Verklighetsuppfattningen har fått sig en ordentlig törn sedan hon kom. Det är redan augusti. Över en dag?! Vi kom ju bokstavligen NYSS hem med henne. Vi fick vaddera henne i ull och dra en ullfilt över bilstolen vi bar henne i för att luften var så kall. Halvjogga mellan bil och dörrar för att skydda hennes små, små lungor…
Nu är hon sju månader… Wtf?!
Nu ska hon ju stå och ta något steg. Men inte krypa. 😛 Hon försöker ju lite grann, men blir ju så frustrerad när hon inte kommer någon vart. Vändandet börjar vara mer kontrollerat. Snart kryper hon ska ni se.
Men störst skillnad är det väl på hur hon möter sin omvärld. Hon har alltid varit nyfiken och velat se och känna. Men nu är det som att hennes armar blivit en meter längre helt plötsligt. Hon ska ha allt, hela tiden! Och inget är någonsin tillräckligt långt borta! 🙂
Och hon är full i bus. Det märks särskilt nu när hon börjar återhämta sig från förkylningen hon haft i en vecka. Hon är full i bus! Hon skrattar och ler och pratar värre än en politiker i riksdagen. Hela tiden. Det där busiga leendet! Det finns inget som smittar så mycket…!
Nu har hennes sömn börjat landa igen efter semestern. Hon hade en tio dagar där efter att vi kom hem då hon sov en timme i stöten… Hela natten… Jag var inte mycket till människa på dagarna då. Inatt har hon sovit tio timmar än så länge. 😛 Fast det är ju inte riktigt hennes norm det heller. 😉
Jag fyndade ett tyg åt henne på Ohlssons häromdagen. Jag vet inte vad jag ska göra av det än men det var bara så himla fint. Får uppdatera med bild sen. Jag kommer ha så himla roligt med tyger åt henne känner jag spontant. Man kan göra så vansinnigt mycket roliga saker!
Update:
Nåja, vi ska försöka göra dag av den här dagen också. Det har varit en hel del lata morgnar på sistone. Men så får det faktiskt vara när det är semester och föräldraledigt.
Så vemodigt. Den Lexie vi åkte hemifrån med är borta. Nu har vi en alldeles ny tjej; som sitter och pratar så mycket mer och interagerar med oss hela tiden och sträcker sig efter allt… Och har humör!
Den här nya Lexie är alldeles underbar och busig och go. Men känslan är märklig. Det finns en sorg i mig som om jag förlorat någon. Den där andra Lexie jag kände och älskade. Det känns som att en älskad gått förlorad, typ.
Samtidigt som jag vunnit en ny älskad.
Det är så jäkla märkligt det här med att ha barn. Man känner så många och så motsägelsefulla och konstiga saker mest hela tiden.
Igår blev vi varse om att den här nya tydligen ska sova typ tre-fyra timmar tidigare än förut. Två timmar för sent. Bara sådär över en dag.
Till slut fick hon komma upp i selen hos pappa och så tog vi en promenad i skogen. Det gjorde susen och alldeles hypnotiserad av bladverken somnade lillan till slut. Efter en jäkla kamp. Jag var mest glad att hon inte väckte lilla N som bara sov rätt igenom alltihopa.
I lördags kom vi fram till Klevan och nu byggs det kök. Eller ja, Chrille bygger kök – jag lär känna ett nytt barn. 🙂
Och ser henne lära av kusinvitamin. De är så roliga ihop!
Men så tvärt allt är nu. Ena dagen satt hon hos mig typ hela tiden för hon kunde inte sitta utan stöd. Och nästa dag – på sin 6-månaders dag – sitter hon helt själv på golvet OCH leker med en leksak. Över en jävla dag!
Vi är i Skåne!!! 🙂
Vi kom ner sent i torsdags och setade us up i lägenheten vi fått låna. Så igår skulle vi fira midsommar med några vänner på föräldrarnas gård. Vilken midsommar! Och vilket barn! Trots värmen var hon så saligt glad och go precis hela dagen.
Vi promenerade längs vägkanten och plockade blommor, satt i gräset och band blomkranser, jag fick sitta där i det härliga vädret och amma lite i gräset, loppan fick känna gräs mellan tårna för första gången och tugga på sin första kvist. Hon fick sin första blomkrans också. 🙂
Vi åt gott, drack gott och avslutade kvällen med jordgubbar i solnedgången. Vi hade verkligen en så himla underbar midsommar!
Jag var lite bekymrad där i början för hur vi skulle lyckas skydda gumman från solen men det gick så smidigt så. Hon hade sin solhatt och vi höll henne skuggad i vagnen och under träd. Theoplupp hade det betydligt besvärligare, men så tycker han verkligen inte om den här värmen. Han gömmer sig i skuggan och kommer fram då och då för att dricka. Får han bara rå om sig själv så är det rätt lugnt sen.
Idag ska vi ut till Sjöbo igen och göra kafé Annorlunda, bland annat. Man ska väl kanske börja göra sig iordning för det lite. 🙂
Helt plötsligt är hon en toddler! Min bebis! Hon surrar heeela dagarna långa, hon sträcker sig efter precis allt hon ser och ska smaka på lika mycket. Att ha henne i babysittern går typ inte längre. De senaste dagarna har varit knepiga för hon har inte riktigt suttit tillräckligt bra för att sitta själv i stolen mer än några minuter men samtidigt håller hon på att dra vurpor med sittern runt höften… 😀 Hon satt i sittern i kontoret med Chrille häromkvällen och hips vips tjuter hon till sååå ilsket. Ja då har hon försökt följa efter någon leksak på golvet typ under sittern och stod nästan på huvudet och tog sig inte upp själv. Det är heeeelt galet! Igår gjorde hon dessutom ett levlat försök att krypa. Jag vet inte hur medveten hon var om att hon faktiskt tog sig någonstans. Hennes fokus låg nog mest på att ta kaninen och min fot om vartannat… 😛 Men! Det där med att hon skulle krypa och sitta och ta sig fram själv – det har känts som att ”jaja, det händer väl… någon gång… då…”. Men det händer ju för fan nu?!
Det går bokstavligen på dagar! Det som gör det hela så jobbigt är väl just känslan av att inte hinna med. Jag hade kunnat förlika mig med att hon växer lite lättare om jag faktiskt kände att jag hinner uppleva henne. Men det går ju så jäkla fort. Jag hinner knappt uppfatta att hon utvecklats innan hon gör det på nytt. Och hon blir ju som en ny liten människa för varje gång. Det är en så störd grej att få uppleva på nära håll. Små barns utveckling är verkligen heelt surrealistisk!
Så blev hon döpt till slut, lilla Alexis. Efter MYCKET om och men. Vilken jävla soppa det var inför dopet alltså! Men det får vi ta irl när vi ses. Jag inser att det är lite mycket sadistiskt att skriva såhär. Men det var en så sanslös soppa. Präster som förtjänade avsked, plötslig avsaknad av präst, familj som förlorade komunikationsförmåga, familj som bara var allmänt…ja, kakor som bakades i fel ordning… Det var rätt galet. Men dagen D hade vi rätt så jäkla roligt ändå. Det blev liksom rätt komiskt till slut alltihopa – på ett bra sätt.
Tänk att vi har så många fina vänner! Tack alla goa igen för att ni kom! Och ni som inte kunde men så gärna ville, ni var också med! <3 (mer …)
Det går så sanslöst fort nu. Jag är med henne varje dag och hänger ändå inte med. Det går så fort. Vi satt igår i köket och hade mys och Chrille satte ner henne i sin barnstol. Inte babysittern – BARNSTOLEN! För med en flit runt livet sitter hon i den nu…! Jag bara tittade på henne och konstaterade det uppenbara; hon sitter ju. Det var inget nytt just för dagen för det där med att sitta har utvecklats ett tag nu. Men vår lilla, lilla, lilla. Hon sitter. Hon som inte kunde bära sitt huvud typ nyss – hon sitter. Sitter och håller väldigt långa, bestämda konversationer med oss för övrigt. Av vilka vi inte förstår något alls, men hon pratar på lika glatt ändå. Hon bara satt där – så genomnöjd – och såg sig omkring och tittade på oss och pratade. Som att hon hade världens viktigaste insikt att berätta om. Det var en sådan där guldstund på riktigt! <3 (mer …)
(10.43)