Visst låter det spännande….nja. Men nu ska jag jäklar’t ta den här kursen så jag slipper bäva inför den mer. Idag kör den igång och på fredag Branddynamiken. Första dagen har varit lagom antiklimaktisk. På skolan 08.00 och föreläsningen börjar 14.45. Men jag har haft lite att pula med på www.brinn.se och sen har jag börjat läsa i förväg. Det känns jäkligt bra faktiskt, att kunna ge mig själv ett litet ”försprång” i läsningen. Men just idag går det segt.
Lexie kom inpromenerande till oss vid 01.30 inatt och tyckte att det var morgon-dags. Nu mamma! Stiga upp! Lyckligtvis somnade hon om – men hos oss. På sistone har hon haft någon jäkla fix idé om att hon måste ha mitt huvud som kudde. Vid fem-tiden ledsnade jag och vaknade och la mig på soffan och sov två timmar. Det är väl de två timmarna jag fått sova sammanhängande idag. Så – färdiggnällt.
Ikväll ska jag köra 2 km och just nu 13.33, i skrivande stund känns det bra. Pepp liksom. Challenge accepted! Men så fick jag i mig kaffe för en liten stund sedan… Vi får se hur det känns om en timme…xD
Gaaaah! Äntligen slut! Nu börjar axlarna sjunka igen. Skrev kemin imorse och jag känner…mycket. Det gick inte så dåligt som jag trodde – eller, det vet jag ju inte än. Men jag kunde göra mer på tentan än jag trodde. Mycket ”fan! det där läste jag ju om men hann aldrig räkna på vad var det de skrev att man skulle göra?!”, tyvärr. Det är ju det som är grejen. Tillämpningarna måste räknas. Ofta är det en algoritm man måste upprepa flera många gånger för att den ska fastna. Räkna en mängd olika tal där den tillämpas på olika sätt. Har man inte hunnit det blir det svårt. Vi får se – det känns som att det skulle kunna ha gått vägen, men bara just precis i så fall. Inga stora marginaler här inte.
Det känns… besviket. Jag ville verkligen få det här ur vägen nu så jag kan köra på nästa. Jag känner inte att det har varit bortkastat. Nu känns det hyfsat färskt och tanken på att ge sig på’t igen känns bättre för jag börjar inte från scratch. Kemin hade jag knappt läst alls – så det var ju hyfsat ambitiöst att plugga in den på tre veckor samtidigt som en annan kurs jag bara kommit halvvägs i förut. Måhända rent av orealistiskt. Men jag behövde försöka. Det hade kunnat gå. Framför allt har jag fått ge de här förbannade kurserna lite egentid. Att läsa in dem under terminen för omtenta samtidigt som man har ordinarie kurser hade inte funkat. För mycket nytt. Det är en annan sak att repetera. Så det känns ändå bättre än för tre veckor sedan – det måste jag säga. Men jag är besviken. På bara, bara mig. Jag skäms lite extra inför andra när jag känner att jag tabbat. Särskilt Chrille. Han är en sån klippa som bara backar mig hela tiden genom allt mitt velande innan jag kom på vad jag skulle läsa och nu med omtentor som aldrig tycks ta slut. För honom är det självklart att jag ska plugga klart och när vi haft det tajt har han blivit rent upprörd när jag frågat om jag inte ska skaffa ett jobb för att hjälpa oss gå runt. Ofta känns det inte som att jag gör något alls för att vi ska överleva. Särskilt inte när jag kuggar tentor. Han ser det inte alls så; i hans ögon gör jag det bästa för vår framtid jag någonsin hade kunnat. Han bara stöttar mig helt blint och jag känner att jag vill förtjäna det. Inte för att han någonsin skulle kräva det.
Han måste veta något om mig som jag inte vet… 😛
Nej – nu var det definitivt ett fall av för lite tid. Jag skulle haft åtminstone en vecka till med vardera ämne. Bara sitta och räkna.
Det som är jäkligt skönt och som jag försöker hålla fast vid är att jag inte känner mig besegrad. Snarare tvärt om. Nu vet jag vad kurserna innehåller. Det är inte svåra saker. Nu har jag fått ett grepp om en hel del av materialet och det är en fråga om att lära sig det. Jag gav mig för lite tid för det nu. DET gör mig frustrerad och besviken. På bara, bara mig själv. Det är inte min förmåga att förstå kemiska och matematiska koncept som brister (vilket är DET jag egentligen alltid är rädd för) utan min förmåga att planera och slita mig från ledighet. Eller det är inte sant det heller. När jag väl satte datum för att börja plugga så gjorde jag ju det sen. Varje dag. Det var mer den långsiktiga planeringen som inte existerade. Helt plötsligt var det augusti liksom. Så.
Nåja. Nästa vecka kör vi igång igen. Struktur, schema, nya spännande kurser. Branddynamik! Jag längtar efter rutinen och att få saker gjorda, beta av! I dagarna trillar förra terminens kurser in i Ladok. Det känns stört bra! Äntligen fylls registerutdraget på med AVSLUTADE kurser igen. Det rör sig framåt igen.
Gud så osammanhängande det här kändes! Min hjärna har inte lugnat ner sig än känner jag.
Nu ska jag peppa för kvällen. På en stund ska jag cykla bort till Slemmis och köpa pizza-topping modell extra-allt och sedan när jag hämtat loppan ska vi över till lilla Ronja och leka och baka pizza. Ronja föddes dagen efter Lexington och hennes föräldrar var med i vår föräldragrupp. Det var väl de vi fastnade lite extra för av alla och vi träffas fortfarande och låter tjejerna gå lös på varandra. Sjukt goa är de faktiskt! Så det ska jag ladda om för nu känner jag!
Återkommer när det inte ryker lika mycket ur huvudet…
Den tanken. Den bara slog mig på käften sådär med två intervaller kvar av rundan när man släpar fötterna och bara precis tar sig fram. Plötsligt sprang jag igen. Den tanken alltså. Vilken eld jag kände att jag tände.
Nej, det finns ingen regel eller så som säger att man måste vara brandman för att få bli räddningsledare. Som brandingenjör kan man läsa ett påbyggnadsår i Revinge (den omtalade RUBen) och bli räddningsledare. Det finns heller inga fitness-krav för att sedan få tjänsten (även om yrket underförstått kan vara fysiskt krävande). Tanken som slog hade mer med min fysik att göra, hur pass tränad jag är (eller inte är…). Jag kan ju för fan inte leda en styrka om jag inte är tränad nog att vara en del av den. Det skulle vara helt befängt och jag skulle nog skämmas livet ur mig faktiskt. Det är definitivt inget ouppnåeligt mål – vilket ur min mun är sanslöst ironiskt med tanke på att jag idag tycker att fem sammanhängande kilometers jogging känns skrattretande. Men det är faktiskt inte det.
Jag tror att det började gro ett nytt mål i mig bara sådär. Nu är fortfarande målet att sätta de där fem kilometerna m.h.a FMTK. Men efter det har jag inte riktigt haft koll på vad jag ska köra vidare med. De har några andra program som även de successivt blir tuffare, men alla är på under tio veckor. Det känns inte som en nog långsiktig plan faktiskt. Jag får nog fundera mer på det där. Det är ju verkligen ingen hets jag har drygt två år på mig att återfå formen och förbättra den. Men det är i så fall nu jag bygger grunden – och det är rätt så jäkla viktigt för slutresultatet. Jag måste fortsätta varva kondition och styrka – så mycket vet jag helt säkert… Det är väl någon slags början.
Nu har jag tre veckor kvar på det här programmet. Fan! Om tre veckor ska jag kunna springa fem kilometer sammanhängande! Hahahaha! Jomen vafan – det kör vi på! Vi får se hur det känns efter det. Det enklaste vore ju att hitta ett färdigt program så att kroppen får variation både i konditionsträningen och i styrketräningen. Att ligga och köra 3000 armhävningar fem gånger i veckan gör dina muskler starka men det gör dig inte speciellt rörlig. Att bara ligga och köra långdistans gör dig uthållig, men skulle du behöva maxa kort och sedan köra vidare så är du körd. Så man får ju verkligen tänka till. Och sen ska ju jobbighetsgraden öka på något vänster också. Passen måste ju anpassas efter hand som man blir starkare… Men förstå att det här är en hel vetenskap alltså! Det känns jäkligt skönt att jag har tid på mig att komma på något vettigt. Sen sägs det att jag ska vara mamma, fru och student lite grann där vid sidan om också. Allt går – ish! Det viktiga är att jag håller igång just nu känner jag!
Men på riktigt. Jag fick ett mål – och ett ungefärligt måldatum. Är det inte det de säger att bra målbilder ska ha – bland annat? 😛
Det är jäkligt härligt att avsluta ett pass. Det känns bra liksom, särskilt när man klarat det hyfsat bra. Men grädde på moset är när man kan göra sin nedvarvning på sin egen udde i solnedgången. <3
…nej det gör jag egentligen inte så mycket. Det är mycket annat på min kropp jag tänker på. Som skulle behöva förändras (inom ramen för vad som kan förändras utan kirurgi eller injektion då alltså!), som kan förändras, som kommer förändras. Och missförstå mig inte fel. Jag menar inte spår av att ha blivit mamma. Jag menar de där extra kilona som inte riktigt behövdes för att hon skulle kunna klämmas ut.
Men just mina vader är inget jag ägnat så väldigt mycket tanke. Visst är det trevligt att kunna låta en kjol eller klänning komma till sin rätt, men som sagt – jämfört med min mage och mina armar och alla hakor så är det inget jag reflekterar över.
Men nu över tiden när jag försökt få igång träningen så är det alltså just vaderna jag märkt en himla skillnad på. Det är ju trevligt förstås, meeeen… helt ärligt hade den förändringen kunnat få synas mer på typ magen… xD Att just vaderna av allt skulle bygga så himla mycket på så kort tid. Eller, jag vet ju sedan gammalt att jag bygger muskler fort när jag väl tränar. Men jag antar väl att det var ett tag sedan. 😛 Och det är ju inte världens mysterium att vaderna bygger när man springer. Haha! Meeeen, vafan?! Det var ju fett inte prioriterat att bygga vader just NU! xD
Igår körde jag sista 500+100 setet, nästa steg är 750+100 och efter det kommer kilometern! Hjälp! Om drygt en vecka ska jag springa en kilometer, fem gånger! Läskigt men coolt! Så bra som 500 känts kommer det nog gå bra. Jag är inte ett dugg orolig inför 750. Det enda jag är missnöjd med är tiden. Eftersom jag inte tränat på så länge har jag verkligen hållit stenhårt i det där med ”LÅGINTENSIV löpning” – jag ska ta mig i mål! Nu tycker jag faktiskt att jag behöver börja göra lite bättre tider. Milen har jag aldrig sprungit på över en timme och det tänkte jag inte börja med nu heller faktiskt. Får se hur det ser ut när sträckorna blir längre. Det är svårt att skatta också när man går 100m varannan sträcka. Det påverkar ju så klart tiden.
Nej! Nu ska jag repetera det sista delkapitlet om matriser så att jag kan gå på integralkalkylen imorgon. Den hann jag aldrig med sist jag läste kursen och det är en avsevärd del av tentan så där behöver jag lägga tid! Tjingeling!
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Idag är ingen bra dag alls. Jag är precis så ofokuserad som man bara kan bli. Jag blir distraherad av allt. Precis allt. Det kommer sluta med att jag hamnar på Youtube och tittar på intervjuer med Justin Biebers mamma. Sjukt opraktiskt under tidspress. Nåja, jag ska göra ett ärligt försök nu sista timmarna. Sen ikväll ska vi grilla med päronen så det där med mat behöver jag inte fundera på. Känns bra att använda hjärnan så lite som möjligt en dag som idag.
Av och till i mikropauser sitter jag och finpular med föreningens hemsida. Häromdagen släppte jag länken till styrelsen för korrekturläsning. Gaaah! Vilken pärs! Mitt arbete är ute för granskning. Arbete som jag bryr mig om och är ganska asnöjd med. Totalt sett… Det har ju varit en jäkla grej det här sedan jag bestämde mig för att sätta mig ner och få till det ordentligt. Inga halvlösningar.
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
Men jag tror verkligen på resultatet den här gången och jag hoppas så att folk blir asnöjda! #massamyroribrallan
Igår var Lexie HuliganBanans första dag tillbaka på förskolan. Det var ju antiklimaktiskt odramatiskt! Som om hon inte varit borta faktiskt. Men så stor hon var plötsligt. Nu när hon springer runt med de stora barnen. De hade fått in en ny minsting också. HAR hon varit sÅ liten!? Hon har ju gått hela sommaren men inte så mycket i andra barns närvaro. Definitivt inte i så många äldre barns närvaro. Och som hon pratar. På några dagar har hon verkligen börjat försöka uttala så mycket mer. Hon sjunger ju större delen av tiden och hittills har man mest känt igen melodin och ”AKTA DIG!!”. Men sedan typ – i förrgår – kan man ana orden där emellan också! Imorse hade jag kunnat svära på att det började låta som ”hur jag undrar var du är”, och sedan vi sett Daniel Tiger gå på toa tjatar hon om toa halva tiden. Och hon har börjat förstå att hon kan använda ord för att kommunicera saker med oss mer än för att bara papegojja på. DET är faktiskt helt stört!
Men det var ju inte helt oprövande att vara tillbaka på förskolan. Vi kom hem och jag busade en stund med henne. Så fort jag slutade hade hon den här förmågan att hålla energin uppe:
Haha! Det var ganska roligt faktiskt!
Häromkvällen drog vi ner till badstranden vi har fem minuter bort. Vi har ju inte varit och badat med henne en enda gång i sommar. Men så har det bara verkligen varit väder för det EN vecka. Så har det känts i varje fall. Vi plockade handduk och uv-dräkt och promenerade bort och släppte lös henne. Det är så sanslöst lågt vatten nu att vattnet inte gick upp till knäna 20 meter ut. Så det var bokstavligen bara att släppa lös henne. Det är härligt att kunna göra det ibland. Slippa jaga henne med gränser. Det ska ju vara ganska härligt för henne också tänker jag. Bara kunna strosa runt bekymmersfritt utan en massa ”inte här” och ”inte där” hela tiden.
Vi fick en hel drös jättefina bilder och jag är inte långt ifrån att ladda upp alla 20… Meeen det känns lite väl overkill. Dessutom försöker jag ändå tänka på att inte ösa bilder ju äldre hon blir. Varenda minut av hennes liv behöver faktiskt inte finnas dokumenterad i etern. Men en kan jag bjuda på. Min vackra, vackra badtjej! <3
När man har semester utan att det känns som semester. Just så har det varit. Dels har det varit ganska lång stilltje nu när Chrille söker jobb. Men så har Lexie också haft sommarlov, om än något kortare än mitt. Det har varit utmanande att ha henne hemma på heltid men också helt underbart. Hon har ett sådant där ryck nu igen och det har hänt så sanslöst mycket bara senaste månaden! Hon är en helt ny, underbar, busig, knasig unge med en massa humor och lika mycket humör. Hon är så himla häftig!
Nu börjar dock stilltjen röra sig mot sitt slut med besked. Imorgon ska jag börja omtenta-plugga. Dessutom är det nu dags att lägga de sista stora krafttagen på föreningens hemsida innan vi släpper en helt ny fin sajt. Äntligen har jag löst allt som stört mig snyggt. I vintras blev jag tvungen att hafsa ihop en ny sajt lite hipp som happ på grund av en uppdatering som lämnade templatet obrukbart. Men jag har inte varit nöjd med resultatet och det har stört mig. Den nådde inte alls upp till min ribba. Men nu! Nu ser det asnajs ut och jag har suttit och pillat över sommaren för att få till optimala lösningar. Men jag får visa om en dryg månad – fram tills dess är det fortfarande hysch-hysch.
Det är så mycket med skolan jag inte lyckas slå huvudet runt. Att jag bara läst en termin sedan mammaledigheten; det känns som mycket, mycket mer. Att jag börjar trean nu! Jag kommer få pussla lite för att få in det jag har missat och det jag behöver göra om. Men trean! Whaaat?! Det är tre terminer kvar liksom!!! Trean är sista hela årskursen vi läser!!!! Det är stört att jag kommit så långt ändå! Det här börjar kännas mindre och mindre som ett evighetsprojekt och det har börjat pirra i min bralla!
Bara för att jag är jag så har jag nayurligtvis gått vidare till att nojja andra saker nu. Kommer jag klara jobbet så bra som jag vill? Jag kommer ha min fina examen, men kommer jag verkligen vara kompetent? Kommer jag – som inte är lika nybakad som en 23-åring, eller lika ung och fräsch för den delen – passa in som grönjöling? 29-årig mamma till 3-åring. Och det är innan jag ska till RUBen.
Japp. Den typiska studenten. Det är jag.
Finns det inget att nojja över så hittar jag på något. Finns det massor att nojja över så hittar jag mer. Jag har aldrig påstått att jag har alla kameler i kanoten.
Just nu känns det – nervöst, pirrigt och ivrigt. På både gott och ont. Förhoppningsvis känns det lite bättre imorgon när jag fått koll på överblicken.
Nu ska jag strax lägga en unge som ser alldeles för pigg ut för mammans bästa. Sedan känns foten så pass bra att jag vill försöka mig på 10x(400+100) lite försiktigt. Det blåser lite mer idag så förhoppningsvis blir det inte lika tungrott som sist. Håller tummarna för att jag lyckas med det här utan att skada mig på något nytt sätt. Hejja hejja!
Så här ser det ut där jag hänger hela dagarna just nu. Det är gött att vara ensam på skolan; man kan sjunga med i musiken, man kan bre ut sig ungefär, bra, precis hur mycket som helst! Nämen om man skulle bygga sig ett helt eget universitet där man inte behövde trängas med någon? 😛
Det här beskriver ganska fint hur arbetsgången känts. Jag vill ju så hårt få till något riktigt, riktigt bra åt föreningen. Sedan kan man ju fråga sig om det är så bra som det hade kunnat vara – sett till att jag kan långt ifrån allt. Men den frågan kan vi strunta i tycker jag för den är bara deprimerande. xD
