Välj en sida

 …she went. Jag har suttit och skrivit labbrapport och räknat och ändrat och plottat diagram och drunknat i ändlösa listor med siffror i två dagar nu. Den andra datorlabben har handlat om att undersöka normalfördelningar och hypotesprövning. Det är sådana saker som jag upplever kräver hyperfokus. Så jag har försvunnit en del… Både jag och Chrille är ju såna, på gott och ont. We really go waaay down the rabbithole! Särskilt när vi sitter med siffror eller bygger på datorn, vi tappar tid och kropp och allt. Chrille är dock värre än mig. Jag vaknar till slut antingen för att jag är illamående för att jag glömt äta eller för att min kropp panikartat behöver besöka en toalett. Jag har haft två sådana dagar nu, det behövdes med tanke på hur mycket jag hade att göra. Labbarna i den här kursen är egentligen gjorda för 3-4 pers, så man kan ju säga att det blir en aningen större arbetsbörda om man gör dem själv. Det var inte tanken från början. Första labben blev så för att jag fick tillgång till kursrummet och gruppregistreringen först efter att alla andra börjat med labben. Den här gången kunde jag inte schemalägga tid i skolan med någon säkerhet eftersom Lexie var trasig. Men jag tror ändå att det blev bra såhär. Jag behövde nog göra labbarna själv för att verkligen kunna jobba med alla delar av materialet. Det gör man ju inte när man är flera och så här har jag nog vunnit på det stora hela. Trots att jag fått ligga i. Det är honung för hjärnan att förlora sig så i det man gör – samtidigt är det stört utmattande och man blir lite avtrubbad. Man blir lite svår att nå. Hjärnan fastnar liksom i det där man håller på med och när man inte gör det längre så vet den inte var den ska ta vägen. Så upplever jag det i varje fall, tror jag. 

På fredag ska jag göra något helt annat för omväxlings skull. Ingenjörer utan gränser ska ha lunchföreläsning om ett projekt de håller på med i Tanzania och rekrytera lite. Jag har ju alltid beundrat deras arbete och sett det som en meningsfull verksamhet för mig att hjälpa till i om det öppnar sig ett vettigt sätt för mig att göra det på. De är ingenjörernas motsvarighet till Läkare utan gränser och jobbar på motsvarande sätt. Det ska bli spännande att höra med vad föreningen jobbar med lokalt och om jag kan bidra på något sätt. Det skulle vara kul!

Det hände visst något annat den här veckan också… Chrille har skojjat med mig i över en vecka  nu och räknat ner.

-”Nu är det bara en vecka kvar hjärtat”

-”Jaha, till vadå.”

– ”Ja, du vet… ;)”

Haha, han är rolig. Jag har sådant kval när det gäller min födelsedag. Samtidigt som det ÄR härligt att bli lite ”firad” genom att folk hör av sig och minns mig typ, få känna att det finns människor som bryr sig om mig där ute, att bli ompysslad och få känna sig lite speciell, älskad, – så har jag SÅNA problem med min födelsedag! Jag har jätteproblem med att organisera något för mig själv. Att säga till andra att komma och fira mig. Det handlar inte om någon slags bisarr offerkofta. Det är inte så att jag inte vill bli firad för att kunna sitta och tycka synd om mig för att jag inte blir firad. Så vet jag andra som är.

Det som tar emot för mig är just det där att säga åt folk att fira mig. Det är ju inte riktigt det man gör men det är så jag upplever det när det kommer till mig. Jag vill bli firad för att folk vill fira mig. För att jag är någon de vill fira, på det sätt de vill fira mig. Inte någon de blivit tillsagda att fira. Jag har sådana osäkerheter kring min plats bland folk att enda sättet för mig att känna mig inbjuden, önskad, är att någon annan helt och hållet, oombett tar hand om det åt mig. Och läser mina tankar lite när de ändå håller på också. Jag hör själv hur det här låter. Jag försöker bara förklara hur mitt huvud faktiskt fungerar. Jag vill ha firandena. Jag vill vara någon som är älskad, önskad, som folk vill fira, som blir firad. Men för att jag ska känna mig trygg – och det är väl där skon verkligen klämmer – för att jag ska känna mig trygg i kärleken jag får och önskad – att det är på riktigt – så kan jag inte ha bett om den. Inte ens lite eller genom omskrivning eller antytt eller nåt. För då vet jag plötsligt inte om de gör det för att de själva vill eller för att jag sa åt dem. How’s that amount of crazy for yah?

Jag brottas jämt med den typen av tankar. Oavsett vilken av mina relationer vi tar upp så brottas jag med ängslan kring hurivida jag egentligen är önskad. Och inte lite grann sisådär. Utan helt. Och det beror aldrig på den andra människan i relationen. Jag kan känna så t.o.m. med Chrille och han gör allt för mig, han är gift med mig, han har barn med mig. Han har valt mig och jag vet att han älskar mig. Det sitter helt i mitt huvud och jag vet om det. Jag kan rent av vara närvarande när det händer och det är hemskt. För känslan som jag vet är helt galen äter upp mitt känsloliv just där och då oavsett vad jag vet

Just kring min födelsedag bubblar allt det här upp lite extra. Jag vet vad jag önskar mig av de jag älskar. Eller, jag vet hur jag önskar att de fick mig att känna mig. Det krävs bara så mycket för att jag ska känna det att jag inte vet om det ens är rimligt att förvänta sig av dem. Tror jag… Jag känner mig så himla fånig varenda år! Så. Himla. Fånig! Fånig och dum och ängslig. För tänk så släpper jag allt och så blir det inget alls? Så kommer ingen ihåg? Varför kan jag inte bara hitta på något för att jag själv vill ha kul och skita i alla andra, fast nja, det är hjärnspökena jag ska skita i. Inte alla andra. Vad sägs om det istället va? Dra. Åt. Helvete. 

Vad fan ni än gör, engagera er inte i ett barn och dra. Såvida ni inte dör. Det måste man väl få lov att göra antar jag. 

Jag vet – jag är skadad.