Så förra inlägget handlade om förrförra veckan. Det är måndag idag – lunchtid ungefär – och den här veckan är redan astronomiskt mycket bättre än förra!
Chrille skulle ner till Stockholm över veckan igen och det visste jag ju. Men i allt annat jag gick och tänkte på så kom det ändå som en överraskning när det väl kom. Därtill så hade vi ju ingen bil den här gången. Så Lexie, Dadda/Voff-voff/Björnen, min ENORMA ryggsäck – på buss…med byte… yay. Det gick ju faktiskt bra. Det brukar det göra. Men hela måndagen hade jag en så sällsynt katastrofal måndagshjärna så folk fattade ju knappt något jag pratade om. Blandade ihop lagar och termer och variabler hejvilt när jag pratade. Fick göra om var tredje mening för att jag sa fel hela tiden…Sen första natten sov hon knappt. Så vi blev hemma. Tredje morgonen hade jag glömt ställa om klockan efter andra dagen när vi blev hemma så då blev vi istället sena. Yay. Torsdagen fick jag åka till vårdcentralen med henne för att få träffa en läkare om hennes mage och få en lite mer uttalad, långsiktig plan. Sen behövde vi handla. Och ta oss hem, och lämna päronens bil som vi lånat. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka… som en idiot.
Natten mot fredag blev det snöstorm och på morgonen hade de fortfarande inte plogat gården, det snöade fortfarande och blåste satan. Det såg rent av ut som att folk flydde tillbaka från busshållplatsen. Jag stod i några minuter och betraktade spektaklet och tänkte: ”Nej!”. Sen gick jag till sängen, smsade förskolan och somnade om. Lördagen höll vi på att driva varandra till fullkomligt vansinne. Jag hade INGET tålamod kvar och Lexie var rastlös. Yay.
Sedan hon började gå har magen blivit mycket bättre. Och i september blev forlaxet för starkt. Så sedan dess har hon knappt fått något alls. Hon fick en gång och då fick hon en sådan makalös rännskita att förskolan fick byta typ alla kläder på henne… :O
Men magen har inte blivit helt bra. Och sedan vi slutade med forlaxet har det svängt väldigt. Det har kunnat gå flera veckor utan problem och sedan helt plötsligt är hon jätteledsen när hon ska bajsa igen, eller så går det fyra hela dagar mellan gångerna. Dessutom händer det att hon vaknar jätteledsen om nätterna och trampar och skjuter med benen…ända tills hon släpper en brakfis och somnar om på studs. Som om ingenting… Inatt hände det igen och hon vaknade rent av till lite mer ordentligt. Jag sa bara ”magen?” frågande och hon nickade i gråten… 🙁 Då dog jag lite inombords. Vi har en tid hos BVC imorgon. Även om läkarbesöket i torsdags kändes jättebra skulle vi vilja prata med BVC som har lite mer erfarenhet av di smau och kanske framför allt har fler tips och idéer. Framför allt så vill jag ta upp att hon har så ont av gasrörelserna vissa nätter. Vi ska be dem kolla hennes socker lite fort också för dagis har påtalat mer än en gång att hon dricker mycket. Jag vet inte om jag på allvar tror att det är något, men kan man kolla så bör man – åtminstone känns det billigt att göra när hon har de problem hon har.
Jag vet inte om jag skrivit det någon gång men det var en sköterska på akuten som beskrev det så bra. Vissa barn är magbarn på samma sätt som andra är öron-näsa-hals barn. Lexie verkar vara ett magbarn. Vi gjorde en gluten/laktos/etc.-utredning i våras för säkerhets skull. Men egentligen är hon alldeles för liten för att något sådant skulle visa sig tydligt eller vara slaget i sten. Vissa barn får tillfälliga intoleranser som de växer ur, vi känner faktiskt ett sådant exempel nu när jag tänker efter. Men iaf.. Det enda man kan göra för magbarn är att hitta en balans. De behöver bajsa varje till varannan dag för att må bra. Det är det enda som är mer eller mindre slaget i sten. Sen kan vissa behöva mycket hjälp i form av laxerande och för andra räcker det med snällmat. Det finns inget färdigt recept som funkar för alla. Vissa blir hjälpta av att äta blåbär för att köra igång magen. Andra har blivit tröga av att äta blåbär. Den där tiden tills man hittar rätt balans är skitsvår. Vi har åkt på några riktiga nitar när vi försökt få till doseringen med forlaxet – och det går ju helt ut över Lexie. Det är hon som får ont.
Det finns inte heller någon tidsram. Det brukar bli bättre när de börjar gå och för vissa reder det ut problemet helt. Men så finns det de som inte slipper problemen förrän de är närmre 2,5 år.
Nåja, vi får se vad som sägs. Det värsta är att inte veta vad jag kan göra för att ta bort det onda. Skit är det.
Nu ska jag läsa om aktiveringsenergier och intermediära ämnen… Den här kursen är skit!