Välj en sida

Fyra dagar i Dublin

WowWowWowWow!

Vilken resa!

04.00 steg jag upp i onsdags för att hinna till flyget. Vi landade i Dublin strax före 12 lokal tid och tog oss in till hotellet. Efter mat och fri lek i några timmar så hade vi bokat in oss på Guinness Storehouse och skulle gå rundtur. Vilket ställe! Någon där vet vad de pysslar med på riktigt. Den fria ölen man fick högt upp i utkikstornet med utsikt över hela Dublin gjorde inte heller ont… 😉 Inte långt ifrån hotellet hittade vi sen ett litet hamburgerställe som verkligen inte väntat sig ett sällskap på 11 pers. Vilka hjältar! Alla fick det de ville ha, samtidigt, med samma standard – asgott! Sen fick vi vara publik till ett hederligt irländskt brawl utanför dörrarna… Det vara bara en handfull inblandade men mycket drama ändå, lite sådär lagom onyktert.

På torsdagen åkte vi buss ut till räddningstjänstens träningscenter. Vilket ställe! Paul – som ledde oss runt – satt inne på ett helt liv av erfarenheter och kunskap och var inte blyg för att dela med sig. De hade tapetserat väggarna med bilder från räddningstjänstens historia och han kunde dra berättelsen bakom varenda en utan att behöva tänka efter. Som om han varit där, trots att han inte ens var född. Det kändes som en sådan ynnest att få träffa någon som han. Och han var inte högfärdig eller egotrippad det minsta. En riktigt go gubbe med så mycket att berätta. En av de andra brandmännen vi stötte på i farten sa skämtsamt att inte ens med all tid i världen hade vi hunnit ställa alla frågor som Paul kunde svara på. Jag tror det låg mer sanning i det än Paul ville medge. 🙂

Det är så mycket de gör som vi inte gör – som verkade så självklart. Jag vet inte hur många gånger vi gick frågande från ett stopp och undrade för oss själva varför vi inte gör likadant.

Men den starkaste insikten från besöket var också den mest smärtsamma. Det är sådan sanslös skillnad på hur vi värderar vårt brandförsvar. Här läggs det ner deltidsstationer på löpande band och heltidsstationer skärs ner. Av ekonomiska skäl sägs det, men det är ju bara en prioriteringsfråga. Vet ni hur lång tid det tar innan räddningstjänsten är på plats hos er där ni bor? Ni vet att ert hus inte är byggt för att stå längre än att ni hinner utrymma? 15 minuters brand. Det är vad villor byggs för som standard – och det är idag. Ert hus är inte byggt för att stå kvar efter brand. Vet ni det? Vet ni hur räddningstjänst prioriteras där ni bor? Hur prioriterar ni själva att få räddning om något händer?

Trenden i oroväckande stora delar av Sverige är nämligen nedprioritering. Det tar pengar och resurser och det händer ju aldrig något som påverkar hela samhället på en gång. Men vem utbildar era barn i brandsäkerhet? Vem hjälper till vid översvämningar och oväder? Bilolyckor? Vem tillser de offentliga byggnader ni rör er i och säkerställer att de är säkra att vistas i?

Det gjorde bara ont att se vilka resurser de har tillgång till där och hur det bidrar till nyttan de kan göra, när man samtidigt visste hur det ser ut här där räddningstjänsten alltför ofta förväntas klara sig på minsta möjliga.
Det blev en himla tankeställare.

Mer fri lek.

På kvällen blev vi utbjudna av Brandkonsulten som varje år sponsrar vår examensresa med en middag. VD’n och en av kontorscheferna flög över för att äta med oss. Det var himlans trevligt! Stället! Maten! Drycken…! Och sällskapet! Det var väldans informativt. Vi fick möjlighet att grilla dem lite och de bad oss om feedback på vad vi prioriterar hos en arbetsgivare. Efter middagen blev det utgång till berömda Tempel Bar. Trångt, kladdiga golv och packat med folk. Men så himla härlig stämning och live-band därtill i äkta irländsk stil! Vid 03-tiden kom vi tillbaka till hotellet… Jag tror aldrig att jag har varit ute så sent i mitt liv…tror jag…pinsam bekännelse… 😛 Men vi hade himla, himla roligt!

På fredagen var vi en smula…sletna(?)… Som tur var behövde vi inte vara på räddningstjänstens HQ förrän 11.30. De flesta av oss var dock uppe före 08 ändå. Måste vara något fel på oss…

Besöket där var också himla bra! De släppte t.o.m in oss i ledningscentralen under förutsättning att vi var tysta. Det var så himla häftigt att se operatörerna jobba! Vilka hjältar! Vilket jobb de gör! I Irland måste man nämligen skicka ambulans när någon ber om den. Oavsett varför. Det var lite speciellt. De åker ju på rätt mycket skit på grund av det. Man får bara hoppas att det aldrig går ut över någon som faktiskt behöver dem. De har ju så klart ett prioriteringssystem precis som vi, men är det mycket så finns ju risken. I slutet av rundturen satte vi oss ner och bara delade erfarenheter över en kopp te. När vi skulle gå vidare och se det sista ljöd larmet och det var vår värd som behövde rycka. Så vi fick jaga honom nerför trappen och så visade han oss ut lite fort innan han rusade till bilen. Lite hastigt och lustigt men vi var bara glada över hur generösa de varit.

Sen delade vi upp oss och drog på lunch och fri lek. Vi hade bestämt att vi ville äta middag ihop sista kvällen. Vi hamnade lustigt nog på The Guinness Storehouse Restaurant. Så. Jäkla. Gott! Där dansade de riverdance på baren, hade liveband och stället var så, så najs! Haha! Sen blev det lite tokigt – några bestämde att det vore skitkul att hitta en karaoke-bar och det lät ju kul så jag var på. Stället vi hamnade på visade sig inte ha karaoke den kvällen. Google is our friend – noooot! Jag hittade ett ställe som skulle ligga 4-5 kvarter bort. För det första visade det sig vara en kinesisk karaoke restaurang! xD Hahahahaha! Det hade kunnat bli hur asroligt som helst… Tyvärr så var det stängt. Tur att det var varmt ute. Vi promenerade tillbaka och kände nu att vi varit lite väl aktiva och att det gått alldeles för lång tid sedan senaste ölen. Första stället vi hittade var en asnajs bar i fyra-fem plan strukturerat i halvplan. Så det blev ändå lite sådär typiskt trångt och mysigt som det ska vara. Inga stora, öppna, ekande ytor liksom. Där kände vi oss nödgade att prova något så inbjudande som The Swedish Mule; en drink med vodka, ginger ale och lime. Den var riktigt farlig! Hade lika gärna kunnat vara sprite liksom… Men vi förstod för allt i världen varför de inte kunde komma på ett mer lockande namn om de nu skulle fresta med något skandinaviskt. 😛

På lördagen… ja, på lördagen flög vi hem. 🙂

Sen fick vi en dag ihop hemma. I måndags var det Chrilles tur att flyga, men bara till Stockholm. Lite tokigt schema just den här månaden – vad ska jag säga… det är väl livet som jet-seters… 😛 Lexie verkade tycka att det var lite jobbigt i måndagskväll. Hon verkade lite förvirrad där när hon skulle sova, var det mamma eller pappa som var hemma?…typ. Annars har det gått bra. Eftersom Chrille flugit så har vi ju bilen och det är aaaaasnajs! Vardagen kan rulla på som vanligt eftersom vi är hemma vanliga tider och middagen blir inte sen eller något sånt tjaffs.

Den nya inspirationen har gett mig lite ny fart i röven. Javisstja! HAhahahaha! Jag fick en femma i brandutsatta konstruktionselement! Hur roligt är inte det! Jag var helt övertygad om att det blivit fel när jag först såg det – men nu är det fan inlagt i registerutdraget och poängen är räknade…. Så jävla sjukt på ren svenska! Jag har normalt inga sådana ambitioner – med Lexie och allt vill jag inte hoppas på det. För min egen skull. Mitt mål är att bli godkänd och att kunna innehållet. Den extra stressen behöver jag inte. Så det här var en sjuk bonus. Riktigt sjuk!

Den här veckan rivstartade jag med att dra igång ett projekt för barnen i stan som jag funderat på i flera år. Det kändes läge att sluta fundera och göra’t! Jag har fått med mig en aktör vars hjälp kommer vara så avgörande för hur lyckat det blir. Nu väntar jag på svar på resten. Det är två till som jag verkligen måste få med på tåget för att det ska bli något vettigt av det. Men tänk så häftigt om jag får till det!

Varje barn vi når ut till är ett barn vi slipper rycka ut till.

Jag är aspepp!

Samtidigt har jag börjat dra i exjobbstrådar. Har fått en himla fin kontakt med Brandskyddsföreningens f.d. kommunikationschef. Vi har så lika tankegångar så jag blir alldeles till mig. Hon med bonusen av en *smula* mer erfarenhet och kunskap – det här kan bli så jäkla bra om jag lyckas formulera en vettig frågeställning av problemet. Jag har tänkt att jag ska ta mig ut till några vårdboenden för att få prata med de som bor där för att hjälpa mig samla mina tankar. Jag förväntar mig inget specifikt resultat. Jag tänker att det skulle kunna leda till något och om inte annat ge mig kött på benen så då är det fett värt.

Just nu har vi två väldigt samhällsvetenskapliga kurser; Distribuerat beslutsfattande och Samhällets planering för risker och kriser. Jag gillar sådana kurser, att vrida och vända på beteenden och orsaker. En stor del av den första kursen är dessutom kulturmöten, himla spännande!

Nej, nu ska jag läsa klart en himla lång text om hur man sätter upp lednings- och kommunikationscenter vid katastrofer- typ… Författarna har varit himla förtjusta i att förkorta precis allt så den är lite bökig att läsa.. 😛

Här kommer lite Dublinbilder. De får vara självförklarande 🙂

 

 

 

 

Liten paus…

På fredag (imorgon..whoopwhoop!) har jag beställt en hel dunk vin av Chrille… Jag kommer antagligen somna efter ett glas. Den här veckan alltså! Stressen har legat skyhögt, det är så stört mycket att göra just nu. Det känns som att jag letar minuter här och där för att trycka in allt. Det är lite så där lagom snurrigt. Nu på morgonen har jag suttit med runtikring grejer. Jag hade en del småsaker på föreningens hemsida som legat och behövt göras i typ en vecka, några mail som behövde besvaras, utdata från labben igårkväll som behövde få flytta in i tabeller, en uppgift som behövde slängas ihop och skickas in. 

Men jag är helt jäkla slut! Nu på eftermiddagen ska jag bland annat ha möte med gruppen som jag ska ha redovisning med imorgon. Redovisning av uppgiften Gogmagog själv skrivit… Vi har blivit tilldelade fem avsnitt teori som vi behandlat i kursen. Alla grupper ska förbereda en redovisning för varje avsnitt – för vi får inte reda på vilket avsnitt vår grupp ska redovisa förrän dagen D. Så just nu snurrar fem olika redovisningar i huvudet på mig och det kommer bli kaos imorgon när vi faktiskt får en. Lyckligtvis har vi strukturerat upp dem i en enda ppt så vi behöver bara hoppa till vår del när det väl är dags. Istället för att hålla koll på fem separata filer. Meeen…huvudet ska hänga med också. Helst. Jag är inte speciellt pepp. För att göra saker bättre brukar vi ha svårt att förstå vad vår kursledare menar när hon ställer frågor – så utfrågningen kan bli intressant… Gah! Klockan kan få slå 15.00 fredag eftermiddag precis nyss i mitt tycke!

 

Down the rabbithole…

 …she went. Jag har suttit och skrivit labbrapport och räknat och ändrat och plottat diagram och drunknat i ändlösa listor med siffror i två dagar nu. Den andra datorlabben har handlat om att undersöka normalfördelningar och hypotesprövning. Det är sådana saker som jag upplever kräver hyperfokus. Så jag har försvunnit en del… Både jag och Chrille är ju såna, på gott och ont. We really go waaay down the rabbithole! Särskilt när vi sitter med siffror eller bygger på datorn, vi tappar tid och kropp och allt. Chrille är dock värre än mig. Jag vaknar till slut antingen för att jag är illamående för att jag glömt äta eller för att min kropp panikartat behöver besöka en toalett. Jag har haft två sådana dagar nu, det behövdes med tanke på hur mycket jag hade att göra. Labbarna i den här kursen är egentligen gjorda för 3-4 pers, så man kan ju säga att det blir en aningen större arbetsbörda om man gör dem själv. Det var inte tanken från början. Första labben blev så för att jag fick tillgång till kursrummet och gruppregistreringen först efter att alla andra börjat med labben. Den här gången kunde jag inte schemalägga tid i skolan med någon säkerhet eftersom Lexie var trasig. Men jag tror ändå att det blev bra såhär. Jag behövde nog göra labbarna själv för att verkligen kunna jobba med alla delar av materialet. Det gör man ju inte när man är flera och så här har jag nog vunnit på det stora hela. Trots att jag fått ligga i. Det är honung för hjärnan att förlora sig så i det man gör – samtidigt är det stört utmattande och man blir lite avtrubbad. Man blir lite svår att nå. Hjärnan fastnar liksom i det där man håller på med och när man inte gör det längre så vet den inte var den ska ta vägen. Så upplever jag det i varje fall, tror jag. 

På fredag ska jag göra något helt annat för omväxlings skull. Ingenjörer utan gränser ska ha lunchföreläsning om ett projekt de håller på med i Tanzania och rekrytera lite. Jag har ju alltid beundrat deras arbete och sett det som en meningsfull verksamhet för mig att hjälpa till i om det öppnar sig ett vettigt sätt för mig att göra det på. De är ingenjörernas motsvarighet till Läkare utan gränser och jobbar på motsvarande sätt. Det ska bli spännande att höra med vad föreningen jobbar med lokalt och om jag kan bidra på något sätt. Det skulle vara kul!

Det hände visst något annat den här veckan också… Chrille har skojjat med mig i över en vecka  nu och räknat ner.

-“Nu är det bara en vecka kvar hjärtat”

-“Jaha, till vadå.”

– “Ja, du vet… ;)”

Haha, han är rolig. Jag har sådant kval när det gäller min födelsedag. Samtidigt som det ÄR härligt att bli lite “firad” genom att folk hör av sig och minns mig typ, få känna att det finns människor som bryr sig om mig där ute, att bli ompysslad och få känna sig lite speciell, älskad, – så har jag SÅNA problem med min födelsedag! Jag har jätteproblem med att organisera något för mig själv. Att säga till andra att komma och fira mig. Det handlar inte om någon slags bisarr offerkofta. Det är inte så att jag inte vill bli firad för att kunna sitta och tycka synd om mig för att jag inte blir firad. Så vet jag andra som är.

Det som tar emot för mig är just det där att säga åt folk att fira mig. Det är ju inte riktigt det man gör men det är så jag upplever det när det kommer till mig. Jag vill bli firad för att folk vill fira mig. För att jag är någon de vill fira, på det sätt de vill fira mig. Inte någon de blivit tillsagda att fira. Jag har sådana osäkerheter kring min plats bland folk att enda sättet för mig att känna mig inbjuden, önskad, är att någon annan helt och hållet, oombett tar hand om det åt mig. Och läser mina tankar lite när de ändå håller på också. Jag hör själv hur det här låter. Jag försöker bara förklara hur mitt huvud faktiskt fungerar. Jag vill ha firandena. Jag vill vara någon som är älskad, önskad, som folk vill fira, som blir firad. Men för att jag ska känna mig trygg – och det är väl där skon verkligen klämmer – för att jag ska känna mig trygg i kärleken jag får och önskad – att det är på riktigt – så kan jag inte ha bett om den. Inte ens lite eller genom omskrivning eller antytt eller nåt. För då vet jag plötsligt inte om de gör det för att de själva vill eller för att jag sa åt dem. How’s that amount of crazy for yah?

Jag brottas jämt med den typen av tankar. Oavsett vilken av mina relationer vi tar upp så brottas jag med ängslan kring hurivida jag egentligen är önskad. Och inte lite grann sisådär. Utan helt. Och det beror aldrig på den andra människan i relationen. Jag kan känna så t.o.m. med Chrille och han gör allt för mig, han är gift med mig, han har barn med mig. Han har valt mig och jag vet att han älskar mig. Det sitter helt i mitt huvud och jag vet om det. Jag kan rent av vara närvarande när det händer och det är hemskt. För känslan som jag vet är helt galen äter upp mitt känsloliv just där och då oavsett vad jag vet

Just kring min födelsedag bubblar allt det här upp lite extra. Jag vet vad jag önskar mig av de jag älskar. Eller, jag vet hur jag önskar att de fick mig att känna mig. Det krävs bara så mycket för att jag ska känna det att jag inte vet om det ens är rimligt att förvänta sig av dem. Tror jag… Jag känner mig så himla fånig varenda år! Så. Himla. Fånig! Fånig och dum och ängslig. För tänk så släpper jag allt och så blir det inget alls? Så kommer ingen ihåg? Varför kan jag inte bara hitta på något för att jag själv vill ha kul och skita i alla andra, fast nja, det är hjärnspökena jag ska skita i. Inte alla andra. Vad sägs om det istället va? Dra. Åt. Helvete. 

Vad fan ni än gör, engagera er inte i ett barn och dra. Såvida ni inte dör. Det måste man väl få lov att göra antar jag. 

Jag vet – jag är skadad.

Tillbaka till verkligheten

Wow. Jag hann sätta överskriften i måndags. Idag är det onsdag. Det är fullt ös medvetslös den här veckan. Jag ligger efter i Matstaten efter Lexies benbrott och jag börjar sakta men säkert komma ikapp lite grann. Det är lite två-steg-fram-ett-steg-bak-metoden eftersom kursen fortsätter samtidigt som jag läser ikapp. Så för vartannat kapitel jag läser tillkommer det ju ett nytt jag måste läsa. 😛 Känn ingen stress! xD

Idag ska vi labba i branddynamiken. Sätta fyr på lite träklossar under en bamsefläkt som mäter partikelvärden i röken – mest relevant syrekoncentrationen. Då kan syreåtgången för förbränningen jämföras varpå vi kan göra beräkningar på energin som frigörs per tidsenhet. Genom den här typen av experiment kan bränslekällor i olika storlekar, material, densiteter, osv. jämföras och ge nyttig information om hur de frigör energi vid förbränning. Rent praktiskt kan man sedan se hur materialet förhåller sig till de brandklasser som finns etablerade. Jag är pepp för nu börjar det kännas som att vi börjar lära oss saker för att kunna jobba som brandingenjörer. Vi satt och pratade om det häromveckan faktiskt. Vi har ett år kvar (om man inte räknar med omtentor och mammaledighetskurser :P) plus exjobb och sen är det tänkt att vi ska kunna jobba med det här. Jobba som brandingenjörer. Som vi inte känner oss redo för det. Haha! Vi hade precis samma känsla. Vi kommer ut till arbetsgivaren och… ja, vad fan kan vi göra för hen?! xD Vi blir asduktiga på att skriva labbrapporter! Jag trooor dock inte att det hjälper oss så väldigt mycket när vi ska projja utrymningssystem eller släcksystem eller vad det nu må vara… 😛

Då känns det jäkligt skönt att vi faktiskt börjar läsa lite halvrelevanta grejer för yrket, för titeln brandingenjör liksom. Det är inte fundamentalt att en brandingenjör ska kunna cosinussatsen utantill… Brandskydd, brandskyddsregler, riskbedömning, brandtekniska beräkningar – sådana saker är lite mer relevanta känner jag spontant. Och nu har vi börjat läsa sånt. Det känns onekligen lite märkligt sista året. Men det är ju den där eviga balansgången när ingenjörer ska utbildas; de behöver en sån löjlig vidd av grundkunskaper. De första två åren är BARA grundkunskaper. Mja, jag vet inte. Det är knivigt. Det känns feldimensionerat samtidigt som det inte gör det.  

Jag har varit själv två eftermiddagar med Lexie nu med matlagning och allt vad det är. Chrille har hjälpt Jakpop flytta. Det har gått riktigt bra faktiskt och jag har samtidigt lyckats hålla TV-fritt. Vi är inte anala med det annars. Eller – det ska inte bli för mycket. Men senaste veckan har det blivit riktigt mycket TV, dels för att vi försökt hålla Lexie så stilla som möjligt och dels för att vi varit så jävla slut. Så det kändes rätt viktigt att bryta nu när vi återvände till vardagen. Och var jag bara lite taktiskt så gick det jättebra! Imorse däremot – vilken diva hon var! “Nä!” hit och “nä!” dit. Det där “nä!”-et kommer riva mig till vansinne. Jag tar henne själv alla kvällar i veckan så länge jag får slippa den attityden på morgonen… 😛 Nåja. Hon ska väl prova på det med antar jag, bara hon inte tycker det är för roligt…

Ikväll ska vi på vårt första föräldramöte. Det är ganska galet faktiskt. Det antyder att vi är sådanadäringa föräldrar. Men…föräldrar är asdryga… Är vi såna?! Helt oacceptabelt ju! Det ska bli kul. Det ska också bli jätteintressant. Lexies fröknar är verkligen helt underbara och det ska bli jätteintressant att se dynamiken med andra föräldrar. Vi vet liksom om att i är lite speciella. Jag kan liksom namnen på nästan alla Lexies “klasskompisar” och för mig är det helt naturligt att interagera även med dem när jag hämtar Lexie. Att inte göra det skulle vara som att inte hälsa för mig. Men det finns ju föräldrar som inte hälsar när man möts. Som bara kör avlämningsstation dagis liksom. Det ska bli intressant att se hur dynamiken är mellan dem och fröknarna. Och om de faktiskt hälsar på oss ikväll… Och om någon engagerar sig. Jag vet att föräldrar gjort det mycket på Kideus förut – men just nu verkar det vara fattigt med föräldraengagemang. Jag hoppas jag uppfattat fel.

Nu måste jag kila iväg till brandlabb. Själva labbandet i sig är sällan speciellt spännande. Vi gör triviala försök med ganska uppenbara resultat för att få ut mätvärden till rapporten. Som tur är så är dagens labb relativt kort, sen kan vi sätta oss direkt och börja jobba undan labbrapporten. Det är ju det som tar tid. 

Tjolahej!

 

 

 

 

Hej fredag!

…och hej insuttna studieplats! Ja, det är väl nästan hejdå så här dags. Klockan är nästan 15 och jag ska strax promenera ner till hörnan på huset och hämta Lexies. Det är SÅ jäkla snajsigt! 

Strax över tio timmar spenderade jag i den här stolen igår. Det riktigt effektiva arbetet kom till först de sista fem (vilket jag är tveksam till hur nöjd jag är med) men det blev mycket gjort på det stora hela ändå. Jag tycker om att sitta här. Jag kan sitta och titta på träden när jag tänker och det är inte så stökigt här. Eftermiddagar och morgnar är det knappt någon här alls. Igår kväll var jag nästan sist härifrån. Strax efter 18.30 checkade jag ut. Hade en datorlabb att göra så det vara bara att sitta. Den skulle egentligen vara mellan 16.30-18 men vid 14-tiden blev jag less på att bara sitta och plugga planlöst för att göra bort tid så jag drog ner Minitab (statistisk programvara i vilken vi gör våra datorlabbar) som jag visste att det fanns gratisversion till och bara gjorde den här istället. Det är inte filosofi direkt. Men så passade jag på att få gjort det mesta på rapporten när jag ändå satt och då tappade jag tiden lite. Helt plötsligt var jag övertygad om att jag hade schematid till 18.30 och att det var det Chrille räknade med och sekunden efteråt var klockan typ 18.40 och jag reste mig ur stolen. 

Då var det gode segt kan jag säga och jag var lagom pepp på att äntligen få komma hem. Jag hann precis busa lite med Lexie innan hon skulle sova. <3 Älskade unge! Hon fick ett sånt rus när jag kom hem. Hur kan hon älska mig så mycket!?

Ikväll ska vi handla och sen blir det nog faktiskt bara myskväll i rusket. Chrille sa något om vin och film. Yasspleasemorethankyou!

Så ska jag träna också. Höftpass idag och sen ska jag slänga in en extra löprunda imorgon bitti för nu börjar det vara frustrerande långt mellan löprundorna trots att jag just nu förbättrar tiden varje gång jag springer. Eller ja, mellan första och sista är det långt. Sen mellan sista och första är det regel bara en dag och det känns ganska perfekt. Jag hinner börja känna i kroppen att det var längesedan jag sprang och ju längre tid det går mellan desto tyngre blir nästa pass. Den känslan liksom. Om det alls går att förstå vad jag menar.

Okeeeej, jag hann visst inte publicera. Nu är klockan 22.13 och vi har haft pizzakväll, sett på The Circle och ätit chips och druckit vin, och jag har inte hunnit träna. Klockrent! Men mysigt! 🙂

Nu ska vi mysa en stund till. Lexie har redan hunnit vakna tokledsen en gång så vi får se hur natten blir. Sen imorgon ska vi på kalas. Det ska bli reuligt! Pusselismask for now! 🙂

Matematisk statistik

Visst låter det spännande….nja. Men nu ska jag jäklar’t ta den här kursen så jag slipper bäva inför den mer. Idag kör den igång och på fredag Branddynamiken. Första dagen har varit lagom antiklimaktisk. På skolan 08.00 och föreläsningen börjar 14.45. Men jag har haft lite att pula med på www.brinn.se och sen har jag börjat läsa i förväg. Det känns jäkligt bra faktiskt, att kunna ge mig själv ett litet “försprång” i läsningen. Men just idag går det segt.

Lexie kom inpromenerande till oss vid 01.30 inatt och tyckte att det var morgon-dags. Nu mamma! Stiga upp! Lyckligtvis somnade hon om – men hos oss. På sistone har hon haft någon jäkla fix idé om att hon måste ha mitt huvud som kudde. Vid fem-tiden ledsnade jag och vaknade och la mig på soffan och sov två timmar. Det är väl de två timmarna jag fått sova sammanhängande idag. Så – färdiggnällt.

Ikväll ska jag köra 2 km och just nu 13.33, i skrivande stund känns det bra. Pepp liksom. Challenge accepted! Men så fick jag i mig kaffe för en liten stund sedan… Vi får se hur det känns om en timme…xD

Nu ska jag fortsätta försprånga mig!