Ojsan – glömde visst publicera det här igår…

I vanlig ordning har jag TED-at på lunchen idag. Min egen lilla zone-out stund att fylla med inspiration, motivation, nya idéer och tankar. Idag handlade det om mindset och det psykologer kallar for growth mindset, ur ett skolperspektiv. Jag har läst en del om vikten av rätt mindset förut och helt övertygad om vikten av att uppmuntra barn till utmaningar och problem. Det är något man kan göra så enkelt som att berömma deras ansträngning istället för resultatet. Jag vet inte hur många studier som gjorts i ämnet men återkommande är att barn som bara beröms för resultatet av det de gör blir som en inte så märklig följd bara blir intresserade av resultatet. Det som är anmärkningsvärt är hur de reagerar när de misslyckas – för misslyckas gör vi ju. Hela uppgiften blir negativt laddad och de kopplar misslyckandet till sin förmåga, sitt värde. De barnen har dessutom påvisat högre tendens att ta till fusk för att lyckas. Allt för att återställa sin självbild – eftersom den enbart blivit kopplad till ett lyckat resultat och inte hur hårt de jobbat på vägen dit eller allt de lärt sig.

I en studie jag minns särskilt gav man barn ett prov. De fick höra att de blev godkända om de klarade det provet. Det var ett enkelt prov som alla klarade, vilket var tanken. Sedan blev de erbjudna att skriva ett till svårare prov. Det här andra provet var helt frivilligt och påverkade inte deras resultat. Barn som hade ett growth mindset – som blivit uppmuntrade att försöka, kämpa, prova igen och igen, som blivit uppmuntrade när de klurade på saker och funderade helt oavsett resultatet – tackade i alla fall ja till det andra provet. De fick inte alla godkänt men det var inte deras mål heller. De ville ge sig på svårare uppgifter, testa knöligare tankenötter, lära sig något svårare och gick igång på det. De resultatorienterade barnen tackade alla  nej till det svårare provet. De hade fått sitt resultat och var helt ointresserade av ett svårare prov. De var mer benägna att tro att de inte skulle klara det ändå och rädda för det.

Förstå vilken skillnad rätt beröm gör! Just den här psykologen pratade om ett nytt betyg som jag tycker verkar helt fantastiskt. Tänk er om ni, när ni gick i skolan, fått betyget ”inte än” istället för ”underkänd” eller än värre ”F” för fail. Vad hade det gjort med er självbild och ert självförtroende under skoltiden? Hur hade den förändringen påverkat de val ni gjorde efteråt? Tänk om elever som det går dåligt för fick tro att de kunde? Fick höra av läraren som de söker bekräftelse av att de skulle klara det – de var bara inte riktigt där än? Istället för att höra att de var underkända, misslyckade. Tänk om de kunde uppmuntras att se värde i allt de lärt sig på vägen istället för det där betyget som knäcker själar? Jag ser en sådan oerhörd potentiell kraft i de där två små orden; ”inte än…”

Jag har bara börjat byta mindset nu – 27 bast och universitetsstudent. Det är till stor del just universitetsstudierna som tvingat mig till en förändring. Jag vet inte hur många tentor jag struntat i att skriva fram till för något år sedan för att jag inte trodde att jag skulle bli godkänd och då var det inte lönt. Och vi ska inte ens prata om de jag faktiskt blivit underkänd på… Men på universitetet funkar det så. Du läser mer, räknar mer, övar mer och försöker igen. Det funkar inte att lägga sitt värde i betyget och enbart betyget när man måste använda det man blivit godkänd på när du fått alla dina resultat. Jag känner det mer och mer för varje kurs nu; hur jag verkligen vill kunna allt ordentligt för att det här sen ska föreställa min yrkeskompetens. Jag pluggar mindre och mindre för tentan och mer för att förstå och kunna.

Jag vet att jag rantat om det förut, men jag har alltid fått höra att jag skulle bli så himla mycket till höger och vänster. Redan när jag var liten deklarerade folk från alla möjliga håll hur jävla ”lyckad” jag skulle bli. Vad fan nu än det betyder… (Jag tror inte det var livet jag har nu de tänkte sig tyvärr.) Jag minns vilken ångest det satte i mig tidigt. Men när jag fick sämre resultat (och vi snackar vg istället för mvg, så stört var det) var det plötsligt allt som betydde något och betyget berodde helt på att jag var dum, misslyckad, lat, oförmögen. Det var vad jag fick höra av de jag sökte bekräftelse hos när jag hade behövt höra att jag skulle klara det ändå. Nej, hade jag en gång misslyckats så var det kört. Sen skulle jag misslyckad, oförmögen och allt vad jag var ändå ”lyckas”. Jag gillar hur jag fick förutsättningarna för det… Märk hur jag fortfarande var mer än godkänd och samtidigt misslyckad…

Jag kan frustreras rent fruktansvärt när jag tänker på vilken skillnad det gjort för mitt beslutsfattande om jag faktiskt trott att jag kunde. Om jag inte varit så lamslaget rädd för att misslyckas att jag bara lät bli. Det var ju så jag valde utbildning från början. Tänk om jag fått gå på det där gymnasiet med stört höga antagningspoäng och faktiskt känna att jag hörde hemma där. Det sörjer jag enormt. Jag gick i tre år och vågade inte närma mig någon för jag var så vettlöst rädd att de skulle upptäcka hur dum jag egentligen var och att jag inte hörde hemma där. Det kommer jag ihåg att jag tänkte jämt – det knyter sig i bröstet bara av tanken på den tiden. Den tiden är en sådan törn. Särskilt när jag ser vilka fantastiska vänskaper som bildades runt mig.

Growth mindset handlar inte om att tro att man står över misslyckanden eller misstag. Growth mindset handlar om att tro på att man kan utvecklas och bli bättre. Tänk vilken skillnad det skulle göra om man misslyckades med något men inte var brydd? För man var trygg i sin övertygelse att man kunde bli bättre och lyckas till slut. Det är möjligt för mig att förbättra mig, det är möjligt för mig att lära precis vad som helst. Det är en övertygelse jag önskar att jag haft tidigare…