Välj en sida
2500 bilder…

2500 bilder…

…det är vad jag har ägnat stora delar av de senaste dagarna åt. Kaoset som blivit på grund av uteblivna synkroniseringar, fullt minneskort, 17 000 olika mappar för alla appar, gjorde att det inte fanns annat att göra än att sätta sig och gå igenom från början. Vad fanns back-up på? Vad kunde tas bort? Vad var dubbletter? Så jävla tråkigt! Nu är det snyggt och prydligt men jag har på riktigt haft ont i handen idag efter de repetativa rörelserna. xD

Nu har jag dessutom lagt en bra grund för att det inte borde bli så igen. Det blir ju en del bilder och jag vill ha det sparat organiserat så att man kan söka på ett rimligt sätt.

Så roligt kan man också ha.

Nu ligger jag och väntar på att Lexie ska somna. Läggningarna är så gott som problemfria nu igen. Men nu ligger hon istället vaken – märkbart trött och sömnig – ganska länge. Sen fick hon något ryck för någon vecka sedan och blev typ hysterisk när jag sa godnatt och skulle gå ut som jag alltid gjorde. Så nu får vi vänta ut henne igen. Det är väl nåt hon går igenom just nu som gör att hon behöver tryggheten. Det brukar vara så. Sen går det över.

Tidigare har jag bestämt att det skulle vara mobilfritt när hon ska sova. Men nu får jag smyga in den så jag kan plocka fram den när vi läst klart och hon lagt sig. Det går fan inte träna efter att ha slumrat till här! xD Kämpade mig genom två sådana pass och det var fruktansvärt. Kroppen hade hunnit stänga ner helt. Så nu håller jag mig vaken så här istället. Hoppas hon blir trygg nog att man kan ge henne en puss och sen gå ut snart igen!

Nu har jag börjat höra snarkningar så det är dags att kolla de där ögonlocken igen…;)

Håll tummarna!

Den här veckan kickar min rumpa!

Oh maj gawd! Reliningen av avloppen som skulle innebära en dags arbete i vår lägenhet och kanske – i värsta fall – tre utan vatten dagtid, har nu tagit två veckor och mer blir det. ”Dagtid” har visat sig betyda halva jävla dygnet. Samtidigt har jag varit själv med Lexie och fått hänga med päronen de flesta kvällar eftersom det inte gått att vara hemma. Asså – jag älskar mina svärföräldrar… Men asså det här har blivit lite too much va… Och att inte kunna vara hemma liksom, det blir påtvingat. Till på köpet har jag inte kunnat lägga Lexie i tid och flera gånger har jag fått sitta uppe med henne till 21. Hon var så slut då. 🙁

De har gett sig tid att stänga av vattnet mellan 07-19 eller 07-20.30. De där tiderna har inte varit värda pappret de tryckts på. De har inte hållt dem en enda kväll. Jo, i onsdags. Då hade de dragit före 16.30 trots att de var långt ifrån klara… Jag gillar logiken. Samtidigt har jag försökt preppa inför den mest ångestladdade tentan av alla under utbildningen. Vi har inte kunnat tvätta, jag har fått diska på nätterna och ha kaos tills dess eftersom det inte funnits vatten. Ni vet när man gått på plastgolv med leriga skor? Ni vet hur det känns att gå på det barfota när det torkat? Så känns hela lägenheten! Det är äckligt och stöckigt och skitigt fan överallt. De kvällar vi blivit hemma sitter man bara på nålar och väntar på nästa gång någon springer ut och in i lägenheten. Har. Inte. Kunnat. Slappna. Av. En. Sekund. Igår fick de dessutom borra upp ett stort jävla hål i en av våra väggar för att de hittat hål i ett av rören som började läcka genom vår vägg. Jag byggde lista i onsdags och hoppades på att kunna återta lite kontroll eftersom de skulle vara klara. Ja, Lexie fick badat och jag fick rensat köket. Efter en dag till utan vatten började det om på noll kändes det som. Granolan fick jag också bakad så att jag kunde få i mig lite vettig frukost åtminstone. Sen blev det inte mer…

Och Lexie. Hon har en ny grej på morgnarna nu. Hon ska busa när vi ska klä oss. Jag kommer med kläder och hon kastar sig i soffan och fnissar hysteriskt. Lilla busan! <3 Om vi inte redan var en kvart sena då. Om inte jag var helt slutkörd. Om jag hade haft lite mer ork. Om inte allt annat också strulade. Jag har inte haft en gnutta tålamod för det och det har blivit så fel. Det har lagt sig fint ovanpå allt annat. Idag har de dessutom stängt av vår vanliga cykelväg till Porsön så jag fick cykla omvägar och lyckades tappa grejer ur korgen två gånger på vägen. Ena gången kände nog Lexie att sammanbrottet var nära för hon började hejja på mig där hon satt. Fina mammapoäng här känner jag. Älskade lilla knasfia!

Jamen ni hör ju! Det är bra att skriva ner gnället så här. Man får plötsligt väldigt mycket perspektiv! xD

Idag ska jag förbereda mig inför tentan imorgon, det går sådär. Sitter och söker rätt på eterns alla solstrålar för att sluta känna att jag vill krypa in i ett hörn och gråta lite…Haha! Har hittat flera roliga redan. Den här dök upp i en artikel i mitt facebook-flöde och jag var naturligtvis tvungen att prova själv. Det funkade! 😀 Så himla roligt!

Jag älskar Google! <3

Sitter och lyssnar igenom Britneys senaste fyra plattor. Ja, jag lyssnar på Britney Spears, bland andra. Det vågar jag knappt någonsin säga högt.. Vafan då för?! Vet ni, jag skiter faktiskt i vad ni tycker om det. Jag lyssnar också på Kesha, Mindy Gedhill, Melissa Horn, Petter, Norlie & KKV, Svenska björnstammen, Syster Sol, Timbuk, Kelly Clarksson, Tingsek, Birdy, The Weekend, Queen, Elias, Katy Perry, Coldplay, Evanescence, Imagine Dragons och Fall Out Boy och många, många fler… Så, ja. Britney Spears är en i listan. Hennes musik tenderar att få mig att känna mig kick-ass. Den får mig att vilja dansa, den får mig att sträcka på mig och ta lite längre steg. Den är ofta ett bra alternativ när det inte är läge att ställa sig i Superman-pose. Så.

[easy-image-collage id=2016]

Okej – det har faktiskt hänt en bra sak den här veckan! Jag fick tillbaka Jöken-tentan jag skrev förra veckan. Den. Är. Klar!! 😀 När den här läsperiodens poäng också trillar in så kommer jag nästan vara uppe i 140 hp! 140 HP!!! Fatta! Det är nästan en hel kandidat för faen (vi läser ju lite mer än en kandidat)! Hittills har jag hela tiden tänkt ”jag ska! jag ska! jag SKA!”, men det här fortfarande känts väldigt långt bort. Nu börjar det låta ”jag kommer! jag kommer! jag KOMMER! (klara det!! hahahaha!)”. Vi satt och pratade om nästa sommar med T&S här för någon vecka sedan. För första gången någonsin vet vi exakt INGENTING om sommaren som kommer! Jag kommer sannolikt inte ha sommarlov, bara en sådan sak! What?! Hur läskigt blev inte det här?! Var bor vi, vad gör vi? Vem vet? Inte ens vi! Nej det där var stressigt att tänka på! Matstat! Nu!

Puss!

 

L.A.T.

Jag har dock allt utom tid för det. Att vara lat alltså. Vi lämnade in projektuppgiften och sen gick luften ur mig. Det var mindre bra känner jag. Det är fortfarande ett litteraturseminarium kvar, projektet ska redovisas, opponeras och sen har jag tentor. Det är lite för mycket för att luften ska gå ur redan. Boken vi ska läsa i nu till på fredag är himla bra faktiskt och behandlar kursens kärna. Cross-cultural management in practice heter den och tar upp många klockrena exempel. Vi har pratat mycket kultur i största allmänhet i kursen och kulturmöten. Kultur är ett himla diffust begrepp så man få verkligen välja sina ord när man pratar för att inte hamna snett i begreppen. Just den här boken tar upp många fallstudier av kulturmöten just vad gäller ledning av organisationer. Fallstudier där man exempelvis gjort omstruktureringar av företag och infört nya organisationskulturer som väldigt starkt präglas av kulturerna i vilka de stöpts. Det är oerhört problematiskt och resultatet är så känsligt för hur man tar sig an uppgiften. Det brukar allmänt vara en ganska dålig idé att försöka sudda ut medarbetarnas egna kultur och påtvinga dem en annan. Den egna kulturen är ju glasögonen genom vilka vi uppfattar allt i vår vardag.

Till vardags används kulturbegreppet nästan uteslutande om konstnärliga uttryck vilket inte är fel. Men det är ju så mycket mer. Bara en sådan sak som att alla våra värderingar ryms i vår kultur. Bara där blir begreppet så mycket större. Det är så viktigt att ta hänsyn till kultur och känna till kultur när man ska leda. Visst är även det begreppet en generalisering och individen är så mycket mer än bara sin kultur. Men i en grupp man ska leda kan medlemmarnas kulturella bakgrund säga så mycket om hur de tänker, varför de uppfattar saker som de gör, hur de kommunicerar…etc. Det blir så särskilt tydligt när vi läser om internationella insatser där enheten ofta aldrig träffats förut. Ledaren kan förebygga så många klyftor och missförstånd inom teamet bara genom att förstå individernas kulturella glasögon. Vi har fått så många exempel på situationer där det blivit tokigt. I finsk kultur visar man i samtal respekt för det som sägs genom att vara tyst och eftertänksam. Det är för dem ett tecken på att man lyssnar och är intresserad. I fransk kultur å andra sidan är man väldigt verbal och interagerar för att visa sig delaktig och visa intresse. Man ska avbryta för att visa att man är intresserad. I en förhandling mellan fransmän och finnar tolkade fransoserna tystnaden som tveksamhet och misstänksamhet och sålde således på hårdare vilket mottogs negativt av finnarna. Det blev väldigt fel för att de inte kände till varandras kulturer.

Till saken hör att det även inom kulturer existerar kulturer. Det kan handla om vilket område du kommer ifrån i ett visst land, vilken socio-ekonomisk grupp du tillhör, vilken religion du tillhör…osv. Jag fick en sådan väldig ny respekt för balansgången ledarna av internationella insatser måste lyckas med. Den personen ska ju inte bara leda ett team med människor hen aldrig träffat som inte heller känner varandra; utan dessutom göra detta i kontexten av den kultur de befinner sig i, med alla begränsningar det kan medföra.

Jag tycker det här är himla spännande och går igång på det lite grann… förlåt 😛

Idag är det en så fantastiskt viktig dag; det är förskolans dag! Dagen till ära hade barnen ”bamseloppet” där de fick springa en runda och sen fick de fika i solen och medaljer. Lexie och hennes bästa kompis Reino hade helt klart roligast på uppvärmningen. De skulle stå på kullen med fröken och instruera alla andra. Jag stod med Reinos mamma och bara skrattade. Det är så typiskt för de där två. xD Det var himla roligt att få komma och se barnen ute ihop i en gemensam aktivitet!

Nej! Nu måste jag få undan det sista jag tänkte läsa inför seminariet och sen efter lunch ska vi bygga presentation av projektarbetet.

Slänger med några bilder från helgen! Årets första barfota-dag och en från Storforsen! <3

 

Solen är här!

Det kom till slut lite värme även hit! Det är underbart men lite frustrerande. Isarna har nämligen inte riktigt gett med sig än så vinden är fortfarande rätt sval. Man känner hur varmt det hade kunnat vara om det bara gett med sig allready!

Lexie har lugnat sig lite också. Det är inte lika argt som det var där ett tag. Hon får fortfarande frispel då och då. Men det varar inte alls lika länge och det händer inte lika ofta. Det är himla skönt faktiskt. Ett tag där kändes det ju inte roligt att åka någonstans för det blev bara skrik om allt.

Det börjar närma sig ett slut på skolan också. Projektuppgifterna vi haft nu lp4 har varit fruktansvärda och jag riktigt ängslas inför rättningen. Vi har aldrig varit med om så dåliga uppgiftsbeskrivningar. Vi vet dessutom att hon rättar kinkigt. Vilket kan föranleda intressanta diskussioner med tanke på hur sanslöst dålig uppgiftsbeskrivningen var. Hon får inte rätta sådant som inte var anvisat – och hon et knappt själv vad som är anvisat i uppgiften… Som sagt… Det kan bli intressant. Vi har slitit som djur för att göra det här bra allt till trots och när de här kurserna är lagda till handlingarna om två veckor så är det bara självstudier fram till hösten. Det är lite bitterljuvt; jag känner verkligen hur nära det är nu och jag har accepterat det jag har kvar och kommit någorlunda till ro med det. Men de här två kurserna vi läser nu… de är så gott som alla andras sista ordinarie kurser (och eventuellt annat kommer ju inte läsas ihop). Precis när jag börjat finna lite gemenskap. Det kan bli en ensam höst.

Lp 1 ska jag läsa Miljögeoteknik och en valfri och ta minst en omtenta, Lp 2 ska jag läsa Konstruktionstekniken och den tillämpade riskhanteringen jag missade när jag var mammaledig och ta minst en omtenta. Egentligen så har jag som mål att ta fler tentor. Men jag tänker att jag sätter en realistisk utgångspunkt på pränt så har jag mental energi kvar att sprinta på upploppet när jag väl är där. Eller nåt…

Jag insåg att jag har satt samtliga ordinarie kurser det senaste året. Plus att jag betat av någon omtenta. Det är stört. Det känns inte. Än. 🙂

Idag har jag påtat på balkongen, satt ner jordgubbarna – gett både björnbärsbusken och rabarbern (som båda överlevt vintern!!!) lite välförtjänt kärlek.


Så då gjorde jag det igen. Glömde ett inlägg. Skrev det här i fredags – tisdag idag… 😛

Vi hade långhelg och gjorde så lite planerat som möjligt! Vi var ute en hel del. I lördags spenderade vi precis hela dagen i solen och hjälpte Thommy och Sofie bygga sin uteplats. Den blir enorm…! Det kommer bli så himla fint!

Söndag drog vi på spontantripp med föräldragruppskompisarna till Storforsen. Vi har aldrig varit ut dit när det varit snöfritt – det var HELT underbart! Tjejerna hade så sanslöst roligt och trots klipporna och stenarna och bumlingarna var de så galet stadiga på benen! Det är kul att se hur mycket de egentligen klarar när de faktiskt blir lite utmanade. Det var en himla fin ledighet.

Jag får vara bättre på att få med bilder näsa gång. Ska precis packa ihop mig och möta Chrille på förskolan, så ska vi köra iväg och fixa sandaler åt Lexie. För den storleken lyckades jag inte heller få rätt nu när jag beställde. De har ju inte alls lika stor växtmån i sandaler som i stövlar… Det glömde jag visst tänka på…. Nåja. I den här värmen är det bara att fixa. Så off we go!

 

 

A two-year-old with a hellcrafted ragestorm!

Satan! Så arg man kan bli! När man är så liten!

Helvetets gap öppnar sig genom den där lilla, söta munnen och man får parera eldarna som slickar efter en så att trumhinnorna inte blir svedda… xD

Läggningarna på dagen just nu alltså… Hon provar en ny grej. Den DÄR grejen… Att skrika… Yay. Tidigare har hon provat det där med att kissa trehundra gånger för att slippa sova och det gick ju dåligt. Sen var hon väääääldigt törstig där ett tag. Efter det så ville hon läsa femhundratusen böcker. Inget har fungerat, för sova har hon ju fått göra ändå. Så nu provar vi det här antar jag. Hoppas att hon upptäcker att det inte funkar lite fortare den här gången… Hon är rolig för hon går verkligen igenom något slags sorgearbete. Först blir hon jättejättejätte arg och skriker så hårt att jag blir lite smått förvånad att det inte trillar ut en tegelsten ur henne varje gång. Sen blir hon så fruktansvärt ledsen och tröttheten börjar göra sig påmind. Efter det ska hon alltid göra ett sista försök att förhandla sig ur sovandet med kissning eller massa böcker. Men när det är gjort, när hon har fått läsa en bok och kissat, då är det som att acceptansen bara sköljer över henne samtidigt som den sista energin rinner ur. Då somnar hon bara. Sådär.

Lexies four stages of going to sleep… Hahaha!

Hon pratar så mycket nu. Man missar lätt att hon faktiskt gör sig förstådd i.o.m. att hon fortfarande pratar lika mycket rappakalja. Mycket snack ur den där. Härom dagen berättade hon för första gången vad hon gjort på förskolan. Hon hade bajsat och det var skönt. Hon har förstått konceptet ”många” vilket förvånade mig. Det fick henne att verka så himla stor. Hon ÄR så himla stor. På kvällarna ska hon natta oss innan hon går och lägger sig. Då springer hon in i vårt sovrum och tänder en ljusslinga vi har – för så gör vi ju hos henne. Vi tänder ju hennes ljusslinga och sedan läser vi någon bok. Så då måste hon göra detsamma för oss.

Just nu ”älskar” hon väldigt mycket. Hon kan tala om för oss att hon vill ha något genom att säga ”jag älskar den”. Sen att vi smått förlorar förståndet när vi frågar vad ”den” är för femtioelfte gången och får samma svar… Det är ovidkommande.

I veckan drog jag ut hennes växasäng också. SÅ stor är hon. Ja! Har jag förresten sagt att hon bajsar som ett normalt barn nu? Hon sitter t.o.m. och skrattar när hon bajsar. Förstår ni?! Hon spräckte ett blodkärl i näsan så hårt hon tryckte nu sist hon blev förstoppad, hon fick ny medicin och nu SKRATTAR hon när det kommer bajs. För det är lite roligt?! Alltså mitt hjärta! <3 Pottan använder vi så gott som inte alls. Den står mest på hennes rum ifall hon behöver vaknar på kvällen och behöver gå. Men den kan vi nog gömma undan för det händer aldrig.

Nu borde vi få en kallelse när som helst till sjukhuset för att följa upp. Det har varit en sådan oerhörd klump i magen under allt det här. Vi har inte fått någon uppföljning från vården. Att hon är ett magbarn och att det betyder olika behandling för så gott som varje barn – det får vi ju köpa. Men att leka försökskanin på vårt barn helt utan vårdens råd har känts helt knäppt. Nu kommer vi få uppföljning och kunna prat regelbundet med någon som kan det här. Det känns himla bra faktiskt.

Nej, nu måste jag ta och väcka mitt lilla monster. Det känns himla konstigt. Så mycket jobb för att få ner henne och så ska jag bryta det. Men hon kan inte sova så länge hon vill, då blir det kaos sen. 😛

Jag tänkte att vi ska passa på att hämta min cykel som övervintrat hos päronen sen. Det kommer hon tycka om! 🙂 Hon har tjatat om sin cykelhjälm i flera veckor nu.

 

 

En månad senare är det påsk…

Ja, har man förväntat sig att komma hit och få reda på om vi lever lär man ju ha blivit jäkligt besviken senaste månaden… Jag. Förstår. Inte. Var. Tiden. Tagit. Vägen.

Mina nerver och min ångest har det inte hänt mycket med. Jag pratade med brorsan i veckan och det var faktiskt jäkligt skönt – han är nog tyvärr den enda som verkligen kommer förstå. Jag gick och berättade precis vad som snurrade och han visste precis, för det snurrar hos honom också – av precis samma anledning. Det var skönt att höra pepp av honom. Ingen analys av varför det snurrar som det gör (för det vet han redan), inget försök att komma på hur jag kan fixa det eller göra annorlunda… Bara pepp.

Jag är rädd också. Och orolig. Och bekymrad. För precis allt och ingenting. Jag har så himla svårt att tänka på det som händer just nu när det är så himla stora saker som behöver förberedas och tänkas på. Och så den där *jävla* frågan rentutsagt; gör jag tillräckligt? Jag ser saker andra gör och får direkt panik för tänk om det är just det där som är avgörande. Och så tentaångest på det, resultat som inväntas, resultat som behövs… Ja… Anywho..

Just nu. Just idag. Har jag varit himla nöjd faktiskt. Jag kommer typ i ett par av mina gamla byxor för första gången sedan neandertalarna sträckte på ryggen och vi har haft en himla mysig dag. Jag förberedde lite pyssel på morgonen och sedan målade vi äggkartong ihop allihopa. Efter lunch och tupplur tog vi bilen och körde över till en av öarna i skärgården. På isen! Det är helt sjukt faktisk. Jag vet ju intellektuellt att det går och allt det där. Men när man är där ute – med en hel drös andra bilar och skotrar och folk – så är det sjukt att vi faktiskt kör på havet. Jag tittade ut mot öppna havet bortom öarna och kände verkligheten krypa sig nära… Några kilometer bort är det öppet vatten. Så jäkla stört.

Lexie är helt underbar nu! Hon pratar om sina känslor och vi kan prata tillbaka. Daniel Tiger har verkligen blivit ett sånt fantastiskt verktyg för att kommunicera känslor med henne. Hon berättar hur hon känner och ibland så kan vi få klart för oss varför. Andra gånger sjunger vi visan som hör till känslan tillsammans och sen upprepar hon den en gång för sig själv. Sen är allt bra. Hon pratar lte Swenglish stundtals just nu… 😛 Det är så himla roligt, för hon verkar ändå förstå att orden betyder samma sak. Ibland säger hon ”hjälp” och ibland säger hon ”help”. Hon räknar en massa och verkar tycka det är så himla roligt. Allt ska räknas! Både på svenska och engelska.

Men hon har inte släppt rappakaljan riktigt än. Hon gör himla långa utlägg där det är 70-90% djigutigudigutiguguti följt av ”Mamma hjälp! Tappade Dadda!”… Fortfarande vääääldigt mycket snack för att få väldigt lite sagt. 😛

Hon är så himla gosig också än. Kramar i överflöd till oss, till gosedjuren. Sen ska gosedjuren krama och gosa med varandra. Idag skulle alla Babblarna gosa så då la hon dem mot varandra och sa ”gos”… Älskade lilla sötnöt!

Nu ska jag och älsko gå och mysa till Grey’s. Imorgon blir det mat och mys med LinOlof och på söndag är planen att återuppliva Påskforsen med föräldragruppskompisarna. Håller vädret i sig och deras baciller hunnit bli besegrade ska det bli himlans mysigt faktiskt! 🙂 Pöss!