Plötsligt sitter jag där och sjunger min dotter till sömns. Plötsligt är jag den mamman. Plötsligt slår det mig att det är nu. Inte sen någon gång kanske, utan nu. Jag är nu den mamma jag alltid hoppats att jag kommer vara, men inte tagit tiden att inse att jag faktiskt också blivit, faktiskt också varit hela tiden.

Jag är mamma. Bara det.

Men jag sjunger min dotter till sömns. Jag är öm och kärleksfull och mjuk. Jag inte bara vill ge henne det, jag ger henne faktiskt det. Som jag ängslats över att se till så att hon får allt det där, utan att inse att hon får det. Jag visste inte hur det såg ut.

Hon ber om kramar för att hon vet att hon får dem. Hon ber om tröst för att hon vet att det finns att få. Hon ber om närhet för hon vet att hon får det. Hon säger att hon älskar för att hon vet att man kan älska. Hon ber om utrymme för att hon vet att det ryms i kärleken.

Lilla, förkylda skruttan kom upp inatt, mumlade något om sina mockasiner och när jag lagt ner henne i sängen och hon kramat om alla sina gosedjur igen bad hon mig sjunga för henne.

Vet ni. Jag är helt okej med om det här är höjdpunkten av allt jag åstadkommer som mamma. Hon är trygg.