Nu är jobbet snart äntligen slut! Efter första lediga helgen på veckor kan jag bara konstatera att det är enormt välkommet!
Nu jobbar jag bara två små veckor på tre dagar var till och det känns helt gjutet! Ska ta en titt på matten – eller rättare sagt diff. ekvationerna – de dagar jag är ledig så de är relativt färska i huvet.
Nästa vecka kommer <3 hem igen och helgen därpå blir det finbesök av världens bästa Habobor med Theos nye lillebror tätt i hälarna. Vad händer sen då? Jo – dagen efter är det upprop! Fattar knappt att det redan är dags.
Hela antagningen blev ett sånt antiklimax… Reserv på Brand och antagen till Väg och Vatten och nu vet jag inte vad jag ska göra av mig själv. Jag vill fortfarande främst gå Brand och jag har möjlighet att byta efter ett år på Väg och Vatten, men samtidigt kan mycket förändras på ett år…. Jag hade aldrig gått V&V och riskerat att bli fast där om jag inte haft något intresse för att jobba i fältet.
Ovissheten gör mig tokig – särskilt med tanke på att allt ska vara klart så snart. Ska jag avvakta, och se om det blir något av reservplatsen eller kasta mig in i V&V och (åtminstone för stunden) utgå ifrån att byta om ett år?
Samtidigt hade det betytt hela världen att få vara Brandare från första stund.
Åh! Att det tvunget ska vara så bökigt när man väl ska hänge sig till något på riktigt… När man väl kan och vill göra en så pass långt engagemang i något så konkret.
Oh well! Försöker peppa för fullt inför nollningen nu. Blir min första hela nollning nu – eller ja, nästan iaf. Kommer att få prioritera lite eftersom jag har lillpluppen hemma och är lite nervös inför det. Inför att missa saker som jag kommer att ångra i efterhand. Har Theo och måste ju prioritera honom – annars är jag bara dum.
Men så är ju ett förslag att man kan sluta upp med att vara så jävla neurotisk för en gångs skull och bara ha kul och ta det som det kommer.
Se till att ha så roligt som mänskligt möjligt när jag faktiskt är där och sluta vara en så överspänd, nojjande, gnällfis resten av tiden. Bara en tanke… -_-
Är faktiskt redan pepp på Gasque. Det är vad – sex veckor fram? 🙂
Ska bara bli så stort att äntligen vara student på det sätt jag alltid velat och lära mig saker jag vill lära mig. Och FRAMFÖR ALLT – saker jag redan har en (om än vag) uppfattning om vad jag vill göra med på det stora hela. Att faktiskt vara långsiktigt engagerad i något utöver kärleken – i min egen utveckling som människa och individ också. Och äntligen kunna känna att jag bidrar till att föra VÅRT liv framåt på ett sätt som fortfarande är troget mina egna drömmar. Det är så spännande alltihopa!
Nu ska jag göra mig iordning för första slappeveckan på jobb. Kommer för en gångs skull kunna vara utvilad när <3 kommer – längtar så det gör ont i hela mig! Man har ju vant sig en hel del vid det här laget – men det blir aldrig mindre underbart när han kommer hem för det. Om möjligt blir det bara bättre 🙂
Ibland blir jag inte klok på vad jag måste gjort för att förtjäna honom. Han är mer än jag någonsin kunnat drömma!