-
Så, SÅ nöjd!
-
Så underskattat enkelt!
-
Svårt att få stillastående bilder nuförtiden...
-
#inaction
Det här var tröjan jag precis hann påbörja sist jag och Lina hade sydag men inte avsluta. Jag hann bara nåla fast kragen. Så nu häromveckan när vi tog en paniksöndag för att jag skulle kunna knåpa ihop Chrilles födelsedagspresent så passade jag på att göra klart den också. Och den blev SÅ fin! Sådär fin som man fantiserar att något kan bli om någon som kan gjort det istället. 😛 Löjligt stolt faktiskt. Det är så roligt att jag får samma ivriga känsla varje gång jag avslutar ett plagg, vare sig det är stickat, virkat eller sytt. Att det blir ett plagg! Och att det blir så fint! Trots att det bara är lilla jag som knåpat ihop det och inte något proffs som VERKLIGEN kan. Det är en häftig känsla. Och samtidigt är det så jäkla gött att få göra något med händerna då och då, något som faktiskt blir något. Jag testade köra Sudoku där ett tag när jag hade ett stickningsprojekt som tog sån tid att jag blev less och jo, visst fick hjärnan utlopp för sina nötknäckarbehov. Men det blev ju inget av det direkt. Så när systemet var löst hade jag världens anti-klimaktiska känsla. Jag hade ju löst Sudokut och var det ett svårt system så kunde det ta sin tid och behöva sin uppmärksamhet, men hur svårt det än var så hade jag inget påtagligt resultat efteråt. Jaha, vad gör jag med det här? Nej, på så vis är hantverkandet så himla mycket mer tillfredsställande. Det är ett tredimensionellt Sudoku som man faktiskt får något utav. Och det är det som är det fina. Har jag inte varit uppmärksam så syns det på resultatet, så det gäller att ha hjärnknölarna med sig.
Jag har ett till projekt på g som jag återigen bara hann påbörja nu sist. Men det är faktiskt lite hemligt. Jag kan nämligen inte berätta om det utan att riskera att röja delar av Chrilles ena present. Det går bara inte för sig. Men jag tror att det också kommer att bli sådär löjligt bra som den här tröjan blev. 🙂 Sen har jag fått syn på en alldeles UNDERBAR jacka i en av Linas Ottobre tidningar som jag ska sy åt Lexie mellan någon läsperiod någon gång. Men då får det nära på bli en hel syhelg för mig… 😛 Det kommer att bli ett riktigt knep och knåp -läsa-instruktioner-noggrant- projekt. Jag är astaggad, men det dröjer nog innan det blir av tyvärr. Jag får helt enkelt något att längta efter..xD
Idag så…*trumvirvel*…försov vi oss igen. Det går så bra för mitt lag den här tentaperioden känner jag. Det var egentligen inte katastrofalt mycket. Nu valde vi att inte stressa iväg Lexie eftersom vi märkte att hennes förkylning blev värre igårkväll så vi ville kolla av läget på henne lite på morgonen. Men bara grejen – kan ju för fan inte hålla på och försova mig på det här viset! Byta signal ikväll. Mantra innan jag somnar. ”Larm – upp!” ”Larm – upp!” ”Larm – upp!” Med lite tur så är det det första jag tänker när jag hör larmet. 😛
Nej, nu måste jag ta och komma igång. Jag är snortröttare än vanligt idag men jag måste hinna gå igenom några tentor till inför imorgon känner jag. Det blir redan mindre gjort idag än tänkt.
-
När pottan är ställföreträdande fåtölj...
-
När man bara inte orkar ta de där sista stegen in genom dörren hemma...
Jag vill skriva så mycket om Lexie. Men jag vet aldrig var jag ska börja, och vad skrev jag sist? Kommer jag ens ihåg allt som hunnit hända sedan dess?! Gaaah! Så jag delar bilder. Så får ni åtminstone se att hon lever, växer, är underbar, har humor och humör. Hon fyller snart T-V-Å och vi kan inte smälta det. Att vi har en två-åring. Att vi har ett barn. Som går och pratar och leker och dansar. Det är det märkligaste och självklaraste på samma gång. Konstigt att vi är förvirrade? 😉 Vi tittar på henne dagligen och -kan-inte-fatta- att hon är vår, av oss, att hon är så stor – redan – men har hon inte också alltid varit det? Det är ganska många, ganska motsägande tankar. Kärleken till henne är nästan tung att tänka på för den är -så- stor! Det var väl en av grejerna jag var mest nyfiken på innan hon kom. Den där kärleken. För nog har man älskat före henne. Men man har alltid fått höra om en annan kärlek som man inte kunde förstå. Och det har varit så frustrerande att inte kunna förstå så många människor fullt ut. Och att få höra det om och om igen – att man bara inte kunde. Föräldrar – what makes ’em tik? Och hips vips bara fattar man. Biologin är läskig. Vilken sanslös kraft den har över oss egentligen hur mycket vi än försöker låtsas som annat. Jag vet att jag har tänkt att jag ville vara uppmärksam. För när jag väl förstod ville jag kunna förklara. Jag ville kunna säga mer till barnlösa än ni kan inte förstå. Och här sitter jag ändå – utan ord.
Men det är väl lika bra ändå för det var inte det här jag skulle göra nu. 😛 Bananskal. Tenta. Branddynamik! YAY! *omgtentaångest!*