Välj en sida

Om precis en månad flyttar vi till Linköping. Jag insåg att jag nog inte riktigt fått ner hur vi löst allt.

De första fyra månaderna ska vi bo i ett hus på en gård precis utanför stan. Det var ett äldre par som är så himla genomsnälla som till slut hittade vår annons på Blocket och erbjöd oss boende tills lägenheten är färdig i december. Det ska faktiskt bli helt underbart att ha halva sommaren med Lexie på en gård! Hon kommer älska det!

Ångesten jag har och haft över hennes byte av förskola – den orkar jag inte ens skriva om. Den är fruktansvärd. Det störda är att hon inte på något sätt ger mig skäl för den ångesten.

Flyttfirman magasinerar det mesta i Umeå och kommer ner med det i december. Resten kör de ner till huset nu när vi flyttar. Så jäkla smutt faktiskt!

Tiden bara stannade av i samma sekund som jag gjort min opponering. Sen satt jag i ångest i några veckor och inväntade svar på tentorna. Om exjobbet gick fantastiskt bra så var tentorna verkligen raka motsatsen. Det var en jäkla pärs. Jag orkar inte riktigt skriva om det heller. Jag får lösa det helt enkelt.

Lexie! Det har hänt så mycket med henne. Hon är så himla stor och så galet stark. Jag glömde ju skriva! Jag snubblade över en cykel till henne där i maj någon gång. Så hon cyklar nu. Like a freakin’ boss! Hon är så häftig. Hon har haft några vurpor så klart, men efter att hon varit ledsen så har hon bara klättrat upp och kört igen. Hon älskar att cykla och helst fort. Hehe, ibland är man himla glad över de där stödhjulen när man ser hur mycket hon förlitar sig på dem. Samtidigt löser hon knivigare och knivigare situationer och man verkligen ser hur kontrollen blir bättre från gång till gång. Tre gånger på cykel tog det, sen cyklade hon runt området och ropade “Tjihuuuu!”. 😀

Jag är egentligen supersugen på att köpa henne en lite större, bättre, solgul cykel. Men jag tror det får vänta till årsskiftet för nu ska vi bo på grusplan i fyra månader. Jag tänker att vi tar med oss den in till stan kanske så att hon och Nomnom kan bränna loss. Men det känns knappt lönt med en ny cykel förrän vi faktiskt bor i stan och det blir tal om att använda den till vardags. Vi får se lite grann hur det blir.

Hon gick på sommarlov i fredags och Chrille jobbar i två veckor till. Så jag har tänkt försöka bada supermycket med henne (för det har jag verkligen tappat bollen med i vår), och hitta på lite aktiviteter som vi kan ägna oss åt samtidigt som vi packar ihop så mycket som möjligt och stör Chrille så lite som möjligt.

Jag försöker fokusera på det just nu och släppa allt mer ångestladdat. Det finns inte riktigt tid för det nu. Jag vill inte riktigt ge det tid nu. Särskilt nu när jag har en så fin möjlighet till mängder av kvalitetstid med Lexie! Det känns extra viktigt nu på något sätt. Nu när precis allt annat i hennes liv kommer att förändras. Det är inte som att hennes kompisar här, våra kompisar här som blivit familj för henne – bara kan ta en dagstur för att ses när vi flyttat. Hon kommer i bästa fall träffa folk här en gång om året. Folk som nu är hela hennes liv. Jag har så mycket känslor kring det där.

Allt och alla som är hennes vardag, hennes trygghet – blir kvar här. Och hon kommer inte se dem igen på länge, om alls. För att vi flyttar så jäkla långt.

Åh. Nej, just nu fokar jag på resan ner, de två helt lediga veckorna vi kommer ha på gården, sommarkvällarna med De Bästa, att få snusa bäbis! 😍

Det längtar jag efter nu. Jag kommer sitta på nålar de här 30 dagarna. Hoppas de inte drygar sig!