Välj en sida

Liten paus…

På fredag (imorgon..whoopwhoop!) har jag beställt en hel dunk vin av Chrille… Jag kommer antagligen somna efter ett glas. Den här veckan alltså! Stressen har legat skyhögt, det är så stört mycket att göra just nu. Det känns som att jag letar minuter här och där för att trycka in allt. Det är lite så där lagom snurrigt. Nu på morgonen har jag suttit med runtikring grejer. Jag hade en del småsaker på föreningens hemsida som legat och behövt göras i typ en vecka, några mail som behövde besvaras, utdata från labben igårkväll som behövde få flytta in i tabeller, en uppgift som behövde slängas ihop och skickas in. 

Men jag är helt jäkla slut! Nu på eftermiddagen ska jag bland annat ha möte med gruppen som jag ska ha redovisning med imorgon. Redovisning av uppgiften Gogmagog själv skrivit… Vi har blivit tilldelade fem avsnitt teori som vi behandlat i kursen. Alla grupper ska förbereda en redovisning för varje avsnitt – för vi får inte reda på vilket avsnitt vår grupp ska redovisa förrän dagen D. Så just nu snurrar fem olika redovisningar i huvudet på mig och det kommer bli kaos imorgon när vi faktiskt får en. Lyckligtvis har vi strukturerat upp dem i en enda ppt så vi behöver bara hoppa till vår del när det väl är dags. Istället för att hålla koll på fem separata filer. Meeen…huvudet ska hänga med också. Helst. Jag är inte speciellt pepp. För att göra saker bättre brukar vi ha svårt att förstå vad vår kursledare menar när hon ställer frågor – så utfrågningen kan bli intressant… Gah! Klockan kan få slå 15.00 fredag eftermiddag precis nyss i mitt tycke!

 

Down the rabbithole…

 …she went. Jag har suttit och skrivit labbrapport och räknat och ändrat och plottat diagram och drunknat i ändlösa listor med siffror i två dagar nu. Den andra datorlabben har handlat om att undersöka normalfördelningar och hypotesprövning. Det är sådana saker som jag upplever kräver hyperfokus. Så jag har försvunnit en del… Både jag och Chrille är ju såna, på gott och ont. We really go waaay down the rabbithole! Särskilt när vi sitter med siffror eller bygger på datorn, vi tappar tid och kropp och allt. Chrille är dock värre än mig. Jag vaknar till slut antingen för att jag är illamående för att jag glömt äta eller för att min kropp panikartat behöver besöka en toalett. Jag har haft två sådana dagar nu, det behövdes med tanke på hur mycket jag hade att göra. Labbarna i den här kursen är egentligen gjorda för 3-4 pers, så man kan ju säga att det blir en aningen större arbetsbörda om man gör dem själv. Det var inte tanken från början. Första labben blev så för att jag fick tillgång till kursrummet och gruppregistreringen först efter att alla andra börjat med labben. Den här gången kunde jag inte schemalägga tid i skolan med någon säkerhet eftersom Lexie var trasig. Men jag tror ändå att det blev bra såhär. Jag behövde nog göra labbarna själv för att verkligen kunna jobba med alla delar av materialet. Det gör man ju inte när man är flera och så här har jag nog vunnit på det stora hela. Trots att jag fått ligga i. Det är honung för hjärnan att förlora sig så i det man gör – samtidigt är det stört utmattande och man blir lite avtrubbad. Man blir lite svår att nå. Hjärnan fastnar liksom i det där man håller på med och när man inte gör det längre så vet den inte var den ska ta vägen. Så upplever jag det i varje fall, tror jag. 

På fredag ska jag göra något helt annat för omväxlings skull. Ingenjörer utan gränser ska ha lunchföreläsning om ett projekt de håller på med i Tanzania och rekrytera lite. Jag har ju alltid beundrat deras arbete och sett det som en meningsfull verksamhet för mig att hjälpa till i om det öppnar sig ett vettigt sätt för mig att göra det på. De är ingenjörernas motsvarighet till Läkare utan gränser och jobbar på motsvarande sätt. Det ska bli spännande att höra med vad föreningen jobbar med lokalt och om jag kan bidra på något sätt. Det skulle vara kul!

Det hände visst något annat den här veckan också… Chrille har skojjat med mig i över en vecka  nu och räknat ner.

-”Nu är det bara en vecka kvar hjärtat”

-”Jaha, till vadå.”

– ”Ja, du vet… ;)”

Haha, han är rolig. Jag har sådant kval när det gäller min födelsedag. Samtidigt som det ÄR härligt att bli lite ”firad” genom att folk hör av sig och minns mig typ, få känna att det finns människor som bryr sig om mig där ute, att bli ompysslad och få känna sig lite speciell, älskad, – så har jag SÅNA problem med min födelsedag! Jag har jätteproblem med att organisera något för mig själv. Att säga till andra att komma och fira mig. Det handlar inte om någon slags bisarr offerkofta. Det är inte så att jag inte vill bli firad för att kunna sitta och tycka synd om mig för att jag inte blir firad. Så vet jag andra som är.

Det som tar emot för mig är just det där att säga åt folk att fira mig. Det är ju inte riktigt det man gör men det är så jag upplever det när det kommer till mig. Jag vill bli firad för att folk vill fira mig. För att jag är någon de vill fira, på det sätt de vill fira mig. Inte någon de blivit tillsagda att fira. Jag har sådana osäkerheter kring min plats bland folk att enda sättet för mig att känna mig inbjuden, önskad, är att någon annan helt och hållet, oombett tar hand om det åt mig. Och läser mina tankar lite när de ändå håller på också. Jag hör själv hur det här låter. Jag försöker bara förklara hur mitt huvud faktiskt fungerar. Jag vill ha firandena. Jag vill vara någon som är älskad, önskad, som folk vill fira, som blir firad. Men för att jag ska känna mig trygg – och det är väl där skon verkligen klämmer – för att jag ska känna mig trygg i kärleken jag får och önskad – att det är på riktigt – så kan jag inte ha bett om den. Inte ens lite eller genom omskrivning eller antytt eller nåt. För då vet jag plötsligt inte om de gör det för att de själva vill eller för att jag sa åt dem. How’s that amount of crazy for yah?

Jag brottas jämt med den typen av tankar. Oavsett vilken av mina relationer vi tar upp så brottas jag med ängslan kring hurivida jag egentligen är önskad. Och inte lite grann sisådär. Utan helt. Och det beror aldrig på den andra människan i relationen. Jag kan känna så t.o.m. med Chrille och han gör allt för mig, han är gift med mig, han har barn med mig. Han har valt mig och jag vet att han älskar mig. Det sitter helt i mitt huvud och jag vet om det. Jag kan rent av vara närvarande när det händer och det är hemskt. För känslan som jag vet är helt galen äter upp mitt känsloliv just där och då oavsett vad jag vet

Just kring min födelsedag bubblar allt det här upp lite extra. Jag vet vad jag önskar mig av de jag älskar. Eller, jag vet hur jag önskar att de fick mig att känna mig. Det krävs bara så mycket för att jag ska känna det att jag inte vet om det ens är rimligt att förvänta sig av dem. Tror jag… Jag känner mig så himla fånig varenda år! Så. Himla. Fånig! Fånig och dum och ängslig. För tänk så släpper jag allt och så blir det inget alls? Så kommer ingen ihåg? Varför kan jag inte bara hitta på något för att jag själv vill ha kul och skita i alla andra, fast nja, det är hjärnspökena jag ska skita i. Inte alla andra. Vad sägs om det istället va? Dra. Åt. Helvete. 

Vad fan ni än gör, engagera er inte i ett barn och dra. Såvida ni inte dör. Det måste man väl få lov att göra antar jag. 

Jag vet – jag är skadad.

Tillbaka till verkligheten

Wow. Jag hann sätta överskriften i måndags. Idag är det onsdag. Det är fullt ös medvetslös den här veckan. Jag ligger efter i Matstaten efter Lexies benbrott och jag börjar sakta men säkert komma ikapp lite grann. Det är lite två-steg-fram-ett-steg-bak-metoden eftersom kursen fortsätter samtidigt som jag läser ikapp. Så för vartannat kapitel jag läser tillkommer det ju ett nytt jag måste läsa. 😛 Känn ingen stress! xD

Idag ska vi labba i branddynamiken. Sätta fyr på lite träklossar under en bamsefläkt som mäter partikelvärden i röken – mest relevant syrekoncentrationen. Då kan syreåtgången för förbränningen jämföras varpå vi kan göra beräkningar på energin som frigörs per tidsenhet. Genom den här typen av experiment kan bränslekällor i olika storlekar, material, densiteter, osv. jämföras och ge nyttig information om hur de frigör energi vid förbränning. Rent praktiskt kan man sedan se hur materialet förhåller sig till de brandklasser som finns etablerade. Jag är pepp för nu börjar det kännas som att vi börjar lära oss saker för att kunna jobba som brandingenjörer. Vi satt och pratade om det häromveckan faktiskt. Vi har ett år kvar (om man inte räknar med omtentor och mammaledighetskurser :P) plus exjobb och sen är det tänkt att vi ska kunna jobba med det här. Jobba som brandingenjörer. Som vi inte känner oss redo för det. Haha! Vi hade precis samma känsla. Vi kommer ut till arbetsgivaren och… ja, vad fan kan vi göra för hen?! xD Vi blir asduktiga på att skriva labbrapporter! Jag trooor dock inte att det hjälper oss så väldigt mycket när vi ska projja utrymningssystem eller släcksystem eller vad det nu må vara… 😛

Då känns det jäkligt skönt att vi faktiskt börjar läsa lite halvrelevanta grejer för yrket, för titeln brandingenjör liksom. Det är inte fundamentalt att en brandingenjör ska kunna cosinussatsen utantill… Brandskydd, brandskyddsregler, riskbedömning, brandtekniska beräkningar – sådana saker är lite mer relevanta känner jag spontant. Och nu har vi börjat läsa sånt. Det känns onekligen lite märkligt sista året. Men det är ju den där eviga balansgången när ingenjörer ska utbildas; de behöver en sån löjlig vidd av grundkunskaper. De första två åren är BARA grundkunskaper. Mja, jag vet inte. Det är knivigt. Det känns feldimensionerat samtidigt som det inte gör det.  

Jag har varit själv två eftermiddagar med Lexie nu med matlagning och allt vad det är. Chrille har hjälpt Jakpop flytta. Det har gått riktigt bra faktiskt och jag har samtidigt lyckats hålla TV-fritt. Vi är inte anala med det annars. Eller – det ska inte bli för mycket. Men senaste veckan har det blivit riktigt mycket TV, dels för att vi försökt hålla Lexie så stilla som möjligt och dels för att vi varit så jävla slut. Så det kändes rätt viktigt att bryta nu när vi återvände till vardagen. Och var jag bara lite taktiskt så gick det jättebra! Imorse däremot – vilken diva hon var! ”Nä!” hit och ”nä!” dit. Det där ”nä!”-et kommer riva mig till vansinne. Jag tar henne själv alla kvällar i veckan så länge jag får slippa den attityden på morgonen… 😛 Nåja. Hon ska väl prova på det med antar jag, bara hon inte tycker det är för roligt…

Ikväll ska vi på vårt första föräldramöte. Det är ganska galet faktiskt. Det antyder att vi är sådanadäringa föräldrar. Men…föräldrar är asdryga… Är vi såna?! Helt oacceptabelt ju! Det ska bli kul. Det ska också bli jätteintressant. Lexies fröknar är verkligen helt underbara och det ska bli jätteintressant att se dynamiken med andra föräldrar. Vi vet liksom om att i är lite speciella. Jag kan liksom namnen på nästan alla Lexies ”klasskompisar” och för mig är det helt naturligt att interagera även med dem när jag hämtar Lexie. Att inte göra det skulle vara som att inte hälsa för mig. Men det finns ju föräldrar som inte hälsar när man möts. Som bara kör avlämningsstation dagis liksom. Det ska bli intressant att se hur dynamiken är mellan dem och fröknarna. Och om de faktiskt hälsar på oss ikväll… Och om någon engagerar sig. Jag vet att föräldrar gjort det mycket på Kideus förut – men just nu verkar det vara fattigt med föräldraengagemang. Jag hoppas jag uppfattat fel.

Nu måste jag kila iväg till brandlabb. Själva labbandet i sig är sällan speciellt spännande. Vi gör triviala försök med ganska uppenbara resultat för att få ut mätvärden till rapporten. Som tur är så är dagens labb relativt kort, sen kan vi sätta oss direkt och börja jobba undan labbrapporten. Det är ju det som tar tid. 

Tjolahej!

 

 

 

 

Hej fredag!

…och hej insuttna studieplats! Ja, det är väl nästan hejdå så här dags. Klockan är nästan 15 och jag ska strax promenera ner till hörnan på huset och hämta Lexies. Det är SÅ jäkla snajsigt! 

Strax över tio timmar spenderade jag i den här stolen igår. Det riktigt effektiva arbetet kom till först de sista fem (vilket jag är tveksam till hur nöjd jag är med) men det blev mycket gjort på det stora hela ändå. Jag tycker om att sitta här. Jag kan sitta och titta på träden när jag tänker och det är inte så stökigt här. Eftermiddagar och morgnar är det knappt någon här alls. Igår kväll var jag nästan sist härifrån. Strax efter 18.30 checkade jag ut. Hade en datorlabb att göra så det vara bara att sitta. Den skulle egentligen vara mellan 16.30-18 men vid 14-tiden blev jag less på att bara sitta och plugga planlöst för att göra bort tid så jag drog ner Minitab (statistisk programvara i vilken vi gör våra datorlabbar) som jag visste att det fanns gratisversion till och bara gjorde den här istället. Det är inte filosofi direkt. Men så passade jag på att få gjort det mesta på rapporten när jag ändå satt och då tappade jag tiden lite. Helt plötsligt var jag övertygad om att jag hade schematid till 18.30 och att det var det Chrille räknade med och sekunden efteråt var klockan typ 18.40 och jag reste mig ur stolen. 

Då var det gode segt kan jag säga och jag var lagom pepp på att äntligen få komma hem. Jag hann precis busa lite med Lexie innan hon skulle sova. <3 Älskade unge! Hon fick ett sånt rus när jag kom hem. Hur kan hon älska mig så mycket!?

Ikväll ska vi handla och sen blir det nog faktiskt bara myskväll i rusket. Chrille sa något om vin och film. Yasspleasemorethankyou!

Så ska jag träna också. Höftpass idag och sen ska jag slänga in en extra löprunda imorgon bitti för nu börjar det vara frustrerande långt mellan löprundorna trots att jag just nu förbättrar tiden varje gång jag springer. Eller ja, mellan första och sista är det långt. Sen mellan sista och första är det regel bara en dag och det känns ganska perfekt. Jag hinner börja känna i kroppen att det var längesedan jag sprang och ju längre tid det går mellan desto tyngre blir nästa pass. Den känslan liksom. Om det alls går att förstå vad jag menar.

Okeeeej, jag hann visst inte publicera. Nu är klockan 22.13 och vi har haft pizzakväll, sett på The Circle och ätit chips och druckit vin, och jag har inte hunnit träna. Klockrent! Men mysigt! 🙂

Nu ska vi mysa en stund till. Lexie har redan hunnit vakna tokledsen en gång så vi får se hur natten blir. Sen imorgon ska vi på kalas. Det ska bli reuligt! Pusselismask for now! 🙂

Matematisk statistik

Visst låter det spännande….nja. Men nu ska jag jäklar’t ta den här kursen så jag slipper bäva inför den mer. Idag kör den igång och på fredag Branddynamiken. Första dagen har varit lagom antiklimaktisk. På skolan 08.00 och föreläsningen börjar 14.45. Men jag har haft lite att pula med på www.brinn.se och sen har jag börjat läsa i förväg. Det känns jäkligt bra faktiskt, att kunna ge mig själv ett litet ”försprång” i läsningen. Men just idag går det segt.

Lexie kom inpromenerande till oss vid 01.30 inatt och tyckte att det var morgon-dags. Nu mamma! Stiga upp! Lyckligtvis somnade hon om – men hos oss. På sistone har hon haft någon jäkla fix idé om att hon måste ha mitt huvud som kudde. Vid fem-tiden ledsnade jag och vaknade och la mig på soffan och sov två timmar. Det är väl de två timmarna jag fått sova sammanhängande idag. Så – färdiggnällt.

Ikväll ska jag köra 2 km och just nu 13.33, i skrivande stund känns det bra. Pepp liksom. Challenge accepted! Men så fick jag i mig kaffe för en liten stund sedan… Vi får se hur det känns om en timme…xD

Nu ska jag fortsätta försprånga mig! 

Tudelat just nu…

Gaaaah! Äntligen slut! Nu börjar axlarna sjunka igen. Skrev kemin imorse och jag känner…mycket. Det gick inte så dåligt som jag trodde – eller, det vet jag ju inte än. Men jag kunde göra mer på tentan än jag trodde. Mycket ”fan! det där läste jag ju om men hann aldrig räkna på vad var det de skrev att man skulle göra?!”, tyvärr. Det är ju det som är grejen. Tillämpningarna måste räknas. Ofta är det en algoritm man måste upprepa flera många gånger för att den ska fastna. Räkna en mängd olika tal där den tillämpas på olika sätt. Har man inte hunnit det blir det svårt. Vi får se – det känns som att det skulle kunna ha gått vägen, men bara just precis i så fall. Inga stora marginaler här inte. 

Det känns… besviket. Jag ville verkligen få det här ur vägen nu så jag kan köra på nästa. Jag känner inte att det har varit bortkastat. Nu känns det hyfsat färskt och tanken på att ge sig på’t igen känns bättre för jag börjar inte från scratch. Kemin hade jag knappt läst alls – så det var ju hyfsat ambitiöst att plugga in den på tre veckor samtidigt som en annan kurs jag bara kommit halvvägs i förut. Måhända rent av orealistiskt. Men jag behövde försöka. Det hade kunnat gå. Framför allt har jag fått ge de här förbannade kurserna lite egentid. Att läsa in dem under terminen för omtenta samtidigt som man har ordinarie kurser hade inte funkat. För mycket nytt. Det är en annan sak att repetera. Så det känns ändå bättre än för tre veckor sedan – det måste jag säga. Men jag är besviken. På bara, bara mig. Jag skäms lite extra inför andra när jag känner att jag tabbat. Särskilt Chrille. Han är en sån klippa som bara backar mig hela tiden genom allt mitt velande innan jag kom på vad jag skulle läsa och nu med omtentor som aldrig tycks ta slut. För honom är det självklart att jag ska plugga klart och när vi haft det tajt har han blivit rent upprörd när jag frågat om jag inte ska skaffa ett jobb för att hjälpa oss gå runt. Ofta känns det inte som att jag gör något alls för att vi ska överleva. Särskilt inte när jag kuggar tentor. Han ser det inte alls så; i hans ögon gör jag det bästa för vår framtid jag någonsin hade kunnat. Han bara stöttar mig helt blint och jag känner att jag vill förtjäna det. Inte för att han någonsin skulle kräva det.

Han måste veta något om mig som jag inte vet… 😛

Nej – nu var det definitivt ett fall av för lite tid. Jag skulle haft åtminstone en vecka till med vardera ämne. Bara sitta och räkna. 

Det som är jäkligt skönt och som jag försöker hålla fast vid är att jag inte känner mig besegrad. Snarare tvärt om. Nu vet jag vad kurserna innehåller. Det är inte svåra saker. Nu har jag fått ett grepp om en hel del av materialet och det är en fråga om att lära sig det. Jag gav mig för lite tid för det nu. DET gör mig frustrerad och besviken. På bara, bara mig själv. Det är inte min förmåga att förstå kemiska och matematiska koncept som brister (vilket är DET jag egentligen alltid är rädd för) utan min förmåga att planera och slita mig från ledighet. Eller det är inte sant det heller. När jag väl satte datum för att börja plugga så gjorde jag ju det sen. Varje dag. Det var mer den långsiktiga planeringen som inte existerade. Helt plötsligt var det augusti liksom. Så.

Nåja. Nästa vecka kör vi igång igen. Struktur, schema, nya spännande kurser. Branddynamik! Jag längtar efter rutinen och att få saker gjorda, beta av! I dagarna trillar förra terminens kurser in i Ladok. Det känns stört bra! Äntligen fylls registerutdraget på med AVSLUTADE kurser igen. Det rör sig framåt igen. 

Gud så osammanhängande det här kändes! Min hjärna har inte lugnat ner sig än känner jag. 

Nu ska jag peppa för kvällen. På en stund ska jag cykla bort till Slemmis och köpa pizza-topping modell extra-allt och sedan när jag hämtat loppan ska vi över till lilla Ronja och leka och baka pizza. Ronja föddes dagen efter Lexington och hennes föräldrar var med i vår föräldragrupp. Det var väl de vi fastnade lite extra för av alla och vi träffas fortfarande och låter tjejerna gå lös på varandra. Sjukt goa är de faktiskt! Så det ska jag ladda om för nu känner jag! 

Återkommer när det inte ryker lika mycket ur huvudet…