Nu är det sådär igen. Igår (känns det som) satt ju jag och snackade om att jag ska börja plugga i höst och tills dess behöver ju loppan äta själv på dagarna och det är ju jättelångt bort. Flera många månader. Jag har ju en massa tid kvar med henne. Som jag kan njuta av i lugn och ro, för det är ju sååå mycket tid tills dess.
Nu helt plötsligt är det ingen tid alls kvar. Det känns som att min tid med henne är slut. Finito. No mas. Det känns mer dramatiskt än det är, det förstår jag också. Men känslan gör en verkligen sjuk. Och jag vet att typ alla känner så. Men så var ju inte det här en blogg om hur alla andra känner… Att andra känner likadant förminskar ju inte den egna upplevelsen. Den är inte mindre jobbig för att andra också har den. Nåja, det känns som att tiden är slut. Nu Becca, nu har du fått din tid med Lexie och det är bäst att du tog vara på den för du får ingen mer. Ha!
Stressen av den känslan är sjuk.
Helt plötsligt ammar vi ju typ inte, eller… Det känns så. Hon tuttar morgon och kväll och när hon ska sova. Men vi är liksom uppe i tre-fyra ordentliga mål mat om dagen. När hände det?! Jag vill inte sluta amma än! Jag älskar ju det. Visst har det varit jobbigt en och annan gång mitt i natten när man bara var helt desperat utmattad. Men jag har verkligen älskat att amma mitt barn. Är det slut redan?! Fast nä… Hon är så glad i att tutta de gånger hon får så det tror jag inte. Men hur fort gick inte det här?! Och så skolan ovanpå det här. Det känns sjukt.
Men hon försvinner ju inte bara för att mitt liv återgår. Det kommer jag upptäcka efter första dagen och sen kommer det kännas bättre. Typ.
Det kommer inte vara helt okomplicerat att pussla ihop vårt liv i höst. Chrille har visst jobb han bara måste göra och jag ska ju så klart ha studietid utöver föreläsningarna och så Lexie och Theo och resten av livet. Men det är så fett värt det! Och det kommer gå bra. Det brukar det göra när vi är i farten.
Lexie är inne i ett nytt utvecklingssteg nu och det märks så tydligt. Aptiten är inte den bästa helt plötsligt, hon sover hackigare på dagen, men framförallt så är hon så himla kontaktsökande. Hon tyr sig till oss som aldrig förr och det är DET gosigaste någonsin. Jag försöker klura ut hur jag ska lyckas miffla med min kroppskemi så att jag inte fullkomligen smälter bort. Och hon är ju fortfarande glad allt det här till trots. Sååå, vår bebis är glad, busig och gosig just nu. Det är ju så väldigt synd om oss… 😉
Hon har fått sådan märkbart mycket bättre kontroll på sin kropp. Hon kommer bokstavligen krypa när som helst. Hon verkar inte göra saker speciellt gradvis utan det kommer säga plopp och så kryper hon. Tills det händer kommer jag bara inte kunna föreställa mig det. Jag kan verkligen inte se henne krypandes här hemma framför mig. Det kommer bli världens chock. 🙂
Höst ja, det är snart kallt ute. Jag har suttit och haft så kul faktiskt. Har ägnat den senaste veckan åt att söka vinterkläder åt Lexie. Det blir ju några minusgrader här och jag känner att ”Nej, ska det göras får det faktiskt göras ordentligt.”, så nu har loppan en skaloverall med reflexer på gång och jag har hittat sååå fina ulloveraller t.ex. den här från Disana. Här blir det ingen jävla polyesterfleeceskit. Inte för att hålla henne varm i den värsta kylan. Definitivt inte för att hålla henne torr. Det är faktiskt läskigt vilken skillnad det är på material som ser och känns så lika. Men de har ju faktiskt helt olika egenskaper. Nej, jag ska köpa några mysiga silke/ull bodysar och något par byxor och en ordentlig ulloverall. När kylan väl slår till behövs ju egentligen knappt skaloverallen för det blir så torrt ute. Det viktiga är att hon är varm och torr. Men så är det ju det där med att välja. Det finns så sjukt mycket fina ullgrejer och eftersom folk inte fattar det där med materialval så är det ju främst småföretagare (och ofta folk som tillverkar själva) som säljer. Det känns riktigt bra att handla från en liten tillverkare/återförsäljare som har lite mer unika saker. Meen, jag ska avvakta lite med att beställa för jag har ingen aning om vilken storlek hon kommer ha i oktober/november. Men nu har jag koll på vad som finns och ungefär var och till vilket pris.
Men nu har det ju gått lite väl lång tid sedan sist så ni ska få ta del av det ni egentligen är här för… 😉
[easy-image-collage id=1465]
[easy-image-collage id=1466]
Så här sitter vi för övrigt och äter frukost numera… <3
Verklighetsuppfattningen har fått sig en ordentlig törn sedan hon kom. Det är redan augusti. Över en dag?! Vi kom ju bokstavligen NYSS hem med henne. Vi fick vaddera henne i ull och dra en ullfilt över bilstolen vi bar henne i för att luften var så kall. Halvjogga mellan bil och dörrar för att skydda hennes små, små lungor…
Nu är hon sju månader… Wtf?!
Nu ska hon ju stå och ta något steg. Men inte krypa. 😛 Hon försöker ju lite grann, men blir ju så frustrerad när hon inte kommer någon vart. Vändandet börjar vara mer kontrollerat. Snart kryper hon ska ni se.
Men störst skillnad är det väl på hur hon möter sin omvärld. Hon har alltid varit nyfiken och velat se och känna. Men nu är det som att hennes armar blivit en meter längre helt plötsligt. Hon ska ha allt, hela tiden! Och inget är någonsin tillräckligt långt borta! 🙂
Och hon är full i bus. Det märks särskilt nu när hon börjar återhämta sig från förkylningen hon haft i en vecka. Hon är full i bus! Hon skrattar och ler och pratar värre än en politiker i riksdagen. Hela tiden. Det där busiga leendet! Det finns inget som smittar så mycket…!
Nu har hennes sömn börjat landa igen efter semestern. Hon hade en tio dagar där efter att vi kom hem då hon sov en timme i stöten… Hela natten… Jag var inte mycket till människa på dagarna då. Inatt har hon sovit tio timmar än så länge. 😛 Fast det är ju inte riktigt hennes norm det heller. 😉
Jag fyndade ett tyg åt henne på Ohlssons häromdagen. Jag vet inte vad jag ska göra av det än men det var bara så himla fint. Får uppdatera med bild sen. Jag kommer ha så himla roligt med tyger åt henne känner jag spontant. Man kan göra så vansinnigt mycket roliga saker!
Update:
Nåja, vi ska försöka göra dag av den här dagen också. Det har varit en hel del lata morgnar på sistone. Men så får det faktiskt vara när det är semester och föräldraledigt.
…under ett tak i två veckor. Under ett tak utan konventionellt kök dessutom. Konventionellt så till pass att det befinner sig inomhus, i ett rum och samlat på ett ställe… 😉
Det var jobbigare än jag väntat mig att åka. En riktig käftsmäll faktiskt. Väntande mig inte att det skulle göra så ont. Men det är ju ni! Familj ju! Klart det skulle suga att åka hem och lämna er på obestämd tid. Det är häftigt hur vi ändå lyckades forma en fungerande vardag i kaoset. Flytta barnen hit, flytta barnen dit, turas om att vakta barn så att någon kunde gå ner i källaren och hämta disk/tvätt/byta plats på odjuren (för naturligtvis skulle de ryka ihop det första de gjorde) eller dra fram en sladd för att börja med maten. Grilla gjorde vi bara när det regnade – vilket var nästan varje dag. De två dagar det var fint gjorde vi något annat i protest. Har aldrig skådat maken till välfungerande kaos faktiskt. Med hyfsade rutiner för barnen och allt(!).
Sista fredagen gjorde vi timeout och drog till Växjö. Det blev en välbehövd och riktigt mysig snabbvisit. Dumpade odjuren och packningen på hotellet och drog till Linnéparken och Växsjön och bara promenerade (Växjö är helt fantastiskt vackert!). Sen mot kvällen blev det lite kaos för vi hade två alldeles övertrötta barn. Men efter en god natts sömn var de redo att härja igen. Vi åt hotellfrukost och gick på rea på köpcentret intill hotellet. (Ett av de trevligare köpcentrena jag varit på faktiskt, inte så fasligt stort men allt fanns ändå. Man behövde inte gå runt i en jättecirkel för att ta sig ut liksom. Lite mer lagom storlek.) Sen packade vi ihop oss igen och började rulla hemåt. På vägen stannade vi till för att fika och våra finaste hade ordnat med dopfika och så himla fina presenter åt lillan, som hon till och med fått vara med och tillverka i smyg. Tänk att vi snubblade över er i fakking Furusjö?! Men de finaste vänner är de man hittar bäst undangömda… Eller nåt… 😛
Det bara bubblar i hela mig nu. Flickorna våra badar ihop, delar leksaker, gosar och undersöker varandra för fullt. Tänk att de är våra. Tänk att vi har varsitt alldeles underbart barn. Att vi kan leka med dem på gräsmattan och bråka med övertrötta gnällisar ihop.
Det är alldeles galet. Och alldeles underbart. Att det är just ni, och vi – som får dela detta utmattade, utmanande och fantastiska äventyr ihop. Vi är inte bara kompisar till morsorna. Vi ÄR morsorna. Wow!
Ett mer välfungerande kaos än det vi njuter av nu får man leta efter. Byggkaos och barnkaos och hundkaos men vi har det ändå så oförskämt jäkla bra.
Och Lexie. Det händer nya saker varenda timme känns det som. Idag skulle hon räcka en boll till Chrille helt plötsligt. Och så faceplantade hon sittande och reste sig upp helt själv. Sen när hon kom på att hon kunde så satt hon i soffan och gjorde det med flit; ner med ansiktet i kudden, och sen upp igen. Och hon är så nyfiken på lilla Noomie. Skrattar åt hennes bus och iakttar henne noga. Tänk vad hon ska lära sig en massa bus. Theo har plötsligt blivit jätteintressant och rolig. Hon kan sitta och titta på honom och tokskratta bara sådär rätt uppochner. Utan att han gör något speciellt alls. 😛
Och hon vill saker! Hon blir skitsur när hon inte får ta pappas telefon, eller när man tar ifrån henne något hon inte ska ha. Hon börjar bli ett litet barn. Det är så himla häftigt, och stundtals tålamodsprövande.. 😉
Jag kan verkligen inte klaga.
Haha! Nu sover barnen så vi ska tända barnovänliga ljus och pimpla vin… Eller nåt.. 😉
När hon vaknar och är sådär omtöcknad, sitter i min famn och bara orienterar sig i några minuter, och sen plötsligt bara vänder sig upp mot mig, ser på mig i några sekunder och sedan ler mot mig med hela sin själ.
Det är en märklig kärlek det här. Hon bara älskar mig, litar på mig helt förutsättningslöst – bara för att jag är hennes mamma. Jag väntade mig väl inte att någon annan än Chrille någonsin skulle se på mig sådär. Haha! Med den där kärleken alltså – inte för att jag är hans mamma. 😛
Det är så märkligt att hon ser på mig sådär. Hon känner mig ju inte ens. Märkligt och alldeles underbart. Tänk vilken möjlighet hon är. För henne vill jag vara den jag vill vara. Den bästa versionen av mig själv. Matthew Mcconaughey sa det så bra när han mottog något pris någon gång. Hans idol är han själv om tio år. Den han strävar efter att vara är alltid sig själv om tio år. Inte någon stillbild av någon beundransvärd som man kan sträva efter och uppnå. Utan någon som alltid försöker bli bättre. Han jagar alltid sig själv för man blir aldrig färdig så att säga. Målbilden är alltid tio är före. Man kan alltid bli bättre.
Hon blir som en liten extra spark i baken att skärpa till sig som människa. Vara mer medveten om sina val, varför man gör dem, vilken typ av människa det är man vill vara egentligen. Åh! Jag vet inte vad det är jag vill få sagt…
Jag vill ju inte att hon ska se mig som ofelbar, och det är inte den jag vill vara heller. Men man har på något vis ändå fått ett sådant blank slate med med henne på något vis. I alla avseenden. Jag menar verkligen inte att jag ska låtsas vara någon jag inte är för att hon ska tycka om mig eller något sådant dumt. Men… Hon har inte sett mig vara en dålig människa. Det kommer hon ju få förr eller senare. Men jag har ändå en möjlighet i henne på något vis… Jag vet inte vad det betyder än, eller vad det ska få betyda. Det bara slog mig plötsligt; hon kommer ju se till oss. Att det är felbara människor hon kommer se är ju självklart – felbara och rätt knäppa. Men vi har möjligheten att låta henne se felbara människor som ändå hela tiden strävar efter att vara bättre.
Men den där blicken, det där leendet. Helt utan att veta vilka vi är. Det är så häftigt och märkligt – och alldeles förjävla underbart!
Ja, det är vad som snurrar i mitt huvud en sådan här torsdag med lillan sover… 😛
I helgen började jag på våra listor. Semestern är ju nästan här och utan listor kan man ju aldrig dubbelkolla att man verkligen har allt som skulle stått på listan. Jag har en gyllene regel; INGET stryks förrän det är nerpackat. Det räcker inte med framplockat, eller ”det ska jag ta nu”. Nej. NERPACKAT får strykas. Inget annat. 🙂
Det är så man sköter sina listor! 🙂 Har man fina listor behöver man inte heller börja packa tre veckor i förväg. Vi brukar packa kvällen innan. Toksmidigt. Det är bara att plocka, stoppa ner och stryka. Listan har ju hunnit ligga framme och växa och dubbelkollas ett bra tag innan så när det väl är dags brukar det inte fattas något viktigt. Det är ju bara liiiiiite mer än en vecka kvar nu. Gawd!
Semestern är verkligen nästan här! Det är alldeles ljuvligt, underbart, fantastiskt! 🙂 Längtar med varenda fiber i min kropp. Vi har så fantastiska Sverigeresor! Jag har fortfarande inte riktigt förstått att det betyder att Chrille är hemma – heela tiden! Tänk att vi ska få vara samlad familj 24/7 i flera månader! Under Lexies första sommar till på köpet. Nu känner jag mer än någonsin att tiden är helig för allt bara rasar fram nu.
Det är mindre tid kvar tills jag ska börja plugga och lämna henne flera timmar nästan varje dag än hon funnits… Jag har inte riktigt förlikat mig med det än. Jag är aspepp på att läsa och plöja och bli klar. Bidra till att uppfylla resten av våra drömmar.
Men det där med att lämna min lilla. Att inte finnas där när hon behöver någon. Nja, jag behöver nog påminna mig om att det inte är imorgon. Att vi har en hel ljuvlig sommar kvar innan verkligheten särar på oss. Men usch! Det där lät ju inte alls bättre! Fan, jag får nog jobba på den där formuleringen så det känns bättre. Jag går och kollar till henne där hon sover istället och dricker lite mer kaffe på det. Puss på er!
(12.07)