Idag har jag varit på skolan för att göra klart en retur jag fått på en uppgift. Skolan är verkligen en spökstad på sommaren. Helt plötsligt används föreläsningssalar som lagerlokaler och det springer runt hela sjok av städare överallt. Det är mycket märkligt med tanke på aktiviteten som är här normalt sett. Men helt sant är ju att det här är trevligt. Nu kan man sitta mitt i alltihopa och nynna med i musiken när man jobbar. Tummen upp på den! Igårkväll avslutade jag första löpveckan – igen. Vet inte om det är tredje eller fjärde gången… Tredje tror jag. Lol.
Blev lite småbekymrad imorse för jag hade ont i ena knät. Inte farligt men märkbart. Vi får se hur det går nu. Jag har ju inte pass varje dag så förhoppningsvis är det bara vilan där emellan knäna behöver nu i början.
Hittade ett smultronställe efter passet där jag stannade och stretchade. Det var en riktig vinstlott för det låg för det låg på en bank som gick rakt ut i älven där det var alldeles för blåsigt för myggor. Jo jag tackar! 🙂
Sämre ställen kan man avsluta träningspasset på!
Inatt sov Lepex i sitt eget rum – hela natten! Det är stört hur stor hon blivit helt tvärt. Visst med humörsvängningarna som hör till – men mest är hon bara så himla härlig. Berättar saker hela tiden, mycket viktiga saker. Hon har ett sådant roligt tonfall när hon pratar. ”Nu är det bäst att ni hör vad jag säger för det är det viktigaste ni någonsin kommer att höra! Ja!”. Typ. I veckan var min plan att sy lite sommartights till Lexie. Det är asläskigt. Jag har fått någon fix-idé i huvudet om att det är jättesvårt. Men använder man bara rätt stygn, tråd och nål så är det inte svårare än att sy en vanlig raksöm. Det är mer trikån som skrämmer mig lite. Att jag ska lyckas dra ut den medan jag syr så plagget blir vridet eller något annat dumt. Det ska bli skitkul har jag bestämt! Jag tycker det är fantastiskt kul att sy – man kan göra så häpnadsväckande stora förändringar med en raksöm. Det är ascoolt!
Jag fattas bara lite tyg för att sy tightsen. Funderar på om jag skulle ta mig till stan imorgon och fynda… Det bästa är ju att det inte behövs några mängder för att sy tights i Lexies storlek liksom. Sen att jag får ut upp till fyra gånger fler (om inte mer rent av) tights till samma pengar som om jag skulle köpt på affären, det är en ren bonus. Framför allt får hon så otroligt mycket finare tights. Det finns så fantastiskt många fina tyger att välja mellan och många är nattochdag mycket finare än någonting du kan hitta färdigt i affären! Så det är win-win-win-win för mig känner jag. 🙂
Ska söka gardintyg när jag håller på också. Till Lexies rum. Har inte hittat något vettigt än och det är galet naket utan. Men jag kan bara inte sätta upp vad som helst nu när hon fått det SÅ fint! Nej! Ska det göras så göras ska det ordentligt! 🙂 Måste hitta en lampskärm i lagom storlek också som jag kan klä om så hon får en lampa. Ja, det är ju några smågrejer kvar innan det är KLART.klart… Men ska det vara så ska det 🙂
Nu ska jag börja packa ihop mig här så vi kan hämta loppis och sen ska vi svänga förbi LinOlof med vattenmelon för de ska gräva upp halva sin tomt i dagarna och kan tänkas behöva vätskan.
Jag tycker hennes väg mot gåendet har varit den mest utdragna historien någonsin! Men det är kanske för att alla andra verkar ha såna dära ”första-stegen-moments” relativt tätt följt av fri gång. Lexie tog sina första steg… för länge, länge, länge, länge sedan. Jag minns knappt när faktiskt. Det känns som år sedan. Pinsamt. Efter det har hon inte direkt varit jätteintresserad av att gå själv. Och det är ju inget fel med det. Förr eller senare går de ju. Det hade varit en annan grej om hon verkligen inte kunde.
Men nu helt plötsligt. För en-två veckor sedan. Började vi märka tydlig skillnad. Mer och mer stående. Mer och mer ta sig runt på fötter och söka saker att hålla i för att slippa krypa. Idag har hon ju typ gått mer än hon krupit. Utan att hålla sig mer än med att hålla sig.
DET. ÄR. STÖRT. Jag som aldrig kunde tänka mig henne som en gående människa – för då är hon ju V.E.R.K.L.I.G.E.N inte bebis längre – och nu bara går hon. Plötsligt blev hon tre ggr större liksom.
Inatt fick vi ett infall också. Vafan vi testar söva henne i sitt rum bland alla sina saker. Jag var ju långt ifrån säker på att det alls skulle gå. Men jo. Klockan är snart midnatt och loppan sover i sitt rum än. Men ju senare det blir desto mer känner jag att jag kanske inte var helt, riktigt redo för det. Det känns lite otäckt att tänka på att gå och lägga mig bredvid hennes tomma säng…
Att vakna och inte se henne ligga där uppochner och tvärsikors. Det kanske lever lite spöken kvar i hjärnan sedan igår också. Hon började gårdagen fint med att trilla ner från vår höga säng och slå huvudet på vägen. Hon hade haft en stökig natt så att hon var trött efteråt kunde vi inte på rak arm dra slutsatser av. Vi bytte blöja, Chrille kollade hennes pupiller och sedan fick hon lite vatten medan vi skulle börja med frukost. Det tog några minuter och sen spydde hon upp vattnet. Vi sa mer eller mindre hjärnskakning och akuten i kör. På med kläder, Chrille hämtade bil och när jag höll på med Lexie gjorde hon mig så himla rädd och lugnade mig på samma gång.
När jag satt och drog på henne tröja satt hon bara där alldeles lealös och orkade knappt bära kroppen. Jag klämde åt hennes händer och fick knappt någon respons alls. De bara hängde där. Men så gick jag för att borsta hennes hår – jag vet inte – man gör det när man är frisk så det skulle jag. Och när jag var klar och la ner borsten så tog hon upp den precis som vanligt och skulle borsta sig själv…precis som vanligt. Där och då var det så sanslöst skönt att se henne vara sig själv. Om så bara för en liten stund. Hon skulle ta på mig mina solglasögon också när jag stod och plockade fram hennes solhatt. Såna små saker alltså. Hon var hon ändå. Så illa kunde det väl ändå inte vara?
Det var det inte heller. Dagen är en lång och tråkig historia. Trött och medtagen var så illa som det blev. Efter prover och kontroller och grönt ljus sov hon i en väldig massa timmar under dagen. Sen på kvällen var hon sig själv igen. Bara sådär.
Vi fick rent av komma hem på kvällen.
Så ja, det sitter säkert kvar i hjärtat mitt.
Det är häftigt att det funkade ikväll och hon verkar verkligen älska sitt rum. Så mycket en 1,5 åring kan… 😛 Så på så vis känns det ändå bra. Det är bara mammahjärtat som ska vänja sig också… Den här kärleken är så underbar och så smärtsam på samma gång! Min älskade, älskade, älskade lilla skatt!
…den blir fullständigt bortblöst när hon mitt i det värsta – när hon är som allra tröttast – kryper upp i min famn, kramar om mig hårt och ska gömma hela ansiktet i min hals. Hos just mig. Trots all otillräcklighet jag känner så är det ändå mig hon är trygg hos när hon mår som sämst. Hon vill till mig när det är som värst. Trots att jag inte alltid räcker till. Hur ödmjuk blir man inte av det?! Hur stort är inte det? Den fulmkomliga tilliten. Den fullkomliga tilltron. Till mig?! Lilla, lilla mig…
Att få gömma sig i min hals räddar hela hennes värld.
Som jag hoppas att jag lyckas med åtminstone det. Att vara hennes trygghet i stormen. Lyckas jag bara med det kan allt annat kvitta.
Vi fick förresten reda på varför hon haft så ont. Det var inte bara förkylning; öroninflammation på vänsterörat hade hon fått till på köpet. Så nu har Lexie påbörjat sin första antibiotika-kur (usch!) och inatt har vi fått sova alla tre. Tänk vad människa man blir igen direkt.
…man behöver den… Den här veckan har varit riktigt jävlig faktiskt. Ovanpå alla labbrapporter som ska in typ nyss (en ska bokstavligen in om 8 minuter – väntar med spänning på att labbkompisen ska bli klar) så blev loppan sjuk i tisdags. Det var så pass att förskolan fick skicka hem henne för att hon fått feber. Den här gången har hon åkt på en särskilt elak bacill och hon har haft hemskt ont, både i öron och i halsen. Hon har fått ett helt batteri av mediciner för att lindra och dämpa och högläge men det har inte hjälpt mycket. De senaste två nätterna har vi inte sovit mycket, natten mot igår undrar jag om det blev något alls egentligen. Man förlorar verkligen förståndet när man är så fysiskt och känslomässigt utmattad och inte får sova. Jag blir verkligen dum i huvudet och arg och dum i huvudet. På så många sätt. Blir arg på Lexplex mitt i natten när hon vaknar var femte minut eller varje gång hon hostar och är arg och stretar och skriker och gråter om vart annat, vill komma, får komma, men blir ändå inte nöjd. När det verkar som att hon skriker bara för att skrika, gråter bara för att hon kan. När det känns som att man gör allt mellan himmel och jord och det ändå inte hjälper, när man själv tycker att det borde. Men för henne är hela livet bara fel. Hon har ont och kan inte ligga och får inte ro när hon ska sova och är antagligen minst lika utmattad som vi och kan inget annat än att gråta och bli arg. Men när man är sådär dum mitt i natten fattar man inte det. Man tänker det, men det får inte känslan av frustration och ilska att försvinna. Det går liksom inte in ordentligt. Då är det kortslutning i hjärnkontoret som aldrig annars. Aldrig är jag så dum som då. Aldrig är jag så otillräcklig som då.
Hon vaknar igen nu så jag får pysa. Jag la henne nyss. Tredje natten alltså…
Hon använder ju vårt språk! Klart hon förstår det då….eller?
Det går så fort och man blir så himla lurad. Det haglar ord ur ungen nu och man tror så lätt att hon förstår dem. Hon hade väl inte sagt det annars? Hon förstår tonfall och vet när man ställer frågor och är så himla aktiv i samtal och deltar hela tiden. Hon måste väl förstå vad det är hon svarar på?
Hahahaha!
Hon har hittat hammaren, hon har upptäckt att man kan göra roliga saker med den. Men hon använder den baklänges lika ofta som framlänges. För att slå lika ofta som att kramas. Hon har inte förstått hur den SKA användas än. Bra precis så är det.
Men vi hör bara orden, orden som vi känner igen och vet vad de betyder. Men här är det fina; de betyder allt som oftast inte samma sak när HON säger dem. Åtminstone inte än. Det är skitsvårt att hålla koll på! Man tror så lätt att hon förstår ljusår mer än hon egentligen gör – på gott och ont.
Idag har jag långdag. Den känns så iaf. Har suttit med labbrapport nu på morgonen och sammanfattat resultat ifrån labben vi avslutade igår. Vi testade flamskyddsmedel och fick tutta fyr på saker igen. Nu ska vi dra slutsatser om resultaten utifrån ämnenas kemiska egenskaper, spekulera kring möjliga restämnen i de fall reaktionerna var ofullständiga och bedöma flamskydden utifrån våra experiment. Jag börjar vara lite nervös nu också. Brandkemin är ASintressant, men det är ungefär bra precis hur mycket som helst att lära sig. Utöver allt jag behöver komma ihåg sedan 8 år tillbaka… Men det gör all skillnad i världen att jag tycker det är så kul att läsa! Det är mycket att göra men det är spännande. Jag vill så gärna lyckas bra med det här!
Idag längtar jag dock hem till di mina. Chrille har det tufft – det suger att söka jobb i största allmänhet – och lilliskrutt har åkt på en ganska så ordentlig förkylning. Jag vill hem och kramas. Snaaart.
Nu måste jag packa ihop mig och rusa på föreläsning. Fun fun! Tagga mer kemi!
Hon lyckas stoppa ner alla klossar i pappas foppatofflor – ”JAAAA!”
Hon lyckas hälla över klossarna från den ena toffeln till den andra – ”JAAAA!”
Hon lyckas norpa mammas telefon när hon inte ser – ”JAAAAAAAWW!”
Alexis Hedberg behöver ingen hejjaklack för hon är sin egen! Sådär låter det – med eftertryck – varje gång hon lyckas med något, vad som helst.
Det har hänt så mycket stora saker nu och det känns inte som att de har fått den uppmärksamhet de förtjänar för det är så invävt i vardagen. Hon säger en massa riktiga ord nu utöver det ändlösa, raljerande tjötandet hon sysslar med som ingen förstår. Ja, nä, Dadda, Mamma, Pappa, titta, Coockie (sa hon för första gången igårkväll rent av), kaka! (pannkaka), vatten lyckas hon med ibland, där, hejja, tacktack, hej, hejdå. Det är ju en hel hög med ord när jag tänker efter, och de har dykt upp bara sådär helt plötsligt. Vad är det de kollar på 18-månaders kollen? Om barnet kan 8-10 ord eller hur var det? 😀
Och hon kan så många saker som vi inte vet om! Det är faktiskt rätt stört. Vi upptäcker en massa saker hon lärt sig efter hand. Härom veckan frågade jag henne var magen var någonstans, vilket hon aldrig svarat på innan, men då helt plötsligt ryckte hon upp tröjan och började klappa sig på magen. Näsan hittade hon också, sen blev det förvirrat. Men bara det! Jag hade ingen aning! Hon satt och ropade ”hej hej!” vid matbordet en dag när hon fått mat lite före oss. Jag fattade inte alls vad hon höll på med först, sen började jag sjunga ”Säg hejhej till vännen din som sitter där…” ”HEJ HEJ!” fick jag till svar. 😀
Hon har så sanslöst mycket vilja och får riktiga vansinnesutbrott vissa gånger när hon inte får som hon vill, vilket tyvärr är oftare än hon skulle vilja. 😛 Hon blir stadigare och stadigare på benen och jag är helt övertygad om att om hon bara ville så hade hon gått utan problem nu. Men hon verkar inte riktigt vilja gå själv än. Hon går fort, stadigt och gärna när hon får hålla handen, men sätter sig ner nästan direkt när man släpper. Att stå upp på stället utan stöd däremot – DET tycker hon är sjukt roligt… knasbananen! Hon kan bokstavligen stå och göra benböj för att hon tycker det är så roligt att bara ställa sig upp. Jag fattar inte alls… 😀 Här före resan bestämde hon sig för att hon SKULLE sätta sig på pottan själv. Hon var aptrött och hade noll koordination men hon SKULLE PROMPT lyckas med det DÅ! Hon lyckades väl…nästan. Tokpraktiskt att hon vill det kände jag spontant. Vi hade ju ändå tänkt börja låta henne vara blöjfri mer än bara någon gång då och då nu. Då är det ju hur smidigt som helst om hon tar sig upp på pottan själv också! Kryper fram till den gör hon ju redan när hon har velat upp. Men sen har det varit upp till oss att skynda och hjälpa. Tänk att snart löser hon det också själv!
Hon slutade typ sova på eftermiddagarna när vi var i Härnösand också. Jag tänkte först att det bara var resan som spökade, men hon har typ inte sovit någon eftermiddag sedan vi kom hem. Det bara hände sådär hipp som happ också.
Hon är så himla härlig över lag just nu. Hon upptäcker nytt hela tiden och gör det med sådan nyfikenhet och glädje så jag blir alldeles varm i hjärtat. Humor har hon också, i mängder. Det är så sanslöst mycket bus i den där lilla kroppen och det går att ha så himla roligt MED henne nu. Jag älskar henne så det gör ont faktiskt. Vårt lilla underverk!
Så här glad ser man för övrigt ut när ens nya, fina, GRÖNA gummistövlar kommer hem! 🙂
Idag har vi haft familjedag på Leos med ett gäng andra och Lexie ligger helt utslagen nu och hämtar sig efter allt det roliga. Jag och Chrille ska passa på att titta på något ifred nu. 🙂
Igårkväll avslutade jag första löpveckan – igen. Vet inte om det är tredje eller fjärde gången… Tredje tror jag. Lol.
Vårt lilla monster! <3