Gaaaah! Äntligen slut! Nu börjar axlarna sjunka igen. Skrev kemin imorse och jag känner…mycket. Det gick inte så dåligt som jag trodde – eller, det vet jag ju inte än. Men jag kunde göra mer på tentan än jag trodde. Mycket ”fan! det där läste jag ju om men hann aldrig räkna på vad var det de skrev att man skulle göra?!”, tyvärr. Det är ju det som är grejen. Tillämpningarna måste räknas. Ofta är det en algoritm man måste upprepa flera många gånger för att den ska fastna. Räkna en mängd olika tal där den tillämpas på olika sätt. Har man inte hunnit det blir det svårt. Vi får se – det känns som att det skulle kunna ha gått vägen, men bara just precis i så fall. Inga stora marginaler här inte.
Det känns… besviket. Jag ville verkligen få det här ur vägen nu så jag kan köra på nästa. Jag känner inte att det har varit bortkastat. Nu känns det hyfsat färskt och tanken på att ge sig på’t igen känns bättre för jag börjar inte från scratch. Kemin hade jag knappt läst alls – så det var ju hyfsat ambitiöst att plugga in den på tre veckor samtidigt som en annan kurs jag bara kommit halvvägs i förut. Måhända rent av orealistiskt. Men jag behövde försöka. Det hade kunnat gå. Framför allt har jag fått ge de här förbannade kurserna lite egentid. Att läsa in dem under terminen för omtenta samtidigt som man har ordinarie kurser hade inte funkat. För mycket nytt. Det är en annan sak att repetera. Så det känns ändå bättre än för tre veckor sedan – det måste jag säga. Men jag är besviken. På bara, bara mig. Jag skäms lite extra inför andra när jag känner att jag tabbat. Särskilt Chrille. Han är en sån klippa som bara backar mig hela tiden genom allt mitt velande innan jag kom på vad jag skulle läsa och nu med omtentor som aldrig tycks ta slut. För honom är det självklart att jag ska plugga klart och när vi haft det tajt har han blivit rent upprörd när jag frågat om jag inte ska skaffa ett jobb för att hjälpa oss gå runt. Ofta känns det inte som att jag gör något alls för att vi ska överleva. Särskilt inte när jag kuggar tentor. Han ser det inte alls så; i hans ögon gör jag det bästa för vår framtid jag någonsin hade kunnat. Han bara stöttar mig helt blint och jag känner att jag vill förtjäna det. Inte för att han någonsin skulle kräva det.
Han måste veta något om mig som jag inte vet… 😛
Nej – nu var det definitivt ett fall av för lite tid. Jag skulle haft åtminstone en vecka till med vardera ämne. Bara sitta och räkna.
Det som är jäkligt skönt och som jag försöker hålla fast vid är att jag inte känner mig besegrad. Snarare tvärt om. Nu vet jag vad kurserna innehåller. Det är inte svåra saker. Nu har jag fått ett grepp om en hel del av materialet och det är en fråga om att lära sig det. Jag gav mig för lite tid för det nu. DET gör mig frustrerad och besviken. På bara, bara mig själv. Det är inte min förmåga att förstå kemiska och matematiska koncept som brister (vilket är DET jag egentligen alltid är rädd för) utan min förmåga att planera och slita mig från ledighet. Eller det är inte sant det heller. När jag väl satte datum för att börja plugga så gjorde jag ju det sen. Varje dag. Det var mer den långsiktiga planeringen som inte existerade. Helt plötsligt var det augusti liksom. Så.
Nåja. Nästa vecka kör vi igång igen. Struktur, schema, nya spännande kurser. Branddynamik! Jag längtar efter rutinen och att få saker gjorda, beta av! I dagarna trillar förra terminens kurser in i Ladok. Det känns stört bra! Äntligen fylls registerutdraget på med AVSLUTADE kurser igen. Det rör sig framåt igen.
Gud så osammanhängande det här kändes! Min hjärna har inte lugnat ner sig än känner jag.
Nu ska jag peppa för kvällen. På en stund ska jag cykla bort till Slemmis och köpa pizza-topping modell extra-allt och sedan när jag hämtat loppan ska vi över till lilla Ronja och leka och baka pizza. Ronja föddes dagen efter Lexington och hennes föräldrar var med i vår föräldragrupp. Det var väl de vi fastnade lite extra för av alla och vi träffas fortfarande och låter tjejerna gå lös på varandra. Sjukt goa är de faktiskt! Så det ska jag ladda om för nu känner jag!
Återkommer när det inte ryker lika mycket ur huvudet…
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Idag är ingen bra dag alls. Jag är precis så ofokuserad som man bara kan bli. Jag blir distraherad av allt. Precis allt. Det kommer sluta med att jag hamnar på Youtube och tittar på intervjuer med Justin Biebers mamma. Sjukt opraktiskt under tidspress. Nåja, jag ska göra ett ärligt försök nu sista timmarna. Sen ikväll ska vi grilla med päronen så det där med mat behöver jag inte fundera på. Känns bra att använda hjärnan så lite som möjligt en dag som idag.
Av och till i mikropauser sitter jag och finpular med föreningens hemsida. Häromdagen släppte jag länken till styrelsen för korrekturläsning. Gaaah! Vilken pärs! Mitt arbete är ute för granskning. Arbete som jag bryr mig om och är ganska asnöjd med. Totalt sett… Det har ju varit en jäkla grej det här sedan jag bestämde mig för att sätta mig ner och få till det ordentligt. Inga halvlösningar.
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
Men jag tror verkligen på resultatet den här gången och jag hoppas så att folk blir asnöjda! #massamyroribrallan
Igår var Lexie HuliganBanans första dag tillbaka på förskolan. Det var ju antiklimaktiskt odramatiskt! Som om hon inte varit borta faktiskt. Men så stor hon var plötsligt. Nu när hon springer runt med de stora barnen. De hade fått in en ny minsting också. HAR hon varit sÅ liten!? Hon har ju gått hela sommaren men inte så mycket i andra barns närvaro. Definitivt inte i så många äldre barns närvaro. Och som hon pratar. På några dagar har hon verkligen börjat försöka uttala så mycket mer. Hon sjunger ju större delen av tiden och hittills har man mest känt igen melodin och ”AKTA DIG!!”. Men sedan typ – i förrgår – kan man ana orden där emellan också! Imorse hade jag kunnat svära på att det började låta som ”hur jag undrar var du är”, och sedan vi sett Daniel Tiger gå på toa tjatar hon om toa halva tiden. Och hon har börjat förstå att hon kan använda ord för att kommunicera saker med oss mer än för att bara papegojja på. DET är faktiskt helt stört!
Men det var ju inte helt oprövande att vara tillbaka på förskolan. Vi kom hem och jag busade en stund med henne. Så fort jag slutade hade hon den här förmågan att hålla energin uppe:
Haha! Det var ganska roligt faktiskt!
Häromkvällen drog vi ner till badstranden vi har fem minuter bort. Vi har ju inte varit och badat med henne en enda gång i sommar. Men så har det bara verkligen varit väder för det EN vecka. Så har det känts i varje fall. Vi plockade handduk och uv-dräkt och promenerade bort och släppte lös henne. Det är så sanslöst lågt vatten nu att vattnet inte gick upp till knäna 20 meter ut. Så det var bokstavligen bara att släppa lös henne. Det är härligt att kunna göra det ibland. Slippa jaga henne med gränser. Det ska ju vara ganska härligt för henne också tänker jag. Bara kunna strosa runt bekymmersfritt utan en massa ”inte här” och ”inte där” hela tiden.
Vi fick en hel drös jättefina bilder och jag är inte långt ifrån att ladda upp alla 20… Meeen det känns lite väl overkill. Dessutom försöker jag ändå tänka på att inte ösa bilder ju äldre hon blir. Varenda minut av hennes liv behöver faktiskt inte finnas dokumenterad i etern. Men en kan jag bjuda på. Min vackra, vackra badtjej! <3
När man har semester utan att det känns som semester. Just så har det varit. Dels har det varit ganska lång stilltje nu när Chrille söker jobb. Men så har Lexie också haft sommarlov, om än något kortare än mitt. Det har varit utmanande att ha henne hemma på heltid men också helt underbart. Hon har ett sådant där ryck nu igen och det har hänt så sanslöst mycket bara senaste månaden! Hon är en helt ny, underbar, busig, knasig unge med en massa humor och lika mycket humör. Hon är så himla häftig!
Nu börjar dock stilltjen röra sig mot sitt slut med besked. Imorgon ska jag börja omtenta-plugga. Dessutom är det nu dags att lägga de sista stora krafttagen på föreningens hemsida innan vi släpper en helt ny fin sajt. Äntligen har jag löst allt som stört mig snyggt. I vintras blev jag tvungen att hafsa ihop en ny sajt lite hipp som happ på grund av en uppdatering som lämnade templatet obrukbart. Men jag har inte varit nöjd med resultatet och det har stört mig. Den nådde inte alls upp till min ribba. Men nu! Nu ser det asnajs ut och jag har suttit och pillat över sommaren för att få till optimala lösningar. Men jag får visa om en dryg månad – fram tills dess är det fortfarande hysch-hysch.
Det är så mycket med skolan jag inte lyckas slå huvudet runt. Att jag bara läst en termin sedan mammaledigheten; det känns som mycket, mycket mer. Att jag börjar trean nu! Jag kommer få pussla lite för att få in det jag har missat och det jag behöver göra om. Men trean! Whaaat?! Det är tre terminer kvar liksom!!! Trean är sista hela årskursen vi läser!!!! Det är stört att jag kommit så långt ändå! Det här börjar kännas mindre och mindre som ett evighetsprojekt och det har börjat pirra i min bralla!
Bara för att jag är jag så har jag nayurligtvis gått vidare till att nojja andra saker nu. Kommer jag klara jobbet så bra som jag vill? Jag kommer ha min fina examen, men kommer jag verkligen vara kompetent? Kommer jag – som inte är lika nybakad som en 23-åring, eller lika ung och fräsch för den delen – passa in som grönjöling? 29-årig mamma till 3-åring. Och det är innan jag ska till RUBen.
Japp. Den typiska studenten. Det är jag.
Finns det inget att nojja över så hittar jag på något. Finns det massor att nojja över så hittar jag mer. Jag har aldrig påstått att jag har alla kameler i kanoten.
Just nu känns det – nervöst, pirrigt och ivrigt. På både gott och ont. Förhoppningsvis känns det lite bättre imorgon när jag fått koll på överblicken.
Nu ska jag strax lägga en unge som ser alldeles för pigg ut för mammans bästa. Sedan känns foten så pass bra att jag vill försöka mig på 10x(400+100) lite försiktigt. Det blåser lite mer idag så förhoppningsvis blir det inte lika tungrott som sist. Håller tummarna för att jag lyckas med det här utan att skada mig på något nytt sätt. Hejja hejja!
Hon använder ju vårt språk! Klart hon förstår det då….eller?
Det går så fort och man blir så himla lurad. Det haglar ord ur ungen nu och man tror så lätt att hon förstår dem. Hon hade väl inte sagt det annars? Hon förstår tonfall och vet när man ställer frågor och är så himla aktiv i samtal och deltar hela tiden. Hon måste väl förstå vad det är hon svarar på?
Hahahaha!
Hon har hittat hammaren, hon har upptäckt att man kan göra roliga saker med den. Men hon använder den baklänges lika ofta som framlänges. För att slå lika ofta som att kramas. Hon har inte förstått hur den SKA användas än. Bra precis så är det.
Men vi hör bara orden, orden som vi känner igen och vet vad de betyder. Men här är det fina; de betyder allt som oftast inte samma sak när HON säger dem. Åtminstone inte än. Det är skitsvårt att hålla koll på! Man tror så lätt att hon förstår ljusår mer än hon egentligen gör – på gott och ont.
Idag har jag långdag. Den känns så iaf. Har suttit med labbrapport nu på morgonen och sammanfattat resultat ifrån labben vi avslutade igår. Vi testade flamskyddsmedel och fick tutta fyr på saker igen. Nu ska vi dra slutsatser om resultaten utifrån ämnenas kemiska egenskaper, spekulera kring möjliga restämnen i de fall reaktionerna var ofullständiga och bedöma flamskydden utifrån våra experiment. Jag börjar vara lite nervös nu också. Brandkemin är ASintressant, men det är ungefär bra precis hur mycket som helst att lära sig. Utöver allt jag behöver komma ihåg sedan 8 år tillbaka… Men det gör all skillnad i världen att jag tycker det är så kul att läsa! Det är mycket att göra men det är spännande. Jag vill så gärna lyckas bra med det här!
Idag längtar jag dock hem till di mina. Chrille har det tufft – det suger att söka jobb i största allmänhet – och lilliskrutt har åkt på en ganska så ordentlig förkylning. Jag vill hem och kramas. Snaaart.
Nu måste jag packa ihop mig och rusa på föreläsning. Fun fun! Tagga mer kemi!
Vi klev in i lektionssalen imorse och möttes av det här. Fredag morgon. Jo tack, men skjut mig nu på plats bara… Det var som att salen spelade ett spratt med oss. Tacksamt nog var det anteckningar sedan igår och har absolut ingenting med oss att göra. Men ändå… God morgon på dig med. #huvudvärkinnanmanensharbörjat
Första fredagen i nya läsperioden och det känns som att en månad har passerat och inte en vecka! Det har varit en bra vecka ändå, trots lite dåliga besked. Nya spännande kurser har dragit igång och jag har kommit igång hyfsat med materialet. Inte riiiiktigt där jag velat vara men inte dåligt heller. Igår till exempel – hann jag inte äta frukost. Jag upphör att fungera när jag inte får frukost. Jag får seriösa problem in the brainmachine och är inte speciellt trevlig. Det påverkade onekligen min koncentrationsförmåga när jag skulle läsa på förmiddagen…
Nu ska jag läsa en stund innan jag går ner 200 m och hämtar min lilla Lexington. Den här veckan har hon bland annat fått måla med vattenfärg… Vi fick en fin bild från förskolan där mitt på dagen – jag tror nog att hon försökt äta lite av färgen också. Hon var… färggladare än vanligt.
I onsdags plockade Chrille upp henne tidigare från förskolan och så åkte de på Leos. De skulle träffa några andra från en pappagrupp han är med i och rasta barnen. Fick se bilder efteråt och hon verkade ha så himla kul! Framför allt så fick hon pappatid!
Det snackas ju så mycket fram och tillbaka om tid barnen ska ha med vardera förälder och hur den ska spenderas och ofta verkar diskussionen så färgad av egenintresse. Jag har sett så mycket av det här i periferin att jag blev lite… överraskad (tror jag är rätt ord)… av min egen reaktion. Att jag skulle vara mån om min tid med henne har ju varit underförstått. Men jag har nog inte reflekterat så mycket på hur jag skulle känna om Chrilles tid med henne innan hon kom. Jag blir så sanslöst lycklig när hon är med sin pappa! När de får egentid ihop. Alldeles bubblig faktiskt. Jag har inte riktigt kommit underfund med varför jag känner så starkt. Det enda jag vet är att det är så obeskrivligt viktigt för mig att hon får tid med sin pappa. Att hon får god grund för att ha världens bästa relation med honom! Så det var skitbra att de fick komma ut på äventyr, även om jag gärna också hade varit med. Men mamman skulle på arbetsmarknadskväll hos WSP och fostra lite kontakter. Och det var ju faktiskt trevligt det med. Trevligt och lite småfrustrerande om jag ska vara ärlig. Min ”gamla” klass var där för att snacka exjobb och jobb. Men det blir min tur också!
När vi var där började jag faktiskt snacka med några om ett exjobb jag lagt upp på hemsidan som jag inte ägnat så mycket tanke när jag satt och la upp filen. Men då när vi började prata om det började jag direkt känna pyrolysen dra igång inom mig (hahaha! Jag kunde inte låta bli… brandskämt!). Det var ett riktigt spännande exjobb och jag har gått och tänkt på det lite idag i min oförmåga att släppa det och har rent av kommit på ett möjligt exjobbsområde som jag skulle tycka var asintressant. Känner direkt när jag tänker på det att jag hade kunnat grotta ner mig hur mycket som helst i det där. Blir faktiskt lite ivrig att få komma igång. Får ta och hejda mig lite – har ju en eller två andra saker jag måste fokusera på först.
Nu ska jag ta tag i sista effektiva timmarna innan vi tar helg! Må solens strålar blända era fiender i ögonen (men inte när de kör eller cyklar). Ha en fin helg!
I förrgår kom resultatet på juridiktentan. Jag missade med två poäng. Eftersom resultatet kommer före den rättade tentan kunde jag inte se varför men jag anade ändå onåd. Jag hade inte kuggat tentan – egentligen…
En av uppgifterna var uppdelad i a och b. I utformningen av uppgiften gick det inte att uttyda om a och b var separata uppgifter, om man skulle välja en att besvara eller om de var olika händelser i samma förlopp som man skulle ta ställning till. Tydligen tolkade jag fel och har fått avdrag för mitt missförstånd. Vilket inte hade varit så konstigt eftersom det är ett helt annat svar på en helt annan uppgift, om det inte vore för två saker:
För det första framgår det i mitt svar vad det är jag tror att jag svarar på. Man kunde få så absurt många poäng på uppgiften så jag ordbajsade vilt och var extremt utförlig i mitt svar. Det medförde att jag övertydligt redogjorde för scenariot jag trodde att jag skulle ta ställning till. Utifrån det är mitt svar dessutom rätt.
För det andra har tentamensförfattaren inte någonstans angett hur man skulle ta ställning till uppgiften. Det är inte alls uppenbart att jag tolkat uppgiften fel. Det är inte uppenbart att jag har missförstått. FÖR DEN KUNDE TOLKAS PÅ FLERA SÄTT. Ingenstans framgår hur den är avsedd att tolkas. Man får läsa uppgiften och GISSA sig till hur det är man ska svara.
Jag är måttligt irriterad just nu. Det är ju mitt betyg det handlar om. Jag har skrivit omtentor förut och vet när jag misslyckas på en tenta. Då har jag inga problem med att krypa till korset. Men den här tentan… Den har jag inte misslyckats med. Jag vägrar bli underkänd för en miss som inte är min.
Nu låter det kanske konstigt. Inte hade väl en fråga gjort så stor skillnad…? Mjo, den här tentan var den underligaste jag någonsin skrivit. De fem poäng jag förlorade hade tagit mig över gränsen för godkänt med marginal.
Jag tror inte det är så många andra som hade brytt sig så mycket. De hade vackert skrivit den där omtentan. För mig är det inte så ”bara”. Jag har redan omtentor som släpar och vill bli klar någon gång under den här livstiden. Jag behöver inte fler p.g.a andras missar.
Men jag fick bekräftelsemail på min ansökan om omprövning nu och det är tre veckors handläggningstid på det här… Så jag får vackert ta den ångesten och stoppa undan någonstans där den inte hörs ett tag. Jag har inte tid att springa runt med den de kommande veckorna.
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
