istället satte hon sig så långt bort hon efter omständigheterna kunde komma och använde min syster som sköld inåt.
Pappa satte sig mitt emot henne. Hon sa inte ett jävla ord under hela middagen och pappa var fruktansvärt försiktig och såg till att inte skratta och ha kul för mycket för då skulle han få skit för det sen.
Jag har aldrig varit på en hemskare fest någonsin! Och det här skulle dessutom påstås vara i min ära, för min students skull.
Från det ögonblick jag kom ville jag bara därifrån. Jag mår illa bara av att tänka på det.
Studenten skulle liksom vara en stor grej i livet och den enda känsla jag har kvar av min student är ”jaha…var det allt?”.
I somras åkte jag förbi i Marieholm för att hämta några av mina saker som jag inte fått med mig innan, lite böcker och dylikt. Där i bland min tvärflöjt.
Dagen efter får jag ett sms av min lillasyster(!) i vilket det står att mamma kommer att polisanmäla mig om jag inte lämnar tillbaka flöjten som ”hon betalat” för!
Det finns inga fler tårar längre, allt min mamma har lämnat kvar är öken…
…och jag är trött…
…jag behöver veta att jag inte är hemsk och ond som inte vill veta av min mamma…
…jag behöver veta att det inte är fel att jag mår illa bara av tanken på att träffa henne…
