Some days are made for beauty
Some days are dubbed ”the day of the WORST VIDEOS EVER” … with good reason.
But then it would follow that there are days where everything just works.
Today is one of those…
Recap
Okej – det har råkat bli ett litet glapp här mellan skolstart och typ…jul. Fyller igen det med lite bilder att smaska på 🙂
Jobbet snart slut
Nu är jobbet snart äntligen slut! Efter första lediga helgen på veckor kan jag bara konstatera att det är enormt välkommet!
Habo!
Så satt man där och hade semester och inget att göra så vad gör man? Jo – man packar väskor och hunden i bilen (fortfarande oklart vems grejer som tog upp mest plats…) och drar till världens underbaraste Habobor!
Lillebror och storebror är helt överens om var i lägenheten man befinner sig när det lagas mat!
Närmre det gottiga än så här blev det tyvärr inte 😛
Det som helt naturligt blev det häftigaste och mest eventfulla var ju hundarnas möte och den omedelbara storebror/lillebror andan som uppstod. Theo och Shaggy klickade direkt och båda hundarna fick lov att förvåna sina ägare. Shaggy tuffade till sig och Theo – som för en gångs skull inte var valpen i sällskapet – tröttnade hjärtligt efter två dagar på 6-månaders valpen som ville leka 24/7. Jag blev helt paff! 🙂
Hemlagad öl, god mat, massor av skitsnack – och framför allt två underbara vänner, gjorde för 3 helt underbara och välbehövda dagar. Längtar redan till nästa gång!
Eftersom jag helt bestämt blev lovad smisk om jag åkte upp till Habo och INTE kom ut till Mullsjö så blev det några åkturer dit också där jag satt soffprydnad hos goaste svägerskan. Även här fick Theo trötta ut sig när vi hipp som happ packade ner hela gänget och alla fyra hundarna i två bilar och drog ut i skogen.
Det blev jobbigt när man skulle slås med en grandis om vem som skulle hämta…
=)
Theo hade FULL koll på var godiset fanns!
Kommer inte över hur underbart kul jag hade utan att vi gjorde någonting egentligen. Att bara få vara hos människor man vet bryr sig om en och som betyder så mycket för en själv är himmel!
Att Theo också lär ha varit fett tacksam för trippen var en bonus 🙂
Björnbröder!
Till gruppen!
Hej alla glada! Det har gått oförskämt lång tid sedan sista inlägget utifall att någon av er har varit här och hälsat på. Men det har ändå hänt oförskämt mycket på hemma-fronten sedan dess – ingen vila för den rastlöse.
Jag sitter och skriver till er från ett matbord långt upp i norr, strax utanför Luleå. Jag och fästmannen packade i torsdags vårt pick och pack och försvann upp till de allra bästa människorna på jorden och snyltar på dom en vecka eller två. Detta innebär att jag missar ännu en gruppträff. För att gottgöra mig lite skriver jag det här inlägget åt er och delar med mig av en massa roliga bilder. Tanken är ju att vi ska finnas som inspiration, stöd och exempel åt varandra. Om inte annat så kan jag kanske bidra med lite inspiration/exempel – och om inte det så kanske lite Mental Glädje 🙂
På så vis kan jag åtminstone närma mig att ”dra mitt strå till stacken”.
Jag har blivit utmanad!
Jag och fästmannen lever ett väldigt spontant och impulsivt liv både på gott och ont, och detta har medfört stora utmaningar i min resa till ett hälsosammare liv. Vi är livsnjutare och har inte alltid haft det helt lätt så vi tycker om att unna oss det där lilla extra när vi tycker oss förtjäna det.
Eftersom man blivit en sådan oerhörd tröstätare så blev resultatet att man dessa gånger unnade sig något förtärbart. Istället för att unna sig en upplevelse, eller mystid, eller trevligt sällskap – så unnade man sig mat och dryck.
Jag och fästmannen drog en kväll med oss svägerskans sambo ut på krogen när hon var och jobbade. För mig blev det en väldigt avgörande kväll. Jag drack min ramlösa… Och hade skitkul! Missförstå mig rätt nu; jag är inte av den skolan att jag tror att alkohol nödvändigtvis gör festen roligare. Däremot tycker jag det kan vara mysigt att smutta på en god öl till sällskapet. Jag hade trevligt och kände mig inte nedstämd eller tråkig eller som att det på något vis fattades något för att göra kvällen hel. Trots att vanan normalt sett var att ta en öl.
Jag minns den här kvällen som en väldigt glad och lycklig kväll. Jag hade precis kommit ner i ett av mina gamla favoritplagg och jag mådde prima skinka! Allt var bra.
Luleå – vårt andra hem!
Den här vändan till Lule är den andra på kort tid. Vi var upp så sent som för en månad sedan (en lyx som följer av att kunna köra oförskämt billigt och bo gratis) och störde våra vänner.
Det blev helt vansinnigt mycket rörelseglädje och mental näring i strax under två veckor. Vi blev surrogat-barnvakter åt vännernas son och kameran var århundradets mest spännande grej.
Till mitt stora förtret så var det inte bara lille Edvin som tyckte kameran var kul. Älsklingen – som extraknäcker som hobbyfotograf – tog varje chans han fick och personifierade den berömda papparazzon!
↓
↓
↓
LEOS LEKLAND! =)
Sen blev det en heldag på Leos lekland – det enda stället på jorden (såvitt jag vet) där VUXNA går in gratis och BARNEN får betala 🙂
På väg HEM!
Väl hemma var det kaos. Jag fick operera ett nageltrång akut (möblera aldrig om hemma!) och jag blev dålig. Mitt blodtryck sjönk i botten och ville inte bli normalt. Efter en vecka fick jag så hoppa av helfarten 8 veckor för tidigt (sopporna är blodtrycks-sänkande) och gå över på halvfart. Det var inte planerat och sabbade min planering rätt ordentligt. Men det har gått bra. Jag har fortsatt neråt – det går mycket(!) långsamt, men det går. Men sen samtidigt rasade man 10 kg på fyra veckor så min uppfattning om vad som är normal viktnedgång är inte helt återställd.
Efter det har det varit full rulle! Svägerskan ville ha vår hjälp till att måla om ena dotterns rum… Det slutade med att vi målade om hennes rum, jag rev alla tapeter och gjorde om systerns rum från grunden. Sen byggde älsklingen ett nytt sovrum, gjorde om deras kök och slutligen målade vi om i princip hela lägenheten också.
Äldsta flickan fick ett Extreme Home Makeover projekt av mig…
…värsta pillergörat någonsin! Men kul var det!
Sen har livet fortsatt sin gilla gång. Vi har levt och njutit och sett till att må bra!
Somliga ibland mer än andra… Vi skulle ner en dag till tippen (ty även det hör vardagen till)
och Chrille tyckte att han var skitrolig som fick till den här bilden… 😛
Luleå!
Vi kom upp igen i fredags och det har inte varit en minuts ro sedan dess. Några timmar efter att vi kommit fram for vi ner till Pite med bästa vännerna och deras son där det skulle vara Pite Dragway och hjärtat och vännerna skulle stå brandmän.
Jag har haft en RIKTIGT grym helg!
Nu vidare!
Jag hoppas verkligen att er Xtravaganza-resa gått lika bra som min och BÄTTRE!
Gudarna ska veta att den inte är lätt, det ska man inte skämmas för att erkänna. Men känslan av framgång när man står ut och kämpar, slår alla krämpor – både känslomässiga och fysiska – tusenfalt!
Kämpa på och fyll på med lite extra mental näring från mig! Tro mig – här uppe finns det så det räcker och blir över 🙂
Härmed förklarar jag er Chuck & Larry
Galet, härligt råskratt är där alldeles för lite av i vardagen och ikväll fick vi tillskott av det. I massor!
Var riktigt härligt att sitta ihop och njuta av en rolig film ikväll. Det behövdes verkligen, det har varit några tunga dagar här hemma. Det behövs lite råbarnslig glädje lite då och då om än för något så smått som en film. Det gör verkligen så mycket att sitta och skratta tillsammans. Jag älskar verkligen min lilla familj så vansinnigt mycket! Min knäppis björn till hund och min alldeles tokige fästman.
Det är inte mycket som är ”rätt” med oss och jag älskar det. Vi kan åka ut en helg till valfritt befolkat område med målet att ”jäklas med folk”. Tror inte någon riktigt kan förstå – en och annan kanske tar illa vid sig (tråkmåns!) – men jag älskar det. Jag älskar hur vi läser varandras tankar och är precis lika tokiga och apgarvar åt samma saker. Han är underbar och bäst och ärlig och rättvis och hederlig och den mest godhjärtade människa som finns! Jag älskar min knäppa översöta familj!
Jag tar inte något för givet längre, inte för en sekund. Familj och vänner som sviker, situationer som inte varar, saker/människor som bara försvinner är alltför vanligt i mitt liv. Kanske har jag mig själv att skylla – det är säkert så. Det är oftast så med problem – det största är det som ligger närmst. Kan omöjligt komma på ett generellt skäl till att det alltid skulle vara mitt fel. Men jag vet inte – av någon anledning känns det så nära till hands att skylla på mig själv. Sant eller ej så känns det oftast som att det är mitt fel att saker går åt helvete.
I vilket fall så gör detta att jag värdesätter allt så himla mycket högre. Det kan av någon outgrundlig anledning vara borta imorgon – så det gäller att njuta medan man kan. Att ta vara på det som finns medan det finns. Jag älskar varje minut med min familj – min alldeles egna.
Men det innebär också att jag tyvärr inte blir förvånad när det väl försvinner. Jag blir inte förvånad när människor sviker eller förlorar intresse. Jag chockas inte av något för jag väntar mig allt. Jag går halvt om halvt och väntar på den dagen då människan av någon anledning avskyr mig eller inte vill ha med mig att göra eller inte står ut med mig längre eller bara drar sig undan. Jag litar inte på att någon ska orka bli kvar. Jag litar helt enkelt inte på människor längre, inte när det gäller att finnas där för mig iaf – inte när det gäller att stå ut med mig i det långa loppet. Har allt för många gånger fått bevisat att det inte är en prioritet hos folk. Och när de väl gör det, när de väl försvinner så var det ju väntat. Jag har värdesatt tiden innan dess enormt och har många fina minnen, men det tar alltid slut.
Jag försöker och vill normalt se allt så ljust och positivt som det bara går – för mig utstrålar det styrka att kunna sprida glädje även när det är tungt. (Märk väl skillnaden på att sprida glädje och att låtsas som om ingenting är fel.) Men jag har aldrig påstått att jag är perfekt eller att jag inte trillar dit själv samt att det skulle vara mindre avskyvärt för att det är mig det handlar om. Man kan se det lite som en yrkesskada. Jag hatar att vara så här melodramatisk. Det är verkligen ingen egenskap jag tycker särskilt mycket om(!). Men så sant som det var att man kan vänja sig vid positiva saker så kan man vänja sig vid negativa.
För att knyta ihop den berömda säcken och bryta den kvävande melodramatiken måste jag få konstatera att ovanstående ordbajs inte för en sekund gäller min fästman. Han är den enda människan i hela mitt liv som verkligen funnits där för mig genom allt och stöttat mig oavsett vad. När det gäller honom har jag inga tvivel. När det gäller honom är tilliten fullständig. Utan att ens anstränga sig har han gjort sig förtjänt av den. Kanske är det jag som har för höga krav på alla andra för att de ska förtjäna min tillit. Så är det säkert, antagligen. Har antagligen inte skrivit något alls här som verkar vettigt eller sammanhängande.
Men det är lite så min hjärna funkar – den är osammanhängande och inte det minsta vettig hälften av tiden. Ska man känna mig är det en bra utgångspunkt att veta det till att börja med. Det är inte ett optimalt tillstånd men jag tänker inte förändra mig för att tillfredsställa någon annan eller för att någon annan vill ha sin omgivning på ett visst sätt. Då får ni väl utesluta mig från er omgivning om det skulle vara så – jag är allt för van… Nu får det faktiskt vara nog med melodramatik och pessimism för en kväll, tycker inte om det – alls. Ska ägna mig åt mer positiva saker istället. Jag älskar att du älskar mig – trots alla mina brister!