Sååå… Vår unge växer. Hejdlöst. Senaste veckan har hon ätit säkert dubbelt så mycket. Ett riktigt bottenlöst hål är hon.
Pappa fick söva henne också härom dagarna när jag behövde plugga. Det gick typ smidigare för honom nu än det någonsin gjort för mig! Chocktillstånd – ja! Knappa 2 minuter hade det gått på. Jag kan inte tro hur stor hon är nu. Där hon sitter och plaskar i badkaret, eller promenerar i lägenheten med oss (vilket hon faktiskt gör nu!)… Då kan det kännas skönt att vi fortfarande ammar lite grann när hon ska sova. De där stunderna när hon kryper ihop hos mig och bara tokmyser och är sådär liten igen. Okej inte riktigt SÅ liten. Men ändå väldigt liten. Trots att vi hade lite av en kris när vi kom hem från Teneriffa. Hon fick tvärt ett jättedåligt grepp helt plötsligt och jobbade mer med tänderna än med suget… Det var inte så skönt. Så det var några riktigt jobbiga nätter där. Samtidigt som jag blev sjuk också. Hon blev magsjuk i den vevan också. Det var jättefint planerat alltihopa!
Det händer så sanslöst mycket med henne precis hela tiden! Hon är så sjukt rolig just nu. Rolig och full i fan! Och vilket humör sedan! När hon blir arg så blir hon det med besked. Hon är verkligen överallt och ingenstans på samma gång.
Nu har det lugnat sig igen både med sjukdom och vassa tänder. Lexpex går på förskolan och jag går i efterskolan. Jag hade första deltentan igår och känner mig… på gång. I’m going through the motions så att säga. Vardag. Relativt konstruktiv sådan. Det känns annorlunda. Det känns skitbra! Tentan var lite frustrerande. Den var aslätt egentligen. Men, några av delfrågorna handlade om saker jag inte riktigt fattat skulle examineras så jag hade bara tittat lite fort på det. Men det borde ha gått vägen ändå.
Men det känns sjukt bra att ha ett ”jobb” om dagarna.
Det blir lite mer kvalitet på helgerna då också känns det som. Nu i helgen var det Luleå on ice och vi hade hittat en isväg som genade hem till oss. Den hade vi planerat att vi skulle ta till stan. Problemet var bara att vi inte hittade ner till den när vi skulle in till Södra hamn. Det blev lite äventyr och massa skratt. Till slut tog vi den långa vägen ändå och det slutade på en promenerad sträcka om drygt 1,5 mil i den strålande vårvintersolen. Det var inte riktigt vad vi tänkt oss men det blev bra ändå. Men vi är definitivt inte vana vid så mycket frisk luft. När vi kom hem var vi tre slagna hjältar. Jag tror vi sov fyra timmar på eftermiddagen. 😛 Men härligt vare!
Det är nästan det grymmaste av allt. Att inget stannar upp ens för en sekund. Man ska bara fortsätta. Men förändra allt. Nej, nosen kommer inte vara i dörren nu när du låser upp. Nej, du kan inte kasta Lexies rester på golvet och kalla på Theo. Han kommer inte. Nej, du behöver inte hoppa när du rundar hörnan och kommer ut i hallen – det finns ingen där att snubbla över. Nej, det är inte hans rumpa du ser i soffan i vardagsrummet – det är bara Chrilles väska. Nej, du behöver inte kolla om det finns vatten i vattenskålen – det finns ingen som dricker upp det. (Matskålarna har vi inte haft hjärta att plocka undan än…)
Jag vet inte hur många såna här stunder som dyker upp under en dag. Han är överallt och ingenstans på samma gång.
–
Lexie började på dagis på riktigt häromveckan. Hon blev sjuk nästan direkt. Så klart. Som tur var höll det inte i sig så länge och sen har det huvudsakligen gått bra. Den här senaste veckan har dock varit…prövande. Hon fick dubbelt vaccin i förra veckan och så har hon typ fyra-fem tänder på gång samtidigt OCH så är hon på väg att börja gå OCH! så försöker hon desperat göra sig förstådd. Asså – vår dotter är ju inte tyst av sig. Hon pratar på om allt och ingenting hela tiden och har gjort det ganska länge. Hon har bara inte brytt sig så mycket om att någon annan ska förstå henne. 😛 Nu ser jag verkligen på henne stundtals att hon verkligen söker min förståelse utan att få den. Så frustrerande det ska vaaa! Det märks att hon blir typ grötig ibland som om hon verkligen anstränger sig så för att få ut något vettigt. Tror att det bara kommer explodera rätt vad det är hos den där damen. Hon kombinerar konsonanter och vokaler hejvilt nu! 🙂
Men allt det här har gjort att hon härdat fast vid mamma likt någon slags härdande superepoxy-plast som aldrig någonsin går av!! Det ÄR hjärtevärmande, det är det. Men det är också helt sanslöst frustrerande. Pappa duger knappt. Hon ska helst bara sitta fast i mig, på min höft, mest hela tiden. Jag måste medge att jag förut kunde tänka att det skulle bli mysigt den dagen lillan blir mammig. Meeen! Nu känner jag mig stundtals mer trängd och berövad på eget utrymme än när vi helammade som mest. Då är det helt ärligt jävligt jobbigt att vara mamma. Jag älskar Alexis mer än livet! Även då! Hon är min skatt! Men just då älskar jag inte att vara mamma. Så lämningarna på dagis har varit lite besvärligare de senaste tre dagarna. Som tur är verkar hon inte gå och vara ledsen så länge. Dagis har varit så gulliga och slängt ett kort sms när det lugnat sig för att man inte ska gå och undra. De är så himla bra!
Jag började skolan igen samtidigt. Det är lite… Nervöst. Det känns bekymmersamt, men inte oöverkomligt. Är nervös för att jag ska komma ihåg tillräckligt av grunderna. Är nervös för att de kurser jag laggar ska börja påverka mig negativt. Men det känns inte oöverkomligt. Jag känner mig inte besegrad av det. Nu börjar jag känna anknytningen till utbildningen mer på riktigt också. Vi dimensionerar sprinklersystem och snackar föroreningar i stadens vatten och brandklasser. I löööv it!
Men asså! Resfeber va! Som. En. Tok! Och jag längtar efter De Bästa! Som jag längtar! Efter! EEEER! <3
Vi hade lite kalas för henne på nyårsdagen eftersom hon fyllde år på en måndag. Det visade sig vara ganska perfekt faktiskt. Alla är lediga och ingen har någonsin planer på nyårsdagen. 😉 Vi bestämde oss för att vara lite snälla (jag veeeet…!) och tog det ganska sent på eftermiddagen också.
Det blev riktigt mysigt faktiskt. Och får jag säga hur sjuuukt mycket lättare det är att ha folk i nya lägenheten?! SJUKT!! MYCKET! LÄTTARE! Man behöver inte bo i hallen för att kunna umgås med alla.
Igår hade vi första dagisdagen! Det gick så himla bra. Kideus har med föräldrarna mer på inskolningen än vad jag har hört talas om på andra ställen. Tanken är att man gör dagis till ett bekant, tryggt och naturligt ställe att vara på med mamma och pappa först innan de går. Jag tror framförallt att det är ett koncept som funkar bra för de små barnen. Det är ju ingen grej att mamma lämnar rummet på ett ställe där man känner sig hemma liksom. Sedan har de ett föräldraengagemang som är helt olikt något jag varit med om på något dagis förut. Men det är inte omöjligt att det är en direkt följd av att man får lära känna dagiset så ingående i början när man är med så mycket. När det ska göras om eller byggas om är man snabba på att be föräldrarna om hjälp. När innergården skulle rustas upp var det en hel drös med både föräldrar och mor-/farföräldrar som hjälpte till. En grupp tyckte det var tråkigt att bara sätta upp ett vanligt enfärgat staket så de satte sig och målade det i regnbågens alla färger, en morfar tyckte att när de ändå höll på kunde de ju lika gärna snickra ihop ett stort fartyg som klätterställning. Bara sådär. Någon mamma har gjort en stor väggmålning inne i ett av sovrummen. Jag älskar det! Och sovrummen sen! Det är utan tvivel de mysigaste, mest ombonade, utsmyckade och gosiga sovrummen jag sett!
Jag tror hon kommer ha det så himla bra där. Personalen verkar liksom – pigg. Ja! Hon skulle ju sätta sig och gosa i knät på ena fröken redan igår.
Idag hade vi med blöjor och lämnade ombyten som vi märkte medan hon lekte. Hon är ett dagisbarn!! Vad hände med vårt liv liksom?! Vårt mysiga hemmaliv!?
Jag har ju inte direkt oroat mig för henne. Mer för mig tror jag.
Jag fick en sådan käftsmäll här för en vecka sedan…
Det kom bara så plötsligt. I och med flytt och allt hade jag verkligen HELT missat att det är januari nu. Jag hade verkligen ingen koll. Tills Chrille klämde ur sig ”ja nu är det en vecka till dagis! Höhö!” Vaaaaaaaaaa??? Och det betyder tre veckor till jag börjar skolan.
Jag fick verkligen ångest på riktigt. Om en vecka börjar hon på dagis och sen ska jag till skolan. Helt plötsligt ska hela mitt liv förändras och jag vet inte alls hur jag ska hantera det. Det var skitjobbigt faktiskt…
Visste varken ut eller in. Och i paniken såg såklart alla hjärnspöken sin chans att komma ut och lufta sig lite så det blev lite allmänt tokigt i huvudet på mig. Dagis blev på något plan likställt med internat där en stund vet jag… Knasbanan!
Sedan började jag landa i det och nu känns det bättre. Jag är fortfarande lite rädd för den där första gången hon blir ledsen. För det kommer ju att hända. Men vem är inte det?!
Nu ska jag börja ta tag i kontoret tänkte jag. Chrille mår rätt dåligt över det och vi hoppas att det kan hjälpa Theo kvickna till om han kommer åt sin soffa igen.
Okej – först och främst. Det är ren slump att det här inlägget kommer till årsskiftet. Det här är inget dumt nyårslöfte som jag inte tänkt hålla. Lagom till flytten hade jag kommit in i ett flyt. Hade hittat ett vettigt träningsprogram som jag följt i över en månad. Sedan flyttade vi… :/
Sedan blev allt kaos. :/
Med lägenheten, sedan med barnet, Theo är fortfarande sjuk och vi har faktiskt påbörjat jobbiga diskussioner om det där. Meeen, jag har iaf kommit av mig lite med mig själv. Jag som vill få känna mig lite fin på Teneriffa…
Men nu har vi kommit i ordning så pass att jag inte tycker något är ivägen för att fortsätta. Så förhoppningsvis kan jag åtminstone kanske känna mig lite starkare och friskare på Teneriffa. Det får vara målet. Ska se om jag inte kan skaka lös någon fin klänning också lite så här i fel säsong.
Har jag förresten sagt att vi nog har två ettåringar som kutar runt på ön. Efter vårt pre-ettårskalas med lilla Ronja (som typ gått sedan hon var fyra månader) har Lexie funnit inspiration till tusen. Hon ska stå på fötterna heeela tiden. Till och med när hon kryper vill hon stå på fötterna. Dessutom har hon börjat flytta runt på dem betydligt mer när hon väl kommit upp. Det händer grejer med vår lilla tjej nu!
På tisdag har vi första dagen på dagis dessutom. Men det får bli en annan historia.
Det blev jul här till slut med. Trots stressen inför och kaoset så kändes det på något vis som våran första riktiga riktiga. Vi blev precis klara med vardagsrummet och köket och hann pynta. Vi har aldrig haft så fint till jul. Sååå… Juligt. Jag har varit så lycklig över att vi fick det så bra till loppans första jul. Hon har ju ingen större behållning av den. Men det har betytt mycket för oss att det skulle bara fint och ombonat och städat till hennes första jul. Så vi kunde slappna av och ha det mysigt. Och vi lyckades riktigt bra faktiskt.
Vi firade hos Chrilles päron som vanligt på julafton och sedan firade vi själva här hemma på juldagsmorgon. Vi är inte så mycket för de där stora bergen av julklappar och det blev alldeles lagom. T.o.m farmor och farfar hade lyckats hålla sig från att skämma bort lillan alldeles fördärvat. 😉
Jag fick en riktigt bra klapp av älsklingen i år; ”Låt mamma bajsa ifred” av Malin Birgersson eller Meekatt. Boken är egentligen en sammanställning av utvalda blogginlägg. Sjukt bra för moralen och hög igenkänningsfaktor. Hennes barnupplevelse verkar generellt ha varit värre än min. Men det är okej liksom. För hon gör sitt bästa och älskar sina barn. Och jag kunde inte låta bli att känna efterhand som jag läste att om jag kan känna att hennes upplevelse är okej så måste jag väl ändå kunna känna att mina inte fullt så kaosartade upplevelser också är okej. Man gör sitt bästa. Man älskar sitt barn. Man är en mamma. Men man är också sig själv. Med alla styrkor och brister som följer därav.
Hon beskriver det så bra. De där hatkänslorna. Inte mot lillan – aldrig mot lillan. Jag älskar lillan. Men ursinneskänslorna som väller upp när det ballar ur. Situationen. En mamma som aldrig ballar ur är en fiktiv varelse. Vi är för dåliga på att berätta om psykbryten.
Jag minns särskilt en gång. Jag hade gått runt fjärden med lillan och Theo. Det är en promenad på mellan 1h 15min och 1h 30min -ish. Det var en alldeles underbar promenad. Loppan var nöjd och somnade halvvägs och sov så gott i vagnen, jag hade slagit på mysiga vaggvisor som spelade för henne, vädret var perfekt, jag kände mig stark och skulle få äta lunch i lugn och ro, duscha (för håret började vara styvt), gå på toa utan att stessbajsa… Vi hade en kvart hem och jag var så jävla nöjd. Det var dessutom fredag vilket innebar att Chrille var hemma. Kontorsdag förvisso, men hemma.
Så går vi under en viadukt och kommer upp på andra sidan. Då kommer det en tant gående med sin hund och Theo får något jävla myskobryt och börjar dra och ska fram. Han skulle prompt fram och hälsa på den där jävla hunden. Usch, jag börjar bubbla bara av tanken.
Ja, det var iaf lätt undanstyrt men naturligtvis så vaknade Lexie av stöket och då hade hon sovit i en halvtimme så hon skulle inte somna om och när vi väl kom hem skulle det vara kört. Jag blev så arg. Så vettlöst arg. Jag vet att jag skrev både en och två vansinniga haranger i WhatsApp -gruppen. Recept på hundragu diskuterades (och det var inte det värsta…). Jag fick inte så mycket svar och fick känslan av att det nog himlades med både ett och två par ögon åt dramaqueen-Becca. Jag var så ursinnig. Men egentligen var jag mest alldeles förtvivlad. Hur skulle jag räcka till för henne när jag inte ens räckte till för mig själv.
Ibland ballar det bara ur. Men jag älskar fortfarande min lilla skatt!
Jag kan inte känna att jag håller med henne i allt när jag läser. Framförallt känner jag att hon är en av alla de som missförstått genusdebatten. Jag kan ranta hur länge som helst om det där. Jag har gjort och lär nog göra igen. 😉
Vidare tycker jag att hennes beskrivning av ”Mammamaffian” är problematisk. Hon anför att de är mammor som klankar på andra mammor. För att de kan. För att de har tråkigt. Typ. Jag har en god vän som brukar säga det så bra: Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som trampar på andra kvinnor. Vi borde hålla varandra om ryggen. Och det är väl hennes poäng egentligen också. Men så går hon vidare med att specificera att det här är mammor som har Odd Molly-koftor och använder tygblöjor och odlar ekologiskt och lagar mat med barnen varenda kväll och är så förbannat lyckliga. Så i ena andetaget borde vi hålla varandra om ryggen mer ALLIHOPA och inte sitta och döma varandras prioriteringar för vi älskar ju alla våra barn och gör bara vårt bästa. Och i nästa andetag så är det precis det hon själv sitter och gör. Jag tror mig förstå att det hon egentligen menar är alla som sitter och bestämmer att man minsann är en dålig mamma om man inte har tygblöjor eller plastrensar och ser fräsch ut varje dag. Det är ju självklart inte sant. Och människorna som sitter och skriver sånt här sänker ju precis alla som kämpar. Men… Det är inte så det kommer fram i boken. Tycker jag.
Jag upplever att det blir en negativ generalisering åt andra hållet istället. Helt plötsligt så är alla som odlar ekologiskt och allt det där andra en del av ”Mammamaffian”. Och det stör mig att hon inte är tydligare där. För det är ju inte heller sant.
Jag har inga problem med att såga kvinnorna som bara sitter och dömer och sårar och trycker ner. Den s.k. ”Mammamaffian”. Men jag sitter och stör mig på dubbelmoralen samtidigt (även om den kanske är där av misstag). Vissa prioriteringar är tydligen ”för duktiga” och ska häcklas kam det låta som. Mammor som tycker det är viktigt med ekologiskt eller tygblöjor eller plastrensning eller babysjalning eller amning. Tänk så är det den där älskade Odd Molly-koftan som får just den där mamman att må lite bättre när allt annat är skit? För mig var det viktigt att sminka mig ibland (på båda ögonen) för att det fick mig att känna mig som mig själv för en stund. Lite fräschare. Inte bara mjölkmaskin.
De här mammorna är tydligen för duktiga på något vis och ska häcklas för det. Vad hände med att vi alla bara försöker vårt bästa?! Alla har faktiskt inte lika kaosartade upplevelser. Har man energin att lägga på att odla ekologiskt och tvätta tygblöjor och hålla koll på glasflaskor – vad rör det dig i ryggen? Det är väl skitbra för dem. Vad är grejen? Varför ska de häcklas? Varför är de så mycket ”duktigare” än vi andra för att de gör de här sakerna och varför är det så negativt att de är ”duktiga”?!
Återigen. Gör vi inte bara så gott vi kan alla? Kan vi inte bara hålla varandra om ryggen, stötta när det är svårt, lyfta när det går bra?! Alla sitter vi i skiten ibland och alla får vi energiryck ibland.
Som sagt, jag tror inte att det är det här hon menar. Men när man inte läst hennes blogg och bara läser boken så är det så här det låter. Otydlighet stör mig, särskilt när missförstånden som blir därav bygger negativa generaliseringar.
Nåväl. Jag ska fortsätta läsa och må bättre över att det ballar ur för fler ibland. För sån é jag! 🙂
Nu i mellandagarna har vi tänkt ha bebismys med familjegruppskompisar. Det ska bli så kul att se tjejerna med humörsvängningarna ihop. 😀
Imorgon är det besiktning av gamla lägenheten. Då tänkte vi lämna nycklar också. Det känns jättekonstigt att det ska bo någon annan där. Det har hänt så mycket bra där. Lexies första år var där. Det är lite nostalgiskt faktiskt. Mycket märkligt.
Inatt har vi bott i vardagsrummet. Lexie är inne i någon konstig period och får ungefär varannan natt för sig vid 02-tiden ungefär att hon minsann ska vara vaken ett tag. Vi var så utmattade så vi drog ut bäddmadrassen i vardagsrummet så hon kunde krypa runt mellan oss. Framförallt gjorde det inte så mycket om vi slumrade till lite för hon kunde inte trilla ner och slå ihjäl sig. Sååå camping i vardagsrummet idag. 😛
…Jag har så himla roligt om dagarna. Det är fullkomligt kaos här hemma – det är ju inte så kul. Men lillan! Hon kryper fram och tillbaka till höger och vänster och rätt vad det är hör jag bara hur hon kiknar av fniss någonstans. Hon har så roligt bara av att krypa runt som ett yrväder. Jag blir alldeles till mig i själen när jag hör henne.
Igårkväll visade hon sig för första gången riktigt medveten om sin tunga. Så jäkla roligt! Hon låg på skötbordet och lekte med den medan jag bytte blöja, från sida till sida, ut och in, känna på tänderna och sen skulle hon få Chrille att härma!! Hon är så fantastiskt rolig nu!
Vi har börjat hitta grejer på konstiga ställen nu också. Jojjomäään! Vår lilla toddler möblerar och placerar om. Hittade hennes babypuder i en flyttlåda igår. Där hade vi bestämt inte lagt det – jag och Chrille då alltså…
Theofis har ju varit risig också. Inte ätit på två dagar nu och knappt druckit sedan igår. Hade en tid hos veterinären imorse och han är inte helt kry. Han hade tydligen bakterier i kisset och visade även tecken på inflammation i urinvägarna. Exakt hur han åsamkat sig det här får ni fråga valfri gudom om. Jag har inte den blekaste aning. Men nu har han fått medusin som han ska få knapra på och sen blir det återbesök i nästa vecka.
Kaoset har det börjat hända saker med. Vi fick som vi ville och har fått ut tapeter till allt som var underkänt i lägenheten. Nu har vi börjat i köket och spacklat halvvägs. Det kommer bli såååå bra! Jag är aspepp. Det är bara bengligt att bygga runt en 11-månaders. Men nu tror jag vi drar ett ryck och gör klar köket. Börjar bli helt tokig i huvudet av kaoset. ALLT – är i vardagsrummet.
Slänger med lite random bilder som får vara självförklarande. 🙂
